The Past - Kapitel 42
Previously on The Past:
Jag visste att hans mål var att provocera mig, att bli kallad för svag hade alltid fått mig att gå igång men den här gången flinade jag bara,
"Let him make me weak then, I couldn't care less. Now move."
FLASHBACK
"I think we're pretty screwed", sa jag tyst och jag kände Niall stelna till bakom mig. Det var definitivt någon, nej några, där nere; ljudet från kängorna som slog mot golvet var för uppenbart. Låga mummel hördes, men de var alldeles för låga för att jag skulle kunna höra vad de sa. Vad jag visste hade det aldrig varit någon här sedan Aleks hittade det; det låg avlägset, byggnaden var gammal och rutten och det fanns inget av värde här inne. Tills nu. För nu var både jag och Niall här.
"I'm going down", konstaterade jag bestämt.
"No, you're not", kontrade Niall och hans hand grep tag i min överarm. "What if you get shot?" Hans ton var fylld av oro och jag log lite åt honom.
"I won't", svarade jag och ryckte åt mig min arm.
"It sounds like they're quite a few."
"I've done it before."
"It's dangerous."
Jag suckade, vårt argument kom ingenstans. "I hope you know you have nothing to say in this, I'm going down and that's final."
"But then I'm coming with you", Nialls röst var spänd och jag kunde höra oron han antagligen kände just nu.
"Never", det var Nialls tur att sucka nu när han förstod att han inte kunde ändra min åsikt. Jag rörde mig mot sängen och lät min hand försvinna in under madrassen. Pistolens kalla metall kylde fort ner min varma hand när jag fick tag i den och drog ut den. Jag kände Nialls blick bränna i ryggen, hur han studerade varje rörelse jag gjorde med pistolen.
"Stay here, okay?" Jag vände mig om för att hoppa ner genom den lilla luckan upp hit. "If someone comes; run. Try to get to the gym and ask for Finnick. Okay?"
"Okay", han svalde nervöst.
"Hey, don't worry", jag log, försökte lätta den spända stämningen.
"Easy for you to say; you're going down there with heavily armed men and you tell me not to worry", hans tonfall var sarkastiskt och jag kunde höra att inte alls var glad över min idé
"You have to trust me; I got this, okay?"
Niall mötte min blick, hans blåa ögon stirrade intensivt in i mina, "Okay."
FLASHBACK END
"You have truly changed Alina", Boris ögon sökte mina men jag vägrade att möta dem.
"Move", väste jag kallt och greppade pistolen hårdare. Boris tittade på mig för en sekund till innan han började gå igen. De sista fem minuterna sa jag inte någonting och inte han heller, tills vi stannade framför ett tvåvånings hus i tegel.
"He's here. But it would be stupid of you to walk in there; they are way too many for you fight, no offense."
Jag gav honom en 'no-shit' blick,
"It's not my plan either. Exactly where is he?"
"I don't kn--", Boris var avbryten där av pistolen som jag nu tryckte in i hans rygg.
"Where. Is. He?"
"S-Second floor, the room with view over the backyard", stammade han och jag lättade mitt grepp.
"Now was that so hard?" Jag kunde inte hjälpa att flina åt hans uppenbara skrämda reaktion; bara sättet han pratade på avslöjade det. Den flörtiga, självsäkra tonen var nu osäker, rädslan var enkel att uppfatta.
"Can I leave now?"
"No", svarade jag innan han knappt hade hunnit avsluta meningen. "You're going to go in there and in someway get as many as possible out of there, one way or another. Tell them you saw me or someone else. I don't care how, just do it", jag ryckte på axlarna, tanken på att jag var så nära honom gjorde mig otålig. "And don't even think about disobey me."
Så fort Boris hade försvunnit in i huset rörde jag mig mot baksidan, försiktigt; jag ville varken bli sedd eller hörd. Ett trästängsel inhängnade tomten på baksidan som jag lätt hoppade över. Andra våningen, utsikt mot bakgården upprepade jag tyst för mig samtidigt som jag vände blicken upp till övervåningen på huset. Två rum kunde jag urskilja; det ena med fördragna gardiner, det andra såg tomt ut. Jag backade lite till för att få en klarare inblick i rummen och jag kunde bekräfta att det ena var tomt; Niall måste vara i det andra. Fort flyttade jag mig över gräsmattan till hörnet på huset och synade vägen upp; letandes efter något som skulle hålla en klättring. Ett gammalt bord stod en bit bort och jag flyttade det intill husväggen. Det såg inte jättestabilt ut men det borde hålla, en stund i alla fall. Jag stoppade in pistolen innanför byxliningen innan jag hoppade upp på bordet och greppade den övre fönsterkamren på det nedre fönstret och hävde mig upp. Därifrån nådde jag uppe till fönsterbrädan på det översta fönstret och drog ut pistolen som jag använde för att krossa fönstret. Jag hörde endast kraset av glas som spräcks väldigt svagt, som ett backgrunds mummel. Min puls dunkade i öronen, kroppen var på helspänn och smärtan från att ta stöd på de vassa glasbitarna var ignorerad. Tanken på att han var där inne fick mitt hjärta att slå hårdare, adrenalinet pumpade fortare. Så fort jag hade hoppat igenom fönstret såg jag honom. Han satt på en gammal, bråersjunken säng och hans händer var begravda i det ljusa håret. Det var först när jag tittade upp jag insåg att detta inte var så smart. För vid dörren stod en muskulös, lång kille med en AK-47:a vilandes i hans händer.
Uhu... Inte så smart Alina, eller?
The Past - Rolllista
Hej! Jag tänkte posta en 'rolllista', eftersom jag tog en såpass lång paus och det nog kan vara väldigt svårt att hänga med i vem som är vem.
I Alinas gäng:
Aleks - Alinas bror (död)
Finnick - Barndomsvän till Alina & Aleks
Alexandr - nytt "tillskott", personen som Alina låg med innan Niall kom till Ryssland.
Vladimir - Personen som fick Alina att flytta tillbaka till Ryssland, även känd under "skithögen".
Andrej - Skithög #2, Alina & han har aldrig kommit överens.
Från andra gäng/övriga karaktärer:
Dimitri - Alinas första "kärlek", också den först hon dödade (död)
Boris - Dimitris bror
Kobraormstatuerings-gänget - Alinas gängs dödsfiender, identifieras av en kobraorm intatuerad på armen.
Dessa är såklart inte alla, men i alla fall några av de som jag tror kommer komma tillbaka in i historian.
Kapitel 42 kommer upp snart (:
The Past - Kaptiel 41
Previously on The Past:
”You're going to help me to get him out of this”, väste jag. Jag visste att Boris rädsla för sitt liv var större än lojaliteten till sitt gäng. Synd för dem – bra för mig.
Boris självbelåtna flin försvann fort när han kände den kalla metallen tryckas hårdare mot hans oskyddade mage och han tittade på mig med stora ögon. Rädslan i hans blick var uppenbar, likaså hur hans andetag verkade fastna i halsen på honom. En välbekant känsla väcktes återigen till liv; känslan att ha kontrollen av en annan människas liv. En del av mig hade saknat det, inte att döda, inte att vara en betydelsfull medlem i ett gäng, utan att ha kontroll över någon. Att känna sig fruktad.
"Who's in charge now, huh?" flinade jag och jag hörde hur Boris öppnade munnen bara för att stänga den igen. "Never trust someone like me."
"W-What do you want?" Boris slickade nervöst sina läppar och stirrade ner på mig med osäkra ögon.
"I think you know perfectly well", sa jag kallt och för att betona det tryckte jag pistolen hårdare in i magen på honom. Han svalde hårt, blicken flackade. Jag visste att det jag krävde av honom skulle leda till hans död, för min hand eller för någon annas. Boris hade alltid varit den raka motsatsen till hans bror; han var egoistisk och han skulle göra allt han kunde för att hålla sig kvar vid livet, om det så bara var för ett par ynka timmar.
"Do you want to help me or not?" väste jag.
"P-People told me he changed you. They told me you're a coward now", Boris röst kom ut minst en oktav högre en vanligt och jag höjde på ögonbrynen, väntandes på fortsättningen. Han tog ett djupt andetag, "But it's hard to believe now."
Jag suckade, "I don't have time for your bullshit today; if you're going to consider if I'm going to shot you or not you better hurry up before I get really mad."
"I really shou--"
"I couldn't give a shit more about what you should do or not! It seems like you're forgetting who's in charge; I'M the one pointing a gun at YOU so you better listen to me", jag kände hur ilskan växte inom mig, tillsammans med rädslan. Jag visste att sekunder kunde avgöra en människas öde och jag vill verkligen inte riskera något.
"Now, show me the way", kommenderade jag barskt och jag Boris en puff med pistolen. På stela, tveksamma ben började han röra sig neråt gatan och jag var tätt bakom honom, fortfarande med draget vapen men lite mer avslappnad eftersom Boris själv inte hade något att försvara sig med och han var mer eller mindre tvingade att lyda mig.
Vi sa inte ord till varandra under tiden vi gick, Boris fortfarande ett par steg framför mig. Den kalla vinden bet i mig, den tunna jackan jag bar hjälpte inte det minsta och trots våran raska takt tog det inte lång tid innan jag var genomfrusen. Boris ska vi inte ens prata om, han hade inget annat än en flanellskjorta på, men jag kunde inte bry mig. Gatorna runt omkring här var inte helt okända för mig, Aleks and mina upptäcksfärder som barn hade aldrig stoppats av några gränser för var vi inte skulle vara. Jag log svagt vid minnet, allt hade verkat så enkelt när jag var liten; ja allt hade varit väldigt enkelt tills jag hade börjat bry mig om personer. Men om man inte kunde bry sig, om man inte kunde älska - vad fanns det då att leva för? Denna tanken hade först slagit mig när jag flyttade till London, innan hade jag bara hatat mig själv för det; hatat mig för att jag älskade min bror, för att jag älskade Dimitri, för att jag överhuvudtaget kände något. Men nu hade min uppfattning ändrats - för hade jag egentligen levt för förut?
Ingenting.
"Why him?", Boris röst bröt tystnaden och jag ryckte förvånat till,
"What?"
"I mean, why do you like him so much? Why does he mean so much to you?"
Jag stannade upp för ett steg; Boris fråga förbluffade mig och jag hade inget svar på den. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte komma på det; vad var det som var så speciellt med Niall?
"I-I guess he was the first person I let in", svarade jag tillslut.
"And is it worth it? To let someone in?" Boris var den som stannade upp nu och mötte min blick. "Are you not afraid?"
"Afraid of what?" kontrade jag.
"That he'll make you weak", han betonade 'weak' extra hårt, så att jag absolut inte skulle missa det. "I can already tell he does, Alina. Don't let a little fling destroy you", jag kunde höra flinet i hans röst; jag antog att han hade insett sitt öde, i vilket fall som helst skulle han dö och om det var för min hand kanske inte spelade så stor roll längre. Jag visste att hans mål var att provocera mig, att bli kallad för svag hade alltid fått mig att gå igång men den här gången flinade jag bara,
"Let him make me weak then, I couldn't care less. Now move."
WOHOOO! I'm back! Hoppas verkligen ni tycker om det, känns som om det var års sedan jag senast skrev hahah ;) Tack för era super gulliga kommenarer, i <3 u
The Past - Kapitel 40
Previously on The Past:
"I guess I'm coming back then", log jag och skulle precis lägga tillbaka gitarren när jag hörde fotsteg på undervåning. Att dömma av Nialls reaktion hade han också hört de och han tittade förvånat upp på mig.
"What was that?", frågade han tyst. Jag visste inte vem det var där nere, men jag hade ingen bra känsla överhuvudtaget.
"I think we're pretty screwed."
Jag skulle aldrig kunna förlåta mig för att jag lät detta hända. Att jag inte var starkare, kämpade emot mera. Oddsen kanske inte var till min fördel, men ändå. Jag lät de ta den viktigaste personen i mitt liv ifrån mig. Men två personer kan spela detta spelet. Jag var inte ute ur matchen ännu. Han var dessutom inte deras mål; det var att skada mig så mycket som möjligt för att sedan få mig ur spelet för gott.
Jag kände hur pistolen gjorde sig påmind genom det lätta trycket mot min sida när jag diskret gled in genom dörren till baren. Visslande ljud hördes och blickarna riktades mot mig när jag slog mig ner på en plats. Jag visste att detta inte var en plats vem som helst gick till. I alla fall inte om man ville slippa barbråk, knarkaffärer och allmänna konflikter.
Med en skeptisk blick rättade jag till urringningen på toppen jag bar innan jag lyfte blicken.
"Ah, Alina?", en rysning gick över min ryggrad när den väl igenkända rösten hördes från min högra sida.
"Boris?", jag tvingade fram ett leende. Hans bruna ögon stirrade intensivt på mig och jag tvingade mig själv att svälja rädslan över att det var för sent. Han var så lik, ansiktsdragen var exakta, nästan som om jag mötte honom igen.
"I heard that you and my brother had a special relation back in the days, huh?" Boris lyfte upp det lilla shotsglaset och svepte det i en enda klunk.
Jag ignorerade hans konstaterande, han visste mycket väl vad som hade hänt, detta var bara ett av hans många sätt att spela
"Then, I heard he got killed." Boris böjde sig närmare mig och gav mig ett litet flin innan han fortsatte. "Do you know how?" Hans andedräkt fläktade mot min kind och en stark lukt av sprit spred sig.
"He got stabbed." Han väntade inte på mitt svar, utan fortsatte sitt lilla tal.
"Sometimes you have to do things you don't like." Jag strök försiktigt bort en svettig hårslinga från Boris ansikte. "Things you regret now." fortsatte jag iskallt, jag visste precis vart jag ville leda den konversation och vad jag ville ha ut av den. Eller inte vad jag ville ha ut av den, snarare vad jag behövde få ut av den. Atmosfären i den gamla baren skrämde mig, jag kände allas blickar på mig och Boris. De gamla, mörka träborden var fulla av sprickor som hade orsakats av all vätska som spillts på dem.
