The Past - Kapitel 36
Previously on The Past:
”So, they tried to get something out of my parents but they didn't know anything so they killed 'em?”, avslutade jag och Alexandr nickade. Vi hade beslutat att mina föräldrar inte heller skulle få reda på sanningen så när de blev utpressade visste de ingenting. Jag kände hur mina ben vek sig under mig och jag föll ihop till en hög. Hög snyftningar kom från mig och jag kände hur hela jag skakade.
Nu var mina föräldrar också döda – på grund av mig igen.
NIALL'S POV
På trötta ben, efter att ha tillbringat flera timmar ihoptryckt i en liten flygstol, steg jag ut ur taxin. Jag räckte pengarna till taxichaffören och han gav mig ett kort tack innan han gav mig en skeptisk, en aning rädd blick och körde iväg, lämnade mig själv på den tomma gatan. Jag tittade mig omkring, tog in omgivningen. Om det inte vore för taxichafförens livrädda uppsyn när jag hade bett honom att lämna av mig här skulle jag aldrig kunna gissa att det var här alla hemska historier Alina hade vart med om hade utspelat sig; staden såg ut som vilken annan liten stad sent på kvällen. Tom, tyst och lugn. Gatlyktor lyste svagt upp gatan jag stod på, lämnade den i ett mystiskt ljus som påminde om de tomma gränderna jag hade sett i deckare, precis innan offret blev mördat. Jag skakade av mig tanken och började för första gången tänka igenom vad jag egentligen gjorde här. Hemma i London hade allt vart så enkelt, glasklart; jag skulle komma hit, hitta Alina, få ett ärligt svar från henne och sedan få med mig henne tillbaka till London men nu när jag var här hade jag inte en aning om hur jag skulle hitta henne. Jag hade ingen aning om hur stor den här staden var, var hon kunde vara. Frustrerat drog jag min hand genom mitt hår och tog sedan upp min mobil. Jag klickade mig in på kontakter-funktionen och tryckte upp Alinas nummer som tackvare A:et i hennes namn låg nästan högst upp i min kontaktlista. Vant tryckte jag ännu en gång till på skärmen och den välbekanta singnalen började ljuda och jag tryckte mobilen mot örat. Det gick fram flera signaler innan någon äntligen svarade men det var inte Alinas röst jag hörde, utan en gorv, masukulin röst.
"Hey", grymtade personen på andra sidan fram och jag rynkade pannan.
"Is Alina there?", frågade jag medan mina tankar började kretsa kring vem det kunde vara jag pratade med.
"Who are you?", jag hörde hur misstänksamheten hos den andra personen ökade när han inte kände igen min röst. Jag visste inte om han visste vem jag var eller om det var en dålig idé att säga mitt namn.
"Can I talk to Alina?", jag tvingade mig själv att göra min röst så artig som möjligt även om irritation växte inom mig för att det inte var Alina som hade svarat. Istället för att svara mig verkade det som om killen jag pratade med hade insett något för man kunde nästan höra hur han sprack upp i ett flin.
"So, you must be Niall!", jag hörde hur hans röst hade gått från misstänksam till road, nästan retsam. "The little loverboy, huh?"
"Where's Alina?", frågade jag och överraskade mig själv med hårdheten i mitt tonläge men min fråga besvarades endast av ett skratt vilket fick mig att stelna till. Det hade väl inte skadat henne? Eller ännu värre... Jag ruskade lätt på huvudet, försökte få tanken ur min hjärna.
"I don't want to hurt your feelings, you know", började han och den ryska dialekten hördes nu extra tydligt. Jag rynkade min panna och väntade på fortsättningen, hoppades att den inte skulle vara hemsk. Jag hoppades att han skulle säga att Alina var kvar i London, att hon aldrig hade åkt hit. Men hoppet sjönk fort när jag insåg att han aldrig skulle börjat med "Jag vill inte såra dig" eller haft hennes mobil om hon inte var här så jag förblev tyst, väntandes på fortsättningen. "But we had mind-blowing sex just for a couple of minutes ago", mening avslutades med ett skratt från hans sida och för mig kändes det... Tomt. En del av mig hoppades att han bara skojade med mig, för att retas medan en annan del var övertygad att han talade sanning. Även om jag och Alina aldrig hade vart något mer än vänner så var det ett hårt slag att ta. Att hon först hade ansträngt sig så mycket för att hålla mig säker och sedan bara kasta bort det genom att ligga med första killen hon träffade på. Som om det som fanns mellan oss inte betydde något längre och det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Jag kände hur min underläpp började skaka och jag bet mig hårt i den för att förhindra mig själv från att bryta ihop här på gatan.
