Pausar 'The Past'
Hej på er!
Vet att det var ett tag sedan jag uppdaterade men jag har inte haft lust eller motivation till att skriva. Så jag har bestämt mig för att pausa The Past för att jag helt enkelt inte har någon motivation till att skriva vidare på den. Jag har dock börjat på en ny ff, dock på engelska, så jag kanske postar länken till den när jag är klar :)
I alla fall ett stort tack till alla er som har läst och kommenterat under denna fanficen, ni har verkligen gjort min dagar <3 Ni får ha en underbar sommar så kanske vi hörs någon annan gång när jag har lust att fortsätta denna.
/Wilma xx
Vet att det var ett tag sedan jag uppdaterade men jag har inte haft lust eller motivation till att skriva. Så jag har bestämt mig för att pausa The Past för att jag helt enkelt inte har någon motivation till att skriva vidare på den. Jag har dock börjat på en ny ff, dock på engelska, så jag kanske postar länken till den när jag är klar :)
I alla fall ett stort tack till alla er som har läst och kommenterat under denna fanficen, ni har verkligen gjort min dagar <3 Ni får ha en underbar sommar så kanske vi hörs någon annan gång när jag har lust att fortsätta denna.
/Wilma xx
The Past - Kapitel 40
Previously on The Past:
"I guess I'm coming back then", log jag och skulle precis lägga tillbaka gitarren när jag hörde fotsteg på undervåning. Att dömma av Nialls reaktion hade han också hört de och han tittade förvånat upp på mig.
"What was that?", frågade han tyst. Jag visste inte vem det var där nere, men jag hade ingen bra känsla överhuvudtaget.
"I think we're pretty screwed."
Jag skulle aldrig kunna förlåta mig för att jag lät detta hända. Att jag inte var starkare, kämpade emot mera. Oddsen kanske inte var till min fördel, men ändå. Jag lät de ta den viktigaste personen i mitt liv ifrån mig. Men två personer kan spela detta spelet. Jag var inte ute ur matchen ännu. Han var dessutom inte deras mål; det var att skada mig så mycket som möjligt för att sedan få mig ur spelet för gott.
Jag kände hur pistolen gjorde sig påmind genom det lätta trycket mot min sida när jag diskret gled in genom dörren till baren. Visslande ljud hördes och blickarna riktades mot mig när jag slog mig ner på en plats. Jag visste att detta inte var en plats vem som helst gick till. I alla fall inte om man ville slippa barbråk, knarkaffärer och allmänna konflikter.
Med en skeptisk blick rättade jag till urringningen på toppen jag bar innan jag lyfte blicken.
"Ah, Alina?", en rysning gick över min ryggrad när den väl igenkända rösten hördes från min högra sida.
"Boris?", jag tvingade fram ett leende. Hans bruna ögon stirrade intensivt på mig och jag tvingade mig själv att svälja rädslan över att det var för sent. Han var så lik, ansiktsdragen var exakta, nästan som om jag mötte honom igen.
"I heard that you and my brother had a special relation back in the days, huh?" Boris lyfte upp det lilla shotsglaset och svepte det i en enda klunk.
Jag ignorerade hans konstaterande, han visste mycket väl vad som hade hänt, detta var bara ett av hans många sätt att spela
"Then, I heard he got killed." Boris böjde sig närmare mig och gav mig ett litet flin innan han fortsatte. "Do you know how?" Hans andedräkt fläktade mot min kind och en stark lukt av sprit spred sig.
"He got stabbed." Han väntade inte på mitt svar, utan fortsatte sitt lilla tal.
"Sometimes you have to do things you don't like." Jag strök försiktigt bort en svettig hårslinga från Boris ansikte. "Things you regret now." fortsatte jag iskallt, jag visste precis vart jag ville leda den konversation och vad jag ville ha ut av den. Eller inte vad jag ville ha ut av den, snarare vad jag behövde få ut av den. Atmosfären i den gamla baren skrämde mig, jag kände allas blickar på mig och Boris. De gamla, mörka träborden var fulla av sprickor som hade orsakats av all vätska som spillts på dem.
”Dimitri was really into you, you know. I get why”, Boris närmade sig mig och jag tvingade mig själv att inte backa tillbaka av den fräna andedräkten från Boris mun.
”He was a nice guy. Just too innocent for this lifestyle.”
”And you're not?”
