The Past - Kapitel 10
Previously on The Past:
”But everything has consequences, sweetie. I think you're the best one out of your gang just as Ivan was in our. And you killed him, which means that we have to kill you.”
Aleks ↑ Finnick ↑
FLASHBACK CONTINUE
Min hals blev omedelbart torr vid mannens ord och jag såg Aleks och Finnick ge mig skrämda blickar. Det kändes omöjligt att andas, luften fastnade i strupen och vägrade komma ut. När den äntligen gjorde det kom den ut i hackiga andetagen och mannen som hotade att döda mig flinade till av min skrämda reaktion. För första gången i mitt liv var jag rädd. Skrämd hade jag varit men aldrig rädd, inte riktigt rädd. Inte så som jag var nu när jag såg döden i vitögat. Jag har alltid hört att hopp är det enda som är starkare en rädsla, men skulle jag vara ärlig tvivlade jag på det. Rädsla var en hemsk känsla, en känsla som kunde få dig att göra vad som helst för att klänga dig kvar vid det lilla som fanns kvar av ditt liv. Jag hade lärt mig att inte frukta döden, jag var inte rädd för att dö. Jag borde inte vara det. Men jag var det. Särskillt med tanke på att den här mannen inte verkade ha i åtanke att göra det fort. En lätt duns hördes och när jag vände mig om såg jag att Finnick hade tappat ficklampan i förskräckelse. Vi utbytte blickar fort, hans blick sa mig att han var minst lika rädd som mig, innan han böjde sig ner och tog upp ficklampan igen. Ljuset från ficklampan speglades i ett blankt, vasst föremål som jag med skräck såg dras upp ur mannens ficka.
"Let her go", sa Aleks med en hård röst i ett tappert försök. "Take me instead", jag skakade på huvudet. Aldrig att jag skulle låta min bror offra sig för mig.
"Nah", skrattade mannen. "I think she would be a bigger lost for you."
"But she's only fifthteen"
"Age is only a number, huh?", flinade han innan hans ansiktsuttryck återigen blev seriöst. "Take them out of here", beodrade han och hans två kamrater tog tag i Finnick och Aleks och började dra ut dem. Jag såg hur de försökte kämpa emot mot de mycket större männen men det var lönlöst. För en stund kände jag mig livrädd för att de skulle döda båda.
"Don't you dare hurt them", morrade jag och han skrattade till.
"No, I'm a nice guy so I let them live", flinade han och jag kände mig väldigt frestad att spotta honom i ansiktet. "But now, let the fun start."
Hans blick synade mig upp och ner innan den fastnade på min svarta hoodtröja.
"Take that off", beodrade han.
"No", protesterade jag omedelbart. Dels för att jag inte ville visa mer än nödvändigt för honom och dels för att i hoodtröjans ena ficka låg min kniv.
"You making everything so hard girl", mumlade han och närmade sig mig medan han började flippa med något i hans bakficka. En mobil förstod jag. "Do you want me to call Igor and Czar and make them kill your friend and brother?", jag skakade förtvivlt på huvudet.
"Thought so", mumlade han och la tillbaka sin mobil. "So, take it off now."
Motvilligt drog jag tröjan över huvudet och släppte ner den på golvet. Kniven utgav en duns när den landade på golvet och mannen jag fortfarande inte visste namnet på flinade. "You doesn't go anywhere without your knife, doesn't you?", frågade han och sparkade sedan iväg tröjan. Det var en bra spark som skickade tröjan och kniven långt utom räckhåll för mig. "Now, let's start the funny", skrockade han. Jag kände hur han ställde sig bakom mig och snart kände jag knivens kalla blad mot min hals.
"What should we start with?", mumlade han. "Maybe with your pretty lips, huh?", jag kände knivbladet flyttas högre upp och följde konturen på mina läppar. Inte tillräckligt hårt för att det skulle börja blöda men tillräckligt för att få en rysning av obehag fara genom min kropp.
"If you want to kill me, do it fast."
"Nah, I prefer doing it slow, you know", flinade han och jag kände paniken inom mig växa. I panik kastade jag mig ifrån hans beröring men han höll enkelt kvar mig med den styrkan han förmådde. "The more you struggle, the more it's going to hurt."
Kniven lämnade mitt ansikte och strax därefter kände jag en skarp smärta i min sida. Jag hann vända min blick precis i tid för att se kniven tryckas in i min sida, enkelt skar den sönder den tunna tröjan jag bar och likaså skar den lätt ett djupt sår i min sida. Jag släppte ur mig ett skrik av smärtan jag kände. Det började omedelbart blöda, mörkröd vätska strömmade ut ur såret och ner i en pöl som fort bildades på golvet. Fortsatte det blöda såhär skulle jag ha förblött inom loppet av ett par minuter.
"Stop struggle now", uppmanade han mig innan han flyttade kniven till min nacke och drog den försiktigt över den tunna, ljusa huden. Nu var jag totalt panikslagen. Jag visste att om jag ville överleva det här behövde jag göra något nu. Med så mycket kraft jag kunde förmå sparkade jag bakåt, hoppades på att träffa honom i skrevet. Det gjorde jag också förstod jag på det smärtsamma stönet han släppte ur sig. Han släppte mig; men inte innan hans kniv hade lämnat ytligare ett till djupt sår över min rygg. Det gjorde omöjligt ännu ondare och med en söndertrasad tröja, två djupa, öppna sår började jag springa så fort jag kunde ut ur huset. Jag ignorerade smärtan jag kände, ignorerade det faktum att mannen antagligen skulle följa efter mig snart och bara sprang. Den kalla luften slog emot mig så fort jag kom ut igen och jag saknade värmen som min hoodtröja skulle gett mig. Jag hade alltid varit snabb och kände mig inte speciellt oroad när jag hörde den som tänkte ta mitt livs fotsteg bakom mig och hoten han ropade. Säker på att han inte skulle orka så länge till fortsatte jag springa hemåt. Jag kunde inte låta bli att le när jag hörde hans fotsteg mattas ut och jag förstod att han hade slagit av på sin takt. Jag vågade dock inte sakta ner ännu utan fortsatte springa. Min enda plan var att ta mig hem och få såren under kontroll så jag slapp förblöda.
En kvart senare nådde jag mitt hus och tveksamt öppnade jag dörren. Det första jag såg var Aleks och min pappa sitta djupt försjunkna i sitt samtal vid köksbordet och jag såg sedan min mammas ryggtavla som var vänd mot mig medan hennes framsida var vänd mot spisen. Ljudet från dörren fick Aleks att rycka till och lättnaden i hans ansikte när han såg mig gick inte att beskriva.
"Alina! I never thought I would see you again!", utbrast han lättat och mer eller mindre rusade fram till mig och drog in mig i en kram. Jag kved till när hans beröring gick över mina sår och hans ögon spärrades upp när han såg dem. "These have to be taken care off."
FLASHBACK END
Startar påskafton med att lägga upp ett kapitel, hoppas ni alla får en underbar påskafton!
Glad Påsk på er!
The Past - Kapitel 9
Previously on Trust:
Ett likadant ärr fanns på min rygg, över min skuldra och ner till mitten av min rygg. Samma ärr som Niall hade upptäckt ett par veckor tidigare. Jag kom väl ihåg hur jag hade fått dem; det var nog omöjligt att förtränga något sådant. Det var nog en av de ytterst få gångerna i mitt liv jag hade varit rädd. Fruktat mitt eget liv.
FLASHBACK
Decemberkvällen var både mörk och kall och snön lyste med sin frånvaro. Eller tvärtom kanske. Skulle snön varit här hade den säkerligen lyst upp gatorna och livet i största allmänhet. ”Alina! Come now”, ropade Aleks tyst. Jag vände mig mot honom och såg att han och Finnick hade lyckats få upp låset till den mörka byggnaden där några uppenbara fiender till oss höll till. Senast förra veckan hade de mer eller mindre attackerat oss och nu var det dags för hämnd. Jag kände adrenalinet pumpa runt i kroppen; tanken på att vi kunde bli tagna här på bar gärning gjorde mig på något sätt exalterad. Det var samma känsla som när du gjorde något som din mamma hade sagt till dig att du inte fick göra. Bara att det här kanske var snäppet farligare.
Jag följde efter Aleks och Finnick in i byggnaden. Den var helt mörklagd och det luktade unket. Stället såg inte ut att vara besökt på länge. Finnick drog upp sin ficklampa ur fickan och lyste runt omkring oss. Ljuset från ficklampan vandrade över de få möblerna som stod i rummet, alla var täckta med ett lager damm och spindelväv. Det såg verkligen inte ut som om detta skulle vara något typ av tillhåll för någon.
”Is this a trap?”, frågade jag. ”Or do they just want us to believe it's a trap?”, fortsatte jag när jag inte fick något svar. Fortfarande inget svar. Jag gav Alkes en undrande blick men såg att hans ögon var fästa på något bakom mig. Jag kände mig iakttagen av det som hade fångat Aleks uppmärksamhet och jag svängde runt för att mötas av tre enorma män. Aleks och Finnick var båda muskulösa och långa men i jämförelse med de som stod framför oss såg de ut som två små, unga pojkar. Jag kunde bara föreställa mig vad jag såg ut som. En myra kanske. Jag fortsatte att låta min blick vandra upp och ner för deras kroppar och jag lade märke till att alla hade en identisk kobraorm tatuerad på deras höger arm. Varifrån kände jag nu igen den? Jag spärrade upp ögonen i skräck när jag insåg att det var samma tatuering som killen som hade försökt överfalla mig i gränden hade. Samma kille som jag hänsynslöst dödade. Jag svalde hårt innan jag tvingade mig själv att möta en av männens blick. Om de kände igen mig kunde det här inte sluta bra.
”So, you must be the girl who killed Ivan”, sa en av männen med blicken fäst på mig. ”It's a terrible lost for us you know, he was one of the best we had.”
”He maybe should have thought of the consequences when he decided to attack me”, svarade jag med lugn, hård röst. Av vad jag hade fått lära mig skulle det kanske vara bättre att hålla tyst men jag kunde inte låta bli att bita tillbaka. Mannen som hade pratat gav ifrån sig ett skratt.
”You were on our streets”
”As I care and as that would stop me”, fnös jag och i ögonvrån såg jag att Aleks gav mig ett varnande ögonkast; vi är i tillräckligt mycket trubbel utan att du börjar argumentera. Mannen verkade dock endast finna min kommentar skrattretande och gav ifrån sig ytligare ett till skratt. Hans två kamrater verkade dock inte finna situationen lika roande och gav mannen sura blickar.
”Well, I just have to say that I'm impressed of you. How could think a such an innocent, little girl like you could be capable to kill so recklessly. Even poor Dimitri believed you”, han gav ifrån sig ännu ett skratt och tog ett par steg närmare mig. Min första instinkt var att backa men jag tvingade mig själv att stå kvar. Trotsigt kollade jag upp mot mannen som bara var ett par centimeter från mig.
”But everything has consequences, sweetie. I think you're the best one out of your gang just as Ivan was in our. And you killed him, which means that we have to kill you.”
Ledsen att det tog sådan tid att få upp denna delen, men jag har sett att en tjej har härmat min novell i sin egen novell och det har gjort att jag har tappat motivationen. Jättetråkigt verkligen, det är ju min idé som jag lägger ner tid på och sedan så härmar någon annan den.
Nåja, stort tack för era söta kommentarer anyway <3
The Past - Kapitel 8
Previously on The Past:
Hela den andra lådan i hennes byrå var full med handdukar men de flesta var badlakan och var alldeles för stora för att torka upp en såpass liten pöl. Jag rotade runt en stund i lådan innan min hand stötte på något hårt. Nyfiket tog jag upp föremålet jag hade hittat. Den var tung och trots tyget som den var omlindad med kände jag föremålets kyla sprida sig i min hand. Tveksamt lindade jag upp tyget och jag trodde inte mina ögon när jag såg var jag höll i. En pistol.
"Did you find one?", hörde jag Alina ropa. Fort lindade jag återigen pistolen i tyget innan jag lade tillbaka den och tog tag i en handduk. Med snabba steg jag gick jag ut i köket igen och stelt räckte jag henne handduken. Alina gav mig en undrande blick över min stela handling innan hon satte sig ner och började torka upp vattnet. Jag studerade henne med en förundrad blick under tiden hon tokade golvet. När hon var klar ställde hon sig upp för att vrida ur handduken. Alinas rygg var vänd mot mig och jag tog mod till mig att fråga.
"Have you ever fired a gun?"
Alina stelnade till vid min fråga och en mjuk duns hördes när handduken landade i vasken.
"No, why should I?", svarade hon med ett skratt som jag inte tyckte jag kände igen. Det lät nervöst, osäkert.
"It was my dad's. He was a police and I haven't made me of with it yet."
Jag andades lättat ut. För en sekund sedan trodde jag att hon hade använt den. Att den hade tagit någons liv. Lättad skakade jag på huvudet, ställde mig upp och kramade om henne. Hårt och länge. Nu kändes allt så logiskt, det var klart att det var hennes pappas pistol. Som hon hade sagt, varför skulle hon ha avfyrat en pistol? Jag kände mig dum över att jag ens övervägde att hon hade använt den, men den lilla sekunden när jag faktiskt trodde att hon hade dödat vägrade lämna min kropp.
Men om man verkligen älskade någon - skulle en sådan sak ändra något?
ALINA'S POV
"I nearly thought you had murderd someone."
Nialls ord spelades om och om igen i min hjärna trots att det var över en timma sedan han gick hem. Om han bara visste hur rätt han hade. En del av mig hade hoppats att jag faktiskt någon gång skulle kunna berätta om vad som hade hänt förut, att han skulle förstå. Men det var det klart att han aldrig skulle förstå, hur vänlig och hjälpsam han än var så kunde det nog aldrig gå in i hans hjärna att jag hade mördat. Att jag var ett monster. En mördare. Med en uppgiven suck satte jag mig ner i soffan i vardagsrummet och tog upp min mobil och hörlurar. Jag bläddrade igenom min spellista på spotify innan jag hittade låten jag sökte. Kris Allens Monster började spelas och medan introt började spelas lutade jag huvudet bakåt och slöt ögonen. Hårt. När låten kom till refrängen lyssnade jag extra nog, just för att den stämde in på mig. Mig och Niall. För bra.
"Did I ever think to tell you that I am a monster?
You have never seen this side of me
Maybe I should wear a warning that says that there's danger
If you ever get too close to me
I've been telling you to run away
But you say you're not scared
But when I break your heart some day
You need to be prepared
So listen close I got a dirty little secret
The kind that takes away the air you try to breathe in
You won't believe it
Until you feel it
If your love is blind I guess that's why you didn't see it"
Utan att jag hade märkt det hade mitt synfält blivit suddigt av tårar och jag blinkade irriterat för att få bort dem. Jag hade inte tillåtit mig själv att gråta på år och hade inga planer på att bryta det. Att gråta betydde att man var svag. Så var det med det.
Det var sedan länge mörkt utanför och jag antog att klockan var mycket. Niall hade stannar rätt länge och... Innan jag hann tänka längre gav jag ifrån mig en stor gäspning och jag förstod att det antagligen var dags att gå och lägga sig. Dessutom skulle jag jobba imorgon. Jag stönade av bara tanken; att gå ännu en dag och höra Sophies och Janes ivriga diskussioner om vilket läppstift som passade bäst till en limegrön väska, vad som var inne i höst och vad som var ute.
Jag drog av mig min tröja för att kunna byta den mot den mer bekväma pjamasen. Olyckligtvis var "fel" sida av min kropp vänd mot speglen och min blick fastnade genast på det ärret som löpte längs min högra sida. Ett likadant ärr fanns på min rygg, över min skuldra och ner till mitten av min rygg. Samma ärr som Niall hade upptäckt ett par veckor tidigare. Jag kom väl ihåg hur jag hade fått dem; det var nog omöjligt att förtränga något sådant. Det var nog en av de ytterst få gångerna i mitt liv jag hade varit rädd. Fruktat mitt eget liv.
Oho, Alina ljuger mer. Inte bra, inte bra...
Stort tack för alla era kommentarer iaf :*
7+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 7
Previously on The Past:
Jag kände hur min käke spändes, jag hade inte varit full för fem öre. Det var hon som hade varit klart påverkad av alkoholen, det var hon som förstörde allt. Surt tryckte jag ner mobilen i min jackficka, sket i att kolla twitter och började istället backa ur parkeringsplatsen.
ALINA'S POV
Kallsvettig satte jag mig upp i sängen. Drömmen fanns fortfarande klar i mitt huvud. Jag var skrämd av att minnen var fortfarande så tydliga, jag hade hoppats att de skulle försvinna, att de skulle stanna i Ryssland. Månen lyste in genom den smala springan mellan gardinern och lämnade rummet i ett spöklikt ljus. Jag svängde benen över sängkanten och ställde mig sedan upp. Att försöka somna om skulle vara dödsdömt. Sakta gick jag ut i köket och satte på en kopp te. Även efter det jag gjorde den gången hade Markov inte slutat tvivla på mig. Synd för honom...
2 weeks later
"Hi Niall!", log jag innan jag drog in honom i en kram. Hans varma kropp trycktes mot min och jag gjorde mitt bästa för att behålla hans lukt. Han luktade ovanligt gott, varmt och mysigt. De senate två veckorna hade flutit på bra, för första gången i mitt liv. Jag och Niall hade kommit varandra nära, närmare än jag någonsin hade stått någon. Förutom Aleks kanske. Jag hade äntligen ett hopp om det kanske skulle funka att vara vänner. Att mitt förflutna nu faktiskt bara var mitt förflutna.
NIALL'S POV
Jag hade blivit positivt överraskad när Alina hade frågat om jag ville komma över och äta middag hos henne. Vi hade verkligen kommit varandra nära och en sådan vän som Alina var nog exakt vad jag behövde. Hon var rolig, skön och cool. Olik alla andra tjejer jag kände. Även om killarna inte kunde låta bli att retas och när Alina träffade dem förra veckan så kunde de absolut inte låta bli att göra pussljud efter oss så var vi inget mer än vänner. Fast jag önskade ibland att vi vara mer.
"Are you going to stay there the whole evening?", flinade Alina och jag tittade ner på figuren som stod framför mig. Hennes mörka hår var uppsatt i en hög tofs och hennes bruna ögon kikade nyfiket upp på mig.
"Maybe."
"Fine then, I guess I'll eat everthing by myself then", sa hon lömskt.