”Dimitri was really into you, you know. I get why”, Boris närmade sig mig och jag tvingade mig själv att inte backa tillbaka av den fräna andedräkten från Boris mun.
”He was a nice guy. Just too innocent for this lifestyle.”
”And you're not?”
”My innocent is long way gone, don't you know that”, sa jag med en förförisk röst samtidigt som jag lutade mig närmare honom med ett slugt leende på läpparna. Inom mig ville jag helst dock kräkas.
”I believe it when I see it”, andades Boris. ”Some people keep telling me you have changed. I hope not. Bad girls are funnier”, det sista sa han med en blinkning och om jag ville spy förut så ville jag nu tömma hela magsäcken fem gånger i rad. Men spel är till för att spelas, so bring it on.
”Let's get out of here then so I can prove you're wrong”, jag ställde mig upp och började göra min väg ut från baren. Boris var het på mina hälar och jag fick skynda på min hastighet för att han inte skulle hinna ikapp mig fören vi var i skymundan. En gränd blev synlig på min högra sida och återigen spreds ett stort leende på mina läppar. Perfekt. Jag saktade ner och lät Boris komma ikapp mig.
”Privacy, huh?”, flinade han medan han kom närmare mig. ”I like that”, att dömma av Boris min tog jag honom med förvåning när jag snodde runt och pressade honom mot husväggen. Hans min förvandlades snart till ett flin; han hade helt klart andra saker i tankarna än vad jag hade. Min hand flyttades sakta till min jackficka där pistolen låg. Sakta tog jag upp den, noga med att Boris inte skulle märka något. Min blick var fäst vid Boris för att inte missa hans reaktion när jag pressade pistolens mot hans mage.
”You're going to help me to get him out of this”, väste jag. Jag visste att Boris rädsla för sitt liv var större än lojaliteten till sitt gäng. Synd för dem – bra för mig.
This didn't make any sense, eller? Time will tell ;)
Ledsen att det tog sådan tid att få upp, hoppas att jag hinner uppdatera bättre nu när jag har fått sommarlov, yeey!!
5+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 40
Previously on The Past:
"Try for yourself then", utmanade jag, något som han villigt accepterade.
"I'm from Russia and I love to have really pink cheeks and some lovely faux fur", Nialls försök var inte heller särkillt lyckat.
"That sounded more like you were from China."
"Whatever", mumlade han innan han la sin arm runt mina axlar och drog mig tätt, tätt intill honom.
Det var mörkt omkring mig och Niall, där vi låg tätt ihopkurade i sängen som fanns på loftet. Min baksida var tryckt mot Nialls framsida, våran kroppsvärme värmde upp varandras kroppar. Jag hade aldrig vart ett stort fan av att sova tätt intill någon förut men jag fann mig själv att njuta av att ha Nialls armar tätt omkring mig, likadant hans kropp pressade mot min. Jag var nästan övertygad om att han hade somnat tills jag hörde hans röst.
"You know, the promise you gave me at your place. H-Have you broke it?", Nialls röst var trevande, försiktig. Jag förstod genast vad han menade; samtalet fanns fortfarande färskt i mitt minne.
~ "But promise me one thing, never do it again", sa Niall tyst och jag vände sig om och min blick mötte hans.
"I promise." ~
"No", andades jag. "I never break promises. Not if I mean 'em", skyndade jag mig att lägga till och jag kunde svära på att jag hörde Niall andas ut.
"Goodnight then, princess", mumlade Niall trött och jag hörde hur trött han lät, det slog mig då att han antagligen var jet-laggad.
"Goodnight", svarade jag och jag kände hur Nialls andehämtning lugnade sig i takt med att han försvann in i drömmarnas värld. Trots det fridfulla ljudet från Nialls hjärta, de lätta snarkningarna som kom från hans mun och det stora leendet på mina läppar kunde jag inte somna. Efter att ha vridit mig fram och tillbaka så gott det gick i Nialls armar i en halvtimma gav jag upp och lirkade mig försiktigt ur Nialls grepp utan att väcka honom. Det var inte jättesvårt, irländaren var djupt försjunken i sömn och gav endast infrån sig ett lågt ljud när jag hade trasslat mig ur hans omfamning. Jag kunde inte hjälpa mig själv att le åt killen som utnyttjade det nya utrymmet i sängen väl; nu hade jag ingen aning om hur vi hade lyckats tränga ihop oss i den. Mina fötter rörde sig ljudlöst över golvet tills jag kom fram till pallen och slog mig ner. I en van rörelse sträckte jag mig efter gitarren som låg på golvet bakom pallen och lyfte upp den. Gitarrens strängar var nötta efter alla timmar jag hade spenderat med den men de gav fortfarande ifrån sig en fin klang och vant började jag spela. Lät mina händer röra sig upp och ner över strängarna innan jag omedvetet började spela introt till min absoluta favoritlåt, nu när jag äntligen hade en att sjunga den till.
Lyssna gärna samtidigt: http://open.spotify.com/track/0jVP5HHNOMlPUfvuAa9w1C (Ed Sheeran - Kiss me)
Settle down with me
Cover me up
Cuddle me in
Lie down with me
Hold me in your arms
Your heart's against my chest
Lips pressed to my neck
I've fallen for your eyes
But they don't know me yet
And the feeling I forget
I'm in love now
Kiss me like you wanna be loved
Wanna be loved
Wanna be loved
This feels like I've fallen in love
Fallen in love
Fallen in love
"I never know you could sing", jag hade vart så inne i låten att jag inte hade märkt att Niall hade vaknat och jag stoppade abrupt.
"Did I wake you up?", frågade jag försiktigt, en aning skuldmedveten.
"No, or yes. It was getting cold", flinade han och jag fnissade som svar.
"I guess I'm coming back then", log jag och skulle precis lägga tillbaka gitarren när jag hörde fotsteg på undervåning. Att dömma av Nialls reaktion hade han också hört de och han tittade förvånat upp på mig.
"What was that?", frågade han tyst. Jag visste inte vem det var där nere, men jag hade ingen bra känsla överhuvudtaget.
"I think we're pretty screwed."
4+ för nästa? :)
4+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 39
Previously on The Past:
"The thing is - I already have. Because, oh, fuck", svor Niall och drog nervöst handen genom hans hår. "Because I love you."
"And I love you too", och jag kunde inte menat det mer.
Vi stod i flera minuter och bara tittade på varandra, våra andehämtningar var jämna och min blick lämnade aldrig Nialls. Jag var inte säker på vad jag skulle göra nu, jag hade aldrig sagt "jag älskar dig" till någon förut, visste inte riktigt vad som hände efter man hade sagt det. En del av mig var rädd för att Niall skulle säga att han bara skämtade och sedan lämna mig här, alldeles handfallen. Och jag tror han var rädd att jag skulle göra detsamma, men det fanns ingen risk att jag skulle göra; avståndet vi hade haft mellan oss hade bara fått mig att inse hur mycket den blonda irländaren betydde för mig och nu, nu när jag äntligen hade tillräckligt med mod att erkänna min kärlek vägrade jag att backa ur. Det var nog för sent för det ändå. Våra hjärnor verkade vara synkade för vi eliminerade fort avståndet mellan oss, bristen på närhet gjorde sig påmind när våra läppar möttes i en hungrig kyss. Min hand försvann in i Nialls hår samtidigt som hans hand kupade min haka och drog mig närmare. Båda våra kroppar brände efter närhet och kontakt, läpparna rörde sig hungrigt mot varandra. Efter vad som kändes som en evighet bröt vi kontakten, pressade istället våra pannor mot varandras. Vi andades häftigt, ett försök till att hämta andan; luften hade som gott sugits ur mig under kyssen. Ett tag var det som om jag glömde av var vi var men när verkligheten kom ikapp mig insåg jag att det smartaste kanske inte var att vara här, nu när mörkret hade fallit. Även om det verkade ganska fredligt här just nu kunde situationen förändras på bråkdelen av en sekund. Dessutomvar jag obeväpnad och jag hade Niall med mig. Aldrig att jag skulle låta något hända, det hade jag lovat mig själv.
"We maybe should head back to my...", jag visste inte vad jag skulle kalla loftet som jag hade bott på sedan den kvällen min bror dog, inte heller visste jag om ställer fanns kvar. "...place. It's not so fancy as yours. Not at all", skyndade jag mig att lägga till, jag ville inte att Nialls skulle ha för höga förväntningar."
"Nah, I'm sure it's fine. It's only for a night though", sa han och jag kunde inte låta bli att le. Imorgon skulle vi vara borta härifrån och denna gången för gott. För så fort jag kommit hem visste jag precis vad jag skulle göra.
"This way", jag nickade mot hållet jag hade kommit från och vi började gå i tystnad. Jag såg i ögonvrån hur Nialls blick for upp och ner över byggnaderna vi passerade, som om han väntade på ett monster skulle hoppa fram ur skrymslerna vid dörrportarna.
"It looks so...", det var Nialls tur att nu inte vara säker på vilket adjektiv han skulle används.
"Creepy? Scary? Dead? Empty?", Niall skakade på huvdet åt min förslag innan han kom på det själv.
"Normal."
"You think this city is normal? Well, don't judge the book by the cover", svarade jag. Nialls svar hade nästan fått mig att börja skratta; han tyckte detta verkade normalt.
"Don't judge anyone by their past", jag visste att den var riktad mot mig och jag kunde inget annat än att hålla med.
"True", nickade jag och sprack sedan upp i ett flin. "But you should judge the blondie by his haircolour."
När Niall fattade min pik förvreds hans ansikte i den mest förnämda, och roligaste, min jag någonsin hade sagt och jag kunde inte hålla mig för skratt.
"That's not fair", sa han förolämpat och slog till mig lätt på axeln men jag fortsatte att skratta, det var som om det inte gick att få stopp på mig.
"I'm sorry, but you should have seen your face. It was hilarious!", fick jag fram tillslut och jag tvingade mig själv att sansa mig. "Oh, I'm Niall and I'm a 74-year old lady who lives in this lovely house and I spend my days drinking tea and play bridge. Yesterday someone accused me for cheating. How awful", jag bredde på med en riktig brittisk dialekt.
"I don't talk like that", sa Niall förnämt men jag såg hur det ryckte i Nialls mungipor.
"No, you're more like 'What you doin'? I'm Niall and I'm from Ireland. If they're cool, they're cool, if they're not, they're not.'.", jag försökte härma Nialls dialket men det gick inte så bra förstod jag när jag hörde hur Niall brast i skratt.
"Sorry love, but that... That was the worst irish accent I ever heard", fick han fram mellan skrattattackerna och jag gav honom en sur blick.
"Try for yourself then", utmanade jag, något som han villigt accepterade.
"I'm from Russia and I love to have really pink cheeks and some lovely faux fur", Nialls försök var inte heller särkillt lyckat.
"That sounded more like you were from China."
"Whatever", mumlade han innan han la sin arm runt mina axlar och drog mig mot tätt, tätt intill honom.
NALINA ❤
Anyway, vad tyckte ni om detta kapitlet? Detta var mest ett "filler", drama is on it's way!
Om ni skulle vilja följa mig på instagram/twitter (jag har ingen aning om varför ni skulle vilja det) så är heter jag:
Instagram: @wiilmahultgren
Twitter: @wilmahultgren
The Past - Kapitel 38
Previously on The Past:
"Well, I think I should go now. Nice to meet you Niall!", sa han glatt, för glatt för att kunna mena det, innan han lämnade oss i tystnad under gatlyktornas sken. Jag tittade tveksamt upp mot Niall innan jag vände min blick mot marken, studerade kullerstenarnas ojämna form.
"Was it worth it?", Nialls röst bröt tystnaden och förvånat kollade jag upp mot honom.
"What?"
"To lose everything you have worked so hard for?"
"I, uh, I don't-- I mean, I've", jag snubblade på orden, visste inte riktigt vad jag skulle säga för frågan hade överrumplat mig.
"Well, congratulations Alina. You've manage to lose one more person who thought he was important in your life. Or is this the way you play?", fortsatte Niall kallt, han lät nästan oberörd men när han såg min reaktion skrevs skam och ånger över hans ansikte. Min blick for genast ner till marken, blinkade upprepande gånger för att hålla borta tårar. Nialls ord gjorde ont, men det som gjorde ondaste var att han hade rätt. Alla jag älskade förlorade jag, pågrund av mig själv.
"I'm sorry Alina, I didn't mean it so", ursäktade han sig själv men jag skakade på huvudet.
"No, it's okay. You're right", erkände jag.
"No, it's not. It wasn't your fault", mumlade jag och mitt huvud for genast upp.
"How can you say so?! Of course it's my fault!", Niall tittade bort från mig, tänkte igenom det jag precis hade sagt.
"Why did you do it? I know we never were an item but I, I thou--"
"--I imagined it was you", sa jag fort, nästan för fort för att Niall skulle uppfatta det, men att dömma av hans reaktion hade han hört det. "I know it doesn't make up for it, but everything was so fucked up that it felt like nothing mattered anymore. I thought I never would see you ag-- Why did you even come after me?", jag rynkade på min panna när jag insåg det faktum att Niall faktiskt hade kommit efter mig trots det jag hade berättat för honom.
"I kinda figured it out", han gav mig ett litet leende och jag skakade på huvudet.
"Of course you did", mumlade jag.
"Did they threaten you about me?", jag gav Niall en kort nick som svar. "How?"
"Well, a short verision: you and Liam were outside your studio and a guy with a loaded gun was like twenty meters from you", jag såg hur Niall tappade hakan vid mitt uttalande och jag gav honom ett litet leende.
"So he would kill me if you didn't move back?"
"Yeah, something like that."