”My innocent is long way gone, don't you know that”, sa jag med en förförisk röst samtidigt som jag lutade mig närmare honom med ett slugt leende på läpparna. Inom mig ville jag helst dock kräkas.
”I believe it when I see it”, andades Boris. ”Some people keep telling me you have changed. I hope not. Bad girls are funnier”, det sista sa han med en blinkning och om jag ville spy förut så ville jag nu tömma hela magsäcken fem gånger i rad. Men spel är till för att spelas, so bring it on.
”Let's get out of here then so I can prove you're wrong”, jag ställde mig upp och började göra min väg ut från baren. Boris var het på mina hälar och jag fick skynda på min hastighet för att han inte skulle hinna ikapp mig fören vi var i skymundan. En gränd blev synlig på min högra sida och återigen spreds ett stort leende på mina läppar. Perfekt. Jag saktade ner och lät Boris komma ikapp mig.
”Privacy, huh?”, flinade han medan han kom närmare mig. ”I like that”, att dömma av Boris min tog jag honom med förvåning när jag snodde runt och pressade honom mot husväggen. Hans min förvandlades snart till ett flin; han hade helt klart andra saker i tankarna än vad jag hade. Min hand flyttades sakta till min jackficka där pistolen låg. Sakta tog jag upp den, noga med att Boris inte skulle märka något. Min blick var fäst vid Boris för att inte missa hans reaktion när jag pressade pistolens mot hans mage.
”You're going to help me to get him out of this”, väste jag. Jag visste att Boris rädsla för sitt liv var större än lojaliteten till sitt gäng. Synd för dem – bra för mig.
This didn't make any sense, eller? Time will tell ;)
Ledsen att det tog sådan tid att få upp, hoppas att jag hinner uppdatera bättre nu när jag har fått sommarlov, yeey!!
5+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 40
Previously on The Past:
"Try for yourself then", utmanade jag, något som han villigt accepterade.
"I'm from Russia and I love to have really pink cheeks and some lovely faux fur", Nialls försök var inte heller särkillt lyckat.
"That sounded more like you were from China."
"Whatever", mumlade han innan han la sin arm runt mina axlar och drog mig tätt, tätt intill honom.
Det var mörkt omkring mig och Niall, där vi låg tätt ihopkurade i sängen som fanns på loftet. Min baksida var tryckt mot Nialls framsida, våran kroppsvärme värmde upp varandras kroppar. Jag hade aldrig vart ett stort fan av att sova tätt intill någon förut men jag fann mig själv att njuta av att ha Nialls armar tätt omkring mig, likadant hans kropp pressade mot min. Jag var nästan övertygad om att han hade somnat tills jag hörde hans röst.
"You know, the promise you gave me at your place. H-Have you broke it?", Nialls röst var trevande, försiktig. Jag förstod genast vad han menade; samtalet fanns fortfarande färskt i mitt minne.
~ "But promise me one thing, never do it again", sa Niall tyst och jag vände sig om och min blick mötte hans.
"I promise." ~
"No", andades jag. "I never break promises. Not if I mean 'em", skyndade jag mig att lägga till och jag kunde svära på att jag hörde Niall andas ut.
"Goodnight then, princess", mumlade Niall trött och jag hörde hur trött han lät, det slog mig då att han antagligen var jet-laggad.
"Goodnight", svarade jag och jag kände hur Nialls andehämtning lugnade sig i takt med att han försvann in i drömmarnas värld. Trots det fridfulla ljudet från Nialls hjärta, de lätta snarkningarna som kom från hans mun och det stora leendet på mina läppar kunde jag inte somna. Efter att ha vridit mig fram och tillbaka så gott det gick i Nialls armar i en halvtimma gav jag upp och lirkade mig försiktigt ur Nialls grepp utan att väcka honom. Det var inte jättesvårt, irländaren var djupt försjunken i sömn och gav endast infrån sig ett lågt ljud när jag hade trasslat mig ur hans omfamning. Jag kunde inte hjälpa mig själv att le åt killen som utnyttjade det nya utrymmet i sängen väl; nu hade jag ingen aning om hur vi hade lyckats tränga ihop oss i den. Mina fötter rörde sig ljudlöst över golvet tills jag kom fram till pallen och slog mig ner. I en van rörelse sträckte jag mig efter gitarren som låg på golvet bakom pallen och lyfte upp den. Gitarrens strängar var nötta efter alla timmar jag hade spenderat med den men de gav fortfarande ifrån sig en fin klang och vant började jag spela. Lät mina händer röra sig upp och ner över strängarna innan jag omedvetet började spela introt till min absoluta favoritlåt, nu när jag äntligen hade en att sjunga den till.