"I'm coming", svarade jag fort och Alina släppte ur sig skratt.
***
"I didn't know you were so good at cooking", berömde jag medan Alina räckte sig för att få tag i min tallrik.
"Some people suprise you, you know", sa hon med ryggen vänd mot mig samtidigt som hon började tappa upp vatten till disken. Jag fick genast dåligt samvete över att jag lät henne göra allt och ställde mig upp för att hjälpa till.
"I can take it."
"No, it's fine. Would it be fair if I invited you to dinner and then let you take the wash?", envisades Alina och jag gav upp. Något jag hade lärt mig om Alina var att hon var otroligt envis och alltid fick sin vilja igenom. Med en suck satte jag mig ner igen och väntade medan hon diskade. Jag spetsade nyfiket öronen när jag hörde hur Alina började humma på en låt jag trodde jag kände igen.
"Do you sing alot?", frågade jag nyfiket och Alina tysnade tvärt. Även om hon hade ryggen mot mig förstod jag att hon rodnade, det verkade som om jag hade kommit på henne med någonting hon inte brukade göra inför andra.
"I used to", svarade hon innan hon satte på vattenkranen och gjorde det klart att hon inte vill prata mer om det.
"Shit", svor Alina och jag tittade upp från min mobil för att se vad som hade hänt. En vattenpöl hade bildats på golvet och när Alina vände sig om såg jag att den nedre delen av hennes tröja hade blivit blöt och jag antog att hon hade lyckats spilla ut vattnet.
"Great", stönade hon. "Could you please get me a towel? They're in the drawer in my room, second box", frågade hon och jag nickade till svar innan jag reste mig upp för att hämta en handduk.
Hela den andra lådan i hennes byrå var full med handdukar men de flesta var badlakan och var alldeles för stora för att torka upp en såpass liten pöl. Jag rotade runt en stund i lådan innan min hand stötte på något hårt. Nyfiket tog jag upp föremålet jag hade hittat. Den var tung och trots tyget som den var omlindad med kände jag föremålets kyla sprida sig i min hand. Tveksamt lindade jag upp tyget och jag trodde inte mina ögon när jag såg var jag höll i. En pistol.
Oj, oj, oj, vilken trevlig upptäckt för Nialler ;) Tack för era söta kommentarer btw :*
6+ för kapitel 8?
The Past - Kapitel 6
Previously on The Past:
"You're up for some fun tonight?", frågade jag med en förförisk röst. Han såg först väldigt tveksam ut, som om han visste att detta var fel, men hans uttryck mjuknade sedan, förmodligen av det faktum att jag var av det andra könet. Vilket misstag.
NIALL'S POV
"What's up?", hörde jag Zayns välbekanta stämma säga samtidigt som han slog sig ner bredvid mig på soffan. "You seem pretty down", konstaterade han när jag inte svarade. "Is it that girl? Aina?"
"Alina", rättade jag honom fort.
"Can't believe you two did it. You barley know eachother", Zayn skakade förundrat på huvudet.
"Can we please not talk about it? I don't know what got into me", jag begravde ansiktet i mina händer och tänkte över det Alina hade berättat för mig.
"How did it went today?", Liams röst avbröt mig och jag tittade upp för att se Liam stå framför mig.
"Uhm, good I think."
"Think?", frågade han förbryllat.
"They were from a carcrash, she made it, but not her parents", sa jag tyst.
Liam såg ut som han inte var helt med på noterna innan han fattade vad jag pratade om. Såklart visste killarna allt, vi berättade allt för varandra.
"Ohh", var allt han fick ur sig innan en tystnad lade sig över oss.
"Do you believe her?", jag ryckte till vid Zayns fråga.
"Of course I do", svarade jag. "I don't think you lie about things like that."
"I guess you're right", suckade han. "I just find her reaction a bit strange. It feels like she's hiding something", jag tittade på Zayn med rynkad panna och tog in det han hade sagt. Av oss fem var Zayn absolut den som var bäst på att läsa personer och situationer. Fast, jag fick påpeka det för mig själv, han hade aldrig träffat henne.
"She said she's trying to forget", jag ryckte på axlarna och Zayn gav mig en kort nick innan Louis och Harry entrade rummet med varsin stor kasse med, vad jag kunde se, kinamat.
"Oh, so you're talking about Alina?", flinade Louis och han verkade vara den enda som kom ihåg hennes namn.
"I never thought you were that kind of guy", flinade Harry.
"Shut up", muttrade jag och kastade iväg en kudde mot Harry som olyckligtvis missade honom.
"Was it because of Sarah?", frågade Liam nyfiket.
"Don't talk about her", fräste jag.
"Easy man, I didn't mean it so"
"Sorry, and as answer on your question; I don't know, maybe", jag släppte ur mig en frustrerad suck.
"You like Alina, don't you?", frågade Zayn och gav mig en vänskaplig knuff i sidan.
"I've meet her two times, but she's cool. She's not like the other girls I've met."
"Because they don't let you b--", det var uppenbart att Harry fann min och Alinas mer intima stund underhållande.
"Harry!", den här gången var det Liam som hindrade Harry från att fortsätta.
"Can we leave this discussion and eat?", frågade jag och nickade mot matkassarna som Louis och Harry höll i.
"Sure, I'm starving. Chiense food, here we come", ropade Louis glatt innan han försvann in i köket med resten av oss i släptåg.
***
Värmen från min bil var välkommande när jag klev in i den efter att ha gått en stund i kylan från Harrys hus. Jag hade bestämt mig för att åka hem, även om resten av killarna stannade. Medan jag väntade på att mina fingrar skulle tina tog jag upp min mobil för att kolla twitter. Förvånat såg jag att jag hade fått ett sms från Sarah. Tveksamt klickade jag upp det.
From: Sarah
I miss you sooo much, I know you were drunk and I forgive you :3
Meet me tomorrow? xx
Jag kände hur min käke spändes, jag hade inte varit full för fem öre. Det var hon som hade varit klart påverkad av alkoholen, det var hon som förstörde allt. Surt tryckte jag ner mobilen i min jackficka, sket i att kolla twitter och började istället backa ur parkeringsplatsen.
Ledsen att det tog sån lång tid att få upp detta mem jag hade verkligen ingen inspiration alls till att skriva. Förlåt också för världens sämsta kapitel :/
The Past - Kapitel 5
Previously on Trust:
Jag hoppades att Niall skulle lämna mig ifred men snabba fotsteg bakom mig visade motsatsen. Niall tog ett mjukt tag om min överarm och tvingade mig att stanna.
”Please”, bad han och jag tittade in i hans blåa ögon. En del av mig mjuknade, smälte, något som jag aldrig skulle ha tillåtit förut. Kunde jag berätta för honom?
Jag försökte få orden ur mig men det gick inte. De fastnade i strupen och vägrade komma ut men det kanske var bäst så. Spara honom den bittra sanningen och hitta på en lögn istället. Det hade jag gjort så många gånger förut, lyckats lura personer att jag var någon annan.
"I, uhm, I was in a carcrash with my parents", började jag. "I made it out, they didn't", jag kände mig för första gången äcklig över det jag precis hade gjort och Nialls ansiktsuttryck gjorde det inte bättre. Min föräldrar var långt från döda, men anledningen till varför vi inte hade någon kontakt berode nog snarare på det jag hade gjort.
"Oh, I'm so sorry Alina! I didn't mean to", man såg hur Niall blev helt förfärad av det jag hade berättat för honom vilket fick mig att känna mig ännu hemskare. Han hade varit ärlig mot mig från första början och här ljög jag honom rakt upp i ansiktet.
"It's not your fault", sa jag och log ett halvhjärtat leende. Jag var glad att jag var en duktig lögnare och att Niall lätt gick på lögner.
"But why didn't you tell me?", frågade han försiktigt. Frågan fick mig ur balans. Tänk Alina, tänk...
"I just trying to forget", mumlade jag och Niall drog in mig i en kram. Jag burrade in mitt huvud i hans tröja, äcklad över det jag precis hade gjort. Men jag förstod fortfarande inte, jag hade ljugit så många gånger förut; det här vara bara en av de miljontals gånger och aldrig, aldrig hade det känts så här dåligt. Det borde inte vara någon skillnad, det borde det inte vara. Men det var det. En hög ringsignal bröt vår omfamning och med ursäktande leende tog Niall upp sin mobil. Det blev ett kort samtal som endast bestod av ett par "Yes", "Mm" och "I'll be there soon" från Nialls sida.
"I have to go", konstaterade Niall en aning skyldigt och stoppade ner sin mobil i sin jackficka. "Going to meet up with some friends"
"Well, okay. I guess I see you around", sa jag lite fumlande, inte säker på om jag skulle tagit med det sista. På ett sätt försökte jag hålla honom borta från mig och på ett sätt ville jag inget hellre än att träffa honom igen.
"Yes, I hope we do", log han och jag vände mig om för att börja gå.
"What are we?", jag stelnade till och vände mig om vid hans fråga. "I mean, did Saturday night, uhm, mean something to you?"
"I don't really know"
"What do you want us to be?", envisades Niall.
"Friends?", frågade jag hoppfullt. Nialls uttryck ändrades till något jag inte kunde tyda. Lättnad? Besvikelse?
"Alright, friends then", sa han med en kort nick innan han vände sig om och började gå.
Nej, nej, nej. Det kommer aldrig funka att vara vänner...
***
En trött gäspning slapp ur min mun samtidigt som jag släckte sänglampan. Dagen hade varit omtumlande, minst sagt. Jag kröp ner under täcket och lät sömnen ta över.
"This is exactly why Alina shouldn't be in this gang! She's better home, cooking or cleaning", spottade Markov fram till min bror Aleks och tog ingen notis om att jag stod en meter ifrån honom, nervöst trummande med min vänstra fot. Jag såg Aleks blick flacka mellan mig och Markov.
"I think she's great", försvarade Aleks mig.
"Great?! She's a pussy! She was totally destoryed after Dimitri which means she create relations, and we can't have it that way. You know that", jag knöt mina händer av Markovs hårda ord och försökte hålla mig lugn.
"Come on, it was her first time", sa Aleks och Markov fnös till.
"Coward."
Det var allt som räckte för att jag skulle gå igång. Jag var extremt lättprovocerad och vi var alla väl medvetna om det.
"What do you want me to do?", morrade jag och Markov flinade till.
"Do you see the guy there?", frågade han och pekade mot en kille som vankade av och an längre in på gatan. Det knöt sig genast i magen på mig. Han menade väl inte?
"Kill. Him", viskade Markov i mitt öra och jag rös till av hans ord.
"Isn't it a bit unnec--", försökte min bror men Markov avbröt honom.
"Are you going to do it?", frågade han mig vasst.
"Yes", jag svalde ner obehaget som fanns inom mig.
"Good", Markov drog upp en kniv och kastade den i en mjuk båge mot mig. Skickligt fångade jag den och min bror gav mig en jagärsåledsen-blick men jag skakade på huvudet. Aleks anklagade sig själv för att dra in mig i detta men jag visste mycket väl att det var mitt eget val. Markov och Aleks lämnade tyst gatan; jag antog att de gömde sig i någon trappuppgång och övervakade det som hände här.
"Hey, you!", ropade jag och killens huvud for fort upp och letade efter personen som ropat på honom innan den fastnade på mig.
"Hi", svarade han tveksamt. Han granskade mig uppifrån och ner, försökte på något sätt identifiera mig.
"You're up for some fun tonight?", frågade jag med en förförisk röst. Han såg först väldigt tveksam ut, som om han visste att detta var fel, men hans uttryck mjuknade sedan, förmodligen av det faktum att jag var av det andra könet. Vilket misstag.
Kapitel 5! Till er som tyckte det gick för fort fram i förra kapitlet, time will tell ;)
6+ för nästa?
Länkbyte
Kör återigen ett länkbyte, den här gången med walkanotherdirection.blogg.se.
Den här novellen handlar om Katie som har brytit sitt ben. När hon äntligen kommer hem från sjukhuset stöter hon på ingen annan än Liam Payne...
Har precis själv börjat läsa den och måste säga att den är riktigt bra! Tjejen som skriver skriver sjukt bra ocu du fastnar verkligen i den med en gång!
Så kika in den nu! :)
The Past - Kapitel 4
Previously on The Past:
"My family is really not intresting", jag log ett påklistrat leende och hoppades att han inte skulle fråga mer.
"Alina, I just wanted to tell you that I like to hang with you, you're cool", Niall log och jag förvånades över hans uppriktighet.
"I like to be with you too Niall."
Kvickt hoppade jag upp från den varma sängen och började leta efter mina kläder. Jag insåg att de låg utspridda runt om i rummet tillsammans med Nialls. En suck slapp ur mig innan jag reste mig upp för att hämae mina underkläder. Jag tog tag i mina trosor och drog fort på mig dem. En del av mig kunde inte förstå hur vi kunde göra det, jag hade liksom känt killen i ett par timmar? Jag var långt ifrån oerfaren när det kom till mer intima stunder men de förra gångerna hade varit så känslolösa. Det här hade varit mer sensiationelt, mer känslor. Fast jag inbildade mig nog bara det, det här hade inte varit någon skillnad mot förut. Jag hade bara gjort det för att få tankarna på något annat, precis som i Ryssland, eller hur? Dessutom hade jag nog förstört varenda möjlighet till en vänskap med Niall, fast det kanske var lika bra. Det skulle ändå aldrig funka.
"Oh", hörde jag bakom mig och jag vände mig om för att se Niall ligga kvar i sängen. Han stöttade upp sig på sina armbågar och jag såg hans blick vandra nerfrån mitt ansikte till min bröstkorg. Jag blev väl medveten om att jag inte hade någon bh på mig och jag himlade med ögonen.
"Oh, what?", frågade jag en smula irriterat.
"I usually doesn't get in bed with a girl this fast", sa Niall en aning generat.
"So you usually hang out with a girl one day and bang her the next?", allt jag fick som svar var ett skratt från Niall och jag böjde mig ner för att ta upp min bh. Jag insåg fort att det var omöjligt att knäppa den själv och efter x antal försök gav jag upp.
"Niall, could you help me?"
Jag hörde hur Niall reste sig upp och strax stod han bakom mig. Han strök försiktigt mitt långa, mörka hår åt sidan så att han kunde knäppa bh'n utan problem. När han hade knäppt den kände jag hur hans blick dröjde kvar på min blottade ryggtavla. Vad kunde han ha fått syn på?, undrade jag för mig själv innan det slog mig. Jag försökte vända mig om men det var för sent; han hade redan sett det.
"What's this?", frågade Niall medan han försiktigt strök över det långa ärret som löpte från mitt ena skulderblad ner till mitten av min rygg med sin tumme. Handlingen skapade gåshud över mitt skin.
"Nothing", mumlade jag och vände mig om för att ta tag i min tröja som låg snett bakom Niall. Ett misstag förstod jag när Nialls blick istället fastnade på ett annat ärr som löpte längs min sida.
"Is this also nothing", frågade han med en hårdare röst. Kvickt tog jag tag i min tröja och drog den över huvudet och hoppade sedan i mina jeans.
"You know what, I should leave", sa jag fort innan jag räckte mig efter min jacka, skor och handväska. Jag började gå mot hallen så fort jag kunde och jag såg att Niall hoppade i sina boxers innan han följde efter mig.
"Please Alina, you don't have to leave. Can you not just explain?", bad han men jag hade redan tagit på mig mina skor och jacka och var nu på väg ut genom dörren.
"Come on Al--", längre hann han inte innan jag smällde igen dörren bakom mig. Fort skyndade jag mig nerför trapporna och ut i den kalla kvällsluften.
***
Tacksam över att den långa arbetsdagen äntligen var slut tog jag en klunk av mitt nu mera ljumma kaffe som jag hunnit köpa på min korta lunchrast och började göra mig i ordning för att gå när jag hörde någon banka på skyltfönstret. Med en suck gick jag ut ur personalrummet för att säga till vem det nu var som bankade på fönstret att sluta.
"Sorry, we're clo--", började jag men slutade tvärt när jag såg vem det var som hade bankat. Det blonda hårrufset kände jag igen, allt för väl. Niall stoppade att banka när han såg mig och log ett halvhjärtat leende. Mina tankar hade inte lämnat händelsen i Nialls sovrum för fem minuter under dagen. Jag vände mig om gick tillbaka till personalrummet, hämtade mina saker och försvann sedan ut genom personalingången. Niall stod fortfarande och tittade in i butiken, han hade inte tagit någon notis om att jag hade kommit ut.
”What do you want?”, frågade jag med en hård ton.
”Alina!”, utbrast han lättat. ”I never thought you would come out.”
”Obviously I did.”
”I just wanted to apologize for what I did. I was just curious...”, jag kunde inte tro mina öron. Niall står här och ber om ursäkt? För att fråga varför jag har två långa knivärr? Vem skulle inte frågat något om dem? Niall var alldeles för godtrogen och oskyldig, han verkade inte direkt vara någon som ville ha något otalt med någon även om han behövde be om ursäkt för något han inte hade gjort. Jag visste inte vad jag skulle svara honom så jag förblev tyst.
”But please, can you tell me how you got those?”, bad han och jag stelnade till. Jag hade hoppats att han skulle lämna ämnet, glömma vad han såg. Låtsas som om han aldrig hade sett dem.
”Don't take this for something it isn't”, fräste jag innan jag vände mig om och började gå hemåt. Jag hoppades att Niall skulle lämna mig ifred men snabba fotsteg bakom mig visade motsatsen. Niall tog ett mjukt tag om min överarm och tvingade mig att stanna.
”Please”, bad han och jag tittade in i hans blåa ögon. En del av mig mjuknade, smälte, något som jag aldrig skulle ha tillåtit förut. Kunde jag berätta för honom?
Kapitel 4 uppe nu! Vad tycker ni om denna än så länge? Vore intressant att höra vad ni tycker! :)
Snart påsklov också! Jag har det iaf v.14, tagga! :P
The Past - Kapitel 3
Previously on The Past:
Skrämd av minnerna ville jag vända om och rusa tillbaka ut till den större gatan men jag tvingade mig själv att fortsätta. Jag var inte kvar i Ryssland, jag var i London, långt från mitt förflutna. Långt från alla minnen från min uppväxt.
Jag höjde koppen med den varma chokladen till min mun samtidigt som jag vände blad i boken jag läste. Regnet smattrade mot fönstret i mitt vardagsrum, det hade börjat regnat när jag var ett kvater från hemma och även om jag sprang den sista boten var jag dygnsur när jag kom hem. Mitt tjocka, mörkbruna hår var fortfarande blött trots en omgång med hårfläkten. Trött la jag undan boken, jag var verkligen inte på något läshumör och tog istället upp min mobil. Nyfiket klickade jag upp sms:et jag såg att jag hade fått.