"Excuse me?", sa jag tillslut, även om jag mycket väl hade hört vad han hade sagt.
"Yep, you heard right. Your lovely Alina and I had totally mind-blowing just a moment ago. Poor little boy, never thought she would do someting like that against you?", meningen avslutades återigen med ett skratt och jag kände min ena hand knytas till en hård knytnäve; naglarna grävde in i det mjuka skinnet på min handflata och skulle säkerligen lämna märken.
"Who are you?", min röst lät nu precis lika fientlig som person jag pratade med hade låtit i början. Two can play this game.
"I'm Alexandr", svarade han som uppenbarligen hette Alexandr oberört, min hårda ton hade inte bekymrat honom de minsta; fast jag borde väl inte vara förvånad - en människa som har hand om både knivar och pistoler skulle väl knappast skrämmas av ett fientligt tonläge. Alexandr skulle precis fortsätta när jag hörde fotsteg komma in i rummet, de var alldeles för lätta för att kunna vara en mans och den enda tjejen jag kunde komma på var samma tjej som kunde få mitt hjärta att hoppa ett slag, samma tjej som jag hade kommit hit för - och samma tjej som precis hade haft sex med, av mitt tycke, en skitstövel.
"Who are you talking to?", jag kände genast igen Alinas röst även om den lät mycket hårdare och vassare. Min puls ökade genast vid ljudet av hennes röst men jag tvingade mig själv att lugna ner mig, tänka realistiskt. Inse vilken usel idé det här var... "Is that my phone?", fortsatte Alina men fick fortfarande inget svar från Alexandr så jag antog att hon ryckte mobilen från honom för det nästa som hördes var brus och sedan Alinas röst.
"Niall?", hennes röst lät trevande; osäker och jag svalade hårt samtidigt som jag kände smaken av blod från mitt läppbitande sprida sig i munnen.
"I'm sorry", mumlade jag. "I'm sorry Alina, I just... I can't. It feels like I'm trying so hard and you just keep making it harder. It hurts so much to know you don't love me back. I'm sorry, I can't to this anymore."
Finally är del 36 uppe! En ganska lång del som kompensation för den långa väntan, i hope you like it.
Finally är del 36 uppe! En ganska lång del som kompensation för den långa väntan, i hope you like it.
Tror ni Alina & Niall kan fixa det? Eller är det kört för dem? Tell me what ya think!
I'M BACK
Herregud vad längesedan det var ;) Anyway, som ni kanske förstår på rubriken så är jag tillbaka nu, wiiiiie! Sjukt hur många av er som har hängt kvar hahah.
I vilket fall, nästa kapitel kommer idag eller imorgn, stay tuned!
Puss o kram!
I vilket fall, nästa kapitel kommer idag eller imorgn, stay tuned!
Puss o kram!
Paus
Det var ett tag sedan nu hehe, men jag har verkligen ingen lust att skriva och tar därför en paus nu i typ en vecka eller nåt.
Hörs snart!
/Wilma
Hörs snart!
/Wilma
The Past - Kapitel 35
Previously on The Past:
"Thank you, have a nice flight", sa hon med ett leende och jag gav henne en kort nick innan jag försvann ut i gången ner till flyget. Flygplanet var nog ett av de mindre jag hade flugit med, allt var väldigt ihopträngt och jag kunde vara frukta hur det skulle vara att sitta i flera timmar i de små sätena. Jag försökte göra mgi så bekväm jag kunde, sträckte ut benen under sätet framför, lutade trött huvudet mot det lilla, repiga fönstret och slöt ögonen.
Vad hade jag gett mig in på?