"Well, thanks then... Or what you say", meningen avslutades med ett leende och lättat kunde jag konstatera att han intr var arg längre.
"Anytime", sa jag på skoj men båda visste hur mycket sanning det låg bakom de orden. Sedan la det sig en tystnad, ingen visste vad man skulle säga; vi stod mest bara där och vred på oss.
"You know what? I wish I just could leave you here, catch a flight back to London, meet up with my friends, have tour-rehearsals, without having a massive heartache, but I can't. You mean way too much to me, whatever you do I'm always ending forgiving you", skamset tittade jag ner under tiden Niall pratade, även om det han sa var gulligt fick det mig ändå att känna mig skamsen och hemsk.
"If I could, I would turn back time and make what I did undid but I can't. I just hope you understand that I would never do something like that against you if I knew you would come here, I just thought you hated me and I tried to ease the pain. Well fuck, that sounded lame. I know this is way too much to ask for but I hope you one day will forgive me", sa jag tyst, vägrade möta Nialls blick för jag vågade inte se hans reaktion.
"The thing is - I already have. Because, oh, fuck", svor Niall och drog nervöst handen genom hans hår. "Because I love you."
"And I love you too", och jag kunde inte menat det mer.
Jättekort och rörig del med mycket dialog men det löste sig tillslut! Yay! Eller var det någon som hoppades att Niall skulle lämna Alina och istället springa in i en isbjörn and fall deeply in love. Åså snipp snapp slut så var sagan slut, eller? :p
Jättekort och rörig del med mycket dialog men det löste sig tillslut! Yay! Eller var det någon som hoppades att Niall skulle lämna Alina och istället springa in i en isbjörn and fall deeply in love. Åså snipp snapp slut så var sagan slut, eller? :p
The Past - Kapitel 37
Previously on The Past:
"Niall?", hennes röst lät trevande; osäker och jag svalade hårt samtidigt som jag kände smaken av blod från mitt läppbitande sprida sig i munnen.
"I'm sorry", mumlade jag. "I'm sorry Alina, I just... I can't. It feels like I'm trying so hard and you just keep making it harder. It hurts so much to know you don't love me back. I'm sorry, I can't to this anymore."
Jag höll precis på att lägga på när Alina bröt tystnaden som hade lagt sig över oss.
”Are you here?”, hennes röst var inte lugn som den brukade vara , den lät stressad, nästan panikslagen.
”It was a bad idéa”, mumlade jag och mitt finger gled mot den röda knappen som skulle avsluta samtalet.
”Where are you?”, Alinas röst gick från skrämd till kall på bara en sekund.
”It doesn't matter.”
”I don't care if you hate me, I won't let you get killed.”
”Who cares?”, muttrade jag.
”I do.”
”Doesn't seem so”, jag svalde hårt, trängde undan gråten.
”I do Niall, I really do”, Alinas röst lät plötsligt tjock, som om orden var svåra att få fram. ”I know I've fucked it up, please just let me explain...”, när hon inte fick något svar från mig verkade det som om något gick upp för henne. ”Oh, fuck”, sa hon tyst innan ljudet av en dörr som slog igen hördes och snabba steg som rörde sig mot hårt underlag hördes. Jag förstod att hon var påväg hitåt och för en sekund övervägde jag att gömma mig för att slippa stå henne ansikte mot ansikte men jag ändrade mig fort, jag vägrade vara en som bara gömde sig från saker som inte passade.
ALINA'S POV
Med mobilen i ett stadigt tag sprang jag nerför gatan mot där jag antog Niall var. Mina skor var oknytna, det skulle inte förvåna mig om jag snubblade på snörerna, men jag hade knappast tid till att sakta ner. Varför skulle Niall komma hit? Även om ljudet av hans röst hade fått mitt hjärta att hoppa över ett slag fick den besvikna tonen mitt hjärta att falla i småbitar; var det något jag hatade mer än något annan var det att göra folk besvikna. Och ändå lyckades jag göra det hela tiden. Jag var även väl medveten att om jag hade vart mer självdiciplinerad igår skulle jag vart i Nialls armar nu men den chansen hade jag förstört genom mina idiotiska handlingar. Varför hade han ens kommit hit? Genom att gång på gång förlåtit mig visade han att han gav mig nya chanser gång på gång, oavsett vad jag hade gjort. Och det var jag inte värd.
Jag slog av på takten när jag hade kommit fram till platsen jag anade Niall befann sig på och mitt huvud for upp och ner letandes efter den blonda killen. Att han var själv här ute kändes inte bra alls, tänk om något hade hänt honom? Att jag inte hade hunnit i tid, att någon annan hade hunnit före. Mina farhågor besvarades när jag kände igen Nialls gestalt där han stod och konverserade med en annan kille. Min kropp spändes genast, ögonen vidgades och min puls ökade, för även om konersationen såg fredlig ut visste jag hur fort saker kunde urarta.
"Leave him alone", sa jag hårt och båda killarnas huvuden vändes mot mig och Nialls blick mötte min. Hans ögon såg så sårade ut, så besvikna, och mitt hjärta sjönk omedelbart. Jag hade verkligen sårat honom. Fast vad trodde jag egentligen? Att jag hade gett upp hoppet om oss så lätt. Jag klarade inte att titta in i hans ögon längre så jag vände blicken mot den andra killen istället. Så fort jag kände igen hans ansikte slappnade jag av. Hans namn var Toby och var väl en "fiende" till oss, dock Hur mycket den här killen än provocerade och hotade kom han aldrig till skott med något, och jag hoppades att han inte hade ändrats.
"Woah Alina, take it easy. We were just talking, weren't we?", Toby nickade mot Niall som tveksamt skruvade på sig och han såg väldigt obekväm ut. Jag undrade vad Toby hade sagt till honom. Min blick riktades återigen mot Niall och jag mimade "Talk?" och gav honom ett litet hoppfullt leende. Niall stirrade på mig i ett par sekunder innan hann
skakade på huvudet, så lite att man lätt skulle missat det, men det gjorde jag inte. Jag bet mig i läppen för att försöka få tankarna på annat än smärtan jag kände i hjärtat men gav honom en förstående nick, han hade vart mer förstående än någon jag någonsin hade träffat men tillsist hade väl jag sumpat mina chanser. När Toby började prata igen vände jag återigen uppmärksamheten mot honom.
"Well, I think I should go now. Nice to meet you Niall!", sa han glatt, för glatt för att kunna mena det, innan han lämnade oss i tystnad under gatlyktornas sken. Jag tittade tveksamt upp mot Niall innan jag vände min blick mot marken, studerade kullerstenarnas ojämna form.
"Was it worth it?", Nialls röst bröt tystnaden och förvånat kollade jag upp mot honom.
"What?"
"To lose everything you have worked so hard for?"
Ledsen att det tog sådan tod att få upp detta kapitlet, jag har haft sista slutspurten i skolan denna veckan men nu är jag äntligen klar med hela sjuan :D
Ledsen att det tog sådan tod att få upp detta kapitlet, jag har haft sista slutspurten i skolan denna veckan men nu är jag äntligen klar med hela sjuan :D
TACK så sjukt mycket för era kommentarer på förra delen, helt sjukt att så många av er är kvar hehe! Jag <3 er
Lämna gärna en kommentar med din åsikt, nästa kommer på söndag då jag inte är hemma under dan imorgon, först in till götet med min mamma o sedan in till lisse med en kompis :P
The Past - Kapitel 36
Previously on The Past:
”So, they tried to get something out of my parents but they didn't know anything so they killed 'em?”, avslutade jag och Alexandr nickade. Vi hade beslutat att mina föräldrar inte heller skulle få reda på sanningen så när de blev utpressade visste de ingenting. Jag kände hur mina ben vek sig under mig och jag föll ihop till en hög. Hög snyftningar kom från mig och jag kände hur hela jag skakade.
Nu var mina föräldrar också döda – på grund av mig igen.
NIALL'S POV
På trötta ben, efter att ha tillbringat flera timmar ihoptryckt i en liten flygstol, steg jag ut ur taxin. Jag räckte pengarna till taxichaffören och han gav mig ett kort tack innan han gav mig en skeptisk, en aning rädd blick och körde iväg, lämnade mig själv på den tomma gatan. Jag tittade mig omkring, tog in omgivningen. Om det inte vore för taxichafförens livrädda uppsyn när jag hade bett honom att lämna av mig här skulle jag aldrig kunna gissa att det var här alla hemska historier Alina hade vart med om hade utspelat sig; staden såg ut som vilken annan liten stad sent på kvällen. Tom, tyst och lugn. Gatlyktor lyste svagt upp gatan jag stod på, lämnade den i ett mystiskt ljus som påminde om de tomma gränderna jag hade sett i deckare, precis innan offret blev mördat. Jag skakade av mig tanken och började för första gången tänka igenom vad jag egentligen gjorde här. Hemma i London hade allt vart så enkelt, glasklart; jag skulle komma hit, hitta Alina, få ett ärligt svar från henne och sedan få med mig henne tillbaka till London men nu när jag var här hade jag inte en aning om hur jag skulle hitta henne. Jag hade ingen aning om hur stor den här staden var, var hon kunde vara. Frustrerat drog jag min hand genom mitt hår och tog sedan upp min mobil. Jag klickade mig in på kontakter-funktionen och tryckte upp Alinas nummer som tackvare A:et i hennes namn låg nästan högst upp i min kontaktlista. Vant tryckte jag ännu en gång till på skärmen och den välbekanta singnalen började ljuda och jag tryckte mobilen mot örat. Det gick fram flera signaler innan någon äntligen svarade men det var inte Alinas röst jag hörde, utan en gorv, masukulin röst.
"Hey", grymtade personen på andra sidan fram och jag rynkade pannan.
"Is Alina there?", frågade jag medan mina tankar började kretsa kring vem det kunde vara jag pratade med.
"Who are you?", jag hörde hur misstänksamheten hos den andra personen ökade när han inte kände igen min röst. Jag visste inte om han visste vem jag var eller om det var en dålig idé att säga mitt namn.
"Can I talk to Alina?", jag tvingade mig själv att göra min röst så artig som möjligt även om irritation växte inom mig för att det inte var Alina som hade svarat. Istället för att svara mig verkade det som om killen jag pratade med hade insett något för man kunde nästan höra hur han sprack upp i ett flin.
"So, you must be Niall!", jag hörde hur hans röst hade gått från misstänksam till road, nästan retsam. "The little loverboy, huh?"
"Where's Alina?", frågade jag och överraskade mig själv med hårdheten i mitt tonläge men min fråga besvarades endast av ett skratt vilket fick mig att stelna till. Det hade väl inte skadat henne? Eller ännu värre... Jag ruskade lätt på huvudet, försökte få tanken ur min hjärna.
"I don't want to hurt your feelings, you know", började han och den ryska dialekten hördes nu extra tydligt. Jag rynkade min panna och väntade på fortsättningen, hoppades att den inte skulle vara hemsk. Jag hoppades att han skulle säga att Alina var kvar i London, att hon aldrig hade åkt hit. Men hoppet sjönk fort när jag insåg att han aldrig skulle börjat med "Jag vill inte såra dig" eller haft hennes mobil om hon inte var här så jag förblev tyst, väntandes på fortsättningen. "But we had mind-blowing sex just for a couple of minutes ago", mening avslutades med ett skratt från hans sida och för mig kändes det... Tomt. En del av mig hoppades att han bara skojade med mig, för att retas medan en annan del var övertygad att han talade sanning. Även om jag och Alina aldrig hade vart något mer än vänner så var det ett hårt slag att ta. Att hon först hade ansträngt sig så mycket för att hålla mig säker och sedan bara kasta bort det genom att ligga med första killen hon träffade på. Som om det som fanns mellan oss inte betydde något längre och det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Jag kände hur min underläpp började skaka och jag bet mig hårt i den för att förhindra mig själv från att bryta ihop här på gatan.
"Excuse me?", sa jag tillslut, även om jag mycket väl hade hört vad han hade sagt.
"Yep, you heard right. Your lovely Alina and I had totally mind-blowing just a moment ago. Poor little boy, never thought she would do someting like that against you?", meningen avslutades återigen med ett skratt och jag kände min ena hand knytas till en hård knytnäve; naglarna grävde in i det mjuka skinnet på min handflata och skulle säkerligen lämna märken.
"Who are you?", min röst lät nu precis lika fientlig som person jag pratade med hade låtit i början. Two can play this game.
"I'm Alexandr", svarade han som uppenbarligen hette Alexandr oberört, min hårda ton hade inte bekymrat honom de minsta; fast jag borde väl inte vara förvånad - en människa som har hand om både knivar och pistoler skulle väl knappast skrämmas av ett fientligt tonläge. Alexandr skulle precis fortsätta när jag hörde fotsteg komma in i rummet, de var alldeles för lätta för att kunna vara en mans och den enda tjejen jag kunde komma på var samma tjej som kunde få mitt hjärta att hoppa ett slag, samma tjej som jag hade kommit hit för - och samma tjej som precis hade haft sex med, av mitt tycke, en skitstövel.
"Who are you talking to?", jag kände genast igen Alinas röst även om den lät mycket hårdare och vassare. Min puls ökade genast vid ljudet av hennes röst men jag tvingade mig själv att lugna ner mig, tänka realistiskt. Inse vilken usel idé det här var... "Is that my phone?", fortsatte Alina men fick fortfarande inget svar från Alexandr så jag antog att hon ryckte mobilen från honom för det nästa som hördes var brus och sedan Alinas röst.
"Niall?", hennes röst lät trevande; osäker och jag svalade hårt samtidigt som jag kände smaken av blod från mitt läppbitande sprida sig i munnen.
"I'm sorry", mumlade jag. "I'm sorry Alina, I just... I can't. It feels like I'm trying so hard and you just keep making it harder. It hurts so much to know you don't love me back. I'm sorry, I can't to this anymore."