From: Niall
Free tomorrow? Mind if we hanging out? :)
Jag rynkade på näsan och tittade ner på skärmen. Hitta på något imorgon? Vi kände ju inte direkt varandra... Fast om jag ville börja om mitt liv här så kan det väl aldrig var fel att lära känna någon. Det började faktiskt bli lite tråkigt att inte känna någon här. De enda personerna jag kände här var Sophie och Jane från jobbet och skulle jag vara ärlig tyckte jag de var ganska fjompiga och så bekräftelsesökande. Även om jag hade fler fiender än "vänner" i Ryssland var man aldrig ensam där.
To: Niall
Yes, why not?
From: Niall
Great!
***
Jag slängde på mig den svarta kappan innan jag försvann ut genom dörren och började gå nerför för trapporna. Vi hade bestämt att träffas på Starbucks och enligt mobilens klocka var jag redan sen. Jag släppte ut en suck; var hade den ordningsamma sidan av mig tagit vägen? Jag brukade aldrig, aldrig vara sen men tydligen att det ändrats. Det kanske var lika bra att skicka iväg ett sms till Niall så han slapp undra var jag var.
To: Niall
I'm on my way, a bit late though.
From: Niall
No problems, I'm also late.
Jag smålog för mig själv när jag läste hans svar, båda hade lyckats med att bli försenade. Jag överraskade mig själv med att komma fram först och jag slog mig ner på en av de höga stolarna som vätte ut mot gatan och spanade efter Niall. Efter en stund såg jag honom, han gick med huvudet nervänt mot gatan och en keps täckte hans blonda kalufs. Dörrklockan plingade till och signalerade att Niall nu hade kommit in. Jag såg hur hans blick for över kunderna på Starbucks innan den fastnade på mig.
"Hey", log jag och gav honom en liten vink innan han började gå mot mig.
"Hi", sa han anfått och jag förstod att han hade sprungit.
"You know what, you're in really bad shape", flinade jag men ångrade mig fort. Varför måste jag alltid kläcka ur mig så dumma kommentarer? Speciellt när jag precis lärt känna någon. Men Niall verkade inte ta illa upp utan jag fick bara ett stort flin som svar.
"I know, my statima suck", flinade han. "But I hate running plus I have some sort of knee injury", jag nickade åt hans svar men jag verkade inte sett så övertygad ut för Niall la till, med en sårad min, "I doesn't lie!"
Jag kunde inte låta bli att fnissa till åt hans uppröda protest.
"Like you're in better shape", sa han förnärmat.
"I bet I am", svarade jag seriöst och Niall gav mig en skeptisk blick. "Do you dare me?"
"Yes, actually I do", ett flin spred sig på mina läppar innan jag gav honom en lätt knuff.
"What do you want?", frågade Niall och jag tittade på alla bakverk och olika kaffetyper. Det var inte ofta jag gjorde sånt här hemma i Ryssland, vi ägnade oss defenitivt åt annorlunda aktiviteter. Inte direkt sitta på ett café en lördags eftermiddag och diskutera vädret.
"Um, I can pay", svarade jag och började leta efter min plånbok i väskan jag hade med mig.
"I want to pay", han tog ett mjukt tag i min arm och mitt letande upphörde.
"I guess you can pay since you are so stubborn", jag lutade mig närmare honom. "But just so you know, the gentleman-style isn't going to work on me."
Hans skratt fyllde rummet och avslöjade den vita tandställningen. Jag valde tillslut en chokladmuffin och en svart kopp kaffe och vi slog oss ner vid ett bord.
"Tell me something more about you", Niall tittade nyfiket på mig.
"Why?", jag försökte klämma fram ett leende. Hur dum kunde jag egentligen vara? Förr eller senare skulle han vilja veta mer om mig och vad skulle jag säga? Att jag hade spenderat den största delen i mitt liv för att bli lärd hur man avlossar ett skott från en pistol, hur man tryckte in en kniv i någons kropp och hur man hittar andras svaga sidor? Vår vänskap skulle inte fungera, det var en tidsfråga innan jag skulle inse det. Ändå var det något som gjorde att jag drogs till honom. Att flytta hit var en dum idé, det skulle aldrig kunna gå att komma iväg från allt jag hade gjort i mitt förflutna men en del av mig hoppades ändå.
"Alina?", Niall bröt mina tankar och jag tittade hastigt upp.
"Oh, sorry!"
"Am I so boring?", jag försökte lista ut om han skojade eller inte. Jag såg dock ett litet leende på hans läppar.
"No, absolutely not. Was just thinking", för att spara tid till att fundera ut ett svar på hans tidigare fråga, drack jag en klunk av mitt kaffe.
"My family is really not intresting", jag log ett påklistrat leende och hoppades att han inte skulle fråga mer.
"Alina, I just wanted to tell you that I like to hang with you, you're cool", Niall log och jag förvånades över hans uppriktighet.
"I like to be with you too Niall."
Stort tack till min bestisfestis Mathilda (onedstories.blo.gg alla checkar ;)) som hjälpte mig att skriva detta kapitlet :D
5+ för nästa?
Länkbyte
Gör ett till länkbyte, den här gången med novellermedonedirection.blogg.se. Jag har precis börjat läsa den själv och jag måste säga att den är riktigt bra! Novellen hon skriver nu handlar om en tjej som heter Elin. Elin är en helt vanlig tjej på 15 år och ska börja naturgymnasiet i Stockholm efter sommarlovet. Elin och hennes 13 åriga syster Ida tvingas följa med hennes mamma ner till London för att bo där hela sommaren hos deras mammas nya kille, vilket inte uppskattas särskillt mycket hos Elin. Hur skulle hon klara sig utan hennes bästavän Frida hela sommaren? Hur kommer sommaren bli för Elin? Kommer den verkligen bli så hemsk som hon tror att den kommer bli?
Så, nu får ni ta och kika in denna grymma novellen och lämna en snäll kommentar! :) Kapitel 2 hittar ni här under och Kapitel 3 kommer nog upp senare ikväll!
The Past - Kapitel 2
Previously on The Past:
Niall rabblade sitt nummer och jag hade svårt att hinna med att skriva in det.
"Thanks for the drive again!", ropade jag och hoppade ur bilen. Jag tror Niall ropade något som svar men jag hörde inte det då jag redan dragit igen bildörren efter mig.
To: Niall
Sorry, I didn't get home, I got killed seven times and raped two.
Med ett sarakastiskt leende skickade jag iväg sms:et innan jag vände mig tillbaka mot mot stekpannan där det låg ett antal köttbullar som äntligen började få lite färg. Jag hoppade skrämt till när jag hörde min mobil vibrera men andades ut när jag insåg att det faktiskt bara var min mobil. Jag måste sluta vara så vaksam.
From: Niall
Haha, very funny...
***
"So, here you go. Have a nice day!", log jag mot kvinnan framför mig och räckte henne kassen med "Topshop" tryckt på. Min mage kurrade till och jag slängde en blick på klockan bakom mig. Kvart i ett. Glatt insåg jag att det var tid för min lunchrast och jag mimade ett fort "Lunch" till Sophie som stod i kassan bredvid mig innan jag gick mot personalrummet.
Jag tog en sista tugga av min pastasallad när jag hörde personen på radion som stod på på låg volym säga "One Direction". Vad det inte det som Nialls band hette? Nyfiket skruvade jag upp volymen och lyssnade noggrant.
"Here you have the most requested song, One Direction with thier Little Things"
Jag fnös åt vad Niall hade sagt. "Vi har våra fans", fick det att låta som om de var ett litet skolband, inte direkt som om deras låt var den mest efterfrågade på Englands största radiokanal.
To: Niall
"We have our fans" and the most requested song on the radio...
From: Niall
We have plenty of fans then ;) But does that really make any diffrence?
To: Niall
No, not really.
När jag återigen vände uppmärksamheten mot radion hade en del av låten redan spelats och jag förstod att låten hade kommit till refrängen.
"I won't let this little things slip out of my mouth
But if I do, it's you, oh it's you, they add up to
I'm in love with you and all these little things"
"Alina?", jag tittade hastigt upp och såg Sophie stå i dörröppningen. "Can you please come out if you're done? It's pretty much to do."
Jag reste mig upp och följde efter Sophie ut i affären igen. Kunderna hade ökat rejält under tiden jag hade varit borta.
***
Mörkret hade fallit när jag slutligen lämnade arbetet och jag skyndade mig nerför gatan. En genväg visste jag fanns, en trång, mörk gata som gick tvärs igenom något av ett slumområdet. Jag bestämde mig tillslut för att ta den, det var värt att spara in den kvarten och komma hem till min varma, sköna lägenhet innan jag hann frysa ihjäl är ute. Kvickt svängde jag in på den smala gatan och ökade på min fart när jag insåg vad den här gatan påminde om.
FLASHBACK
Jag småsprang nästan hemåt, jag visste mycket väl att jag inte var på mitt eget territoritum och jag kände mig inte helt bekväm på den trånga, mörka gatan.
"And where were you think you were going sweetie?", frågade en mörk röst och jag stelnade till; ett stort misstag förstod jag. Min blick vändes nervöst mot riktingen rösten hade kommit från och jag såg en lång gestalt luta sig mot tegelväggen. Han puttade upp sig själv och började gå mot mig.
"I asked you what you were doing here, sweetheart", sa han och gav mig ett flin när han såg min skrämda reaktion. "These aren't really your homestreets", fortsatte han och närmade sig mig mer och mer. "I maybe should teach you a lesson, you know, we doesn't really like intruders", rädslan ökade inom mig samtidigt som jag kände dolkens blad tryckas mot mitt ben när jag drog kappan tätare om mig. Kunde jag? Jag hade gjort det förut, en gång. Under mina övervägande hade mannen kommit fram till mig.
"Come here now", sa han med en skrämmande röst samtidigt som han tog ett stadigt tag om min arm. Utan att blinka drog jag upp dolken ur min innerficka och körde in den i mannens oskyddade mage. Jag gjorde som jag hade fått lärt mig och när jag drog ut dolken stapplade han bakåt innan han hårt föll mot marken. Dolkens blad var mörkrött av blod och skrämd av vad jag precis hade gjort stoppade jag tillbaka dolken innan jag började springa ner för gatan.
END OF FLASHBACK
Skrämd av minnerna ville jag vända om och rusa tillbaka ut till den större gatan men jag tvingade mig själv att fortsätta. Jag var inte kvar i Ryssland, jag var i London, långt från mitt förflutna. Långt från alla minnen från min uppväxt.
Chapter deux nu då ;) Ett stort tack för alla kommentarer på förra kapitlet de får mig så sjukt motiverad att skriva och kul att ni gillar den! :)
Tell me what you think!
The Past - Kapitel 1
"We want you back", Vladimir höjde irriterat rösten och hans blick naglade sig fast i min.
"We made a deal, I completed the mission and I would be free", svarade jag trotsigt.
"As we follow deals", fnös han. "And did you really think that you would be free? That this is just something you just run away from?", jag stelnade märkbart till. Trodde jag verkligen det? Att jag bara kunde lämna mitt förflutna bakom mig?
"Come on now", sa Vladimir otåligt och tog ett hårt tag om min överarm innan han försökte dra iväg mig.
"Let me go", fräste jag bestämt men Vladimir strundade i min protest. Jag hade ingen lust att råka i slagsmål med honom här, mitt på en offentlig gata i London. Även om det var folktomt på gatan vittnade ljusen i fönstren om att långt från alla hade somnat.
"I think you should let her go", hördes en maskulin röst ropa och på den irländska dialekten förstod jag lättat att det inte var någon till i Vladimirs gäng, mitt förra. Vladimirs grepp om min arm lossades genaste innan han skyndade sig bort runt hörnet. Vilken fegis.
"Are you okay?", frågade killen som nu kommit fram till mig oroligt. Jag kände hur min käke spändes, jag var trött på att alla trodde att jag alltid behövde skyddas från någon; sanningen var att jag, och Vladimir, visste att jag skulle enkelt skulle kunna ta ner honom. Slappna av Alina, han försöker bara vara vänlig, intalade jag mig själv. Här är faktiskt folk vänliga.
"I'm fine, thank you", svarade jag och granskade sedan killen som stod framför mig. Han hade blont, rufsigt hår och klarblåa ögon. En öppen mörkblåa luvtröja avslöjade en vit t-shirt och ett par ljusblåa jeans satt perfekt på hans nedre del.
"No problems", sa han och fyrade av ett stort leende, uppenbart stolt över det han precis hade gjort. "Do you want a ride home?", frågade han sedan. Jag övervägde att tacka nej, men tanken på att det var en bra bit hem och dessutom visste jag inte var Vladimir och sina vänner höll hus så ändrade jag mig.
"Sure", log jag och vi började gå mot parkering där jag antog hans bil stod.
"What's your name?", frågade han nyfiket.
"Alina"
"I'm Niall", sa han. "Where are you from? I mean, your accent doesn't really sound british."
"You're right, I'm from Russia. You aren't either from England?"
"Ireland, but I've lived here for the past two years", sa Niall innan han tog upp en bilnyckel ur sin ficka och låste upp det svarat fordornet framför oss. Det var inte en dålig bil jag såg och min tankar började genast kretsa runt vad han kunde syssla med för att ha råd med en sådan bil. Gängledare eller droglangare kanske? Fort slog jag bort tanken och fick intala mig själv att han antagligen bara hade ett välbetalt jobb, "som läkare eller någon chefposition. Fast han var väl för ung för att kunna ha ett sådant jobb? Rika föräldrar kanske då?
"Alina?", jag väcktes ur mina tankar av Niall som tittade frågande på mig.
"Oh, sorry. Just got lost in my thoughts", mumlade jag och han gav mig ett road leende som sa mig att han visste precis hur det var.
Bilens mjuka lädersäten var en stor kontrast till de nedsuttna, alkoholluktande jag senast suttit i. Jag kom på mig själv med att stirra på Niall och flinet som syntes på hans läppar berättade att han hade också hade sett att jag stirrade på honom. Generat vände jag bort blicken.
"Where do you live?", frågade Niall och bröt tystnaden. Jag gav honom min adress och han började köra.
"How old are you?", jag ryckte till vid hans fråga. Min starka sida var inte direkt att samtala om vardagliga saker; konversationerna i Ryssland brukade vara mer "Vad gör vi med kroppen?" eller "Tar du hand om honom?".
"I'm 18", svarade jag. "And you?"
"19, turning 20", sa han innan vi återigen blev tysta. En sång började spelas på radion och Niall började nynna med medan hans fingrar trummade mot ratten i takt med musiken.
"What do you do?", frågade jag nyfiket. "I mean, do you work or study?", förtydligade jag när jag såg hans oförstående blick.
"I'm in a band", svarade han. "Heard about One Direction?", jag skakade på huvudet, musik var väl inte något jättestort där jag bodde förut.
"Are you big?", sa jag. "I mean, are you famous?", tillade jag fort när jag insåg att det lät fel. Niall flinade till.
"Well, we have our fans", svarade han, fortfarande med ett stort flin på läpparna. "What about you then?"
"I work at a clothing store", sa jag.
En stund senare stannade Niall bilen där vägen tog slut, den sista biten till mitt hus var en gågata.
"Thanks for the ride", log jag och tittade mot Niall. Hans blick tittade tveksamt in mot den mörka gatan och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen.
"Can you send me a text when you're home at least? I mean, it's so dark and you know", mumlade han och jag flinade. Om han bara visste.
"Do you want my number?", flinade jag och Niall vände generat bort blicken. Jag kunde inte låta bli att tycka han var söt. Dessutom var han så snäll och godtrogen; en stor skillnad mot personerna jag tidigare träffat.
"Maybe", log han lömskt. "But please?", la han till med en bedjande blick.
"Okay then", fnittrade jag till och tog upp min mobil. "What's your number then?"
Niall rabblade sitt nummer och jag hade svårt att hinna med att skriva in det.
"Thanks for the drive again!", ropade jag och hoppade ur bilen. Jag tror Niall ropade något som svar men jag hörde inte det då jag redan dragit igen bildörren efter mig.
Kapitel 1 nu då, lite segt i början kanske, men det blir nog bättre ;)
4+ för nästa?
Länkbyte
Gör ett länkbyte ige, den här gången med Emma på www.celebritynovel.blogg.se
Tycker att henne novell är jättebra, hon skriver väldigt bra och den är absolut värd att kolla in!
Den handlar om den 20-åriga Miley Fenders, mer känd som YJL. Miley, eller Mays som hon kallas för, är en framgångsrik artist som under en gala träffar på ingen mindre än Zayn Malik. De drar senare vidare till samma klubb och vad tror ni händer när båda har blivit lite påverkade av alkoholen?
Kika in den NUUUU!
The Past - Prolog
Jag trodde aldrig en pistol hade känts så tung, den vilade inte lätt i min händer som den brukade, den skakade okontrollerat precis som mina armar. Fast det berodde nog snarare på vem som stod i pistolens skottlinje. Båda våra andehämtningar var tunga; han gjorde inte ett enda försök till att ducka, springa, på något sätt ta sig undan mig. Han visste att jag kände honom för bra. Jag visste alla hans knep, han visste alla mina. Jag hade aldrig känt en sådan här tveksamhet för något, aldrig känt mig rädd för vad följderna skulle bli om jag tryckte till avtryckaren. Ett tag ville humaniteten inom mig ta över; jag ville släppa pistolen och rusa fram till honom. Kasta mig i hans famn, känna hans hand stryka över mitt hår samtidigt som han sa att allt skulle bli bra. Men min uppfostran dödade fort de tankarna, förräderi var ett grovt brott, det hade jag hört och fått lära mig i hela min uppväxt. Och straffet för förräderi var hårt. Döden.
"How could you?", min röst var skakig samtidigt som mitt finger nuddade avtryckaren.
"You'll understand some day", svarade han med sin lugna, mekaniska stämma. Jag kunde inte fatta hur han trodde att jag skulle förstå, han övergav oss. Han lämnade oss. Jag skakade besviket på huvudet innan jag tryckte till på avtryckaren och ett öronbedövande ljud fyllde den tomma gränden. Hans kropp föll ihop till en hög och en stor, mörkröd pöl började bildas runt honom. Jag kände starka armar runt mig som höll om mig medan dova röster diskuterade vad de skulle göra med kroppen. Jag orkade inte. Jag hade visserligen uppfostrats till att göra detta i hela mitt liv, men jag trodde aldrig det skulle göra så ont.