ALINA'S POV
Jag tyckte inte om Alexandr, inte överhuvudtaget. Inte på det sättet. Men på något sätt fick han mig att känna mig levande. Som om allt inte var hopplöst. Som om någon brydde sig om mig. Han fick mig att glömma allt för en liten stund.
Jag drog på mig mina converse i samma veva som jag smällde igen dörren till det jag antog var Alexandrs hus. Det var nu kolsvart ute, endast månljuset lyckades sila sig ner genom hustaken och lysa upp gatan en aning. Höstkylan trängde sig in genom min tröja och jag kände hur gåshud bildades på mina armar. Jag hade ingen aning om var jag var på väg men mina fötter styrde mig automatiskt mot det hållet jag hade fruktat att gå ända sedan den mörka kvällen då jag sköt min bror. Kullerstenarnas ojämnhet kändes genom conversens tunna sula och vant föjde jag gatans lätta sluttning uppåt; jag kunde vägen i sömnen. Följa denna gatan förbi den numera nerlagda nattklubben, svänga vänster vid den lilla affären som sålde cigaretter och snus; och säkerligen någon typ av droger också, och sedan var det bara att föja den gatan till dess ände. Huset var ganska gammalt, ett vanligt enplanshus med loft, där jag och Aleks brukade sova. Ett kök, vardagsrum, badrum och ett sovrum. En liten trädgård fanns på baksidan där mamma brukade odla en rad olika kryddväxter och grönsaker. Odling hade alltid varit min mammas största intresse; vår trädgård hade alltid vart frodigt grön och välvårdad. Jag undrar om den finns kvar.
"Alina! Where are you going?", hörde jag ropas bakom mig av Alexandr. Jag bestämde mig för att ignorera honom och fortsatte att gå, en aning snabbare än förut, tills jag kände en hand på min axel som tvingade mig att stanna.
Jag försökte ruska av mig den men Alexandr höll bestämt fast mig, hans styrka övermanade min fick jag en aning skamset inse.
”Where are you going?”, upprepade han och jag vände mig om för att möta hans blick. Jag studerade de bruna ögonen noggrant under tystnad, försökte läsa av dem. De var inte kalla eller fientliga men inte heller varma och vänliga. De var något mittemellan – jag tyckte även jag såg spår av empati i hans blick, om det var möjligt.
”Home”, svarade jag tyst och tveksamt, inte riktigt säker på om ”hem” var rätt ord. Till min förvåning skakade Alexandr på huvudet.
”They haven't told you?”, frågade han men på hans tonfall verkade det inte som om det var en fråga. Jag svalde hårt, jag hade på känn vad som skulle komma. Hårt bet jag mig i läppen för att förhindra att jag skulle börja gråta och väntade på att han skulle fortsätta.
”Alina, your parents”, han pausade och harklade sig. ”They're dead.”
Jag tittade på honom med uppspärrade ögon, försökte ta in vad han precis hade sagt. Även om jag hade det på känn slog det ner som en bomb. Trots den stora avskyn jag hade känt mot mina föräldrar för att deras favorisering av Aleks, att de lät mig bli en del av det här, hur det kändes som om de inte älskade mig, att jag bara var en börda för dem. En annan att försörja med mat, en till som ställde till med bekymmer, så var de trots allt mina föräldrar. Och jag skulle aldrig mera få se dem. Aldrig mera se min mammas bruna hår och blåa ögon som Aleks hade ärvt, aldrig mera få höra min pappas mullrande skratt.
”How?”, fick jag fram tillslut och jag tittade bejande upp mot Alexandr för att få svaret.
”You know, when you moved, the official story was that you were dead”, jag nickade; att jag var död skulle vara täckmanteln utåt för mitt försvinnande till London. ”Well, some of the other gangs didn't believe it. They thought we only said so were because everyone should stop worry about you and you could make more damage 'cuz no one expected you to be alive.”
”So, they tried to get something out of my parents but they didn't know anything so they killed 'em?”, avslutade jag och Alexandr nickade. Vi hade beslutat att mina föräldrar inte heller skulle få reda på sanningen så när de blev utpressade visste de ingenting. Jag kände hur mina ben vek sig under mig och jag föll ihop till en hög. Hög snyftningar kom från mig och jag kände hur hela jag skakade.