Finally är del 36 uppe! En ganska lång del som kompensation för den långa väntan, i hope you like it.
Finally är del 36 uppe! En ganska lång del som kompensation för den långa väntan, i hope you like it.
Tror ni Alina & Niall kan fixa det? Eller är det kört för dem? Tell me what ya think!
The Past - Kapitel 35
Previously on The Past:
"Thank you, have a nice flight", sa hon med ett leende och jag gav henne en kort nick innan jag försvann ut i gången ner till flyget. Flygplanet var nog ett av de mindre jag hade flugit med, allt var väldigt ihopträngt och jag kunde vara frukta hur det skulle vara att sitta i flera timmar i de små sätena. Jag försökte göra mgi så bekväm jag kunde, sträckte ut benen under sätet framför, lutade trött huvudet mot det lilla, repiga fönstret och slöt ögonen.
Vad hade jag gett mig in på?
ALINA'S POV
Jag tyckte inte om Alexandr, inte överhuvudtaget. Inte på det sättet. Men på något sätt fick han mig att känna mig levande. Som om allt inte var hopplöst. Som om någon brydde sig om mig. Han fick mig att glömma allt för en liten stund.
Jag drog på mig mina converse i samma veva som jag smällde igen dörren till det jag antog var Alexandrs hus. Det var nu kolsvart ute, endast månljuset lyckades sila sig ner genom hustaken och lysa upp gatan en aning. Höstkylan trängde sig in genom min tröja och jag kände hur gåshud bildades på mina armar. Jag hade ingen aning om var jag var på väg men mina fötter styrde mig automatiskt mot det hållet jag hade fruktat att gå ända sedan den mörka kvällen då jag sköt min bror. Kullerstenarnas ojämnhet kändes genom conversens tunna sula och vant föjde jag gatans lätta sluttning uppåt; jag kunde vägen i sömnen. Följa denna gatan förbi den numera nerlagda nattklubben, svänga vänster vid den lilla affären som sålde cigaretter och snus; och säkerligen någon typ av droger också, och sedan var det bara att föja den gatan till dess ände. Huset var ganska gammalt, ett vanligt enplanshus med loft, där jag och Aleks brukade sova. Ett kök, vardagsrum, badrum och ett sovrum. En liten trädgård fanns på baksidan där mamma brukade odla en rad olika kryddväxter och grönsaker. Odling hade alltid varit min mammas största intresse; vår trädgård hade alltid vart frodigt grön och välvårdad. Jag undrar om den finns kvar.
"Alina! Where are you going?", hörde jag ropas bakom mig av Alexandr. Jag bestämde mig för att ignorera honom och fortsatte att gå, en aning snabbare än förut, tills jag kände en hand på min axel som tvingade mig att stanna.
Jag försökte ruska av mig den men Alexandr höll bestämt fast mig, hans styrka övermanade min fick jag en aning skamset inse.
”Where are you going?”, upprepade han och jag vände mig om för att möta hans blick. Jag studerade de bruna ögonen noggrant under tystnad, försökte läsa av dem. De var inte kalla eller fientliga men inte heller varma och vänliga. De var något mittemellan – jag tyckte även jag såg spår av empati i hans blick, om det var möjligt.
”Home”, svarade jag tyst och tveksamt, inte riktigt säker på om ”hem” var rätt ord. Till min förvåning skakade Alexandr på huvudet.
”They haven't told you?”, frågade han men på hans tonfall verkade det inte som om det var en fråga. Jag svalde hårt, jag hade på känn vad som skulle komma. Hårt bet jag mig i läppen för att förhindra att jag skulle börja gråta och väntade på att han skulle fortsätta.
”Alina, your parents”, han pausade och harklade sig. ”They're dead.”
Jag tittade på honom med uppspärrade ögon, försökte ta in vad han precis hade sagt. Även om jag hade det på känn slog det ner som en bomb. Trots den stora avskyn jag hade känt mot mina föräldrar för att deras favorisering av Aleks, att de lät mig bli en del av det här, hur det kändes som om de inte älskade mig, att jag bara var en börda för dem. En annan att försörja med mat, en till som ställde till med bekymmer, så var de trots allt mina föräldrar. Och jag skulle aldrig mera få se dem. Aldrig mera se min mammas bruna hår och blåa ögon som Aleks hade ärvt, aldrig mera få höra min pappas mullrande skratt.
”How?”, fick jag fram tillslut och jag tittade bejande upp mot Alexandr för att få svaret.
”You know, when you moved, the official story was that you were dead”, jag nickade; att jag var död skulle vara täckmanteln utåt för mitt försvinnande till London. ”Well, some of the other gangs didn't believe it. They thought we only said so were because everyone should stop worry about you and you could make more damage 'cuz no one expected you to be alive.”
”So, they tried to get something out of my parents but they didn't know anything so they killed 'em?”, avslutade jag och Alexandr nickade. Vi hade beslutat att mina föräldrar inte heller skulle få reda på sanningen så när de blev utpressade visste de ingenting. Jag kände hur mina ben vek sig under mig och jag föll ihop till en hög. Hög snyftningar kom från mig och jag kände hur hela jag skakade.
Nu var mina föräldrar också döda – på grund av mig igen.
Vad hände med kommentarerna? :P
The Past - Kapitel 34
Previously on The Past:
Jag ville inte ens veta hur långt de kunde gå för att få sina vilja fram. Från vad jag hade läst i Alinas dagbok förstod jag att de letade svagheter att använda mot varandra. Jag kunde knappast tro Alina hade någon svaghet rent fysiskt så det var tvungen att vara någon som stod henne när och sedan slog det mig. Det var jag.
One of these days, I'm gonna find someone to love
One of these days, I'll find you of I don't give up
Time is going by, I'm only getting older
Middle of the night, it's only getting colder
Are you cold out there too?
"Yes, thank you. Tonight, half past seven?", upprepade jag för att vara säker.
"Yes, half past seven. Last check-in is half past six and boarding ten past seven", bekräftade kvinnan som jobbade i information på flygplasten.
"Okay, thanks", svarade jag innan jag la på. Någon form av - adrenalin kanske -pumpade runt i kroppen, mitt impulsiva att åka efter Alina att tacka. Jag stod säkert här i min hall med min mobil i handen i flera minuterutan att göra något. Att sticka iväg till ett land jag aldrig hade varit i efter en tjej jag inte ens visste om hon var där. Om hon ens levde... Fort slog jag bort den tanken, hon kunde inte vara död men efter vad jag hade läst så var det väl lyda eller dö. Och gränsen mellan dem var hårfin. Jag var också rädd för vad jag kunde mötas av där. Om Alina inte ville träffa mig, om hon hade förvandlats tillbaka till ett kallblodigt monster, om hon hade gått vidare. Fast om hon hade offrat så mycket för mitt liv, ett vanligt liv, det vi hade mellan oss, kunde man bara gå vidare så lätt?
Det hade tagit mig ett tag att få fram namnet på byn hon bodde i, flygplats och allt sådant praktiskt men efter ett tag fick jag fram det, tack till Alinas dagbok, google och google igen. Det verkade inte särskillt skumt där, en normal, liten stad. Men skenet bedrar antar jag för när jag hade ringt till flygplatsen förstod jag att det inte var deras populäraste resemål, kvinnan i information upprepade namnet säkerligen tre gånger för att vara säker på att jag inte skulle till södra spanien istället. Att de hade en avgång ikväll var ju helt otroligt egentligen. Efter att stått handfallen i ett par minuter började jag fort packa ihop det jag kunde tänkas behöva och slängde ner de i en bag; boxers, ett par tröjor, jeanse, någon hoodtröja. Att packa hade aldrig varit min starka sida och jag förvånade mig själv med att bli färdig på en kvart. Jag slängde en snabb blick på klockan, tjugo över fem. Det betydde att det skulle nog vara en smart idé att ringa på en taxi nu, särskillt med tanke på Londons rusningstrafik. Vant slog jag numret till taxibolaget och beställde en taxi. Mannen jag pratade med lovade att den skulle vara här om en kvart. Med en suck slog jag mig ner i soffan, tänkte igenom vad jag hade gett mig in på. Lite för impulsivt kanske men samtidigt kunde jag inte få Alina ur mitt huvud. Jag kunde inte vara utan henne och jag tror jag har kommit till det stadiet där jag inte längre bryr mig om vad hon har gjort längre, för jag visste skulle jag vart i samma situationen om jag var uppvuxen där. Jag kunde bara föreställa mig själv vad jag skulle gjort... Jag ruskade på huvudet, försökte få ut tanken ur huvudet.
***
"Passengers with the flight BA2490 to Ipatovo, I repeat: BA2490 to Ipatovo, are now requested to board. Please go to gate F40 now", speakerrösten gjorde det klart att det var dags att gå ombord och jag reste mig upp, tryckte ner kepsen lite till och satte på mig solglasögonen, allt för att förhindra att bli igenkänd. Medan jag gick mot gaten tog jag upp min mobil för att se om någon hade försökt att nå mig. Jag hade ett oläst sms från Zayn som jag klickade upp.
From: Zayn
Want to join us on a game of fifa?
To: Zayn
Sorry dude, I'm on my way to Ireland. See you soon!
Att säga att jag skulle hem till Irland var nog en bättre idé än att berätta sanningen, om jag kände killrna rätt skulle de inte vara så glada över min idé och försöka stoppa mig.
När jag närmade mig gaten tog jag fram mitt boardingcard och mitt pass. Missnöjd inspekterade jag passportets bild; var det möjligt att se bra ut på en sådan bild? Utväxten i mitt blonda hår såg, rent ut sagt, förjävlig ut, ögonen såg skeva ut och hela jag såg ut som om jag nyss hade vaknat. Nåja, det var bara ett år kvar tills det gick ut ändå.
"Your boardingcard, sir", jag räckte den unga kvinnan bakom disken min biljett och hon scannade den innan jag fick tillbaka den. "Thank you, have a nice flight", sa hon med ett leende och jag gav henne en kort nick innan jag försvann ut i gången ner till flyget. Flygplanet var nog ett av de mindre jag hade flugit med, allt var väldigt ihopträngt och jag kunde vara frukta hur det skulle vara att sitta i flera timmar i de små sätena. Jag försökte göra mgi så bekväm jag kunde, sträckte ut benen under sätet framför, lutade trött huvudet mot det lilla, repiga fönstret och slöt ögonen.
Vad hade jag gett mig in på?
NALINA, NALINA, NALINA! ;)
NALINA, NALINA, NALINA! ;)
Hoppas alla er som ska på konserten för det underbart, själv får jag sitta hemma o tröstäta choklad ;) Hahah, får la trösta mig med Olly Murs i oktober hehe...
Vad tyckte ni om detta kapitlet då? :)
The Past - Kapitel 33
Previously on The Past:
"Because you're a self-good, awful prick who think you're better then a--", jag blev avbruten där av att Alexandrs läppar trycktes hårt mot mina. Jag blev överraskad av hans handling och stod som förstelnad under bråkdelen av en minut innan jag kände min kropp mjukna och ge in. Mitt liv är ändå så fuckat upp, så varför inte förstöra det ännu mer?, var min sista tanke innan jag började röra mina läppar mot Alexandrs.
En harkling fick mina läppar att lämna Alexandrs och instinktivt backade jag ett par steg. Jag vände mig om för att se Vladimir stå med ett stort flin på läpparna och betraka oss.
"Am I interupting something?", frågade han artigt även om han visste svaret.
"Actually, you d--", Alexandr hann inte längre innan jag avbröt honom med ett kort "No".
"Not at all", la jag till för att vara på den säkra sidan.
"I was just wondering how it went", sa Vladimir. "I mean, it took you a while", la han till med en misstänksam ton. Jag ryckte på axlarna, försökte spela så oberörd som möjligt.
"But you did it?", Vladimirs röst blev allt mer misstänksam och jag himlade med ögonen som svar, mest för att irritera honom. Och jag lyckades.
"Don't you dare do so againt me", snäste han och tog aggresivt ett par steg mot mig, elimerade avståndet mellan oss och tvingade mig att backa så att tegelfasaden till träningslokalen pressade mit min rygg. Fukten från väggen trängde igenom hoodens bomullsmaterial och jag rös när kylan från väggen spreds sig i min kropp.
"Answer me!", utbrast Vladimir argt. Hans uttryck var irriterat, en rynka mellan ögonbrynen hade bildats och käken var spänd. Istället för att svara honom drog jag upp kniven ur min ficka, vars blad var mörkrött av blod. Det var förvisso mitt men så länge Vladimir inte hade med sig någon DNA-testare kunde han omöjligt avgöra det. Så fort Vladimir fick syn på blodet sprack han upp i ett flin.
"I know I could trust you", konstaterade han nöjt innan han återigen försvann in och lämnade mig och Alexandr själva. Tveksamt mötte jag Alexandrs blick och jag såg hans lustfyllda bruna ögon titta ner på mig. Innan jag hann tänka en tanke till hade Alexandr flyttat sig så att han stod framför mig och min rygg pressades hårdare mot väggen. Alexandrs huvud närmade sig mig och han stoppade inte förän våra läppar nuddade.
"Should we continue where we were interrupted?", hans ton var skrovlig och hans lustfyllda blick brände över min kropp. Min andehämtning var tung och jag tvingade mig att möta hans blick. Så fort våra blickar möttes började Alexandrs konturer suddas ut och ersättas med den killen jag önskade skulle vara här. Alexandrs ljusbruna hår ersattes av den blonda kalufsen med de mörkare rötterna, lagom rufsigt, så där att det kliade i fingrarna efter att dra dem igenom det. De mörka, bruna ögonen tynade ut i ett par klarblåa, ett par jag älskade att titta in i. Alexandrs lömska flin ersattes av den blonda irländarens genuina, vänliga leende som avslöjade de numera raka tänderna. Det var kanske därför jag inte protesterade när Alexandr tryckte sina läppar mot mina. För att jag låtsades att det var Niall jag kysste.