En kort prolog här då!
Det kanske låter lite vrickad just nu, men ge den lite tid så blir den nog bättre ;)
3+ för Kapitel 1? :)
Trust - Epilog Del 2
NIALL'S POV
Rastlöst vankade jag fram och tillbaka i sjukhuskorridoren utanför Harrys rum. Resten av killarna var inne hos Harry men jag hade bestämt mig för att vänta en stund. Jag behövde be honom om ursäkt. Och Ashley, men det var ingen som hade sett henne. Jag antog att förklaringen låg i kuveret jag höll i handen. Jag hade överreagerat i söndags, jag borde låtit henne förklara. En suck slapp ur mig och jag satte mig ner på stolen utanför Harrys rum. Tveksamt öppnade jag kuveret och tog upp brevet som låg där.
"Dear Niall
I don't know how to say how sorry I am. I wish I would have got a chance to explain, but I know I acted completly like a dick and lied a lot. If I could turn back the time, I would have maked different choises. But I can't, and I hope you will forgive one day. I'm guilty you an explanation and I will give you one now.
In Italy I met a guy, his name was Lucas. We got very close to eachother and then he cheated on me. He had nearly the same curly hair as Harry, he was tall and muscular. I had a very hard time trying to get over Lucas and when I finally got ove rhim I met Harry. He just reminded so much of Lucas. I tried to ignore him and tried to picture that he wasn't there. But at some point, I had to talk to Harry and then our friendship just went a bit too long maybe but I couldn't stop it. You know how it's, you always fall in love with wrong persons.
This sounds very ridiculous now, but this is the truth. I never wanted to hurt you but I know I did. I'm sorry and I hope you'll forgive me one day, even if we never will meet again.
Ashley xx"
Jag svalade hårt, varför kunde jag inte ha låtit henne förklara? Då kanske hon skulle varit kvar här... Jag blinkade hårt, flera gånger för att hindra tårarna från att börja rimna nerför mina kinder.
"Are you okay?", hörde jag en feminin röst säga och jag tittade upp för att se de vackraste ögonen jag någonsin sett titta ner på mig.
"No", fick jag ur mig. "Not at all."
Sista delen av epilogen av Trust nu då :)
Men så lätt slipper ni inte mig, hahah. Imorgon/torsdag kommer prologen till The Past upp, håll utkik!
Trust - Epilog Del 1
HARRY'S POV
Jag öppnade sakta ögonen och tog in omgivningen omkring mig. Det skarpa ljuset från lysröret ovanför mig bländade mig och jag tittade mig omkring i rummet där jag låg. Allt gick i vitt. Sjukhusvitt. Min blick fastnade på den brunetta gestalten som satt bredvid sängen jag låg i.
"Mum?", sa jag förvånat.
"Oh, Harry. You've woke up", utbrast hon lättat. "I've been so worried about you", sa hon och jag såg att hennes ögon var en aning röda och puffiga.
"What happend?", frågade jag förvirrat.
"We don't know... We hoped you would remember", sa hon en aning besviket. Jag försökte komma ihåg vad som hade hänt innan jag vaknade upp här men det var lönlöst; det enda som jag kom ihåg var ett slag mot mitt huvud innan allt blev svart. Dörren till rummet jag låg i öppnades sakta och en läkare stack in sitt huvud.
"Oh, Mr. Styles, you have woke up", konstaterade han. "You don't remember anything?", jag skakade på huvudet och överraskades av smärtan jag kände.
"You have a minor concussion, so I suggest you take some days off. But otherwise you're fine", jag hörde mamma släppa ut en lättad suck.
"What's that?", frågade jag nyfiket och nickade mot ett vitt kuvert som låg på ett litet bord bredvid min säng.
"We found it with you, it seems like it's to you", sa hon och räckte mig det. "Harry" stod det skrivit på framsidan med en välbekant handstil. Ashleys. Fort rev jag upp kuveret och drog ut pappret som låg där inne och vecklade upp det.
"Dear Harry
I never thought it was possible to get this close to someone, just in a couple of days and I want to thank you for everything you have done to me. Everytime you have hold me, hugged me, listened to me. Just being there for me, even when I acted lika a completly arse. I wish I was with you now, I wish I could see your wonderful green eyes, play with your curls, see your adorable dimples. I wish I could feel your lips against my own, hear your laugh and just be with you. But things got in the way and we can't be together anymore. I wish I could tell you why but it would be to dangerous for you. I'm back in Italy and don't come after me. I just wanted to tell you that I'll always love you and I hope you find your dream girl one day, because your certainly worth it. I love you.
Don't cry because it's over, smile because it happend
Ashley xxx"
I kuveret låg också den mest fantastiska teckningen av mig jag någonsin hade sett men jag kunde inte ta ögonen från brevet. Var hon inte kvar längre? Var allt över?
The Past - Handling
Alina försöker fly sitt våldsamma gängförflutna i Ryssland när hon flyttar till London. När hon senare träffar på Niall utvecklar de en stark relation men kommer den hålla när Niall får reda på Alinas förflutna? Kommer Alina verkligen lyckas fly från sitt förflutna? Och kan du älska någon som är orsaken till andra personers död?
You can always try to run away from your past, but in somehow you'll have to learn to live with it
Detta är då handlingen till min nya fanfic, The Past. Den första delen kommer komma upp så fort epilogn till Trust är uppe. Detta kommer nog vara en väldigt annorlunda historia, men den blir nog bra anyway ;)
Kapitel 28 hittar ni här under ↓
Trust - Kapitel 28 - The End
Previously on Trust:
Meredith hade dödat min obiologiska mamma och bror, pappa hade hon lirkat runt sitt lillfinger och skulle nog enkelt kunna vända honom mot sig själv men just nu låg han fredligt och sov på andra våningen, långt från Meredith. För hon var kvar i London. Precis som Harry.
Min fot var lätt pressad mot gaspedalen samtidigt som mina fingrar trummade lätt mot ratten. Jag hade bara lämnat en liten lapp till pappa där jag hade förklarat att jag var tvungen att fixa något i London och om jag kände pappa rätt skulle det inte lugna honom - snarare tvärtom men mina tankar var bara på Harry. Jag ångrade djupt att jag hade låtit honom in på mitt liv. Inte för min egen skull utan för hans skull. Nu när jag visste var Meredith var kapabel av fruktade jag vad hon skulle kunna göra mot honom. Den normala färdtiden till London från Manchester är tre och en halv timma men jag lyckades pressa ner den till dryga två timmar vilket också betydde att om någon polis skulle se mig skulle mitt körkort ryka men jag antog att poliserna hade något bättre för sig att göra nu, typ sova.
När skyltarna med "London" började komma tätare tog jag upp min mobil och tryckte upp sms-funktionen. Med skakiga fingrar skrev jag in ett sms till Meredith.
To: Meredith
Where are we going to meet?
From: Meredith
Your flat.
Jag rös när jag läste svaret innan jag triggade upp hastighetsmätaren till 120 km/h. En kvart senare parkerade jag bilen på den välbekanta gatan och hoppade ur den. Dörren smälldes hårt igen bakom mig och jag ryckte upp entrédörren. Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen och mina tankar var bara på en enda person. Killen med de mörkbruna lockarna och djupgröna ögonen. På rekordtid kunde jag rycka upp dörren till vår lägenhet och jag klev iskallt in. Jag såg i ögonvrån hur Meredith stod lutad mot diskbänken med ett förnöjt flin på läpparna.
"Where's Harry?", min ton var hård och kall.
"Oh, right Harry. The little poor boy with those lovely curls", svarade hon med en skrämmande röst. Paniken inom mig växte.
"Where. Is. Harry", upprepade jag med min blick fäst på Meredith.
"He's fine. And he'll stay that way if you cooperate", sa hon med en suck. Samarbetar? Om vad?
"Don't you want to know how I did find you again? Don't you want to know my story?", frågade Meredith med en road ton; det var uppenbart att hon fann detta underhållande.
"Why did you try to kill me? Your own daughter? Why did you kill the one who took care of me and loved me? And Oliver? He was only two!", min röst höjdes i takt med att fler ord flög ut ur min mun, tillsist skrek jag.
"They took you away from me!", utbrast hon.
"You're a psycho!"
"They still had no right to take you from me", jag svarade inte på det utan väntade på att hon skulle fortsätta.
"If I couldn't have you, then Madelenie had no right either. So I decide to try to kill all of you. But when both you and I survived, I understood that it wasn't meant that we should die. And when I saw how much it hurted you, I knew how I would get my revenge"
"You're sick. Do this to your own daughter", spottade jag. Meredith ignorerade min anklagelse och forsatte.
"But then, you suddenly was gone and I couldn't find you. But then, after nine years I found Marcello on one of those pathetic support pages. I pretended to also have lost my family. You know, Derek and Toby? It's sick how naive Marcello is, isn't it?", ett stort flin uppenbarades på hennes läppar och jag kunde inte känna större avsky mot person framför mig.
"You were the one who did get my dad to move back here", konstaterade jag. Meredith nickade.
"But, I've to point out for you, he's not your father", flinade hon. "Your father is just a random guy I slept with."
"I know, but I still love him for always act like my father", sa jag.
"Aw, isn't this so cute. You feel the same for the Harry guy, don't you? Or even stronger?", hela min kropp stelnade till och det kändes som om blodet frös i mina ådror.
"Don't you dare hurt him!", utbrast jag förtvivlat.
"Nah, it would be to easy. But you would do anything for him, wouldn't you?", log hon mot mig; det var ett skrämmande leende som berättade att hon njöt av att vara i överläge.
"What are you going to do?", förtvivlan växte i min röst.
"Make sure that you and your lovely father move back to Italy or I'll make sure that he won't be alive much longer"
"Your blackmailing me!", utbrast jag
"And why would I care? As long as I know that I've hurt you, I don't care what I do", konstaterade Meredith kallt.
"You're a monster", skakade jag.
"Maybe, but you don't have much choise", flinade hon; hon var väl medveten om mitt underläge.
"Let me write a last thing to him. And to Niall", bad jag.
"Niall is the blonde little guy, right?", Meredith ville fortsätta men hon avbröts av en mördande blick från mig. "Sure, go ahead then", suckade hon och jag gick in i mitt rum, rotade fram papper, kuvert och pennor.
Tio minuter senare stoppade jag tillslut ner brevet till Harry i sitt kuvert, tillsammans med teckningen av honom. Nialls brev var redan färdigskrivet och nerstoppat i kuvertet. Med en suck ställde jag mig upp och tog med mig breven ut till köket där Meredith stod.
"Here", sa jag kallt och räckte henne breven innan jag tog upp min mobil och ringde upp min pappa. Han svarade på första signalen.
"Dad, we need to move back"
Sista kapitelet av Trust nu då! Hatar mig själv lite för att sluta det så här, men men...
Ett stort tack till alla er som läst och kommenterat under denna fanfic :)
Kommer komma upp en epilog i två delar imorgon typ och handlingen till den nya fanficen kommer upp ikväll.
Kommentera gärna vad ni har tyckt om Trust, vad jag kan göra bättre osv!
Trust - Kapitel 27
Previously on Trust:
Små blonda lockar omgav mitt huvud och ett par klara ögon lyste mot fotografen. Jag stelnade till när jag kände igen personen som höll i mig. Det var omöjligt, det kunde inte var hon. Det gick bara inte.
Men det var Meredith jag hade sett på fotot, även om hon var nästan 20 år yngre på det fotot gick det inte att ta fel på de markerade käkbenen och det blonda hårsvallet. Nervöst vände jag på fotot för att se om det fanns någon text på baksidan. "Ashley and me 12/1 - 94", stod det på baksidan i en handstil jag kände igen, men jag visste inte varifrån. Jag försökte desperat komma ihåg varifrån jag kände igen den, jag stelnade till när jag kom ihåg lappen jag hade hittat i mitt rum för några dagar sedan. Det var därifrån jag kände igen handstilen. Bettyde det att Meredith hade skrivit den? När jag tänkte tillbaka, så hade hon faktiskt varit inne i mitt rum. "Jag skulle inte tveka på att skada dig igen", vad menade hon med det? Min blick fastnade på datumet på fotot. 12 januari 1994. Då var jag sex månader gammal. Jag fortsatte att leta igenom lådan efter jakt på någon mer ldetråd varför Meredith höll i mig på bilden och vad hon menade, jag bläddrade igenom album efter album som låg i lådan men de var endast fyllda av bilder utav yngre verisioner av mig. Tillsist låg det bara en pärm kvar; en svart läderpärm utan någon text på. Den såg otroligt dammig ut och verkade inte ha varit öppnad på länge. Jag tog försiktigt upp den, blåste av den och öppnade den sedan. Det första min blick fastnade på var det juridiska pappret som satt längst fram i pärmen. Nyfiket började jag läsa.
"Vårdnarden av Ashley Davids ifråntas härmed Kate Davids och tillåts istället Madelenie Thompson. Kate Davids har visat sig vara en opålitlig vårdnadshavare då hon har varit inspärrad på mentalsjukhus tre gånger i sitt liv, hon har diagnotiserats med shitzofreni och hon har uppträtt våldsamt mot människor ett flertal gånger, bland annat knivhotat. Barnavårdsnämnden tror att Kate inte kan garantera Ashley en säker uppväxt då Kates psyke är mycket instabilt. Detta har bevisats av flertalet psykologer. Madelenie Thompson, Kates kusin, får istället hand om vårdnarden av Ashley Davids."
Under den texten följde en rad namnteckningar och stämplar från staten, psykologer, socialen och min mamma; eller snarare min mammas kusin men inte en enda namnteckning fanns från min pappa.
Jag stirrade chockat på texten, jag kunde inte tro det som precis hade berättats. Att den jag alltid har trott har varit min mamma, var inte mer än min mammas kusin? Och vem var den där Kate? Var hon min biologiska mamma? Jag var chockad över det min mamma hade hållt borta från mig - och från min pappa. Eller visste han något om det här? Men den frågan som förvirrade mig mest av allt - varför höll Meredith i mig? För det var väl Meredith? Jag tog upp fotot på mig och Meredith återigen och granskade det noga. Det var Meredith, det var jag säker på. Jag började bläddra vidare i pärmen när ett foto fall ur den. Tveksamt tog jag upp den och studerade bilden. Det var samma bild som jag hade sett tidigare, den på mig och Meredith, men skillnaden var att baksidetexten var skriven av min mamma.
"Ashley and Kate", var allt som stod där men det räckte för att jag skulle fatta. Kate och Meredith var samma person. Det gick inte ihop sig på något annat sätt. Men varför? Varför skulle Meredith byta identitet? Okej, man kanske inte vill leva som en psykopat i resten av sitt liv, men det gick fortfarande inte ihop sig för mig.
Jag bläddrade igenom resten av pärmen, försökte hitta något som fångade mitt intresse. Något som hjälpte till att reda ut några frågetecken. En lapp fångade min blick; en avriven pappersbit som var fylld med mammas handstil.
"Dear Ashley,
When you're reading this, I don't know where I am. But probably I'm not with you. But you should know that I love you, no matter if we're not together. It was wrong of me to hide this from you, but I wanted to protect you from your past. From your mother's past. Please, don't be mad at me and try to understand me. And don't blame Marcello, he doesn't know anything. I met him when you were three and he thinks you're my daugther, and please let it stay that way.
Love, Madelenie"
Jag blinkade flertalet gånger, försökte hålla tårarna borta. En del av mig var arg på mamma för att hon hade hållt detta från mig men en annan del förstod henne - jag skulle nog agerat likadant om jag var i hennes situation. Ett frågetecken hade jag fått uppklarat nu, men den nyfikna sidan av mig ville ha svar på fler så jag bläddrade vidare i pärmen utan att något fångade min uppmärksamhet. Om jag inte hittade mer information i den här pärmen fanns det bara ett sätt att hitta mer. Google. Jag tog upp min mobil och skrev med ostadiga fingrar in "Kate Davids". På bara några sekunder hade jag fått över tusen resultat men de flesta var inte relaterade till den informationen jag sökte. Jag scrollade igenom sökresultaten på google tills min blick fastnade på en artikel som var daterad till dagen efter bilolyckan. En nyhetshemsida laddades fort upp och jag började läsa tyst för mig själv.
"Yesterday in Manchester a carcrash took two peoples life. Madelenie Thompson, 36, and her son Oliver, 2. It was right before lunchtime yesterday when a BMW chrashed in the car where Madelenie and her two children, Oliver and Ashley, where. The crash sent the cars out of the road as they tumbled down the ditch. Ashley was lucky and was thrown out of the car and she was the only one who survived. The driver in the BMW was Kate Davids, known for spending years in mental hospital, but the police hasn't found her body yet. The inspector Rick Hattrins is convinced that Kate Davids is dead. "It would be nearly impossible to survive a carcrash like that. Ashley was very very lucky", he said."
Min kropp skakade. Meredith, Kate, eller vad du nu vill kalla henne, hade överlevt bilolyckan. Det var ingen olyckshändelse som jag alltid har trott, Meredith hade gjort det med mening. Hon hade med mening försökt döda mig. Och min mamma och bror, den enda skillnaden var att hon hade lyckats. Meredith måste ha ändrat identitet för att inte bli igenkänd. Hon hade inte lyckats döda mig, men hon hade lyckats skada mig rejält. Jag tänkte tillbaka på lappen i mitt rum. Hon skulle inte tveka på att göra något sådant igen. Meredith hade dödat min obiologiska mamma och bror, pappa hade hon lirkat runt sitt lillfinger och skulle nog enkelt kunna vända honom mot sig själv men just nu låg han fredligt och sov på andra våningen, långt från Meredith.
För hon var kvar i London. Precis som Harry.
Uhu, vad händer nu då?
Tänkte iaf upplysa er om att det kommer komma en ny fanfic/novell efter denna. Kan teasa lite om att det kommer vara en skruvad story, men jag tror den kan bli bra. Handlingen till den kommer upp snart!
Kommentera massa nu då! :)
Trust - Kapitel 26
Previously on Trust:
"I'll go with you", svarade jag innan jag hann att ångra mig.
"Great, we leaving tomorrow morning then", log pappa innan vi båda ställde oss upp och omfamnade varandra i en kram.