Nu var mina föräldrar också döda – på grund av mig igen.
Vad hände med kommentarerna? :P
The Past - Kapitel 34
Previously on The Past:
Jag ville inte ens veta hur långt de kunde gå för att få sina vilja fram. Från vad jag hade läst i Alinas dagbok förstod jag att de letade svagheter att använda mot varandra. Jag kunde knappast tro Alina hade någon svaghet rent fysiskt så det var tvungen att vara någon som stod henne när och sedan slog det mig. Det var jag.
One of these days, I'm gonna find someone to love
One of these days, I'll find you of I don't give up
Time is going by, I'm only getting older
Middle of the night, it's only getting colder
Are you cold out there too?
"Yes, thank you. Tonight, half past seven?", upprepade jag för att vara säker.
"Yes, half past seven. Last check-in is half past six and boarding ten past seven", bekräftade kvinnan som jobbade i information på flygplasten.
"Okay, thanks", svarade jag innan jag la på. Någon form av - adrenalin kanske -pumpade runt i kroppen, mitt impulsiva att åka efter Alina att tacka. Jag stod säkert här i min hall med min mobil i handen i flera minuterutan att göra något. Att sticka iväg till ett land jag aldrig hade varit i efter en tjej jag inte ens visste om hon var där. Om hon ens levde... Fort slog jag bort den tanken, hon kunde inte vara död men efter vad jag hade läst så var det väl lyda eller dö. Och gränsen mellan dem var hårfin. Jag var också rädd för vad jag kunde mötas av där. Om Alina inte ville träffa mig, om hon hade förvandlats tillbaka till ett kallblodigt monster, om hon hade gått vidare. Fast om hon hade offrat så mycket för mitt liv, ett vanligt liv, det vi hade mellan oss, kunde man bara gå vidare så lätt?
Det hade tagit mig ett tag att få fram namnet på byn hon bodde i, flygplats och allt sådant praktiskt men efter ett tag fick jag fram det, tack till Alinas dagbok, google och google igen. Det verkade inte särskillt skumt där, en normal, liten stad. Men skenet bedrar antar jag för när jag hade ringt till flygplatsen förstod jag att det inte var deras populäraste resemål, kvinnan i information upprepade namnet säkerligen tre gånger för att vara säker på att jag inte skulle till södra spanien istället. Att de hade en avgång ikväll var ju helt otroligt egentligen. Efter att stått handfallen i ett par minuter började jag fort packa ihop det jag kunde tänkas behöva och slängde ner de i en bag; boxers, ett par tröjor, jeanse, någon hoodtröja. Att packa hade aldrig varit min starka sida och jag förvånade mig själv med att bli färdig på en kvart. Jag slängde en snabb blick på klockan, tjugo över fem. Det betydde att det skulle nog vara en smart idé att ringa på en taxi nu, särskillt med tanke på Londons rusningstrafik. Vant slog jag numret till taxibolaget och beställde en taxi. Mannen jag pratade med lovade att den skulle vara här om en kvart. Med en suck slog jag mig ner i soffan, tänkte igenom vad jag hade gett mig in på. Lite för impulsivt kanske men samtidigt kunde jag inte få Alina ur mitt huvud. Jag kunde inte vara utan henne och jag tror jag har kommit till det stadiet där jag inte längre bryr mig om vad hon har gjort längre, för jag visste skulle jag vart i samma situationen om jag var uppvuxen där. Jag kunde bara föreställa mig själv vad jag skulle gjort... Jag ruskade på huvudet, försökte få ut tanken ur huvudet.
***
"Passengers with the flight BA2490 to Ipatovo, I repeat: BA2490 to Ipatovo, are now requested to board. Please go to gate F40 now", speakerrösten gjorde det klart att det var dags att gå ombord och jag reste mig upp, tryckte ner kepsen lite till och satte på mig solglasögonen, allt för att förhindra att bli igenkänd. Medan jag gick mot gaten tog jag upp min mobil för att se om någon hade försökt att nå mig. Jag hade ett oläst sms från Zayn som jag klickade upp.
From: Zayn
Want to join us on a game of fifa?
To: Zayn
Sorry dude, I'm on my way to Ireland. See you soon!