"I know a place we can go to", sa Alexandr när hans läppar hade lämnat mina.
NIALL'S POV
När jag klev in i min lägenhet var tankarna bara på vad Josh hade sagt innan - folk gör alltid saker för en orsak, du behöver bara veta varför. Det kändes som om han hade rätt och Alina kändes inte som en person som gjorde något utan en anledning till det. Kanske var det så i detta fallet med? Med en suck drog jag min hand genom hår och tittade mig omkring, försökte få tankarna på något annat men det var omöjligt. Hon var i mina tankar jämt, det gick inte att få ut henne ur mitt huvud. Hur kunde någon du träffade under så kort tid göra så stort intryck på dig? Allt var som ett enda stort pussel, där den största och viktigaste biten var borta och alla pusselbitar låg utsprida. Det var något jag måste ha missat, något som gjorde att hon var så angelägen om att döda sin bror. Och något som gjorde henne så angelägen att berätta det för mig. "Det var faktiskt riktigt kul", hade hon sagt men något sa mig att det var en lögn. Precis som de andra lögnerna hon hade lurat mig med och trots alla gånger hon hade ljugit, trots det hon hade gjort så hade det alltid känts som om jag kunde lita på henne. Eller rättare sagt, jag kunde lita på henne. Eller var det bara vad jag trodde?
En frustrerad suck slapp ur mig, jag hatade känslan av att inte kunna lista ut henne, inte veta vad som egentligen hade hänt. Hon lämnade mig helt handfallen och förvirrad, utan något riktigt svar på vad som egentligen hade hänt. Alina var en sådan person som du drogs till direkt, oavsett om du ville det eller inte. Mina tankar försvann iväg till kvällen vi hade träffats, till killen som jag förut trodde ville utnyttja henne. Nu var jag dock inte så säker längre. Samtalet mellan dem hade varit med hårda toner och jag kom ihåg vad killen hade sagt "Vi vill ha dig tillbaka". Då hade jag inte jag lagt någon större vikt vid det, men nu när jag visste mer förstod jag vad det hade handlat om. Killen, vem han nu var, och hans gäng ville ha Alina tillbaks och från vad jag hade fattat så var dessa personerna folk som var vana att få som de ville. Jag ville inte ens veta hur långt de kunde gå för att få sina vilja fram. Från vad jag hade läst i Alinas dagbok förstod jag att de letade svagheter att använda mot varandra. Jag kunde knappast tro Alina hade någon svaghet rent fysiskt så det var tvungen att vara någon som stod henne när och sedan slog det mig. Det var jag.
Jag blir så sjukt arg & ledsen för nu har jag sett att yttligare en till har härmat mig väldigt mycket i sin novell. Personen i fråga har fler kommentarer och läsare än mig också, och hon får massa creed för min idé. Ush, det är verkligen hur tråkigt som helst :(
Jag blir så sjukt arg & ledsen för nu har jag sett att yttligare en till har härmat mig väldigt mycket i sin novell. Personen i fråga har fler kommentarer och läsare än mig också, och hon får massa creed för min idé. Ush, det är verkligen hur tråkigt som helst :(
Iaf, tack för era kommentarer, puss på er :*
The Past - Kapitel 32
Previously on The Past:
"Because, some people change you", jag kunde nästan slå till mig själv för att säga det; det kunde inte funnits något mer olämpligt att säga.
"Well, who ever it was, I owe him a thank you for saving my nephew's daugther. And go back to him, because, as you said, none of you did deserve this. None of us did."
Jag vet inte hur jag kände mig när jag började gå hemåt i takt med att regnet började falla från himlen. Jag kände mig inte lättad, trots att jag hade lyckats klara mig, inte heller uppgiven eller glad. Mer som nollställd, likställd, som om inget längre spelade någon roll. Som om jag inte skulle bry mig om jag löstes upp och rann ner i någon av gatubrunnarna tillsammans med den strida strömen av regnvatten. Damens ord upprepades gång på gång i mitt huvudet "Åk tillbaka till honom, för att ingen av oss förtjänade detta". Hur mycket jag än ville att det skulle vara sant, att Niall skulle vilja ha tillbaka mig, att det fanns en sista väg tillbaka, visste jag att jag hade sumpat min enda chans och att Niall nu var borta ur mitt liv för alltid. Det var kanske lika bra det, hålla honom borta från mig, från monstret inom mig, innan det var försent. Innan vi båda var för fästa vid varandra. Jag drog upp huvan till tröjan för att förhindra mitt hår att bli genomblött och skyndade på stegen.
När jag nästan var framme vid träningslokalen stannade jag till när jag såg Alexandrs långa kropp nonchalant mosa en cigarett. Röken från den nu mera utbrunna cigaretten träffade mig och automatiskt rynkade jag på näsan. Trots att jag var uppvuxen med cigarettrök nästan överallt tyckte jag fortfarande att lukten var frän och äcklig.
"Checking me out?", hörde jag Alexandr säga och jag kom på mig själv att stå och stirra på honom.
"You wish", fnös jag och började gå mot honom, mest för att det var det var vägen in.
"How did it went then?", frågade han och stoppade sina händer i fickorna på de mörka jeansen han bar.
"Good", svarade jag kort och gjorde det klart att inte ville prata mer om det. Alexandr gav mig en fundersam nick ich sedan blev det tyst mellan oss ett tag. "When did you join us then?", frågade jag tillslut.
"Soon after you leaved", svarade han. "You know, they needed some new, especially when you have a tendency to kill all the good ones", skojade Alexandr men trots visste jag att det fanns sanning bakom den skämtsamma tonen på hans röst och jag stelnade till.
"Markov for an exempel", flinade han och någonting i hans flin sa mig att han visste hur mycket jag hade hatat Markov.
"He begged for it", fnös jag med en hård ton och jag kände mina händer knytas när jag tänkte tillbaka på hans nedlåtande tonläge, förakten han hyste för mig. Hans snea, gula tänder och ondskefulla flin. Den långa, kraftiga kroppen och hans rakade skalle så att endast en liten stybb var kvar av det mörka håret.
"Whatever you say", Alexandr lutade sig mot den kalla väggen utanför och synade mig uppifrån ner. Hans intensiva blick gjorde mig obekväm och jag gav honom en arg blick.
"Like what you see?", frågade jag hårt och Alexandr skrattade.
"Maybe", flinade han lömskt.
"I'm sorry to not be able to sa the same", fnös jag.
"I'm not so sure about that", kontrade han stöddigt och jag höjde på ögonbrynen.
"Why should I fancy a prick like you?", min kommentar fick bara ett mörkt skratt att vibrera i Alexandrs bröstkorg. Killen verkade finna allt skrattretande.
"Why not?", han puttade upp sig själv och tog ett par steg mot mig.
"Because you're a self-good, awful prick who think you're better then a--", jag blev avbruten där av att Alexandrs läppar trycktes hårt mot mina. Jag blev överraskad av hans handling och stod som förstelnad under bråkdelen av en minut innan jag kände min kropp mjukna och ge in. Mitt liv är ändå så fuckat upp, så varför inte förstöra det ännu mer?, var min sista tanke innan jag började röra mina läppar mot Alexandrs.
Alina då... Vad tycker ni om detta då? Någon som shippat Alexina? :P
Alina då... Vad tycker ni om detta då? Någon som shippat Alexina? :P
Ledsen för kort kapitel men jag tror jag hinner slänga in ett senare ikväll också!
5+ för nästa?
The Past - Kapitel 30
Previously on The Past:
"Sounds good", svarade jag. "But you better should start packing now so you can get away from here as soon as possible. It's good if you can leave in an hour", föräldrarna nickade och försvann sedan ut ur köket med Alyssa i släptåg och jag lämnades kvar i köket med den äldre damen. Hennes brännande blick gjorde mig obekväm och jag vände mig om för att gå, då jag ansåg att mitt uppdrag var slutfört, när jag hörde hur hon harklade sig och jag stannade till för att höra var hon ville säga.
"You killed my son and his family; his wife and their two year old son."
"They didn't deserve it", sa damen efter en stunds tystnad. Jag stod kvar med ryggen mot henne, trummande med min fot; något som hade blivit till en vana när jag kände mig nervös.
"None of us did", svarade jag kallt och svalde sedan. "By the time I did, I was too involved in this mess to even question what I did."
"You remember him?", frågade hon och jag hörde hur hämndlysten hennes röst var; som om hon hade hållt så mycket ilska inom sig så länge att hon inte längre kunde kontrollera sig. Sorgen skärde igenom hennes röst när hon fortsatte "He had the most beautiful eyes I'd seen; dark blue. Really dark, but still shining blue and they sparkeld. His son had his eyes too", när hon började beskriva hans utseende väcktes minnena av hennes son och hans familj till liv. Minnen jag trodde jag hade begravt djupt inne i mig, men tydligen inte; de var lättare att väcka till liv än vad jag trodde.
"Simon. Simon Golovin was his name", sa jag tyst. "He worked at a fabric a couple of blocks from here. The most of his sparetime, after he had finished work, he played poker and drank at one of our nightclubs. He wasn't really a star at poker and he soon had played out all his money, and yours too I guess. We lend him money so he could afford food and the rent for his family. He countined to play, he wasted all the money he got from us and from his work and when we wanted our money back; he didn't have them. We were very patient with him, we gave him week after week, but he never payed back."
FLASHBACK
"I don't have the money", svarade Simon undvikande samtidigt som han vände ner blicken.
"I've been very patient with you. Hell, I've given you weeks after weeks but you never have the money!", jag höjde rösten och tog ett par steg längre in i hallen till familjens Golovins bostad. "We were kind and lend you money and you never give them back", jag flyttade mig närmare honom med ett lömskt flin på läpparna. Det här skulle bli kul, särskillt med tanke på att han hade en fru och en son som han uppenbarligen tyckte väldigt mycket om.
"Please, just one more week. I swear I'll have them then", bad han när han förtstod hur illa ute han var, men det ändrade inte mitt beslut; det här hade varit hans sista chans.
"This was your last chance, you have got more chances then anyone I knew", sa jag kallt.
"But I pro--"
"How do you think ut would make us look if we let you slip?", frågade jag, fortfarande med ett lömskt flin. "Weak. And we can't have that, can we?", jag lutade mig närmare hon och kände hur njutningen av att se Simons rädda ansikte började kännas i kroppen. "You know the rules, don't you? If you can't pay, you can't live."
Jag såg hur Simons hand började leta efter något att försvara sig med, hans hand strök över lådorna i hallen och han fick tag i något som såg ut som en tång. Jag skakade flinande på huvudet.
"Nah, don't think that will help you", skrattade jag innan mitt ansikte återigen blev seriöst. "It's going to be great to clean up the city from one more of you pricks."
"The real pricks are you", hörde jag en feminin röst säga och jag vände mig om för att se kvinnan jag antog var Simons fru stå med en pistol riktad mot mig. För en sekund sedan stelnade jag till men när jag såg att säkerhetsspärren var på flinade jag för mig själv; hon hade nog aldrig fått lära sig hur man lossar en, eller ens att det fanns en sådan spärr.
"Aw, look how brave you are, trying to save your prick to man", flinade jag och jag såg hur hon spände sig. Det blonda håret var stramt uppsatt i en låg tofs, ett par slingor hade letat sig ur tofsen och var ordentligt undanstrykna bakom hennes ena öra. En blå, söt, flickig blus satt på hennes överkropp och den var prydligt nedstoppad i en svart skjol; hela outfiten fick henne att se ut som den idella dottern, mamman och frun. Min egen klädsel var ju nästan skrattretande i förhållande till hennes, mörka jeans och svart kappa.
"Leave him alone or I swear I'll pull the trigger", hotade hon men jag hörde hur skräcken i hennes röst skar igenom. Istället för att lämna honom i fred tog jag det sista steget mot honom så att det nu endast var ett par centimeter mellan oss och jag började leta efter min kniv i fickan på min kappa. Med ett triumferande leende tog jag upp den och förde den mot Simons hals. Jag såg hur hans ögon spärrades upp i rädsla och jag hörde hans frus andetag öka när hon förstod vad jag tänkte göra. Ett välbekanta klick hördes och jag kunde inte låta bli att flina innan jag vände mig om och med ett par snabba steg var jag framme vid kvinnan, hade slagit pistolen ur hennes hand och själv tagit upp den så att jag nu var den som pekade med pistolen mot henne.
"Look how the tables have turned", flinade jag och lossade säkerhetsspärren. "Oh, and next time you decied to fire a gun, make sure you undo the saftey", skrattade jag innan jag siktade pistolen mot hennes oskyddade bröst.
"No!", hörde jag Simon ropa och jag hörde hur han kastade sig mot mig. Av ren reflex vände jag mig fort om och sköt honom i benet så att han föll ner på golvet, oförmögen att röra sig. Med ett lömskt leende vände jag mig tillbaka mot den blonda kvinnan.
"Where were we now again?", flinade jag och mitt finger kramade avtryckaren när jag avbröts av en ljus barnröst.
"Mom", var allt pojken fick fram innan hans ögon också spärrades upp i skräck och jag noterade att han hade samma ögon som sin pappa. Mörkblåa. Och med tillfredsställelsen av att se pojkens reaktion dödade jag utan en närmare tanke hans mamma, mitt framför ögonen på honom. Simon blev tvungen att bevittna sin egen sons död innan han också följde med resten av sin familj in i döden.
FLASHBACK END
"I'm sorry for all pain I've caused you", mumlade jag och överraskade mig själv med att säga det. Det var otroligt sällan jag bad om ursäkt.
"It's like getting your heart ripped out twice and then replaced", svarade hon med lugn stämma. "But why did you change? Why did you save Alyssa?"
"Because, some people change you", jag kunde nästan slå till mig själv för att säga det; det kunde inte funnits något mer olämpligt att säga.
