På trötta ben, efter att ha tillbringat flera timmar ihoptryckt i en liten flygstol, steg jag ut ur taxin. Jag räckte pengarna till taxichaffören och han gav mig ett kort tack innan han gav mig en skeptisk, en aning rädd blick och körde iväg, lämnade mig själv på den tomma gatan. Jag tittade mig omkring, tog in omgivningen. Om det inte vore för taxichafförens livrädda uppsyn när jag hade bett honom att lämna av mig här skulle jag aldrig kunna gissa att det var här alla hemska historier Alina hade vart med om hade utspelat sig; staden såg ut som vilken annan liten stad sent på kvällen. Tom, tyst och lugn. Gatlyktor lyste svagt upp gatan jag stod på, lämnade den i ett mystiskt ljus som påminde om de tomma gränderna jag hade sett i deckare, precis innan offret blev mördat. Jag skakade av mig tanken och började för första gången tänka igenom vad jag egentligen gjorde här. Hemma i London hade allt vart så enkelt, glasklart; jag skulle komma hit, hitta Alina, få ett ärligt svar från henne och sedan få med mig henne tillbaka till London men nu när jag var här hade jag inte en aning om hur jag skulle hitta henne. Jag hade ingen aning om hur stor den här staden var, var hon kunde vara. Frustrerat drog jag min hand genom mitt hår och tog sedan upp min mobil. Jag klickade mig in på kontakter-funktionen och tryckte upp Alinas nummer som tackvare A:et i hennes namn låg nästan högst upp i min kontaktlista. Vant tryckte jag ännu en gång till på skärmen och den välbekanta singnalen började ljuda och jag tryckte mobilen mot örat. Det gick fram flera signaler innan någon äntligen svarade men det var inte Alinas röst jag hörde, utan en gorv, masukulin röst.

"Hey", grymtade personen på andra sidan fram och jag rynkade pannan. 

"Is Alina there?", frågade jag medan mina tankar började kretsa kring vem det kunde vara jag pratade med.

"Who are you?", jag hörde hur misstänksamheten hos den andra personen ökade när han inte kände igen min röst. Jag visste inte om han visste vem jag var eller om det var en dålig idé att säga mitt namn. 

"Can I talk to Alina?", jag tvingade mig själv att göra min röst så artig som möjligt även om irritation växte inom mig för att det inte var Alina som hade svarat. Istället för att svara mig verkade det som om killen jag pratade med hade insett något för man kunde nästan höra hur han sprack upp i ett flin. 

"So, you must be Niall!", jag hörde hur hans röst hade gått från misstänksam till road, nästan retsam. "The little loverboy, huh?"

"Where's Alina?", frågade jag och överraskade mig själv med hårdheten i mitt tonläge men min fråga besvarades endast av ett skratt vilket fick mig att stelna till. Det hade väl inte skadat henne? Eller ännu värre... Jag ruskade lätt på huvudet, försökte få tanken ur min hjärna. 

"I don't want to hurt your feelings, you know", började han och den ryska dialekten hördes nu extra tydligt. Jag rynkade min panna och väntade på fortsättningen, hoppades att den inte skulle vara hemsk. Jag hoppades att han skulle säga att Alina var kvar i London, att hon aldrig hade åkt hit. Men hoppet sjönk fort när jag insåg att han aldrig skulle börjat med "Jag vill inte såra dig" eller haft hennes mobil om hon inte var här så jag förblev tyst, väntandes på fortsättningen. "But we had mind-blowing sex just for a couple of minutes ago", mening avslutades med ett skratt från hans sida och för mig kändes det... Tomt. En del av mig hoppades att han bara skojade med mig, för att retas medan en annan del var övertygad att han talade sanning. Även om jag och Alina aldrig hade vart något mer än vänner så var det ett hårt slag att ta. Att hon först hade ansträngt sig så mycket för att hålla mig säker och sedan bara kasta bort det genom att ligga med första killen hon träffade på. Som om det som fanns mellan oss inte betydde något längre och det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Jag kände hur min underläpp började skaka och jag bet mig hårt i den för att förhindra mig själv från att bryta ihop här på gatan.

"Excuse me?", sa jag tillslut, även om jag mycket väl hade hört vad han hade sagt. 

"Yep, you heard right. Your lovely Alina and I had totally mind-blowing just a moment ago. Poor little boy, never thought she would do someting like that against you?", meningen avslutades återigen med ett skratt och jag kände min ena hand knytas till en hård knytnäve; naglarna grävde in i det mjuka skinnet på min handflata och skulle säkerligen lämna märken. 

"Who are you?", min röst lät nu precis lika fientlig som person jag pratade med hade låtit i början. Two can play this game. 

"I'm Alexandr", svarade han som uppenbarligen hette Alexandr oberört, min hårda ton hade inte bekymrat honom de minsta; fast jag borde väl inte vara förvånad - en människa som har hand om både knivar och pistoler skulle väl knappast skrämmas av ett fientligt tonläge. Alexandr skulle precis fortsätta när jag hörde fotsteg komma in i rummet, de var alldeles för lätta för att kunna vara en mans och den enda tjejen jag kunde komma på var samma tjej som kunde få mitt hjärta att hoppa ett slag, samma tjej som jag hade kommit hit för - och samma tjej som precis hade haft sex med, av mitt tycke, en skitstövel. 

"Who are you talking to?", jag kände genast igen Alinas röst även om den lät mycket hårdare och vassare. Min puls ökade genast vid ljudet av hennes röst men jag tvingade mig själv att lugna ner mig, tänka realistiskt. Inse vilken usel idé det här var... "Is that my phone?", fortsatte Alina men fick fortfarande inget svar från Alexandr så jag antog att hon ryckte mobilen från honom för det nästa som hördes var brus och sedan Alinas röst. 

"Niall?", hennes röst lät trevande; osäker och jag svalade hårt samtidigt som jag kände smaken av blod från mitt läppbitande sprida sig i munnen. 

"I'm sorry", mumlade jag. "I'm sorry Alina, I just... I can't. It feels like I'm trying so hard and you just keep making it harder. It hurts so much to know you don't love me back. I'm sorry, I can't to this anymore." 

---

Finally är del 36 uppe! En ganska lång del som kompensation för den långa väntan, i hope you like it.

Tror ni Alina & Niall kan fixa det? Eller är det kört för dem? Tell me what ya think!