Att säga att jag skulle hem till Irland var nog en bättre idé än att berätta sanningen, om jag kände killrna rätt skulle de inte vara så glada över min idé och försöka stoppa mig.
När jag närmade mig gaten tog jag fram mitt boardingcard och mitt pass. Missnöjd inspekterade jag passportets bild; var det möjligt att se bra ut på en sådan bild? Utväxten i mitt blonda hår såg, rent ut sagt, förjävlig ut, ögonen såg skeva ut och hela jag såg ut som om jag nyss hade vaknat. Nåja, det var bara ett år kvar tills det gick ut ändå.
"Your boardingcard, sir", jag räckte den unga kvinnan bakom disken min biljett och hon scannade den innan jag fick tillbaka den. "Thank you, have a nice flight", sa hon med ett leende och jag gav henne en kort nick innan jag försvann ut i gången ner till flyget. Flygplanet var nog ett av de mindre jag hade flugit med, allt var väldigt ihopträngt och jag kunde vara frukta hur det skulle vara att sitta i flera timmar i de små sätena. Jag försökte göra mgi så bekväm jag kunde, sträckte ut benen under sätet framför, lutade trött huvudet mot det lilla, repiga fönstret och slöt ögonen.
Vad hade jag gett mig in på?
NALINA, NALINA, NALINA! ;)
NALINA, NALINA, NALINA! ;)
Hoppas alla er som ska på konserten för det underbart, själv får jag sitta hemma o tröstäta choklad ;) Hahah, får la trösta mig med Olly Murs i oktober hehe...
Vad tyckte ni om detta kapitlet då? :)
The Past - Kapitel 33
Previously on The Past:
"Because you're a self-good, awful prick who think you're better then a--", jag blev avbruten där av att Alexandrs läppar trycktes hårt mot mina. Jag blev överraskad av hans handling och stod som förstelnad under bråkdelen av en minut innan jag kände min kropp mjukna och ge in. Mitt liv är ändå så fuckat upp, så varför inte förstöra det ännu mer?, var min sista tanke innan jag började röra mina läppar mot Alexandrs.
En harkling fick mina läppar att lämna Alexandrs och instinktivt backade jag ett par steg. Jag vände mig om för att se Vladimir stå med ett stort flin på läpparna och betraka oss.
"Am I interupting something?", frågade han artigt även om han visste svaret.
"Actually, you d--", Alexandr hann inte längre innan jag avbröt honom med ett kort "No".
"Not at all", la jag till för att vara på den säkra sidan.
"I was just wondering how it went", sa Vladimir. "I mean, it took you a while", la han till med en misstänksam ton. Jag ryckte på axlarna, försökte spela så oberörd som möjligt.
"But you did it?", Vladimirs röst blev allt mer misstänksam och jag himlade med ögonen som svar, mest för att irritera honom. Och jag lyckades.
"Don't you dare do so againt me", snäste han och tog aggresivt ett par steg mot mig, elimerade avståndet mellan oss och tvingade mig att backa så att tegelfasaden till träningslokalen pressade mit min rygg. Fukten från väggen trängde igenom hoodens bomullsmaterial och jag rös när kylan från väggen spreds sig i min kropp.
"Answer me!", utbrast Vladimir argt. Hans uttryck var irriterat, en rynka mellan ögonbrynen hade bildats och käken var spänd. Istället för att svara honom drog jag upp kniven ur min ficka, vars blad var mörkrött av blod. Det var förvisso mitt men så länge Vladimir inte hade med sig någon DNA-testare kunde han omöjligt avgöra det. Så fort Vladimir fick syn på blodet sprack han upp i ett flin.
"I know I could trust you", konstaterade han nöjt innan han återigen försvann in och lämnade mig och Alexandr själva. Tveksamt mötte jag Alexandrs blick och jag såg hans lustfyllda bruna ögon titta ner på mig. Innan jag hann tänka en tanke till hade Alexandr flyttat sig så att han stod framför mig och min rygg pressades hårdare mot väggen. Alexandrs huvud närmade sig mig och han stoppade inte förän våra läppar nuddade.