Lyssna gärna samtidigt: http://open.spotify.com/track/0jVP5HHNOMlPUfvuAa9w1C (Ed Sheeran - Kiss me)
Settle down with me
Cover me up
Cuddle me in
Lie down with me
Hold me in your arms
Your heart's against my chest
Lips pressed to my neck
I've fallen for your eyes
But they don't know me yet
And the feeling I forget
I'm in love now
Kiss me like you wanna be loved
Wanna be loved
Wanna be loved
This feels like I've fallen in love
Fallen in love
Fallen in love
"I never know you could sing", jag hade vart så inne i låten att jag inte hade märkt att Niall hade vaknat och jag stoppade abrupt.
"Did I wake you up?", frågade jag försiktigt, en aning skuldmedveten.
"No, or yes. It was getting cold", flinade han och jag fnissade som svar.
"I guess I'm coming back then", log jag och skulle precis lägga tillbaka gitarren när jag hörde fotsteg på undervåning. Att dömma av Nialls reaktion hade han också hört de och han tittade förvånat upp på mig.
"What was that?", frågade han tyst. Jag visste inte vem det var där nere, men jag hade ingen bra känsla överhuvudtaget.
"I think we're pretty screwed."
4+ för nästa? :)
4+ för nästa? :)
Sorry
Gr ju så himla bra med uppdateringen här hehe...
Men har fastnat totalt i en bok och försöker jag skriva något slutar det typ i kola och Stureplan haha.
Men nästa kapitel kommer imorgon, ursäkta väntan <3
Men har fastnat totalt i en bok och försöker jag skriva något slutar det typ i kola och Stureplan haha.
Men nästa kapitel kommer imorgon, ursäkta väntan <3
The Past - Kapitel 39
Previously on The Past:
"The thing is - I already have. Because, oh, fuck", svor Niall och drog nervöst handen genom hans hår. "Because I love you."
"And I love you too", och jag kunde inte menat det mer.
Vi stod i flera minuter och bara tittade på varandra, våra andehämtningar var jämna och min blick lämnade aldrig Nialls. Jag var inte säker på vad jag skulle göra nu, jag hade aldrig sagt "jag älskar dig" till någon förut, visste inte riktigt vad som hände efter man hade sagt det. En del av mig var rädd för att Niall skulle säga att han bara skämtade och sedan lämna mig här, alldeles handfallen. Och jag tror han var rädd att jag skulle göra detsamma, men det fanns ingen risk att jag skulle göra; avståndet vi hade haft mellan oss hade bara fått mig att inse hur mycket den blonda irländaren betydde för mig och nu, nu när jag äntligen hade tillräckligt med mod att erkänna min kärlek vägrade jag att backa ur. Det var nog för sent för det ändå. Våra hjärnor verkade vara synkade för vi eliminerade fort avståndet mellan oss, bristen på närhet gjorde sig påmind när våra läppar möttes i en hungrig kyss. Min hand försvann in i Nialls hår samtidigt som hans hand kupade min haka och drog mig närmare. Båda våra kroppar brände efter närhet och kontakt, läpparna rörde sig hungrigt mot varandra. Efter vad som kändes som en evighet bröt vi kontakten, pressade istället våra pannor mot varandras. Vi andades häftigt, ett försök till att hämta andan; luften hade som gott sugits ur mig under kyssen. Ett tag var det som om jag glömde av var vi var men när verkligheten kom ikapp mig insåg jag att det smartaste kanske inte var att vara här, nu när mörkret hade fallit. Även om det verkade ganska fredligt här just nu kunde situationen förändras på bråkdelen av en sekund. Dessutomvar jag obeväpnad och jag hade Niall med mig. Aldrig att jag skulle låta något hända, det hade jag lovat mig själv.
"We maybe should head back to my...", jag visste inte vad jag skulle kalla loftet som jag hade bott på sedan den kvällen min bror dog, inte heller visste jag om ställer fanns kvar. "...place. It's not so fancy as yours. Not at all", skyndade jag mig att lägga till, jag ville inte att Nialls skulle ha för höga förväntningar."