"Well, who ever it was, I owe him a thank you for saving my nephew's daugther. And go back to him, because, as you said, none of you did deserve this. None of us did."
Skulle fått upp det här kapitlet vid åtta och sedan glömmer jag av det helt och hållet och nu är klockan kvart i tolv ahahah. Iaf, imorgon åker jag till Paris och är där tills på tisdag och kommer tyvärr inte att kunna uppdatera, ni kommer tyvärr behöva vänta ända tills på onsdag för nästa kapitel, tyvärr. Men kika in här på onsdag igen så är jag back on track!
Skulle fått upp det här kapitlet vid åtta och sedan glömmer jag av det helt och hållet och nu är klockan kvart i tolv ahahah. Iaf, imorgon åker jag till Paris och är där tills på tisdag och kommer tyvärr inte att kunna uppdatera, ni kommer tyvärr behöva vänta ända tills på onsdag för nästa kapitel, tyvärr. Men kika in här på onsdag igen så är jag back on track!
Vad tyckte ni om kapitlet då? Vad tyckte ni om Alina i flashbacken? Tell me what ya think! Konstruktiv kritik tas gärna emot! :D
The Past - Kapitel 29
Previously on The Past:
"I'm on my way, I just took a pause", svarade jag. "To think, I guess."
"It seems like a lot is going through your head now", konstaterade Josh och jag nickade. Jag hade inte berättat för honom om allt som hade hänt men han verkade ändå fatta. "Just follow your heart, because it's the only way to get things right", han gav mig en vänlig klapp på ryggen innan han ställde sig upp.
"Alina, go in there and wait", uppmanade Vladimir och nickade mot en övergiven byggnad. När jag tvekade la han argt till "now", och jag bestämde mig för att lyda honom. Stegen bort till huset var tunga och min hjärna arbetade på högvarv för att komma på en lösning på situationen. Jag puttade upp dörren och gick in. Det luktade gammalt och någon frän doft av vad jag antog var sprit hängde kvar i luften och jag förstod att det måste var ett gammalt bryggeri. Nervöst vankade jag av och an i väntan på Vladimir, Andrej och dennamnlösakillen. Tillsist puttades dörren till ett av rummen upp och Andrej kom ut med ett förnöjt flin på läpparna. Han stängde dörren bakom sig innan han gick fram till mig.
"Make sure you do it or there'll be consequenses. We'll leave now, so come back when you're done", sa han med hård ton innan han drog upp en kniv ur sin ficka och kastade mot mig. "Have fun!", la han till med en blinkning innan han försvann ut i kvällsluften.
***
"Shh!", uppmanade jag den lilla flickan som satt framför mig. "I'm not going to hurt you, but you have to be quiet", hon tittade upp på mig med tårfyllda, rädda ögon. Hennes underläpp darrade och dömma av hennes reaktion visste hon nog vem jag var. Det gjorde mig en aning nedstämd att se att hon var så rädd för mig, men jag anklagade henne inte; hon hade all rätt i världen att vara det. Jag ville inte veta vad hon hade fått veta, vilka historier om mig och Aleks de hade skrämt med henne med. Aleks och jag var ökända för våra brutala, skickliga, hänsynslösa sätt att döda, det visste jag, men jag trodde inte att vi var så fruktade. Fast Aleks var död nu och jag antog att jag också skulle vara det snart. Skulle hon och hennes familj överleva behövde jag få bort dem härifrån. Jag tog av mig luvan till tröjan jag bar och släppte ut mitt hår. Det föll i vågor ner över axlarna och ett par slingor hamnade för mitt ena öga och jag strök tillbaka dem en aning irriterat.
"I don't want to hurt you and I'm not going to but you've to be quiet or the otherwill find us. And kill us", flickan tystnade omedelbart och det syntes att hon gjorde sitt bästa för att inte döda oss båda. Hon såg ut att slappna av en aning när hon förstod att jag inte tänkte skada henne.
"W-why do they w-want to k-kill us?", frågade hon med en ljus röst och jag hörde hur hon stammade en aning; jag kunde inte avgöra om det var av situationen eller naturligt.
"Because, this world is messed up", svarade jag, en aning hårt kanske för jag spg ur hon skrämt ryckte till och jag suckade. "I promise, I'll never hurt you. You don't have to be afraid of me."
"But you, yo--", jag förstod vad hon ville säga och vad hon ville få fram.
"People change. I know what I've done, but I promise you I won't hurt you. Pinky promise?", uppmuntrande jag och räckte fram mitt lillfinger och till min lättnad besvarade hon handlingen.
"Pinky promise", svarade hon och gav mig ett litet leende som snabbt suddades bort när jag tog upp kniven ur min ficka. Hennes ögon spärrades upp och hastigt makade hon sig längre bort från mig och jag förstod att jag hade handlat för hastigt.
"No, no, no. I won't use this on you, I just need to fix some "evidence" so they believe me", sa jag med lugn röst.
"Who are they?", flickan satt fortfarande på ett bra avstånd till mig och det var tydligt att hon inte litade på mig fullt ut.
"The less you know, the better", svarade jag bestämt innan jag rullade på ärmen på tröjan så att min bleka hy blottades. "Please, look away now", hon vände omedelbart bort blicken när hon förstod vad jag skulle göra och fort drog jag kniven över den känsliga huden på min handled. Blod började genast sippra ut ur såret och det dröjde inte länge innan det började droppa ner på golvet; precis som jag ville. På så sätt kunde jag lura Vladimir och hans gäng att jag faktsikt hade dödat henne. När jag bedömde att det hade blött tillräckligt drog jag ner tröjärmen igen och tryckte mot såret för att stoppa blodflödet, jag hade verkligen ingen lust att förblöda. Efter en stund bestämde jag att det fick vara nog och jag ställde mig upp.
"Can you show the way home to you?", frågade jag och hon nickade. "Good. Let's get out here now then", jag sträckte ut min hand mot henne för att hjälpa henne upp och tveksamt tog hon den. Lätt drog jag upp henne och när hon stod upp synade jag hennes klädval. Den vita klänning var för uppenbar och för lätt att lägga märke till. Jag tittade mig omkring i lokalen vi var i efter något som hon kunde ta över sin klänning och min blick fastnade på en mörk tröja som var slängd över en stol. Den skulle säkerligen vara för stor för henne men bättre än inget i alla fall. Jag gick fort fram till den, hämtade den och räckte den sedan till flickan.
"Take this on", kommenderade jag och hon lydde. Tröjan räckte nästan ner till hennes skor och ärmarna snuddade nästan vid golvet. Vi hjälptes åt att rulla upp ärmarna så gott det gick och försöka få tröjan att sitta lite bättre.
"Come on now", sa jag när vi var nöjda med resultatet och öppnade försiktigt dörren till rummet vi var i. Jag svepte med blicken över stället för att försäkra att ingen var där. När jag konstaterade att kusten var klar nickade jag åt henne att komma. I tystnad gick vi ut ur huset och började gå åt det hållet tjejens hem låg. Jag gick fort, lite för fort för att hon skulle hinna så jag fick stanna och vänta in henne ibland även om det syntes att hon gjorde sitt bästa för att hänga med.
"We're here", sa flickan och nickade mot tegelhuset vi stod framför. Jag drog ett djupt andetag för att svälja nervositeten inom mig. Egentligen visste jag inte ens varför jag var nervös; jag borde knappast frukta hennes familj eller vad som väntade på andra sidan dörren.
"Are you parents home?", hon nickade som svar och gick fram för att öppna dörren. Jag följde efter henne in i den dunkelt upplysta hallen som ledde till köket där jag antog familjen var.
"Alyssa!", utbrast det jag antog var mamman när flickan, som tydligen hette Alyssa, klev in i köket. Hela familjen, som bestod av en pappa, mamma och en äldre dam, sprack upp i stora leenden och mamman kastade sig om Alyssa och drog in henne i en varm omfamning. Sedan klev jag in och reaktionerna var inte dåliga. Mamman backade skrämt undan, fortfarande höll hon om sin dotter, pappans ögon spärrades upp och man hörde hur hans puls ökade och den gamla damen bara stirrade på mig med tom, hämdlysten blicken. Och det skrämde mig.
"P-please, don't h-hurt our daughter. We don't have money, we only have this house an-and we ha--", jag hade hört den här ramsan hur många gånger som helst; hur de förklarade att de varken hade pengar eller något annat intressant.
"It's not my plan either", sa jag och jag såg hur deras ansiktsuttryck gick från skrämt till chockat; som om de inte trodde på mig.
"Y-you won't hurt her?", stammade pappan förvånat. Hans mörka hår var kortklippt och ett par blåa ögon tittade nervöst upp på mig. Alyssa måste ha fått hans ögon.
"No. As I said, it's not my plan to hurt her and you in someway and I don't want money or something else."
"What do you want?", frågade mamman medan hon strök Alyssa över håret.
"I want you to get out of here", svarade jag bestämt för att inte få det att låta som ett altenativ, något som de själva kunde överväga.
"Get out of here?", upprepade hon. "Like move?"
"Exactly", sa jag lugnt. "For hers sake. And yours. If you don't, no one of us will live tomorrow."
"So, there's someone who wants to hurt her?", frågade pappan.
"There's someone who want me to kill her, yes", bekräftade jag.
"Why? Who? And why does you wa--", malade mamman på innan jag avbröt henne.
"The less you know, the better", jag upprepade samma sak som jag hade sagt till Alyssa. "So, do you any place where you could stay?", det såg ut som om båda föräldrarna tänkte igenom alla möjliga altenativ innan mamman tveksamt yttrade sig.
"We maybe could stay with my mum. She lives around an hour from here, in a small village."
"Sounds good", svarade jag. "But you better should start packing now so you can get away from here as soon as possible. It's good if you can leave in an hour", föräldrarna nickade och försvann sedan ut ur köket med Alyssa i släptåg och jag lämnades kvar i köket med den äldre damen. Hennes brännande blick gjorde mig obekväm och jag vände mig om för att gå, då jag ansåg att mitt uppdrag var slutfört, när jag hörde hur hon harklade sig och jag stannade till för att höra var hon ville säga.
"You killed my son and his family; his wife and their two year old son."
Vet att min uppdatering har blivit så mycket sämre nu, men jag har inte riktigt tid till att uppdatera varje dag tyvärr :( Men tack för era underbara kommentarer, i love u, och här får ni ett längre kapitel som kanske kompenserar upp för den dåliga uppdateringen? ;)
Vet att min uppdatering har blivit så mycket sämre nu, men jag har inte riktigt tid till att uppdatera varje dag tyvärr :( Men tack för era underbara kommentarer, i love u, och här får ni ett längre kapitel som kanske kompenserar upp för den dåliga uppdateringen? ;)
6+ för nästa?
The Past - Kapitel 28
Previously on The Past:
"You see the girl over there?", jag ryckte till vid "girl". Tjejer brukade inte vara något man blandade in i det hela och jag höjde blicken för att se vad han menade. Trettio, fyrtio meter framför oss stod en liten tjej, hon kunde inte vara mer än fem, sex år. Hennes blonda hår hängde ner över hennes rygg och en vit klänning satt på hennes smala kropp. Det här var inte något "behövligt" mord - det här skulle bli ett mord för att bevisa vilken makt de hade över mig. Ett mord bara för att det var underhållande.
NIALL'S POV
"Seriously Niall, can't you never find a normal girlfriend?", Liam skakade på huvudet samtidigt som han kliade sig i nacken. Jag valde att inte svara; vad skulle jag säga?
"Her world is so far away from our, I can't even believe we live in the same world", fick jag ur mig tillslut. "I guess I wanted to help her, to be the change in her life but she kept so much for herself."
"Well, you did your best and I think she's still stuck in her past", konstaterade Liam lugnt innan han slog sig ner på soffan bredvid mig.
"I can't figure her out and it's driving me crazy. I just can't get her out of my mind, no matter how hard I try. It's something with her that makes me so attached to her."
"Well, it's good she's gone before you really fell for her", jag ryckte till av det Liam sa. Jag visste att han aldrig hade tyckt om Alina, inte efter det han fick veta vad hon hade gjort, men hur kunde han säga att det var bra att hon var borta?
"You think it's good she's gone?", jag menade egentligen inte att säga det högt men när jag väl gjorde det märkte jag hur det var Liams tur att rycka till.
"If this had happend here, she would be in jail. For lifetime."
"She wouldn't have done it here", sa jag bestämt. Det var något inom mig som gjorde att jag kände mig tvungen att försvara henne.
"Just 'cause she would get caught?", man hörde hur Liams röst började bli trött, som om han inte hade förväntat sig att jag skulle argumentera emot.
"No!", utbrast jag irriterat. "She had no choise."
Liam skakade återigen på huvudet. "I don't see why you're defending a murderer Niall."
Jag stirrade på honom med ett chockat uttryck; som om jag inte kunde tr att han precis hade sagt det om henne.
"I'm just trying to help you, you know. I don't want to be rude but you have to get her out of your life and see her for who she really is."
Jag visste att han bara ville hjälpa mig, jag visste att han hade rätt.
Alina var trubbel. Hon var allt hon inte borde vara. Hon var kallblodig, hänsynslös. Och ändå kunde jag inte få henne ur mitt huvud. Hur bra hennes hand passade i min, hur perfekta hennes läppar hade känts mot mina.
Hon var trubbel och jag gillade det. Lite för mycket kanske.
***
"Niall!", utbrast vår gitarrist Dan när jag för femte gången i rad tappade bort mig mitt under refrängen till "Over Again". Vi var mitt uppe i genrepen för våran världsturné men jag kunde verkligen inte fokusera. Introt och versen hade gått bra men sedan när vi kom till refrängen gick allt, bokstavligt talat, åt skogen.
"Sorry", mumlade jag. Jag kunde inte låta bli att tycka det var en aning pinsamt att förstöra så för bandet.