"Should we continue where we were interrupted?", hans ton var skrovlig och hans lustfyllda blick brände över min kropp. Min andehämtning var tung och jag tvingade mig att möta hans blick. Så fort våra blickar möttes började Alexandrs konturer suddas ut och ersättas med den killen jag önskade skulle vara här. Alexandrs ljusbruna hår ersattes av den blonda kalufsen med de mörkare rötterna, lagom rufsigt, så där att det kliade i fingrarna efter att dra dem igenom det. De mörka, bruna ögonen tynade ut i ett par klarblåa, ett par jag älskade att titta in i. Alexandrs lömska flin ersattes av den blonda irländarens genuina, vänliga leende som avslöjade de numera raka tänderna. Det var kanske därför jag inte protesterade när Alexandr tryckte sina läppar mot mina. För att jag låtsades att det var Niall jag kysste.
"I know a place we can go to", sa Alexandr när hans läppar hade lämnat mina.
NIALL'S POV
När jag klev in i min lägenhet var tankarna bara på vad Josh hade sagt innan - folk gör alltid saker för en orsak, du behöver bara veta varför. Det kändes som om han hade rätt och Alina kändes inte som en person som gjorde något utan en anledning till det. Kanske var det så i detta fallet med? Med en suck drog jag min hand genom hår och tittade mig omkring, försökte få tankarna på något annat men det var omöjligt. Hon var i mina tankar jämt, det gick inte att få ut henne ur mitt huvud. Hur kunde någon du träffade under så kort tid göra så stort intryck på dig? Allt var som ett enda stort pussel, där den största och viktigaste biten var borta och alla pusselbitar låg utsprida. Det var något jag måste ha missat, något som gjorde att hon var så angelägen om att döda sin bror. Och något som gjorde henne så angelägen att berätta det för mig. "Det var faktiskt riktigt kul", hade hon sagt men något sa mig att det var en lögn. Precis som de andra lögnerna hon hade lurat mig med och trots alla gånger hon hade ljugit, trots det hon hade gjort så hade det alltid känts som om jag kunde lita på henne. Eller rättare sagt, jag kunde lita på henne. Eller var det bara vad jag trodde?
En frustrerad suck slapp ur mig, jag hatade känslan av att inte kunna lista ut henne, inte veta vad som egentligen hade hänt. Hon lämnade mig helt handfallen och förvirrad, utan något riktigt svar på vad som egentligen hade hänt. Alina var en sådan person som du drogs till direkt, oavsett om du ville det eller inte. Mina tankar försvann iväg till kvällen vi hade träffats, till killen som jag förut trodde ville utnyttja henne. Nu var jag dock inte så säker längre. Samtalet mellan dem hade varit med hårda toner och jag kom ihåg vad killen hade sagt "Vi vill ha dig tillbaka". Då hade jag inte jag lagt någon större vikt vid det, men nu när jag visste mer förstod jag vad det hade handlat om. Killen, vem han nu var, och hans gäng ville ha Alina tillbaks och från vad jag hade fattat så var dessa personerna folk som var vana att få som de ville. Jag ville inte ens veta hur långt de kunde gå för att få sina vilja fram. Från vad jag hade läst i Alinas dagbok förstod jag att de letade svagheter att använda mot varandra. Jag kunde knappast tro Alina hade någon svaghet rent fysiskt så det var tvungen att vara någon som stod henne när och sedan slog det mig. Det var jag.
Jag blir så sjukt arg & ledsen för nu har jag sett att yttligare en till har härmat mig väldigt mycket i sin novell. Personen i fråga har fler kommentarer och läsare än mig också, och hon får massa creed för min idé. Ush, det är verkligen hur tråkigt som helst :(
Jag blir så sjukt arg & ledsen för nu har jag sett att yttligare en till har härmat mig väldigt mycket i sin novell. Personen i fråga har fler kommentarer och läsare än mig också, och hon får massa creed för min idé. Ush, det är verkligen hur tråkigt som helst :(
Iaf, tack för era kommentarer, puss på er :*
The Past - Kapitel 32
Previously on The Past:
"Because, some people change you", jag kunde nästan slå till mig själv för att säga det; det kunde inte funnits något mer olämpligt att säga.