"Nah, I'm sure it's fine. It's only for a night though", sa han och jag kunde inte låta bli att le. Imorgon skulle vi vara borta härifrån och denna gången för gott. För så fort jag kommit hem visste jag precis vad jag skulle göra.
"This way", jag nickade mot hållet jag hade kommit från och vi började gå i tystnad. Jag såg i ögonvrån hur Nialls blick for upp och ner över byggnaderna vi passerade, som om han väntade på ett monster skulle hoppa fram ur skrymslerna vid dörrportarna.
"It looks so...", det var Nialls tur att nu inte vara säker på vilket adjektiv han skulle används.
"Creepy? Scary? Dead? Empty?", Niall skakade på huvdet åt min förslag innan han kom på det själv.
"Normal."
"You think this city is normal? Well, don't judge the book by the cover", svarade jag. Nialls svar hade nästan fått mig att börja skratta; han tyckte detta verkade normalt.
"Don't judge anyone by their past", jag visste att den var riktad mot mig och jag kunde inget annat än att hålla med.
"True", nickade jag och sprack sedan upp i ett flin. "But you should judge the blondie by his haircolour."
När Niall fattade min pik förvreds hans ansikte i den mest förnämda, och roligaste, min jag någonsin hade sagt och jag kunde inte hålla mig för skratt.
"That's not fair", sa han förolämpat och slog till mig lätt på axeln men jag fortsatte att skratta, det var som om det inte gick att få stopp på mig.
"I'm sorry, but you should have seen your face. It was hilarious!", fick jag fram tillslut och jag tvingade mig själv att sansa mig. "Oh, I'm Niall and I'm a 74-year old lady who lives in this lovely house and I spend my days drinking tea and play bridge. Yesterday someone accused me for cheating. How awful", jag bredde på med en riktig brittisk dialekt.
"I don't talk like that", sa Niall förnämt men jag såg hur det ryckte i Nialls mungipor.
"No, you're more like 'What you doin'? I'm Niall and I'm from Ireland. If they're cool, they're cool, if they're not, they're not.'.", jag försökte härma Nialls dialket men det gick inte så bra förstod jag när jag hörde hur Niall brast i skratt.
"Sorry love, but that... That was the worst irish accent I ever heard", fick han fram mellan skrattattackerna och jag gav honom en sur blick.
"Try for yourself then", utmanade jag, något som han villigt accepterade.
"I'm from Russia and I love to have really pink cheeks and some lovely faux fur", Nialls försök var inte heller särkillt lyckat.
"That sounded more like you were from China."
"Whatever", mumlade han innan han la sin arm runt mina axlar och drog mig mot tätt, tätt intill honom.
NALINA ❤
Anyway, vad tyckte ni om detta kapitlet? Detta var mest ett "filler", drama is on it's way!
Om ni skulle vilja följa mig på instagram/twitter (jag har ingen aning om varför ni skulle vilja det) så är heter jag:
Instagram: @wiilmahultgren
Twitter: @wilmahultgren
Kapitel 39
Vill ni ha kap 39 får ni allt ta o kommentera lite mer ;)
The Past - Kapitel 38
Previously on The Past:
"Well, I think I should go now. Nice to meet you Niall!", sa han glatt, för glatt för att kunna mena det, innan han lämnade oss i tystnad under gatlyktornas sken. Jag tittade tveksamt upp mot Niall innan jag vände min blick mot marken, studerade kullerstenarnas ojämna form.
"Was it worth it?", Nialls röst bröt tystnaden och förvånat kollade jag upp mot honom.
"What?"
"To lose everything you have worked so hard for?"
"I, uh, I don't-- I mean, I've", jag snubblade på orden, visste inte riktigt vad jag skulle säga för frågan hade överrumplat mig.
"Well, congratulations Alina. You've manage to lose one more person who thought he was important in your life. Or is this the way you play?", fortsatte Niall kallt, han lät nästan oberörd men när han såg min reaktion skrevs skam och ånger över hans ansikte. Min blick for genast ner till marken, blinkade upprepande gånger för att hålla borta tårar. Nialls ord gjorde ont, men det som gjorde ondaste var att han hade rätt. Alla jag älskade förlorade jag, pågrund av mig själv.
"I'm sorry Alina, I didn't mean it so", ursäktade han sig själv men jag skakade på huvudet.