"You doesn't really seem so focused as you usually does", konstaterade vår trummare Josh och la ner trumpinnarna han höll i med en lätt duns.
"I guess it's just a lot going on at the moment", svarade jag undvikande och bet mig i läppen, vägrade möta någon av de andras blickar.
"We maybe should stop here, for today?", föreslog Dan tveksamt. "I mean, it's no idéa to play if you have your thoughts somewhere else."
De andra i bandet nickade som svar och tacksamt lyfte jag av bandet till gitarren innan jag ställde tillbaka den i stället.
"Sorry for today guys", sa jag med ett skamfullt tonfall. "Just had a bad day", killarna nickade återigen förstående och jag andades ut. Jag hatade verkligen att svika dem såhär men det hade verkligen inte gått för mig att fokusera.
"No problems", log Josh och de andra instämde.
"Well, see you tomorrow then", hälsade jag innan jag sträckte mig efter min jacka och vattenflaska och började gå ut ur lokalen vi höll till i. Ett sorl av hejdå'n hördes innan jag stängde dörren efter mig och började gå nerför den ensliga gatan. Lokalen vi hade våra genrep i låg tack och lov ganska långt från någon större gata så det var ingen större risk att bli igenkänd. Jag slog mig ner på en gammal lådback som stod utanför en ännu äldre byggnad och drog in den svala men härliga kvällsluften i lungorna. Det var skönt att efter en lång dag äntligen vara ensam och ha tid att bara andas och tänka. Ensamheten varade dock inte länge innan den bröts av en harkling och jag tittade upp för att se Josh stå en bit ifrån mig, oroligt tittandes ner på mig.
"I thought you had went home", sa han tillslut och gav mig ett snett leende innan han slog sig ner bredvid mig.
"I'm on my way, I just took a pause", svarade jag. "To think, I guess."
"It seems like a lot is going through your head now", konstaterade Josh och jag nickade. Jag hade inte berättat för honom om allt som hade hänt men han verkade ändå fatta. "Just follow your heart, because it's the only way to get things right", han gav mig en vänlig klapp på ryggen innan han ställde sig upp.
"Oh, and people always does things for a reason. You just need to find out why."
Ledsen att det tog sådan tid att få upp detta, men har varit hemskt förkyld så har inte orkat skriva hehe.
Ledsen att det tog sådan tid att få upp detta, men har varit hemskt förkyld så har inte orkat skriva hehe.
5+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 27
Previously on The Past:
"Hi Alina! I've missed you."
"I've missed you too", erkände jag; för det hade jag gjort. Jag hade saknat Finnicks humor, hans enkla sätt att vara, hur man alltid kom överrens med honom, hur man alltid kunde prata med honom. Jag hade saknat honom.
Kommentera massor nu så får ni nästa ikväll! :)
"Why is everyone so afraid of her?", jag suckade när jag hörde Alexandrs fråga. Jag satt kvar vid samma bord som jag hade gjort ända sedan jag kom hit. Finnick hade gjort mig sällskap tills han behövde sortera ut några saker. Jag var ganska säker på vad han menade med det och ifrågasatte det inte.
"I mean, she doesn't look really terrifying to me", fortsatte Alexandr och jag hörde Vladimir skratta.
"That's why", svarade han simpelt. "But, she's not like before. It was a huge mistake to let her go."
"So, you have never won a fight against her?", frågade Alexandr roat och jag kunde se framför mig hur Vladimirs ögon mörknade när Alexandr nämnde hans nederlag.
"No one have", Vladimirs lite irriterade ton sa mig att han var noga med att påpeka att han inte var den enda som hade förlorat mot mig.
"I want to challenge her", Alexandrs självsäkra ton irriterade mig och jag vände mig fort om. Att dömma av hans överraskade min hade han inte förväntat sig detta från mig.
"Challenge accepted", Alexandrs ansikte sprack upp i ett flin. "Does anyone have a pair of shorts I can lend?", frågade jag och nickade mot mina tighta jeans som skulle vara svåra att boxas i. Inom en minut fick jag ett par mörkblåa shorts kastade till mig och att dömma av storleken skulle dessa nog vara svåra att få att passa mig. Med en suck gick jag iväg till omklädningsrummet och så fort dörren var stängd bakom mig sjönk jag ner på en av bänkarna. Vad skulle jag göra? Jag vägrade att bryta löftet till Niall men frågan var - hur längre skulle jag klara mig att hålla mig vid liv utan att döda? Ett, två mord skulle kanske gå att fejka men sedan skulle det bli för uppenbart. Fast var det inte det jag egentligen ville - bli fri från allt.
Jag drog på mig shortsen och som jag hade vänta mig, var de alldeles för stora. Materialet slutade först vid knänen och hade det inte varit för knytbanden i midjan hade shortsen legat på golvet nu. Jag drog av mig min hoodtröja så att jag lämnades i bara ett linne. Håret satte jag upp i en hög hästsvans för att få bort det ur ansiktet och jag sparkade av mig min skor och strumpor. Jag slängde en sista blick i spegeln innan jag gick ut. Det första jag lade märke till var mina ögon. Den annars mörkbruna färgen som oftast brukade övergå i svart såg nu så mycket ljusare ut. Mina ögon påminde mig just nu om en vilsen, skrämd rådjursunge som var ensam i den stora världen. Och det var nog precis vad jag var.
"Been here for like an hour and you already have a fight?", Finnick stack in huvudet genom dörröppningen till omklädningsrummet och flinade.
"That prick needs to stop brag himself", muttrade jag.
"I agree", Finnick höjde på ögonbrynen. "Are you coming now?", jag sbarde inte utan ställde mig bara upp och följde efter Finnick ut. Det hade börjat samlas en liten publik runt boxningsringen och jag såg hur Alexandr stod i ena hörnet med boxningshandskarna på och gav mig ett självsäkert flin. Jag tog själv tag i ett par handskar som jag tog på mig. Så fort jag hade fått på mig dem kändes det som om ett lugn infann sig i mig. Det var som om jag visste att jag hade kontrollen, det kändes så... Hemma? Så bekant. Och skrämmande nog - så mig. Smidigt hoppade jag över repen som inhängnade boxningsringen och ställde mig till rätta. Jag andades djupt in en gång och fokuserade på killen framför mig. En vissling hördes som signalerade att matchen hade börjat. Vi tog omedelbart några steg mot varandra och Alexandr var den som gav det första slaget. Jag parrerade det enkelt och svarade med ett annat slag. Vi höll på så i evigheter kändes det som, båda letade efter den andras svaga sidor. Det blev nästan som en dans; slå, backa, parrera, fram, slå, backa parrera. Våra fötter rörde sig smidigt över mattan och oron över att jag skulle ha glömt bort tekniken var bortblåst. Vi höll på så här ett tag till innan ett slag på hans vänstra sida fick honom att vingla till. Jag log triumféerande; jag hade hittat en svag sida på honom och inom ett par minuter stod jag som vinnare av den här matchen.
"You were good", berömde Alexandr mig samtidigt som han torkade bort svett med en handduk.
"And you were not", kontrade jag och slängde sedan en blick på honom för att se hans reaktion. En del av mig trodde att han skulle bli arg, men tvärtom - han sprack upp i ett flin.
"You're cocky", konstaterade han och lutade sig sedan närmare mig. "I like that", äcklad av vad han precis att sagt och den fräna lukten av svett han bar med sig puttade jag irriterat bort honom. Alexandr släppte ur sig ett skratt av min reaktion.
"Can we change a couple of words with Alina?", hördes bakom oss och båda vände sig om samtidigt för att se Vladimir, Andrej och en kille jag inte kände igen stå bakom oss. Alexandr gav dem en nick och tog tag i sin vattenflaska som stod på bordet.
"See you around", sa han innan han ställde sig upp och lämnade oss.
"Come with us", uppmanade Vladimir och nickade mot trappan som ledde upp ur källaren vi var i. Mitt blod frös när jag förstod vad de hade i sikte - det jag hade fruktat att göra enda sedan jag kom hit. Men jag hade inget annat val än att ställa mig upp och följa efter dem upp för trappan.
Det var kallt ute, precis som vilken annan novemberkväll som helst, och jag var glad att jag hade tagit på mig min hoodtröja. Den värmde inte mycket, men defenitivt bättre än ett linne. Gatan var mörk, bortsett från de två gatlamporna som lyste upp entrén till träningshallen.
"This way", kommenderade Vladimir och jag fick finna mig i att följa efter honom. Jag vet inte hur länge vi gick, jag började nästan undra om de ens visste var vi skulle, innan Vladimir kom till en abrupt stopp. Det elaka flinet som jag så väl kände igen på hans läppar fick mig att ana oråd.
"I think we have the perfect test for you here, or what do you think guys?", Andrej och killen jag inte visste namnet på vände blickarna mot hållet Vladimir tittade mot. Jag tvingade mig att hålla blicken borta och är Andrej hade sett vad Vladimri menade kunde jag nästan höra hur han sprack upp i ett hånflin. Den andra killen däremot skruvade besvärat på sig och jag rynkade på pannan.
"You see the girl over there?", jag ryckte till vid "girl". Tjejer brukade inte vara något man blandade in i det hela och jag höjde blicken för att se vad han menade. Trettio, fyrtio meter framför oss stod en liten tjej, hon kunde inte vara mer än fem, sex år. Hennes blonda hår hängde ner över hennes rygg och en vit klänning satt på hennes smala kropp. Det här var inte något "behövligt" mord - det här skulle bli ett mord för att bevisa vilken makt de hade över mig. Ett mord bara för att det var underhållande.
Alla vill väl veta hur det går för Niall & Alina men jag är elak så ni får allt vänta och se, ska ta och krångla till allt lite mer ;)
Alla vill väl veta hur det går för Niall & Alina men jag är elak så ni får allt vänta och se, ska ta och krångla till allt lite mer ;)
Hur tror ni Alina reder ut det här då? Tror ni hon klarar det? Eller kommer flickan behöva sätta sitt liv till?
The Past - Kapitel 26
Previously on The Past:
It's up to you if you want to believe me but I hope you know I love you, no matter what and I would never leave you. And I hope you someday get out of this mess.
FLASHBACK END
"Missed us so much?", Andrej visste mycket väl att så inte var fallet men han kunde inte låta bli att retas. Andrej och jag hade väl inte direkt umgåts särskillt mycket förut; jag hade aldrig tyckt om den blonda, självgoda killen och han hade aldrig riktigt tyckt om mig. Han hade aldrig kunnat accepterat faktumet att jag var snäppet bättre än honom och att jag hade tagit ner honom i boxningsringen x antal gånger och han hade alltid försökt göra narr av mig så ofta han kunde; det fanns inget bättre än att se mig misslyckas i hans värld.
"Never", muttrade jag och Andrej skrattade. "I think you know why I am here; that little prick can never shut up", jag nickade mot Vladimir som stod snett framför mig och konverserade med en annan kille. Jag antog att han hade hört oss för han tittade upp vid "prick".
"I shouldn't talk that way if I was you", sa han med en varnande ton och jag fnös föraktfullt.
"I'm not afraid of you."
"You should."
"Why?", frågade jag utmanande. "You have to admit it, I'm better than you, I've killed more than you, you have never succeed on taking me down; I've no reason to be afraid."
"At least, I'm not in love with anyone", svarade Vladimir hårt och ett "oh" hördes genom skocken av människor hade samlats runt oss. "And I haven't changed", fortsatte han, uppmanad av gruppens intresse. Jag hade hoppats att mitt temperament hade förbättrats men blev besviken när jag kände den allt för bekanta känsla av ilska börja pmpas runt i kroppen. Han hade lyckats provocera mig igen och nu krävdes det mycket av mig om jag skulle lyckas sansa mig.
"Try me", jag yttrade orden jag egentligen inte borde ha gjort och jag ångrade mig med en gång.
"Oh, we will", svarade han med ett flin följt av ett roat skratt.
"So, is this Alina?", hörde jag sägas bakom mig och jag tog en sista klunk av vattnet som stod på bordet framför mig innan jag vände mig om och synade killen som stod framför mig. Han hade ljusbrunt hår som var blött av vatten eller svett, det var svårt att avgöra och hans blåa ögon var fästa på mig. Hans väldiga överkropp tornade upp sig över mig och jag såg att han inte bar någon tröja, endast ett par svarta träningsshorts satt på hans nedre del. En handduk var nonchalant slängd över hans axel och jag antog att han precis hade kommit från någon typ av träning. Det var något med honom som gjorde att jag kände någon typ av avsky mot honom; utan att känna honom.
"Yeah, that's me", svarade jag utan att lägga någon större pondus i svaret.
"I'm Alexandr", han räckte ut sin hand och tveksamt skakade jag den. "The new Aleks", la han till med ett flin. Min käke spändes på en gång när jag hörde hans namn och jag tittade med avsmak på killen som uppenbarligen hette Alexandr. Att han ens kunde tro något sådant.
"You're not even close to him", det kom ur ren vana ur min mun.
"How do you know that?", svarade han.
"Because he would never brag with how good he was. In fact, he never had to say it or prove it. It was just something about him", sa jag med en röst som var långt bort.
"And still, you killed him", min mage knöt sig vid Alexandrs kommentar och jag vände bort blicken tills den fastnade på ett par bekant par av ögon.
"Finnick!", ropade jag och ställde mig upp innan jag började göra min väg mot honom. När jag kom fram till honom kastade jag armarna om honom och ja kunde inte hjälpa att le inombords när jag kände honom besvara kramen.
"Hi Alina! I've missed you."
"I've missed you too", erkände jag; för det hade jag gjort. Jag hade saknat Finnicks humor, hans enkla sätt att vara, hur man alltid kom överrens med honom, hur man alltid kunde prata med honom. Jag hade saknat honom.