"Well, who ever it was, I owe him a thank you for saving my nephew's daugther. And go back to him, because, as you said, none of you did deserve this. None of us did."
Jag vet inte hur jag kände mig när jag började gå hemåt i takt med att regnet började falla från himlen. Jag kände mig inte lättad, trots att jag hade lyckats klara mig, inte heller uppgiven eller glad. Mer som nollställd, likställd, som om inget längre spelade någon roll. Som om jag inte skulle bry mig om jag löstes upp och rann ner i någon av gatubrunnarna tillsammans med den strida strömen av regnvatten. Damens ord upprepades gång på gång i mitt huvudet "Åk tillbaka till honom, för att ingen av oss förtjänade detta". Hur mycket jag än ville att det skulle vara sant, att Niall skulle vilja ha tillbaka mig, att det fanns en sista väg tillbaka, visste jag att jag hade sumpat min enda chans och att Niall nu var borta ur mitt liv för alltid. Det var kanske lika bra det, hålla honom borta från mig, från monstret inom mig, innan det var försent. Innan vi båda var för fästa vid varandra. Jag drog upp huvan till tröjan för att förhindra mitt hår att bli genomblött och skyndade på stegen.
När jag nästan var framme vid träningslokalen stannade jag till när jag såg Alexandrs långa kropp nonchalant mosa en cigarett. Röken från den nu mera utbrunna cigaretten träffade mig och automatiskt rynkade jag på näsan. Trots att jag var uppvuxen med cigarettrök nästan överallt tyckte jag fortfarande att lukten var frän och äcklig.
"Checking me out?", hörde jag Alexandr säga och jag kom på mig själv att stå och stirra på honom.
"You wish", fnös jag och började gå mot honom, mest för att det var det var vägen in.
"How did it went then?", frågade han och stoppade sina händer i fickorna på de mörka jeansen han bar.
"Good", svarade jag kort och gjorde det klart att inte ville prata mer om det. Alexandr gav mig en fundersam nick ich sedan blev det tyst mellan oss ett tag. "When did you join us then?", frågade jag tillslut.
"Soon after you leaved", svarade han. "You know, they needed some new, especially when you have a tendency to kill all the good ones", skojade Alexandr men trots visste jag att det fanns sanning bakom den skämtsamma tonen på hans röst och jag stelnade till.
"Markov for an exempel", flinade han och någonting i hans flin sa mig att han visste hur mycket jag hade hatat Markov.
"He begged for it", fnös jag med en hård ton och jag kände mina händer knytas när jag tänkte tillbaka på hans nedlåtande tonläge, förakten han hyste för mig. Hans snea, gula tänder och ondskefulla flin. Den långa, kraftiga kroppen och hans rakade skalle så att endast en liten stybb var kvar av det mörka håret.
"Whatever you say", Alexandr lutade sig mot den kalla väggen utanför och synade mig uppifrån ner. Hans intensiva blick gjorde mig obekväm och jag gav honom en arg blick.
"Like what you see?", frågade jag hårt och Alexandr skrattade.
"Maybe", flinade han lömskt.
"I'm sorry to not be able to sa the same", fnös jag.
"I'm not so sure about that", kontrade han stöddigt och jag höjde på ögonbrynen.
"Why should I fancy a prick like you?", min kommentar fick bara ett mörkt skratt att vibrera i Alexandrs bröstkorg. Killen verkade finna allt skrattretande.
"Why not?", han puttade upp sig själv och tog ett par steg mot mig.
"Because you're a self-good, awful prick who think you're better then a--", jag blev avbruten där av att Alexandrs läppar trycktes hårt mot mina. Jag blev överraskad av hans handling och stod som förstelnad under bråkdelen av en minut innan jag kände min kropp mjukna och ge in. Mitt liv är ändå så fuckat upp, så varför inte förstöra det ännu mer?, var min sista tanke innan jag började röra mina läppar mot Alexandrs.
Alina då... Vad tycker ni om detta då? Någon som shippat Alexina? :P
Alina då... Vad tycker ni om detta då? Någon som shippat Alexina? :P
Ledsen för kort kapitel men jag tror jag hinner slänga in ett senare ikväll också!
5+ för nästa?