"No, it's okay. You're right", erkände jag.
"No, it's not. It wasn't your fault", mumlade jag och mitt huvud for genast upp.
"How can you say so?! Of course it's my fault!", Niall tittade bort från mig, tänkte igenom det jag precis hade sagt.
"Why did you do it? I know we never were an item but I, I thou--"
"--I imagined it was you", sa jag fort, nästan för fort för att Niall skulle uppfatta det, men att dömma av hans reaktion hade han hört det. "I know it doesn't make up for it, but everything was so fucked up that it felt like nothing mattered anymore. I thought I never would see you ag-- Why did you even come after me?", jag rynkade på min panna när jag insåg det faktum att Niall faktiskt hade kommit efter mig trots det jag hade berättat för honom.
"I kinda figured it out", han gav mig ett litet leende och jag skakade på huvudet.
"Of course you did", mumlade jag.
"Did they threaten you about me?", jag gav Niall en kort nick som svar. "How?"
"Well, a short verision: you and Liam were outside your studio and a guy with a loaded gun was like twenty meters from you", jag såg hur Niall tappade hakan vid mitt uttalande och jag gav honom ett litet leende.
"So he would kill me if you didn't move back?"
"Yeah, something like that."
"Well, thanks then... Or what you say", meningen avslutades med ett leende och lättat kunde jag konstatera att han intr var arg längre.
"Anytime", sa jag på skoj men båda visste hur mycket sanning det låg bakom de orden. Sedan la det sig en tystnad, ingen visste vad man skulle säga; vi stod mest bara där och vred på oss.
"You know what? I wish I just could leave you here, catch a flight back to London, meet up with my friends, have tour-rehearsals, without having a massive heartache, but I can't. You mean way too much to me, whatever you do I'm always ending forgiving you", skamset tittade jag ner under tiden Niall pratade, även om det han sa var gulligt fick det mig ändå att känna mig skamsen och hemsk.
"If I could, I would turn back time and make what I did undid but I can't. I just hope you understand that I would never do something like that against you if I knew you would come here, I just thought you hated me and I tried to ease the pain. Well fuck, that sounded lame. I know this is way too much to ask for but I hope you one day will forgive me", sa jag tyst, vägrade möta Nialls blick för jag vågade inte se hans reaktion.
"The thing is - I already have. Because, oh, fuck", svor Niall och drog nervöst handen genom hans hår. "Because I love you."
"And I love you too", och jag kunde inte menat det mer.
Jättekort och rörig del med mycket dialog men det löste sig tillslut! Yay! Eller var det någon som hoppades att Niall skulle lämna Alina och istället springa in i en isbjörn and fall deeply in love. Åså snipp snapp slut så var sagan slut, eller? :p
Jättekort och rörig del med mycket dialog men det löste sig tillslut! Yay! Eller var det någon som hoppades att Niall skulle lämna Alina och istället springa in i en isbjörn and fall deeply in love. Åså snipp snapp slut så var sagan slut, eller? :p
The Past - Kapitel 37
Previously on The Past:
"Niall?", hennes röst lät trevande; osäker och jag svalade hårt samtidigt som jag kände smaken av blod från mitt läppbitande sprida sig i munnen.
"I'm sorry", mumlade jag. "I'm sorry Alina, I just... I can't. It feels like I'm trying so hard and you just keep making it harder. It hurts so much to know you don't love me back. I'm sorry, I can't to this anymore."
Jag höll precis på att lägga på när Alina bröt tystnaden som hade lagt sig över oss.
”Are you here?”, hennes röst var inte lugn som den brukade vara , den lät stressad, nästan panikslagen.
”It was a bad idéa”, mumlade jag och mitt finger gled mot den röda knappen som skulle avsluta samtalet.
”Where are you?”, Alinas röst gick från skrämd till kall på bara en sekund.
”It doesn't matter.”
”I don't care if you hate me, I won't let you get killed.”
”Who cares?”, muttrade jag.
”I do.”
”Doesn't seem so”, jag svalde hårt, trängde undan gråten.
”I do Niall, I really do”, Alinas röst lät plötsligt tjock, som om orden var svåra att få fram. ”I know I've fucked it up, please just let me explain...”, när hon inte fick något svar från mig verkade det som om något gick upp för henne. ”Oh, fuck”, sa hon tyst innan ljudet av en dörr som slog igen hördes och snabba steg som rörde sig mot hårt underlag hördes. Jag förstod att hon var påväg hitåt och för en sekund övervägde jag att gömma mig för att slippa stå henne ansikte mot ansikte men jag ändrade mig fort, jag vägrade vara en som bara gömde sig från saker som inte passade.