"We're here then", sa pappa samtidigt som han svängd in på parkeringen framför mitt barndomshem. Allt såg läskigt likt ut, precis som vi hade lämnat det. Min gamla cykel stod slarvigt lutade mot garageporten, likadant som den hade gjort de senaste tio åren, den enda skillnaden var att rosten nu fullständigt tagit över den. Jag hoppade ur bilen och gick mot ingången. Pappa fiskade upp en nyckel och öppnade ytterdörren. En unken, instängd lukt kom emot oss och jag rynkade på näsan. Pappa gick beslutsamt tvärs igenom hallen, in i vardagdsrummet och öppnade fönstrerna så att frisk luft kunde komma in. Jag tittade mig omkring; allt såg ut som vanligt, bortsett från de stora dammtussarna som täckte golvet, kanterna på tavlorna och alla andra ställen där damm älskade att bildas.
"It's a lot to do", konstaterade pappa och jag nickade. "We better get started then", avslutade han och gick ut igen för att hämta städmaterial och soppåsar. Jag drog upp min mobil ur fickan när jag kände att den vibrerade.
From: Harry
Any plans for today? Do you want to fancy a catch up? xx
To: Harry
Sorry, I'm in Manchester today and tomorrow, have to sort somethings up :( See you as soon as I get back? xx
"Are you going to help me?", frågade pappa och jag ryckte till; jag hade inte märkt att han hade kommit tillbaka.
"Of course", log jag.
***
"What's this?", frågade jag förbryllat när jag upptäckte en otroligt dammig låda som stod längst inne i hörnet i vår källare. Hela dagen hade gått åt till att städa, sortera och köra iväg saker vi inte ville ha till tippen och tillsist började vi få lite ordning på saker och ting. Det var inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara att se alla foton på mamma igen, men de hade orsakat ett par tårar.
"What's what?", jag pekade på lådan och pappa rynkade förvånat på pannan. "Never seen it before", konstaterade han. Jag drog till mig lådan och började leta efter någon etikett som skulle deklarera vad som fanns i den. Min blick fastnade på en lapp dom var fastklistrad på lådan och av att dömma den snirkliga handstilen var det mamma som skrivit den. Jag rynkade pannan när jag läste vad det stod "Don't open". Jag fnös, det är just sådana lappar som gör att man öppnar locket; likadant gjorde jag. Sakta lyfte jag upp locket och granskade innehållet, det verkade inte vara något annat än fotoalbum, men jag kunde inte låta bli att förundras av det mamma skrivit.
"What was it?", frågade pappa nyfiket.
"Oh, just some photo albums, I guess", svarade jag.
"Okey, let's take it tomorrow. We should get some sleep now, it's been a long day", jag nickade, ställde mig upp och gick med pappa ut genom dörren till källaren.
"Sleep well then", sa pappa innan han stängde dörren till mitt rum och gick till sitt, eller mammas och pappas gamla, sovrum. Jag låg omstoppad i min gamla säng och tittade upp i taket, det kändes så konstigt att vara tillbaka här. För mycket tankar cirkulerade i mitt huvud för att jag skulle kunna sova och tankarna gled gång på gång tillbaka till lådan jag hittade. Varför skulle mamma skriva något sådant på en låda om den bara innehöll fotoalbum. Det kunde väl inte skada att titta efter; jag verkade ju ändå inte få någon sömn inatt. Tyst smög jag ner till källaren igen och satte mig på knä framför lådan och började rota i den.
Min hand grävde djupare i lådan tills jag fick tag i ett ensamt foto, jag drog upp min hand och granskade bilden. Jag kände genast igen mig på fotot trots att jag inte kan ha varit mer än några månader gammal. Små blonda lockar omgav mitt huvud och ett par klara ögon lyste mot fotografen. Jag stelnade till när jag kände igen personen som höll i mig. Det var omöjligt, det kunde inte var hon. Det gick bara inte.
Upplagt för drama, oho ;) Vem tror ni det är som håller i Ashley då?
Om ni kommenterar bra, kan ni få nästa i kväll ;)
Trust - Kapitel 25
Previously on Trust:
Det blev en plågsam gång hemåt, den sträckan som brukade ta en tjugo minuter att gå tog nu dubbelt, trippelt så lång tid och när jag tillslut kom fram var min kropp helt slut. Jag smög så gott det gick in till badrummet och tog en välbehövlig dusch, skrubbade bort den fräna lukten av alkohol innan jag kröp ner under lakanen och somnade.
Jag vaknade av att mitt huvud dunkade, bieffekten av gårdagens drickande. Smärtan försvann direkt inte när jag hörde pappas glada visslingar på andra sidan dörren. Irriterat tryckte jag kudden över mitt huvud och försökte stänga ute ljudet.
"Ashley!", ropade pappa muntert.
"What?", fräste jag.
"I'm leaving now, I've to sort somethings up", ropade han tillbaks och ignorerade min irriterade ton. Dörren slog igen och lämnade lägenheten i en skön tystnad. Jag drog undan täcket innan jag satte mig upp. Den hastiga rörelsen fick mitt huvud att värka till igen. Jag förstod nu varför folk alltid sa att de aldrig mer skulle dricka igen. Tyst gick jag ut i köket och började rota i köksskåpen efter huvudvärkstabletter. Jag fick tag i asken och tryckte ut två tabletter som jag fort sköljde ner med ett glas vatten.
Efter en halvtimma började värktabletterna att värka och mitt huvud befriades från huvudvärken men min kropp kändes fortfarande mör efter gårdagens "dricktillsdublirfullsåattallabekymmerförsvinner" så jag bestämde mig för att krypa ner under flera filtar i soffan och slötitta på flera episoder av Friends. Jag visste inte hur många avsnitt jag hade sett när min mobil plingade till. Trött tog jag upp den och klickade upp sms:et jag fått.
From: Harry
Mind if we hanging out today? Think we need to talk somethings through ;)
To: Harry
Why not? But I'm having a hangover so good luck with the talk.
From: Harry
I'll be at your place in 10 xx
***
"Hey", sa jag och öppnade dörren vidare så att Harry kunde komma in.
"Hangover?", frågade han förbryllat medan han tog av sig sin jacka.
"Believe it or not", suckade jag.
"Why?"
"Just wanted to get away from everything", svarade jag nonchalant och jag såg Harrys käke spännas av mitt svar.
"It's not your fault, they'll get around. We just need to explain, they'll undrstand", det lät som om Harry snarare försökte övertala sig själv än att lugna mig och jag släppte ut en suck.
"It's my fault. I should have talked to Niall, expained while he trusted me. I'm sorry for dragging you into this"
"You're not dragging me into something", svarade han hårt. "I didn't think, I knew there's papz outside, I was stupid."
"What should we do? Continue to see eachother secretly, just to hurt people more? Try to hide?", jag ifrågasatte det han precis sagt hårt.
"I guess you're right", suckade Harry. "But what should we do then? Stop seeing eachother?"
"What is even 'we'?", frågade jag.
"I-I don't know. But do you want it, whatever it's we have, to end? I mean, this has nearly start--", längre hann han inte innan jag avbröt honom. Vad det ens var mellan oss, så ville jag inte att det skulle ta slut.
"No. I don't want it to end, but I don't want to hurt anyone", Harrys gav inget svar på det, istället la han sina armar om mig och drog mig in i en kram.
"You know, I don't want it to end either", mumlade han. "That's why I'm asking you", Harry puttade mjukt bort mig från honom så att han kunde se mitt ansikte. "Do you want to be my girlfriend?"
Jag tittade in i de gröna ögonen ovanför mig. Tusen tankar for genom mitt huvud och Harrys fråga satte mig ur spel men någonstans inom mig kände jag att det här kändes rätt. Det kändes bara så rätt.
"Yes, I would love to be your girlfriend", log jag och Harrys ansikte sprack ut i ett stort leende. Han drog återigen in mig i en kram innan hans läppar hittade mina.
En sak kändes iallafall rätt i mitt liv.
***
"Ashley, can you please come to the kitchen?", hörde jag pappas röst säga. Förvånad över allvaret i pappas röst gick jag fort ut i köket och slog mig ner på stolen mittemot honom.
"What was it?", frågade jag.
"Well, technically we still have our house in Manchester left and we, uhm, have to sell it now", jag antog att det var ett finare sätt att säga att vi behövde pengarna. "I don't think we'll ever move back there so, I'm going up there tomorrow and just sort out all stuff and then sell it. And I was wondering if you want to come with me? I know it'll be hard for both of us so only come with me if you want", avslutade han och tittade på mig. Det här kanske skulle vara en chans att komma bort från vardagen ett tag och kanske en chans att ta ett slutgiltligt farväl av mamma och min bror.
"I'll go with you", svarade jag innan jag hann att ångra mig.
"Great, we leaving tomorrow morning then", log pappa innan vi båda ställde oss upp och omfamnade varandra i en kram.
Tråkigt kapitel kanske, men nu fick ni lite Hashley iallafall ;)
4+ för nästa?
Trust - Kapitel 24
Previously on Trust:
När jag hade stängt dörren bakom mig bröt jag ihop. Mitt ansikte begravde jag i mina händer och benen drog jag upp mot min bröstkorg.
"I know El, I know. But it's not so simpel, I need to explain for him but he didn't let him", kved jag.
"Why?", frågade hon simpelt. Eleanors röst lät frånvarande, besviken; den glada, sprudlande tonen i hennes röst var borta.
"He thougt I would make up more lies"
"Well, if you have lied so much to him, then I don't find that suprising", konstaterade hon och det kändes som om hon bara lade till "if":et för att försöka såra mig så lite som möjligt.
"But it's not what it looks like, not exactly!", utbrast jag förtvivlat.
"If you want to have friends left, then you've to stop lying", det kändes som om luften gick ur mig när Eleanor hade yttrat de orden. Menade hon att vår vänskap var över?
"I've to go, bye", något sa mig att hon inte alls hade bråttom iväg någonstans, hon ville bara få slut på samtalet. Det fanns inget "See you soon" eller något "Talk to you later", bara ett "bye". Ett hejdå som menade slutet på vår vänskap?
Det gjorde så ont, så ont. Så ont i hjärtat. Jag hade förlorat mina närmsta vänner i London på en kvart? Tio minuter? Jag skakade på huvudet, som om det skulle hjälpa. Som om jag skulle kunna skaka ut allt som hade hänt. Skaka bort Nialls arga röst, Eleanors besvikna.
Tårarna var för längesedan slut, det vägrade att komma ut mer. Jag klarade inte att vara kvar här inne längre, jag behövde komma bort, ut och jag visste precis vad jag skulle behöva.
***
Att säga att det är svårt att hitta en pub i London skulle vara en lögn men att hitta en folktom verkade vara näst intill omöjligt. Från alla pubar som ockuperade gatuhörnen hördes glada, högljuda rop. Pubarna var packade med människor, allt från äldre gubbar, som antagligen varit fulla sedan morgonen, till yngre partyprissar som antagligen svalde ner sin sjunde, åttonde drink för den här eftermiddagen. Det här verkade vara London i ett nötskal - alla samlas på pubarna på söndags eftermiddagarna. Jag drog min jacka tätare om mig, försökte stänga ut den kalla sommarvinden. På en tvärgata till en tvärgata till en tvärgata, du skulle nog kunna fortsätta så i alla evighet, hittade jag tillslut en pub som verkade vara tom på människor. Jag skickade iväg ett "Out with friends" till pappa innan jag tveksamt gick in och hoppade skrämt till ner dörrklockan plingade till. Den unga killen som stod i baren tittade förvånat upp från glasen han höll på att torka; det var tydligt att han inte hade förväntat sig att någon skulle komma. Jag gick fram till barkanten och slog mig ner på en av de höga stolarna.
"Hi, what do you want?", frågade killen och log mot mig.
"Something strong", svarade jag och försökte dölja min okunskap om drinkar och pubar. Han höjde förvånat på ögonbrynen men vände sig sedan om och fixade i ordning något. En stund senare ställde han ner ett glas med en klar, genomskinlig vätska i. Jag höjde försiktigt glaset mot munnen och luktade på drinken. Den luktade skarpt och fränt, ingen särskillt välkomnande doft och jag rynkade på näsan innan jag tog en klunk av drinken. Jag tvingade mig själv till att svälja, vätskan forsade nerför min hals och orskade en brännande känsla. Helst skulle jag vilja spotta ut allt men jag tvingade mig själv till att ta en till klunk av den beska drycken.
"First time?", frågade killen som stod i baren.
"I guess sometime have to be your first", svarade jag och ställde ner glaset och betraktade honom sedan med nyfiken blick. Jag kände att alkoholen i mitt blod började verka och den blyga sidan av mig var som bortblåst.
"Isn't this what everyone tell you not to do?", skrattade han.
"I guess", flinade jag.
"Do you mind if I join you?", frågade han och pekade på platsen brevid mig.
"No, of course not. What's your name by the way?", om han skulle sitta bredvid mig kunde det väl vara lika bra att veta hans namn.
"Jacob", svarade han fort. "And yours?"
"Ashley", han nickade och hällde upp ett glas öl till sig själv innan han slog sig ner bredvid mig.
"Not much people around here", konstaterade jag och tittade runt i den folktomma puben.
"Nah, it's my grandfathers pub. He refuses to sell it, I mean this place doesn't really go plus. There's nearly no one who know this place, only some friends to my grandfather. I'm suprised you even did find it", berättade Jacob.
"Well, I was looking for a place like this", sa jag och nickade mot den tomma lokalen.
"I get it, a bad day and you wanted to get drunk to forget about everything?", jag nickade till svar. "And I guess there's a guy involved?", frågade han och höjde glaset mot munnen.
"You're totally right", suckade jag och tog en klunk av min drink också.
"I knew it", skrattade Jacob.
En halvtimma senare hade jag och Jacob druckit så många drinkar att bardisken framför oss var full med tomma glas och mitt balanssinne hade försvunnit tillsammans med någon av de drinkarna som hade passerat ner för min strupe.
"You're okay?", sluddrade Jacob när jag stapplande tog mig ut ur puben. Jag vinglade till ett antal gånger men lyckades hålla mig på benen.
"I'm fine", svarade jag och sluddrade minst lika mycket som Jacob.
Det blev en plågsam gång hemåt, den sträckan som brukade ta en tjugo minuter att gå tog nu dubbelt, trippelt så lång tid och när jag tillslut kom fram var min kropp helt slut. Jag smög så gott det gick in till badrummet och tog en välbehövlig dusch, skrubbade bort den fräna lukten av alkohol innan jag kröp ner under lakanen och somnade.
Det börjar dra sig mot slutet nu, vad tror ni kommer hända? Blir ca. 4 kapitel till.
4+ kommentarer till nästa? :)
Trust - Kapitel 23
Previously on Trust:
"You", han väntade inte längre på något svar från mig. Hans huvud närmade sig mitt och våra läppat möttes snart. De började röra sig i perfekt synk mot varandra tills en kamerablixt lyste upp luften.
Fan, fan...
HARRY'S POV
"Can you explain this Harry?", min blick vandrade från tidningen som Louis hade smällt ner på mitt köksbord till Louis måttligt roade ansiktsuttryck. Omslaget på tidningen var en stor bild på mig och Ashley. Kyssandes.
"Do you know what Ashley said to Niall when he asked her out?", fortsatte Louis med hård ton och jag skakade på huvudet.
"She said that she wasn't ready for a relationship and that she couldn't take the hate our fans were giving her. That's why Niall were so down, because he knew that he was the reason to why she was getting hated. Do you think she'll get less hate after this?", sa han och pekade på omslaget på tidningen. Jag kved till; Louis ord träffade mig som hårda slag i magen.
"And I don't get how you could do this to Niall. You knew how hard this took on him, you know how much he was into this girl", fortsatte Louis med hård ton.
"How did Niall take this?", frågade jag tveksamt, inte säker om jag ville veta svaret.
"What do you think?! One of his best friends making out with a girl who told him like only a week before that she 'wasn't ready for a realtionship' ", spottade han fram. "You're so selfish sometimes Harry."
Aj, det sved. Louis reste sig upp för att gå, stolen skrapades mot golvet och fotstegen blev mer avlägsna när han närmade sig hallen.
"Please Louis", ropade jag förtvivlat och gick efter honom.
"What?", bet han ifrån.
"It's not that simpel. I never meant to hurt Niall, but she needs me. I can't leave her", sa jag och tittade tveksamt upp mot Louis. Hans ansiktsuttryck var fortfarande till min beskvikelse hårt och kallt. "Please, try to understand", kved jag förtvivlat.
"I find it a bit hard to understand when you one day are enemies and the next day you're making out like never before", avslutade Louis och försvann sedan ut genom dörren.
ASHLEY'S POV
Jag kände igen den svarta bilen som stannade på gatan under mitt fönster och likaväl kände jag igen den blonda killen som hoppade ur den. Det var svårt att se Nialls ansiktsuttryck på det här avståndet men jag antog att det inte var för positivt och jag klandrade honom inte. Jag visste att jag borde pratat med honom, han hade all rätt i världen att få veta sanningen men jag hade inte vågat. Med en suck reste jag mig upp och gick mot dörren. Jag gick ner för att möta Niall; jag hoppades att han skulle ge mig en chans att förklara, även om jag inte var värd det. Den kyliga morgonluften slog emot mig när jag klev ut genom den tunga entréporten och jag ångrade att jag inte hade tagit min jacka; vinden blåste rakt igenom tröjan jag bar. Niall hade sett att jag hade kommit ut och tittade nu på mig med en kall blick, det var uppenbart att han väntade på att jag skulle börja.
"Hi", sa jag tveksamt.
"Hi", hans röst var kall och hård. Jag svalade hårt, försökte att behålla lugnet och inte bryta ihop.
"I'm sorry. I didn't mean to hurt you and it's not what it looks like. I should have talked to you, I know. It must have been awful for you", mumlade jag.
"Awful is just the first name. You told me that you're not ready for a realtionship with someone, you told me you couldn't take the hate our fans were giving you. You made me feel very bad because I was the reason to the hate", spottade han fram. Jag kved till, han hade rätt i allt han sa.
"Do you think you'll get less hate because you're with Harry? And I doesn't get how you one day look at him like he's a murder and the next day your tounge is stuck in his mouth. What did he do to get you to change your oppinon? Did he show off his dick? Flip his damn hair? Or was this planed for a long time?", den nya sidan av Niall skrämde mig och jag tog automatiskt ett steg tillbaka.