Ledsen för den urdåliga uppdateringen men hade verkligen ingen motivation till att skriva men tack för att ni ändå tittar in här, betyder så mycket!
Ledsen för den urdåliga uppdateringen men hade verkligen ingen motivation till att skriva men tack för att ni ändå tittar in här, betyder så mycket!
Kap 26 här iaf, tråkigt & kort kanske men jag är så sjukt trött nu, hahah ;)
6+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 25
Previously on The Past:
"How could you?", min röst var skakig samtidigt som mitt finger nuddade avtryckaren.
"You'll understand some day", svarade han med sin lugna, mekaniska stämma. Jag kunde inte fatta hur han trodde att jag skulle förstå, han övergav oss. Han lämnade oss. Jag skakade besviket på huvudet innan jag tryckte till på avtryckaren och ett öronbedövande ljud fyllde den tomma gränden. Hans kropp föll ihop till en hög och en stor, mörkröd pöl började bildas runt honom. Jag kände starka armar runt mig som höll om mig medan dova röster diskuterade vad de skulle göra med kroppen. Jag orkade inte. Jag hade visserligen uppfostrats till att göra detta i hela mitt liv, men jag trodde aldrig det skulle göra så ont.
FLASHBACK CONTINUE
Dagarna efter min brors död förflöt i någon tjock, oklar illusion där jag inte hade den minsta aning om det var dag eller natt. Jag växlade mellan panikattacker, gråt och ilska. Mellan att inte känna någonting till att vara dränkt i fler typer av känslor än vad jag kunde namnge. Jag vågade inte gå hem; jag klarade inte av att se mina föräldrars besvikna blickar, hur de desperat försökte dölja sorgen över hans död. Det spelade ingen roll att Aleks hade förrått oss, mina föräldrar favoriserade honom ändå. Aleks hade alltid varit deras guldgosse, deras exemplariska son, deras favorit. Hur de än försökte dölja det var favoriseringen inte svår att märka och jag anklagade dem inte; tjejer var bara till bekymmer i den här världen. Även om jag försökte var så lik min bror som möjligt, göra allt som han gjorde, vara lika hänsynslös som honom så var jag ändå vara trubbel i slutändan.
Det var egentligen sjukt hur man kunde låta sin barn växa upp; uppfostra dem till hänsynlösa mördare. Känna sig stolt över hur man ser sitt barn ta en annans liv, hur skickligt de hanterade knivar trots deras ringa ålder. Se sitt barn förvandlas till ett känslolöst monster. I den "vanliga" världen skröt man kanske över hur bra ens barn ritade, hur trevlig den var, hur barnet hade fått beröm av fröken för att lösa mattetalet men här skröt du snarare över hur många personer ditt barn hade dödat, hur suktig den var med knivar; allt för att visa andra gäng att de skulle vad de skulle var rädda för. Visa dem hur bra material de hade. För det var vad vi var i deras ögon. Material. Material som skulle hjälpa dem att ta över så mycket av staden som möjligt; material som skulle få andra att kasta sig ner på knä framför dig. Ibland undrade jag om det fanns någon kärlek överhuvudtaget mellan föräldrar och barn. Om de någonsin såg på oss med kärlek i blicken. Log åt våra klumpiga första steg och dumma uttalande. Jag hade aldrig fått några svar på min undringar och med tiden hade jag lärt mig att släppa det. Men det hindrade mig inte från att iblanda önska att jag hade växt upp som alla andra, med en vanlig familj i en vanlig stad; ett vanligt liv. Gå till skolan, klaga över alla läxor, spendera timmar att diskutera killar med dina bästa vänner, spana in killen du tycker om, plugga häcken av dig för att klara slutproven, prova outfits inför festen nästa kväll i timmar, hitta den perfekta killen, bli kär.
Men den bittra sanningen var att jag var fast här och med tiden skulle min brors död kännas okej; jag skulle gå vidare, börja leva igen. Låta tiden läka alla sår.
***
"Alina!", hörde jag ropas bakom mig och dömma av de hårda slagen mot asfalten lät det som om någon försökte komma ikapp mig. Jag svängde runt och killen som sprang efter mig saktade ner när han såg att jag hade sett honom. Lättat konstaterade jag att jag kände igen honom; han var en av Aleks kompisars lillebror, för jag hade verkligen ingen lust att råka i trubbel med någon nu.
"I found this", andades han och höll upp ett kuvert. "It's from Aleks", jag ryckte genast till när hans namn nämndes. Tveksamt tog jag emot det och killen tittade nyfiket på mig, som om han förväntade sig att jag skulle öppna det här. Jag stoppade kuveret innanför jackan och tackade killen innan jag började gå hemåt. Kvällarna hade blivit längre, ljusare och varmare i takt med att vinterna övergick i vår men den ettrig kylan hängde ändå kvar i luften. Även i den hetaste sommaren kändes det som om det hängde en kyla över staden här, som om värmen aldrig kunde värma upp den.
Aldrig på insidan.
Med en lätt smäll stängdes luckan till vindsvåningen igen; mitt tillfälliga hem. Det här stället hade alltid varit en tillflyktsplats för mig ända sedan Aleks visade det för mig det året jag skulle fylla tio och sedan dess hade jag spenderat tid här så fort jag behövde vara ensam och bara tänka. Jag antog att vinden hade haft samma funktion för Aleks men vi hade aldrig stött på varandra här, ja vi hade aldrig varit här tillsammans efter den gången han hade visat det för mig. Det var som om man hade svurit en ed på att man endast fick vara ensam här och det var nog det som gjorde att jag spenderade så mycket tid här. Man fick vara ifred. Man kunde gråta, skrika, skratta utan att någon använde det emot dig. Det var nog därför jag hade valt att gå hit efter jag fick brevet; jag visste inte vad som stod i det men vad det än stod så var jag säker på att min reaktion skulle bli våldsam och att ha någon som försökte utnyttja min svaghet över min brors död var det sista jag behövde nu. Jag sjönk ner på pallen som stod vid det lilla fönstret och slängde en sista blick ut innan jag örjade sprätta upp kuveret. Inne i kuveret låg, som jag hade förväntat mig, ett simpelt vitt papper med min brors välbekanta, kladdiga handstil på. Jag var inte säker på att jag ville läsa det, antagligen var jag rädd för att det skulle vara en logisk förklaring där jag framstod som en idiot eller en dålig bortförklaring som skulle få mig att hata min bror ännu mer.
To my babysister,
I guess, when you are reading this I'm probably dead. And if it was for your hand - don't blame yourself. I played a risky game and I took huge chances. I bet you spotted me, you saw me betrade you. You saw me leave you. And I know what I - and everyone else - have told you: betrading is a huge crime. The consequenses are death. You did right, you did what you were told to do. I just wish I had got a chance to explain everything, I maybe should have done it before I took their jacket but I was freaked out and I had to do something fast. Because they had something on you, something that was enough to kill you easily. I can't tell you what but I can say that I had to compromise with them fast to save you. Their deal was that I had to join them and betrade you. I never really thought on leaving you, I just had to pretend I was with them until I could tell you and we could take them down together. But I know it was risky and don't blame yourself; it was my fault.
It's up to you if you want to believe me but I hope you know I love you, no matter what and I would never leave you. And I hope you someday get out of this mess.
FLASHBACK END
6+ för nästa? :)
6+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 24
Previously on The Past:
Jag kände rysningarna i kroppen och lutade mitt huvud mot flygplansrutan. Tankarna på Niall malde bak i mitt huvud och jag undrade vad han skulle säga om han såg mig nu. Utan att jag kunde hjälpa det, kände jag hur en tår tog sin tår ner för kinden och jag kände hur jag bestämde mig. Även om Niall var ute ur mitt liv nu svor jag en sak till honom. Jag skulle aldrig mer döda. Aldrig. Det var det minsta jag kunde göra för honom. Vad jag än behövde sätta upp med och hur stora risker jag än behövde ta, jag kanske tillochmed skulle bli dödad på kuppen, så brydde jag mig inte längre. Mitt liv var inte väsentligt längre.
~ Bildlöst ~
FLASHBACK
"Alina? Isn't that Aleks?", jag vände mig fort om mot det håll Finnick pekade och började studera de mörkklädda personerna på andra sidan gatan. Trots mörkret kände jag genast igen min brors välbekanta gestalt och jag gav Finnick en bekräftande nick.
"But who are they?", frågade jag fundersamt och vände tillbaka blicken till min bror och vilka det nu var som han var med. Det såg ut som om de pratade om något viktigt för deras röster var låga, det var omöjligt att höra vad de sa härifrån, och de slängde oroliga blickar om sig som om de var rädda att någon skulle se dem; men tack och lov upptäckte de inte oss.
"I've no idea", svarade Finnick och jag såg att han studerade personerna minst lika ingående som mig. "It's hard to see when it's so dark."
"He haven't say anything about this to me; it doesn't seems like him", sa jag tyst. Vi fortsatte att betrakta de i tystnad även om jag ville springa fram till dem och undra vad fasen de höll på med.
"Are we just going to sit here and wat--", jag hann inte längre innan Finnick satte handen för min mun.
"Look", uppmanade han och jag tittade tillbaka på gruppen. Den ena mannen räckte fram handen mot Aleks och väntade på att han skulle skaka den. Aleks slängde en sista blick om sig innan han skakade mannens hand. Det var då jag såg det. Mannens rygg var halvt vänd mot oss och jag kunde med skräckslagna ögon identifera symbolen som fanns på skinnjackans baksida. En kobraorm. Kobraormen var gängsymbolen för våra värsta fiender och om jag förstod situationen rätt, vilket jag var övertygad om, så hade min bror precis ingått ett avtal med dem. Han hade förådit oss. Jag kände hur ilskan började byggas upp inom mig; hur kunde min bror göra så här mot mig? Mot oss? Det blev bara värre när jag såg en av männen ge Aleks en jacka; deras signaturjacka, som han glatt tog emot.
"What the fuck is he doing?", väste Finnick mellan sammanbitna tänder och jag förstod att han var minst lika besviken och arg som mig.
"I'm going to find out that", konstaterade jag och gjorde en ansats till att ställa mig upp men Finnick tog omedebart ett stadigt tag om min arm ohch tvingade ner mig igen.
"If Aleks has leaved us, then they maybe will use you as a test on his loyality and we have no chance against them", det gjorde ont hur lättvindligt han kunde prata om att Aleks hade förrått oss. Lämnat oss. Det kunde han väl bara inte ha gjort? Det verkade inte som honom överhuvudtaget; han skulle aldrig överge oss. Han var lojal person. Åtminstonde vad jag trodde han var.
"Let's get out of here; we need to discuss what to do", Finnicks ton var hård och frånvarande; som om han redan hade glömt bort den broderliga relationen han hade till Aleks. Jag tvingade mig att svälja besvikelsen, oron över vad de tänkte göra mot honom och ersätta den med ilska. Ilska mot vad min bror, personen jag litade mest på, hade gjort. Ilska för att det var så mycket enklare att känna.
***
"Are you sure you can do it?", Finnick lät en aning tveksam men jag nickade bara.
Ilskan hade växt inom mig ännu mer under vår diskussion om vad vi skulle ta oss till. Under alla gånger "förräderi" hade nämts; det var nästan som om de hade i åtanke att provocera mig. Aleks hade förråt oss. Lämnat oss. Överget oss. Jag hade skickat ett sms till Aleks och bett honom möta mig i gränden ett par kvater från där vi bodde och när jag glev in på den smala gatan var jag rädd att han skulle inte var där eller att han skulle ha kallat på förstärkning. Men det hade han inte. Han stod där själv, iklädd en svart hood och mörka jeans; hans signaturlook. Håret var rufsigt och de klara, blåa ögonen han hade fått från vår mamma såg nästan ut att lysa i mörkret. Jag brukade älska att se min bror, jag avgudade honom i allt han hade gjort, allt han hade gjort för mig men nu kunde jag inte se på honom med något annat än förakt i blicken. Jag tror han visste vad som skulle komma och hans ansikte var uttryckslöst när jag drog upp pistolen ur min innerficka och höjde den. Jag trodde aldrig en pistol hade känts så tung, den vilade inte lätt i min händer som den brukade, den skakade okontrollerat precis som mina armar. Fast det berodde nog snarare på han som stod i pistolens skottlinje. Båda våra andehämtningar var tunga; han gjorde inte ett enda försök till att ducka, springa, på något sätt ta sig undan mig. Han visste att jag kände honom för bra. Jag visste alla hans knep, han visste alla mina. Jag hade aldrig känt en sådan här tveksamhet för något, aldrig känt mig rädd för vad följderna skulle bli om jag tryckte till avtryckaren. Ett tag ville humaniteten inom mig ta över; jag ville släppa pistolen och rusa fram till honom. Kasta mig i hans famn, känna hans hand stryka över mitt hår samtidigt som han sa att allt skulle bli bra. Men min uppfostran dödade fort de tankarna, förräderi var ett grovt brott, det hade jag hört och fått lära mig i hela min uppväxt. Och straffet för förräderi var hårt. Döden.
"How could you?", min röst var skakig samtidigt som mitt finger nuddade avtryckaren.
"You'll understand some day", svarade han med sin lugna, mekaniska stämma. Jag kunde inte fatta hur han trodde att jag skulle förstå, han övergav oss. Han lämnade oss. Jag skakade besviket på huvudet innan jag tryckte till på avtryckaren och ett öronbedövande ljud fyllde den tomma gränden. Hans kropp föll ihop till en hög och en stor, mörkröd pöl började bildas runt honom. Jag kände starka armar runt mig som höll om mig medan dova röster diskuterade vad de skulle göra med kroppen. Jag orkade inte. Jag hade visserligen uppfostrats till att göra detta i hela mitt liv, men jag trodde aldrig det skulle göra så ont.
Nu fick ni se vad prologen handlade om hehe ;)
Nu fick ni se vad prologen handlade om hehe ;)
Tell me what you think!