ALINA'S POV
Med mobilen i ett stadigt tag sprang jag nerför gatan mot där jag antog Niall var. Mina skor var oknytna, det skulle inte förvåna mig om jag snubblade på snörerna, men jag hade knappast tid till att sakta ner. Varför skulle Niall komma hit? Även om ljudet av hans röst hade fått mitt hjärta att hoppa över ett slag fick den besvikna tonen mitt hjärta att falla i småbitar; var det något jag hatade mer än något annan var det att göra folk besvikna. Och ändå lyckades jag göra det hela tiden. Jag var även väl medveten att om jag hade vart mer självdiciplinerad igår skulle jag vart i Nialls armar nu men den chansen hade jag förstört genom mina idiotiska handlingar. Varför hade han ens kommit hit? Genom att gång på gång förlåtit mig visade han att han gav mig nya chanser gång på gång, oavsett vad jag hade gjort. Och det var jag inte värd.
Jag slog av på takten när jag hade kommit fram till platsen jag anade Niall befann sig på och mitt huvud for upp och ner letandes efter den blonda killen. Att han var själv här ute kändes inte bra alls, tänk om något hade hänt honom? Att jag inte hade hunnit i tid, att någon annan hade hunnit före. Mina farhågor besvarades när jag kände igen Nialls gestalt där han stod och konverserade med en annan kille. Min kropp spändes genast, ögonen vidgades och min puls ökade, för även om konersationen såg fredlig ut visste jag hur fort saker kunde urarta.
"Leave him alone", sa jag hårt och båda killarnas huvuden vändes mot mig och Nialls blick mötte min. Hans ögon såg så sårade ut, så besvikna, och mitt hjärta sjönk omedelbart. Jag hade verkligen sårat honom. Fast vad trodde jag egentligen? Att jag hade gett upp hoppet om oss så lätt. Jag klarade inte att titta in i hans ögon längre så jag vände blicken mot den andra killen istället. Så fort jag kände igen hans ansikte slappnade jag av. Hans namn var Toby och var väl en "fiende" till oss, dock Hur mycket den här killen än provocerade och hotade kom han aldrig till skott med något, och jag hoppades att han inte hade ändrats.
"Woah Alina, take it easy. We were just talking, weren't we?", Toby nickade mot Niall som tveksamt skruvade på sig och han såg väldigt obekväm ut. Jag undrade vad Toby hade sagt till honom. Min blick riktades återigen mot Niall och jag mimade "Talk?" och gav honom ett litet hoppfullt leende. Niall stirrade på mig i ett par sekunder innan hann
skakade på huvudet, så lite att man lätt skulle missat det, men det gjorde jag inte. Jag bet mig i läppen för att försöka få tankarna på annat än smärtan jag kände i hjärtat men gav honom en förstående nick, han hade vart mer förstående än någon jag någonsin hade träffat men tillsist hade väl jag sumpat mina chanser. När Toby började prata igen vände jag återigen uppmärksamheten mot honom.
"Well, I think I should go now. Nice to meet you Niall!", sa han glatt, för glatt för att kunna mena det, innan han lämnade oss i tystnad under gatlyktornas sken. Jag tittade tveksamt upp mot Niall innan jag vände min blick mot marken, studerade kullerstenarnas ojämna form.
"Was it worth it?", Nialls röst bröt tystnaden och förvånat kollade jag upp mot honom.
"What?"
"To lose everything you have worked so hard for?"
Ledsen att det tog sådan tod att få upp detta kapitlet, jag har haft sista slutspurten i skolan denna veckan men nu är jag äntligen klar med hela sjuan :D
Ledsen att det tog sådan tod att få upp detta kapitlet, jag har haft sista slutspurten i skolan denna veckan men nu är jag äntligen klar med hela sjuan :D
TACK så sjukt mycket för era kommentarer på förra delen, helt sjukt att så många av er är kvar hehe! Jag <3 er
Lämna gärna en kommentar med din åsikt, nästa kommer på söndag då jag inte är hemma under dan imorgon, först in till götet med min mamma o sedan in till lisse med en kompis :P