"What I felt for you, I haven't felt that way for a girl in a long time and I don't force you to feel the same, but for godsake Ashley, you don't have to make out with one of my bestfriends", han pausade och hämtade andan innan han fortsatte. Jag stod som paralyserad, jag kunde inte säga eller göra något.
"But I get it, Harry always gets the girls"
"No", protesterade jag men Niall tog ingen hänsyn till min protest.
"He always gets the girl, simple as that", avslutade Niall hårt och började gå mot sin bil. En déja-vu känsla for igenom min kropp. Vi hade stått i samma situation nästan för exakt en vecka sedan. Men den gången hade Niall varit sårad, kanske besviken på sina fans för hatet jag hade fått. Nu var han arg, förbannad kanske var ett bättre adjektiv, och det värsta var att han hade all rätt till att vara det.
"Please Niall, let me explain!", ropade jag förtvivlat.
"Why? So you can make up more lies?", bet han tillbaka innan han smällde igen bildörren efter sig.
Min andning började bli orytmisk och mina ben kändes som spaghetti, men jag hade ingen lust att svimma eller bryta ihop på gatan så jag tvingade mig själv att ta mig upp till lägenheten. När jag hade stängt dörren bakom mig bröt jag ihop. Mitt ansikte begravde jag i mina händer och benen drog jag upp mot min bröstkorg.
Kapitel 23 nu då ;) Kan passa på att varna för att uppdateringen kommer bli sämre nu, retsen av denna veckan. Är som sagt i fjällen och har inte så mycket tid att skriva på tyvärr, jag hade några färdigskriva kapitel som jag bara har kunnat publicera men nu har de tagit slut, haha ;)
Trust - Kapitel 22
Previously on Trust:
"Uhm, Ashley. I-I was wondering if you wanted to go out on a date with me tomorrow night?"
HARRY'S POV
Nervöst tittade jag mig själv i speglen och granskade mitt klädval. Jag hade valt att ha en simpel grå t-shirt med en svart blazer över, som vanligt suckade jag. En fluga och kavaj kändes väl lite för formellt eller? Jag suckade igen. Mitt rum såg ut som ett bombnedslag efter jag hade rotat fram något att ha på mig. Jag var värre än en tjej, flinade jag.
En kvart senare stod jag utanför Ashleys dörr och min hand hade knappt nuddat vid dörren innan den flög upp. Framför mig stod nog den vackraste tjejen jag någonsin hade sett. Ashleys långa blonda hår hade hon lockat så att det föll i stora korkskruvars lockar ner för hennes axlar. En kort ljuslila klänning framhävde hennes långa ben.
"Hey", log jag. "You know what, you're really beautiful"
"Thank you", rodnade hon. "You're not bad either", kontrade hon med och jag skrattade.
"Should we go?", frågade jag och Ashley nickade.
"I'm just going to get my bag", sa hon innan hon försvann till sitt rum för att hämta sin väska. En längre äldre man kom ut i hallen när Ashley hade försvunnit och jag kände igen honom, Ashleys pappa. Jag hade träffat honom kort iförrgår när jag hade hämtat Ashley.
"Good evening Mr ...", hälsade jag artigt och väntade på att han skulle fylla i sitt efternamn men han skrattade bara åt mig.
"Call me Marcello"
"Nice to meet you, Marcello", sa jag och skakade hans utsträckta hand.
"Nice to meet you too, Henry?", svarade han men tvekade på mitt namn.
"Harry", rättade jag honom.
"Oh right, Harry", skrattade Marcello. "So, you're the guy w---", längre hann han inte innan Ashley harklade sig och gav sin pappa ett varnande ögonkast.
"Dad", varnade hon och Marcello gav mig en road blick.
"Have fun", sa han och gick sedan tillbaka in i köket.
"Let's go then", log Ashley och vi gick tillsammans ut ur lägenheten.
För en gångs skull glömde jag av alla papparazis som härskade Londons gator när jag ledde in Ashley på en av de flottare resturangerna här i London. Än så länge hade ingen sett oss men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre om någon hade.
ASHLEY'S POV
"I'll pay", sa Harry så fort som notan landade på vårt bord och han drog upp sin plånbok och tog ut sitt kreditkord innan jag hann blinka. Jag suckade åt honom och jag orkade inte ens argumentera om vem som skulle betala.
"Thanks", log jag mot Harry när servitrisen som hade tagit betalt lämnat oss.
"No problems", svarade han. "Do you want to take a walk around London?", frågade han och jag nickade.
Den svala kvällsluften slog emot oss när vi lämnade resturangen och vi styrde stegen ner mot Themesen. Månljuset glittrade i vattnet och luften var stilla.
"It's beautiful here, isn't it?", Harrys raspiga röst avbröt mig i mina funderingar. Jag stannade och tittade in i hans ögon. Det gröna ögonen glittrade om möjligt ännu mer i månljuset.
"It's", bekräftade jag.
"But, do you know what's even more beautiful?", frågade han och jag förstod vad han syftade på. Mina kinder intog genast en rödare nyans och jag vände generat bort blicken. Jag kände hur Harrys hand försiktigt tig tag i min haka och vinklade mitt huvud upp mot sitt.
"You", han väntade inte längre på något svar från mig. Hans huvud närmade sig mitt och våra läppat möttes snart. De började röra sig i perfekt synk mot varandra tills en kamerablixt lyste upp luften.
Fan, fan...
Cliffhanger, ahah ;) Ganska kort kapitel denna gången men ville avsluta det så här ;)
Igen ett stort tack för alla kommentarer, de gör mig verkligen mer motiverad till att skriva!
4+ kommentarer till nästa?
Trust - Kapitel 21
Previously on Trust:
Jag bestämde mig för att hoppa ur mina jeans och ta på mig något mer bekvämt, som mina pjamasbyxor och jag började rota runt i min säng efter dem när en lapp föll ut från lakanet. Jag tog försiktigt upp den och läste på den.
I wouldn't hesitate to hurt you again
Jag stirrade på lappen som jag höll i min hand. Jag skulle inte tveka på att skada dig igen. Vem hade skrivit det? Och vad menade den personen med det? Jag skakade på huvudet och antog att det var min pappa som ville spela mig ett spratt, men jag kunde inte låta bli att bli lite skrämd och just nu ville jag inget annat än att pappa skulle komma hem. Jag övervägde att ringa honom och be honom komma hem på direkten men jag slog bort tanken då jag inte ville förstöra hans middag med Meredith. Istället började jag vanka av och an hemma, jag kollade minst tjugo gånger att dörren var ordentligt låst innan jag slog mig ner i soffan och slog på TV'n.
Jag måste somnat framför den också för nästa gång jag vaknade kände jag hur mina ben helt och hållet hade somnat tack vare den skeva positionen jag hade sovit i.
"Ashley? Are you awake?", hör jag pappa ropa tyst innan han försiktigt stängde dörren efter sig och jag mumlade något ohörbart till svar.
"It's late Ashley, you should go to sleep", jag suckade över pappas sätt att prata till mig, båda var väl medvetna om att jag snart skulle fylla 19 och kunde bestämma själv när jag skulle gå och lägga mig. Jag reste mig upp och gav pappa en kram innan jag försvann in på mitt rum.
"Sleep well princess", sa han och jag kunde inte låta bli att le. Prinsessan hade alltid varit mammas och pappas smeknamn på mig så länge jag kunde minnas.
"You too dad", svarade jag innan jag släckte lampan och kröp in under täcket.
***
"There's always a prince in your life", mammas mjuka röst började prata samtidigt som jag tryckte min snuttefilt hårdare mot min bröstkorg och jag lyssnade uppmärksamt på det mamma hade att säga ; jag hade alltid älskat mammas historier, de slog alla sagoböcker med hästlängder.
"Always a perfect prince who make you so weak but still so strong. But this prince lives far, far away and it takes time for him to come. You'll meet fake princes before you meet the real one; the fake ones try to break you down by make you believe that they're the real prince and make you fall in love with them just to break your heart after. Let me say like this, fake princes is like evil witches in a boy's gestalt. They maybe break you down, make you lost your faith for other peoples but the prince'll win it back."
"But, how do you know if it's the right one?", frågade jag försiktigt.
"You just know it, Ashlety. You'll fell it", log hon och stoppade sedan om mig. "Sleep well now, princess and dream about your prince", sa mamma innan hon gav mig en puss på pannan och försvann ut ur mitt rum.
Kallsvettig satte jag mig upp i sängen; jag kom mycket väl ihåg vad jag hade svarat den morgonen när mamma hade frågat mig vem jag hade drömt om.
"A boy with curly dark hair with dimples and a big cheeky grin"
***
HARRY'S POV
"Great, I'll come to you after our rehearsals then. By the way, is your dad home?", frågade jag tveksamt. Ashleys skratt klingade i telefonen när hon hörde min tveksamhet.
"No, he's at work", sa hon tillslut.
"Okay, see you later then", avslutade jag samtalet innan jag gick tillbaka in i salen där vi hade våra genrep. Louis gav mig en nyfiken blick när jag klev in i salen.
"Who was that?", frågade han.
"Uhm, well. Eh, a f---", fumlade jag.
"You don't have to tell me, I'm just curious", sa Louis fast vi visste båda att det snarare betydde "Berätta det inte nu då men jag kommer pressa ur dig det senare."
"Harry is in love", flinade Niall som äntligen verkade ha kommit över nederlaget med Ashley.
"I'm not, shut up", försvarade jag mig själv men jag var inte så säker på det själv.
"Continue that way and you'll maybe convince your self", flinade Zayn som nu också hade lagt sig i vårat samtal.
"Lads, time to start now", ropade Paul och jag tackade honom för att få stopp på killarnas utpressning av mig. Jag reste mig fort upp, tog tag i min mikrofon och ställde mig på plats. Louis var följde snabbt efter mig och innan han intog sin plats så viskade han "You'll tell everything later" till mig. Introt till Last First Kiss började spelas och Liam höjde mikrofon till sin mun och började sjunga.
"Baby I, I wanna know what you think when you're alone
Is it me yeah? Are you thinking of me yeah? Oh
We've been friends now for a while
Wanna know that when you smile
Is it me yeah? Are you thinking of me yeah? Oh oh"
Jag drog ett djupt andetag innan jag också stämde in i sången.
"Girl what would you do?
Would you wanna stay if I were to say"
Refrängen kom och nu sjöng alla med. Jag kunde inta låta bli att le som en fåne; jag gjorde precis det jag älskade mest av allt och allt som bekymrat mig det sistone skulle nog ordna sig. Om jag bara visste...
"I wanna be last yeah
Baby let me be your, let me be your last first kiss
I wanna be first yeah
Wanna be the first to take it all the way like this
And if you only knew I wanna be last yeah
Baby let me be your last, your last first kiss"
***
"That's a wrap for today", ropade Helene, vår sångcoach, ut när de sista tonerna till "Rock me" hade tonat ut. "Great job everybody! See you tomorrow, same time", upplyste hon oss om innan hon lämnade rummet.
"You're coming with us home to Niall for some fifa and guytime?", frågade Louis mig.
"Uhm, no. I'm meeting up with a friend", ursäktade jag mig och Louis såg på mig med misstrogen blick.
"It's your new love, isn't it?", flinade han.
"No!", utbrast jag. "It's an old friend from Holmes Chapel", förklarade jag.
"Sure", det var tydligt att Louis inte trodde mig men han lämnade sart ämnet för att dra hem till Niall med resten av killarna. Själv gick jag fort ut till min egna bil, hoppade in i den och började köra mot Ashleys.
***
ASHLEY'S POV
Eftermiddagen med Harry hade varit perfekt men nu var det tid för honom att gå efter jag hade hotade med att min pappa snart skulle komma hem. Harry hade redan tagit på sig sin jacka och skor och stod nu i dörröppningen, redo för att gå; men det gjorde han inte. Istället vände han sig om och tittade på mig med nervös blick.
"Uhm, Ashley. I-I was wondering if you wanted to go out on a date with me tomorrow night?"
Kapitel 21 uppe nu då! Vad tror ni Ashleys svarar den här gången då?
Ett stort tack till alla kommentarer och alla besökare idag, kom fram till Trysil under kvällen och kunde inte blivit gladare när jag såg era kommentarer, de värmer verkligen! :D <3
4+ kommentarer till nästa?
Trust - Kapitel 20
Previously on Trust:
"I'm taking a shower", konsterade jag tillslut när jag inte stod ut med den pinsamma tystnaden längre.
"You're not eating with us?", frågade Meredith och jag skakade på huvudet.
"Late breakfast", förklarade jag innan jag försvann in i badrummet för att dusha.
Jag virade en handuk runt mig kropp innan jag hoppade ut ur dushen. Från köket hördes ett livligt samtal och bestick som skrapades mot tallrikarna. Jag torkade mig fort innan jag drog på mig nya underkläder, en vit tröja och ljusa jeans. Håret satte jag upp i en turban med handuken innan jag lämnade badrummet. Jag fiskade upp min mobil och såg att Eleanor hade skickat ett sms.
From: Eleanor
Have you talked to Niall yet? xx
Sms:et fick mig att stelna till. Jag hade nästan glömt av mitt och Nialls "bråk". Harry fick tankarna på Niall att försvinna på något underligt sätt. Jag suckade, jag ville verkligen klara upp sakerna mellan mig och Niall för jag saknade honom. Men vad skulle han tycka om mig och Harry? Vad var ens jag och Harry?
To: Eleanor
Nope, should I? Does he even wants to talk to me? :/ xx
From: Eleanor
I think you should, I think he miss you too. Don't let this ruin your friendship. Anyway, I'm heading of to Paris tomorrow afternoon with some friends so we maybe could fancy a catch up later? :) xx
To: Eleanor
I guess you're right...
Starbucks, Bond street, in an hour? xx
From: Eleanor
Great, see you then :) xx
Jag stängde ner min mobil och gick tillbaka till mitt rum. Min hårfön plockades fort upp ur byrålådan och det öronbedövade ljudet fyllde snart rummet.
"Ashley! Close your door! We can't have a normal conversation here!", ropade pappa och jag suckade men stängde snällt dörren innan jag fortsatte föna mitt hår.
En kvart senare var mitt blonda hår borstat och torrt. Det var fortfarande en halvtimma kvar tills jag behövde gå så jag tog tag i broshyren till universitet som jag skulle börja på efter sommaren. Jag bläddrade igenom den och utan att något egentligen fångade mitt intresse. Det var fortfarande flera veckor kvar till skolan skulle börja så jag la inte någon större vikt vid att försöka lära mig kartan över skolan eller läsa igenom vad som krävdes till de olika kurserna än. Jag la undan broshyren och tveksamt upp mitt ritblock. Att rita hade alltid varit ett stort intresse för mig. När jag var mindre var mitt rum fullt av teckningar på allt möjligt och när vi flyttade till Italien fann jag stor tröst i att sitta i timmar och avbilda allt från varenda detalj på blommorna i trädgården till att försöka träffa rätt på alla nyansskiftningar i solnedgången. Detaljerade porträtt på min mamma skissades också ner innan konturerna blev suddiga av tårar. Jag öppnade ritblocket, bläddrade fram till en tom sida och plockade upp mina skisspennor. Pennan började röra sig över pappret, konturer skissades upp och jag lät snart min hand röra sig fritt över pappret. Ett porträtt växte snart fram och jag bytte snart ut pennan till en mörkare för att kunna göra färdigt skuggningen. Jag la ifrån mig pennan och granskade teckningen. Det var Harry jag hade målat av; jag kände igen honom på lockarna och det stora flinet som prydde läpparna.
Min mobils ringsignal avbröt mitt granskande av porträttet och Eleanors namn lyste upp skärmen.
"Hey", svarade jag
"Hi, where are you?", frågade Eleanor och jag spärrade upp ögonen. Jag skulle ju möta henne på Starbucks strax efter tre och nu var klockan kvart över.
"Shit", svor jag. "Sorry El, I forgot. But I'll be there in five minutes", skynadade jag mig att säga innan jag rusade ut ur mitt rum.
"Catching up with El", mimade jag till pappa och Meredith innan jag försvann ut genom dörren och smällde igen den efter mig.
"Hi, sorry I'm late", ursäktade jag mig själv när jag slog mig ner bredvid Eleanor.
"No problems, I think you just smashed the worldrecord in fastest run from your flat to here", flinade hon.
"So, what should we do?", frågade jag.
"There's a new shop on Oxford street, it's opening today. Wanna check it out?", jag nickade och vi lämnade Starbucks. Solen sken för engångs skull och lämnade London i ett klart ljus.
***
"Isn't this one lovely?", frågade Eleanor samtidigt som hon höll fram en vit topp och jag nickade. Eleanor vände sig om och fortsatte att leta igenom stället med kläder.
"You just have to try this one on!", utbrast Eleanor och visade mig en ljuslila klänning. Modellen var lite för kort för att var i min smak.
"Uhm", började jag men Eleanor avbröt mig.
"Try this one on now!", hon kastade till mig klänningen och puttade mig bort till provrummet.
"Try this now and show me then", sa hon bestämt med ett leende på läpparna innan hon slog sig ner på stolen utanför provrummet. Jag suckade men gjorde henne tillviljes och gick in i provrummet. Den korta lila klänningen gled lätt på mig och jag fumlade med att stänga dragkedjan en lång stund innan jag tittade mig i speglen. Mitt långa blonda hår låg över min ena axel och gjorde en fin kontrast mot det ljuslila sidentyget. För en gångs skull var jag nöjd över min spegelbild.
"Ash! Are you done?", kvittrade Eleanor och jag drog undan skynket som skiljde provrummet från den övriga delen av affären.
"Tadaa", sa jag ironiskt och gjorde en löjlig piruett för Eleanor.
"Told you it would be perfect!", log hon. "So, either you buy ut or I'll do it for you", konstaterade hon och jag skrattade åt hennes svar.
"Fine, I'll buy it then", skrattade jag innan jag försvann tillbaka in i provrummet för att byta om.
***
"See you as soon you get back, okay?", log jag mot Eleanor samtidigt som jag kramade om henne. Eleanor nickade och log.
"See you in a week then"
"Yes, have a great time in Paris", sa jag och kramade om henne en sista gång innan jag började gå hemåt. Jag fiskade upp min mobil och såg att pappa hade skickat ett sms.
From: Dad
I'm eating dinner at Meredith's, there's lasange in the fridge. I'll be home later.
Dad xx.
Jag log när jag läste raden om lasange i kylen; pappa var väl medveten om min oskicklighet i köket. Jag kopplade in hörlurarna och satte igång min spellista på spotify medan jag gick hemåt.
Det var nästan läskigt tyst hemma, man skulle kunna utan tvekan kunna höra en knappnål falla. Jag bestämde mig för att hoppa ur mina jeans och ta på mig något mer bekvämt, som mina pjamasbyxor och jag började rota runt i min säng efter dem när en lapp föll ut från lakanet. Jag tog försiktigt upp den och läste på den.
I wouldn't hesitate to hurt you again
3+ kommentarer för nästa!
INFO
Hej!
Tänkte bara säga en sak innan jag glömmer av det xd
Jag ska till Trysil på söndag och ska vara där hela veckan och åka skidor med min familj. Jag kommer att Wi-Fi där vi ska bo och kommer ta med mig min iPad så jag kommer kunna uppdatera MEN jag kan lova att uppdateringen inte kommer bli särskilt bra då man är väldigt trött efter en dags skidåkning, så vill man ju vara social med familjen + att jag har en hel del plugg att göra eftersom jag är ledig från skolan.
Ska försöka skriva så många kapitel jag kan innan jag åker så att jag kan lägga de på tidsinställt, iaf det var det var jag skulle säga. Kan också berätta att jag har "planerat" färdigt novellen och det blir ca. 10 kapitel till :)
Kapitel 19 hittar ni här under iallafall, ha en fin fredagskväll!
/Wilma
Trust - Kapitel 19
Previously on Trust:
"I sleep better this way", förklarade han.
"Sure", mumlade jag men jag var inte säker på att han hörde mig; något svar fick jag iallafall inte. Det dröjde inte länge innan små snarkningar från Harry fyllde rummet och jag försjönk också i sömn strax efter.
"Ouff", hörde jag någon utbrista samtidigt som madrassen skiftade tyngd när något ramlade av den. Yrvaket satte jag mig upp i sängen och tittade mig omkring i rummet innan min blick fastnade på den lockiga killen som nu låg på golvet.
"How did you get there?", frågade jag förvirrat. Jag hade inget minne av att jag puttade av honom från sängen; men av egna kunskaper brukar man själv inte välja att attackera golvet.
"Someone putted me out of the bed", flinade Harry med betoning på "someone".
"Seriously, did I put you out of the bed?", fnissade jag och Harry nickade samtidigt som han inspekterade sin armbåge som verkade vara den som hade tagit smällen.
"I thought a king size bed was enough room for two", flinade han. "But obviously, it wasn't", Harry reste sig upp och satte sig på sängen.
"What time is it?", frågade jag.
"Uhm", Harry sträckte sig efter sin mobil. "11:56", konsterade han.
"Great", suckade jag och jag kunde bara föreställa hur min mobil skulle se ut. Jag reste mig upp och gick för att hämta min mobil som låg i min byxficka. Resultatet var som jag hade väntat mig.
Missed call from Dad (5)
From: Dad
When are you coming home?
From: Dad
Why doesn't you answer?
From: Dad
Ashley?
From: Dad
Hello?
From: Dad
Answer me!
Pappa hade alltid varit väldigt beskyddande över mig och gick bananas om jag inte svarade i mobilen. Jag bestämde mig för att svara honom med ett sms; skulle jag rimga honom skulle han säkerligen skälla ut mig ordentligt, särskillt med tanke på att jag inte hade svarat i mobilen igår heller. Harry tittade frågande på mig och jag visade honom sms:en från min pappa.
"My mum is exactly the same", flinade han.
To: Dad
I'm fine, we did just wake up. No need to worry, I'll coming home later.
"So dad's fixed", konstaterade jag nöjt.
"Breakfast time now?", frågade Harry och jag nickade. Jag följde efter honom ner till köket och slog mig ner på en stol samtidigt som jag tittade på när Harry började plocka fram ingredienser, till pannkakor förstod jag på det han plockade fram.
"Do you need any help?", även om mina matkunskaper inte var de bästa kunde jag iallafall göra pannkakor.
"I don't want you to burn down my house", flinade Harry.
"Eyy, I can make pancakes", försvarade jag mig själv.
"Are you sure?", frågade han retsamt och gav mig ett roat ögonkast. Jag himlade med ögon och övergick till att titta igenom twitter för andra gången i mitt liv på mobilen. Diskussionen om mig och Niall hade lugnat ner sig nu efter att Niall hade bekräftat att det inte var något mellan oss.
"What's your plans for today?", frågade Harry med ryggen vänd mot mig.
"Well, uhm. I don't have any directly. Try to get home without being totally scoled by my dad", svarade jag och Harry skrattade åt mitt svar. "What about you then?"
"Rehearsals at 2 pm, otherwise nothing", sa han.
"You didn't forget the rehearsals this time", flinade jag; Harrys historia om hur Louis väckte honom igår hade fått mig att skratta ordentligt.
"Well, I can tell you that Liam put like 100 reminders about the reheartsals on my phone", skrattade han.
***
"So you also want to get your ass kicked?", flinade jag när jag såg att fifas startmeny lysa upp TV'n.
"I'd never get a chance last time, maybe I'm better then Louis and Niall", sa Harry och kastade till mig en kontroll.
"Are you better then them?", frågade jag skeptiskt.
"No", flinade han och slog sig ner bredvid mig och startade spelet. När "times up" lyste upp skärmen stod det 5-1 till mig och triumferande log jag mot Harry.
"Told you, I'd kick your ass", flinade jag.
"I'd let you win", försökte Harry men vi visste båda att det inte var sant.
"You're challenging me again?", sa jag och Harry nickade.
Det blev både en, två, tre, fyra och fem matcher till innan Harry insåg att han inte kunde vinna över mig och han slutade skylla ifrån sig på att kontrollen var trasig, jag fuskade, han gjorde sig till etc. Jag tittade hastigt på klockan på väggen och insåg att den redan var halv två.
"Isn't your rehearsals starting in half an hour?", frågade jag och Harrys blick flyttades också till klockan.
"Shit", svor han. "They won't be happy if I'll be late again", suckade han och reste sig upp. "Come on, I'll drive you home."
"No, it's fine. I can take the sub", försökte jag.
"I'll drive you", sa Harry bestämt och jag förstod att det inte var någon idé att argumentera mer.
***
"Thanks for the ride", ropade jag till Harry samtidigt som jag drog igen bildörren efter mig. Den svarta bilen accelerade och försvann nerför gatan samtidigt som jag började gå mot ytterdörren. Fort slog jag in portkoden och klickandet i dörren visade att jag slått rätt kod. Jag tog två trappsteg i taget när jag fort gjorde min väg upp till tredje våningen.
"I'm home", ropade jag tyst in i lägenheten utan att få något svar. Jag sparkade av mig mina converse samtidigt som min blick fastnade på ett par svarta boots som jag inte kände igen, men förstod fort att de måste vara Meredtihs. Jag gick tveksamt mot köket men hann inte dit innan min blick fastnade på en blond feminin gestalt som stod inne i mitt rum.
"Meredith? What are you doing in my room?", jag ångrade att jag sa det sista; jag ville inte låta oförskämd när Meredith varit så vänlig mot mig igår men jag kunde inte låta bli att undra vad hon gjorde i mitt rum. Meredith snodde fort runt och såg överraskad ut när hon såg mig.
"Oh, uhm", hon snubblade på orden, som om hon var osäker på vad hon skulle säga. "I was just checking a thing about your curtains", fick hon fram tillslut och jag nickade.
"Were's dad?", frågade jag.
"He's out buying lunch", svarade hon under tiden hon lämnade mitt rum. Det uppstod en lång tystnad, ingen visste vad vi skulle prata om.
"I'm taking a shower", konsterade jag tillslut när jag inte stod ut med den pinsamma tystnaden längre.
"You're not eating with us?", frågade Meredith och jag skakade på huvudet.
"Late breakfast", förklarade jag innan jag försvann in i badrummet för att dusha.
Kapitel 19 nu då! Upp i kapitlets bilder har ni också hur jag förställer mig Meredith se ut, ja som ni ser är det ju Meredith från PLL xd
Iallafall, ha en bra fredags kväll och kommentera massa! ;)
Trust - Kapitel 18
Previously on Trust:
"Maybe it's just you who is sensitive", retades jag innan min blick försvann in i de blåa ögonen som stirrade upp på mig. Min blick vandrade sedan ner till hennes rosa läppar och jag bet mig själv i läppen. Kunde jag göra det? Sakta lutade jag mig ner mot Ashley innan mina läppar mjukt pressades mot hennes.
Ännu mer Hashley :) Vad tror ni Niall kommer att tycka om "Hashley" då?
ASHLEY'S POV
Jag såg Harrys ansikte sakta närma sig mitt; hans blick var fäst på mina läppar och jag förstod vad han tänkte. Mjukt pressades hans läppar mot mina och kontakten fick fjärilarna att börja dansa i min mage. En del av mig ville putta bort honom medan den andra delen ville inget hellre än att besvara kyssen. Den andra delen vann och jag kände min kropp besvara kyssen. Min hand flög upp till hans nacke och trasslade in sig i hans mörkbruna lockar.
"I'm sorry", mumlade Harry när vi drog oss tillbaka. "I don't know what got into me."
"You have nothing to be sorry for"
"Yes, I have. I k--", protesterade han och tittade in i mina ögon men jag avbröt honom genom att sätta handen för hans mun.
"You. Have. Nothing. To. Be. Sorry. For", sa jag bestämt när Harry hade tystnat. Harrys ansikte lystes upp av ett leende som avslöjade hans smilgropar när han förstod vad jag menade. Jag hade helt glömt av att filmen fortfarande var igång och när ett skrik hördes från TV'n hoppade jag skrämt till och omöjligt ännu närmare Harry. Harrys skratt vibrerade i hans bröstkorg när han såg min reaktion.
"Not funny", muttrade jag.
"I didn't think you're one of those girls who hate horror movies", skrattade han. "I mean, you're so cool about everything else", fortsatte Harry när han såg mitt oförstående.
"Trust me, I'm not. Right now a part of me panic because I've told things about me no-one else now and I trust you. Sometimes I hate myself for that I told you those things because it feels like I don't have control over everything. I'm a control freak", förklarade jag.
"Why?"
"Because I'm scared. I'm scared for trusting people because I'm afraid that they'll betrade me. I'm scared of falling in love 'cause I hate how someone can get you so weak", Harry sa inget mer efter jag hade sagt det utan han höll bara om mig.
"Did you just tell me that you like me?", sa han roat efter en stunds tystnad och jag svarade inte. "I've no problems with that fact anyway. I mean, who can resist a charmy guy like me", Harrys fräcka attityd fick mig alltid att flina. "Ignore me then", muttrade han innan hans händer gled ner till mina sidor och började kittla mig. Jag kastade mig fort bort från hans beröring och soffan insåg jag när jag landade med en hård duns på golvet. Harry var inte sen att följa efter mig och låg strax ovanpå mig med knäna på varsin sida om min midja. Hans fingrar fortsatte att kittla mig medan jag vred mig i skrattattacker.
"Stop. It. Harry. Now!", lyckades jag få fram tillslut.
"Never", flinade Harry.
"Please Harry, I'll do anything", bad jag och till min lättnad slutade han.
"Hmm", Harrys blick vandrade från mitt ansikte nerför min kropp.
"Harry", varnade jag honom och ett flin spreds sig över hans ansikte.
"You said anything", flinade han men jag fnös bara åt honom innan jag lyckades knuffa bort Harry från mig.
"Kiss me then"
"What?", frågade jag även om jag mycket väl hört vad han sa.
"Kiss me", upprepade Harry och putade med läpparna. Jag kunde inte låta bli att fnissa åt synen framför mig innan jag gjorde Harry tillviljes och tryckte mina läppar mot hans.
"Do you like me?", Harrys fråga fick mig att rycka till och jag rynkade pannan. Gillade jag honom? Som vän, ja. Men som mer än vän? Jag hade precis kysst honom två gånger, så ja på den med antog jag.
"Yes", svarade jag tillslut.
"More than as a friend?"
"Would I kiss you if I didn't?", sa jag.
"I don't think so", flinade han.
"What about you then?", frågade jag.
"If I like myself? Of course I do", jag skakade på huvudet åt hans löjliga svar.
"No, if you like me, dumbass", sa jag och Harrys flin försvann från hans ansikte.
"Yes. I do. Maybe it's to soon to tell, but I really like you Ashley."
***
"I'll stay at Harry's then. Bye, love you", avslutade jag samtalet med pappa innan jag la ner mobilen i byxfickan igen.
"You'll stay here over the night?", frågade Harry hoppfullt.
"If it's okay, dad is having is, uhm, new girlfriend over", jag hade ingen lust att vara hemma när Meredith var där efter vårt samtal tidigare idag.
"Of course", log Harry och släppte ut en gäspning.
"Tired?", frågade jag och Harry nickade.
"I haven't slept to good the last couples of nights", förklarade han innan han gäspade igen.
"Maybe it's time for the little boy to sleep", jag retades med det faktum att jag var ett år äldre än honom.
"I'm not little boy", protesterade han och för att bevisa det envisades han med att bära mig uppför trapporna till sitt rum.
"Told you, I'm not a little boy", konstaterade han nöjt när han hade satt ner mig i sitt rum och jag flinade åt honom. Min blick fastnade på dubbelsängen som fanns i rummet. Skulle vi dela säng?
"I can sleep on the sofa if you want to", sa han nervöst när han såg min skeptiska blick.
"No, no, it's fine", skyndade jag mig att säga. "But, uhm, do you think I could borrow a t-shirt to sleep in?", frågade jag blygt när jag insåg att jag inte hade något att sova i.
"Of course you can, there's no need to be shy", skrattade Harry innan han slängde till mig en svart tröja som jag tacksamt tog emot.
"Where can I change?", även om Harry hade visat mig runt här uppe förut kom jag inte ihåg vart badrummet låg.
"You can change in here, I wouldn't mind", flinade han men när jag gav honom en irriterad blick pekade han mot en dörr som ledde till badrummet. Jag skyndade mig in där, bytte fort om och tvättade bort sminket för att minska risken att se ut som en panda imorgon. Harrys t-shirt var inte så lång som jag hade hoppats på, den slutade strax efter min rumpa. Jag var inte direkt kort för att vara tjej men jag var inte heller väldigt lång. Sakta gick jag tillbaka till sovrummet och när jag kom in i det såg jag Harry ligga på sängen i endast boxer. Min blick gled genast ner till hans vältränade mage och när ett flin uppenbarades på hans läppar förstod jag att han hade kommit på mig med att stirra på honom och mina kinder fick genast en rödare nyans. Harry valde tack o lov att inte kommentera det utan istället vandrade hans blick nerför min kropp.
"Look good in my shirt", konstaterade han innan jag kröp ner under täcket. Harry följde mitt exempel och snart kände jag en arm om min midja som drog mig närmare Harry.
"I sleep better this way", förklarade han.
"Sure", mumlade jag men jag var inte säker på att han hörde mig; något svar fick jag iallafall inte. Det dröjde inte länge innan små snarkningar från Harry fyllde rummet och jag försjönk också i sömn strax efter.
Ännu mer Hashley :) Vad tror ni Niall kommer att tycka om "Hashley" då?
Tell me what you think!
Trust - Kapitel 17
Previously on Trust:
"Hi", log jag glatt tillbaka medan jag drog på mig mina skor.
"You're ready to go?", frågade Harry mig när jag fått på mig skorna och jag nickade till svar.
"Let's go then", log han och vi försvann fort ut ur lägenheten.
"Your place?", frågade jag när Harry stannade bilen framför ett stort vitt hus.
"I think it's best so, if you don't want to be on the cover on the magazine for the second time in less than a week", flinade han och jag kände mig dum. Harry var ju världskänd och paparazzis flockades ju runt honom för att få en endast bild av honom. Särskillt om han hade en tjej med sig; jag hade ju dessutom synts med Niall för endast ett par dagar sedan.
"Oh, right. The papz. I forgot that", mumlade jag.
"You forgot that I'm in the biggest boyband in the world, have over 10 millons twitter followers and soon I'll be having a worldtour? Yeah, that's pretty easy to forget", skrattade Harry.
"Yes, I think I forgot that", sa jag och stämde in i hans skratt. Vi hoppade ut ur Harrys bil och gick den korta biten från hans bil till hans hus.
HARRY'S POV
"Ladies first", flinade jag och höll upp dörren för Ashley. Hon fnissade till innan hon öppnade munnen.
"Shouldn't you go in first then?", skojade hon.
"Eyy", sa jag och slog lätt till henne på armen. "I think I'm pretty sure I'm a man. I can show you", flinade jag.
"Euw Harry", sa Ashley och gav mig ett äcklat ansiktsuttryck som bara besvarades av ett en större flin från mig. Ashley klev in i hallen och jag tackade gud att min städerska hade varit här innan, så att det inte liknade en svinstia.
"Do you want me to show you around?", frågade jag tveksamt. Jag visste inte var min tveksamhet kom från; jag hade aldrig varit så här runt en tjej förut. Ashley nickade och jag började att visa henne runt i mitt hus.
"Wow, not bad", konstaterade Ashley när jag var färdig med rundvandringen och jag ryckte på axlarna. Min mage kurrade till och jag kom på att jag inte hade ätit sedan lunch; mina mattider idag hade inte varit de bästa.
"Hungry?", frågade Ashley med ett flin.
"Yup, what about you then?"
"Hungry", svarade hon.
"So, how should we do? You don't have any cooking skills?", frågade jag. Mina egna matlagningskunskaper var inte de bästa.
"It depends on if you want me to burn down your house", flinade hon mot mig och jag skakade på huvudet.
"Then take away it is", konstaterade jag. "What do you want? Sushi, pizza, chinese, thai", jag rabblade så många olika typer på hämtmat jag kunde innan Ashley avbröt mig.
"Pizza is fine", log hon och jag drog upp min mobil för att beställa.
"What do you want for kind of pizza?", mimade jag mot henne.
"Hawaii maybe?", svarade hon samtidigt som jag kom fram till pizzerian. Jag beställde två stycken Hawaii och mannen jag pratade lovade att de skulle komma inom tjugo minuter.
"They'll be here in twenty minutes", förklarade jag för Ashley när jag hade lagt på.
***
"Seriously Harry, paranormal activity?", sa Ashley när hon såg vilken film jag hade valt.
"You don't like horror movies?", frågade jag henne.
"No, I hate them. They're scary", konstaterade hon.
"You shouldn't let me pick film then", flinade jag. "But you can always cuddle with me if you think it's to scary", la jag till och Ashley fnös åt mig.
"Give me a blanket so I maybe have a chance to survive this film", sa hon och jag kastade en filt till henne innan jag slog mig ner bredvid henne och startade filmen. Ashley hade kurat ihop sig till en boll under filten och endast hennes axlar och huvud var synligt. Efter ungefär halva filmen hade Ashleys avstånd till mig ändrats; från en halvmeter till att vara tryckt tätt intill mig men jag klagade inte. Försiktigt la jag min arm runt henne och drog henne närmare mig.
"I told you", mumlade jag i hennes hår.
"I've no idéa how you can watch movies like that", utbrast hon och ignorerade där med det jag hade sagt innan.
"Maybe it's just you who is sensitive", retades jag innan min blick försvann in i de blåa ögonen som stirrade upp på mig. Min blick vandrade sedan ner till hennes rosa läppar och jag bet mig själv i läppen. Kunde jag göra det? Sakta lutade jag mig ner mot Ashley innan mina läppar mjukt pressades mot hennes.
Cliffhanger, lalala ;)
Hur tror ni Ashley kommer reagera? Och vad tror ni om "Hashley"? (hahahahaahhahaha HASH-ley hahahahahahaahahha)
Kan ju "teasa" lite om att nästa kapitel kommer vara från Ashleys perspektiv, oho ;)
4+ för nästa? :)
Trust - Kapitel 16
Previously on Trust:
To: Ashley
Hey!
I was wondering if you wanted to hang out with me tonight if you doesn't have any other plans?
Harry xx.
ASHLEY'S POV
Tyst smög jag in i lägenheten efter att Harry hade envisats med att följa mig hem. Jag hoppades att pappa inte hade vaknat och gått bananas för att jag inte var hemma och när jag hördes pappa regelbundna snarkningar andades jag ut. Tyst smög jag in i pappas sovrum. Hans kropp vara gömd under täcket och man såg täcket höjas och sänkas i takt med hans andetag. Mina tankar gled tillbaka till vad Meredith hade sagt den söndagen för nästan tre veckor sedan "She needs to find someone to talk to." Jag undrade om denna person var Harry; jag hade precis pratat med honom om något jag aldrig hade pratat med någon om och det kändes så skönt. Även om jag brukade få panikattacker när det kom till att "öppna" sig upp för andra männikor i rädsla för att bli sviken kändes det som om jag kunde lita på Harry. Det var något med honom som gjorde att jag litade på honom. Jag var fortfarande fundersam över vad Meredith menade så jag började treva efter pappas mobil. En stund senare hade jag fått fram adressen till Meredith. Hennes lägenhet låg i östra London och det skulle nog ta en stund att ta sig dit, även om jag tog tunnelbanan. Jag suckade innan jag smög ut ur rummet och rotade fram papper och penna och skrev en lapp till pappa där jag förklarade att jag var ute en sväng och skulle vara tillbaka snart.
***
Lättsamt klev jag upp för det sista trappsteget från tunnelbanan och drog några andetag av den friska morgonluften. Det hade varit i princip folktomt på tunnebanan, bara ett par enstaka påverkade ungdomar som försökte ta sig hem efter en vild natts festande. Jag hade bara suckat åt dem; jag hade aldrig riktigt förstått vad som var så kul med att supa skallen av sig. Den här delen av London hade jag aldrig varit i förut så jag tittat mig omkring på jakt efter gatunamn för att kunna lokalisera mig men jag hittade inga.
"Looking for something sweet heart?", hörde jag någon säga. Jag vände mig om och min blick fastnade på personen framför mig. Det var en kille i min ålder som stod framför mig. Hans hår var rufsigt, ögonen hade svårt att fokusera och i hans ena hand höll han en tom spritflaska. Nej, min mobils GPS skulle nog vara till mer hjälp än den fulle killen framför mig.
"No, but thank you", sa jag vänligt och pressade fram ett leende. Killen började sakta vingla nerför gatan och jag pustade ut - att råka i trubbel med en full person stod inte direkt på dagens att göra lista.
En kvart senare stod jag utanför Merediths lägenhet och började undra vad jag egentligen gjorde här. Försiktigt tryckte jag på ringklockan och hoppades att Meredith skulle vara vaken. Det dröjde inte länge innan dörren öppnades och Meredith såg på mig med en förvånad blick. På hennes redan sminkade ansikte förstod jag att jag inte hade väckt henne i alla fall.
"Hello Ashley", sa hon vänligt
"Hi", mumlade jag osäkert och undrade varför jag ens hade kommit hit.
"Do you want to come in?", frågade Meredith och jag nickade försiktigt. Jag följde efter Meredith in till det som jag antog var vardagsrummet.
"You want some tea?", frågade hon och nickade åt mig att sätta mig på soffan.
"No thanks, I'm fine", svarade jag artigt.
"Why did you came here?", Meredith lutade lite på sitt huvud och granskade mig med en nyfiken blick.
"Well, uhm, I wanted to talk about something", mumlade jag osäkert. Jag kände hur vikten ändrades när Meredith satte sig bredvid mig.
"About what?"
***
"Thanks for listened", log jag mot Meredith innan jag gick ut genom dörren.
"You're welcome, Darlin' ", sa hon innan hon stängde dörren efter mig. Jag började snabbt gå nerför trapporna och drog upp min mobil och hörlurar för att kunna lyssna på musik under tiden jag tar mig hem. Skärmen lystes upp och jag såg att jag hade fem missade samtal från pappa och ett sms från Harry. Jag suckade och bestämde mig för att ringa upp pappa innan han hann skicka ut polisen för att leta efter mig.
"Ashley! Why haven't you answered your phone?!", utbrast pappa oroligt.
"I'm sorry, it took a bit longer time than I thought", sa jag och försökte lugna honom. "But I'm on my way home now, I'll be home in 30 minutes."
"Okay, good. Just answer your phone next time?", svarade pappa med lugnare röst.
"I promise, but I've to go now. I love you, bye!", sa jag och avslutade där med samtalet. Nyfiket klickade jag upp Harrys sms.
From: Harry
Hey!
I was wondering if you wanted to hang out with me tonight if you doesn't have any other plans?
Harry xx.
Menade han som en dejt? Jag var inte riktigt säker men i vilket fall som helst hade jag inga problem med att spendera kvällen med Harry.
Sure ;)
Ash xx.
From: Harry
Great! I'll pick you up at 7?
Harry xx.
To: Harry
See you then :) xx
***
Frustrerat kastade jag tröjan jag hade rotat fram ur gaderoben på sängen. Mitt rum hade förvandlats till en komplett röra under mitt desperata försök till att bestämma vad jag skulle ha på mig. Egentligen fattade jag inte varför jag var så nervös över att träffa Harry, jag menar det var ju inte ens en dejt.
"You're having a date?", frågade pappa nyfiket och stack fram sitt huvud i dörröppningen.
"No, I'm meeting up with a friend", svarade jag.
"Sure", flinade han och han blev snart träffad av en kudde från min säng. "Oww", utbrast han.
"I'm meeting up with a friend, end of conversation", sa jag bestämt och pappa lämnade mitt rum. Tillslut bestämde jag mig för ett par gråa jeans och en orange aktig tröja.
***
"You're date is here", ropade pappa från hallen.
"Friend", rättade jag honom fort. Jag greppade tag i min väska och skinnjacka innan jag gick ut i hallen för att möta Harry.
"Hey", log han mot mig.
"Hi", log jag glatt tillbaka medan jag drog på mig mina skor.
"You're ready to go?", frågade Harry mig när jag fått på mig skorna och jag nickade till svar.
"Let's go then", log han och vi försvann fort ut ur lägenheten.
Kapitel 16 uppe nu då :) Skriv gärna vad ni tyckte i en kommentar och så har jag en fråga till er: skulle ni vilja läsa "dejten" ur Harrys eller Ashleys perspektiv?
Trust - Kapitel 15
Previously on Trust:
Jag noterade att hon hette Mary och jag log vänligt mot henne innan jag slog mig ner bredvid Zayn och Niall. Soffan där vi skulle sitta var nog inte direkt anpassad till att ha fem personer i sig men vi lyckades tränga ihop sig. Mannen med headsetet kom återigen in i rummet och han började räkna ner "We'll be live in 4,3,2,1".
"So Niall", sa Mary med slug röst och Niall vände nyfiket blicken mot henne. "I think you know what I'm going to ask. The question the whole fandom is dying to know the answer of", fortsatte hon och jag förstod genast vad hon skulle fråga. Jag vände lite på mitt huvud för att försöka läsa av Nialls ansiktsuttryck men hans ansikte var helt uttryckslöst, han måste också ha förstått frågan.
"Who's this young lady? Do you have a new girlfriend?", frågade Mary och en bild på Niall och Ashley visades upp på en TV skärm som fanns i rummet. "Tell me about her", uppmanade Mary Niall.
"Well, uhm. Her name is Ashley, she's a friend of Eleanor, Louis' girlfriend", sa Niall.
"So, she's not your girlfriend?"
"No", svarade Niall kort. "I'm singel", sa han sedan och gjorde det klart att han inte ville prata mer om det.
"What about you Harry then?", frågade Mary och vände sig mot mig. "Any special girl?"
"Uhm, well", jag förvånade mig själv med att snubbla på orden. Mina tankar vandrade fort över till Ashley utan att jag tänkte på det. Jag tyckte om henne, det gjorde jag även om vi knappt kände varandra. Men som mer än vän?
"No, there's no special girl", sa jag tillslut. Mary höjde på ögonbrynen.
"That didn't sound very convincing", flinade hon men hon lämnade sedan ämnet och frågade oss om våran uppkommande världsturné.
***
"We're done now, great job everyone!", utbrast fotografen när vi tillsist var färdiga med photoshooten. Jag hade verkligen inte varit på mitt mest fotogeniska humör och hade ingen lust att bli fotade överhuvudtaget men jag antog att det fanns värre saker att göra. Som att dela ut post.
"You want some water?", frågade Liam mig och räckte mig en vattenflaska. Jag tog tacksamt emot den och började hälla i mig innehållet.
"Eyy, save some for me", ropade Louis och han syftade på vattnet som började ta slut i flaskan.
"Don't think so", flinade jag mot honom och en sekund senare låg jag på golvet med Louis över mig. Vattenflaskan hade jag tappat och vätskan som fanns kvar i den låg nu på marken runt mig och bildade blöta pölar på golvet.
"Good job Louis", suckade jag och Louis flinade mot mig.
"Don't mess with me, young boy", tillade han i en överdriven britisk accent.
"Shut up", mumlade jag innan jag puttade bort honom från mig. Jag hörde fotsteg komma in i rummet och på sucken som personen släppte ur sig förstod jag att det var Paul.
"Will you two never grow up?", suckade han och skakade på huvudet. "Anyway, the rehearsals starts in one and a half hour so I suggest you go and eat some lunch."
Vid ordet lunch kände jag hur min mage kurrade till; jag hade inte ätit någon frukost.
"Isn't that what Niall use to do?", flinade Zayn så jag antog att han hade hört min mage kurra.
"I didn't get a chance to eat breakfast this morning because someone decided to wake me up by screaming outside my door AND then tell me that we we're having an interview in an hour", försvarade jag mig och gav Louis en sur blick när jag kom till "someone".
"Not my fault that you've even worse memory than a goldfish", sa Louis.
"Take that back!", ropade jag förolämpat innan det var min tur att kasta mig över Louis. Louis var precis på att svara mig när Niall avbröt honom.
"Can you just stop fighting so we can go and grab some lunch?", Nialls hårda ton överrumplade mig. Han brukade alltid var den som hejade på vid sånna här "fighter" eller ge sig in i den själv. Jag såg på Louis att Niall hade överrumplat honom med; hans panna var rynkad i djupa veck och hans blick var fäst vid Niall.
"Yeah, sure. Uhm, yeah, let's go", fick Louis tillslut ur sig och jag puttade upp mig själv innan jag sträckte ut handen och drog upp Louis från golvet.
"You can go ahead and wait by the car, I just need to fix a thing. I'll be there in a minute", ursäktade jag mig själv och till min lättnad började killarna gå mot utgången där bilen väntade. Fort drog jag upp min mobil ur min ficka och klickade mig in på kontakter, letade upp numret och skrev sedan sms:et. Jag tryckte fort på skicka innan jag skulle hinna fega ur.
To: Ashley
Hey!
I was wondering if you wanted to hang out with me tonight if you doesn't have any other plans?
Harry xx.
4+ för nästa? :)
Trust - Kapitel 14
Previously on Trust:
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så det slutade med att jag bara höll om henne. "What about your dad then?", frågade jag tyst.
"That's eleven questions Harry", svarade hon och jag fattade vinken om att hon inte ville prata mer om det. "Now it's my turn", flinade hon.
STILL HARRY'S POV
Min läppar avslöjade ett stort leende när jag långsamt började gå hemåt längs de välbekanta gatorna efter att ha lämnat av Ashley hemma hos henne. Natten började sakta övergå i gryning och mörkret ersattes av ett par solstrålar som började leta sig fram genom molntäcket. Jag drog upp min mobil ur min ficka för att kolla vad klockan var. De vita siffrorna visade 06:30. Hade jag verkligen varit med Ashley i två timmar? Jag suckade för mig själv. Bristen på sömn gjorde sig påmind när ett oväntade gäspning slapp ut ur min mun. Jag hade sovit dåligt de senate nätterna och denna natten hade jag knappt sommat innan Ashley ringde. Så fort jag kom hem skulle jag i alla fall ta en välbehövlig tupplur. Lite gladare över min plan ökade jag på stegen och det dröjde inte länge innan jag nådde mitt eget hus. Hela grannskapet var tyst, ljusen släckta och gardiner föredragna. På andra sidan gatan gick en stackars brevbärare, bärande på en tung väska fylld med räkningar och reklam. Jag kunde inte låta bli att lida med honom, dela ut post så här tidigt på morgon var nog ingen höjdare. Tyst låste jag upp dörren och försvann in i mitt hus. Jag sparkade av mig mina converse och drog av mig min jacka innan jag gick in i vardagsrummet. På soffbordet stod det två tomma ölburkar, en tom chipspåse och pappret till en uppäten chokladkaka. Jag suckade trött vid synen; att hålla ordning var inte riktigt min grej. Att jag skulle orka gå upp till mitt sovrum kunde man bara glöma så jag placerade min långa kropp på skinsoffan och drog en filt över min kropp. Det dröjde inte länge innan jag drogs in i sömn.
Jag vaknade av att dörrklockan ilsket ljöd i huset och jag satte mig trött upp. Dörrklockan ljöd återigen och jag hörde strax däreefter Louis arga röst ropa.
"Can you open the fucking door Harry?!", jag suckade trött och hasade mig upp från soffan och bort mot dörren. Louis ansiktsuttryck var inte nådigt när jag öppnade dörren och jag höjde förvånat på ögonbrynen.
"Where the hell have you been?! Why haven't you answered my calls?!", sa Louis surt.
"Uhm, I haven't heared that you've called. I've sleept", förklarade jag.
"Great", suckade Louis. "Have you totally forget that we having an interview and a photoshoot in like an hour?! And after that, our rehearsels for our upcoming worldtour start. Or have you forget that too?", fortsatte han.
"I've totally forget that we're having an interview and photoshoot", suckade jag trött och Louis ansiktsuttryck mjuknade en aning. Han om någon visste att minne inte var min starkaste sida.
"I don't think Lou will be so happy when she see you", flinade Louis och jag vände mig om för att kolla i spegeln som satt till höger om mig. Jag hade mörka ringar under ögonen och mitt hår var en komplett röra.
"Do you think I can take a quick shower?", kved jag. Louis nickade.
"But it rather be a quick one", sa han men innan han hann avsluta meningen hade jag försvunnit upp för trappan. Jag tror jag slog världsrekord i snabbdushning och medan jag försökte få mitt hår att torka drog jag en vit t-shirt över huvud och hoppade i ett par svarta jeans. Jag drog till mig min svarta blazer som var slängd över min stol och krängde på mig den samtidigt som jag snabbt dundrade ner för trappan. Louis måste redan ha gått för han syntes inte till i hallen. Jag greppade min plånbok, mobil och nycklar och tryckte ner dem i mina byxfickor innan jag försvann ut genom dörren. På gatan utanför stod en svart bil och väntade så jag skyndade mig att låsa dörren innan jag småsprang bort mot bilen. Med lätthet öppnade jag bildörren, satte mig bredvid Louis och hejade kort på de andra. Paul, som satt vid ratten, vände sig om och flinade mot mig "Good morning sleepy head".
"Bad morning", rättade jag honom och Paul bara flinade innan han vände tillbaka blicken till vägen och började sakta köra mot stället där vi skulle ha intervjun och photoshooten. Jag lutade mitt huvud tillbaka och tittade slöt ut på husen utanför.
***
"Harry, how do you look?!", utbrast Lou förfärat när hon såg mig.
"What did I told you", viskade Louis nöjt i mitt öra och jag svarade endast med att armbåga honom i magen."Ouch", utbrast han.
"Haven't I told you how important it's to sleep", Lou malade på medan jag trött sjönk ner i stolen framför Lou och hon började frenetiskt täcka över de mörka ringarna under ögonen och få någon kontroll över mitt hår.
"That's better", sa Lou nöjt när hon äntligen var färdig. Jag tittade mig i spegeln kch var tvungen att erkänna att hon var väldigt duktigt. De mörka ringarna under ögonen var borta och håret såg inte längre ut som ett fågelbo.
"Lads, you better come now. We'll be live in five minutes", ropade en man som precis kommit in i rummet där vi var. Han hade ett headset på sig pch jag antog tog att han var producenten. En live-intervju också, kunde ju inte bli bättre. Jag suckade irriterat innan jag följde efter Niall, Louis, Zayn och Liam som i sin tur följde efter mannen med headsetet. Vi hälsade fort på kvinnan som skulle intervjua oss. Hon var nog runt 30, hon hade brunt, långt hår och blåa ögon. Jag noterade att hon hette Mary och jag log vänligt mot henne innan jag slog mig ner bredvid Zayn och Niall. Soffan där vi skulle sitta var nog inte direkt anpassad till att ha fem personer i sig men vi lyckades tränga ihop sig. Mannen med headsetet kom återigen in i rummet och han började räkna ner "We'll be live in 4,3,2,1".
Vad tyckte ni om detta kapitlet då? :) Stort tack för alla kommentarer jag får, de gör mig superglad :D<3
Ha en fin lördags eftermiddag/kväll allihopa!