Dagarna efter min brors död förflöt i någon tjock, oklar illusion där jag inte hade den minsta aning om det var dag eller natt. Jag växlade mellan panikattacker, gråt och ilska. Mellan att inte känna någonting till att vara dränkt i fler typer av känslor än vad jag kunde namnge. Jag vågade inte gå hem; jag klarade inte av att se mina föräldrars besvikna blickar, hur de desperat försökte dölja sorgen över hans död. Det spelade ingen roll att Aleks hade förrått oss, mina föräldrar favoriserade honom ändå. Aleks hade alltid varit deras guldgosse, deras exemplariska son, deras favorit. Hur de än försökte dölja det var favoriseringen inte svår att märka och jag anklagade dem inte; tjejer var bara till bekymmer i den här världen. Även om jag försökte var så lik min bror som möjligt, göra allt som han gjorde, vara lika hänsynslös som honom så var jag ändå vara trubbel i slutändan. 

 

Det var egentligen sjukt hur man kunde låta sin barn växa upp; uppfostra dem till hänsynlösa mördare. Känna sig stolt över hur man ser sitt barn ta en annans liv, hur skickligt de hanterade knivar trots deras ringa ålder. Se sitt barn förvandlas till ett känslolöst monster. I den "vanliga" världen skröt man kanske över hur bra ens barn ritade, hur trevlig den var, hur barnet hade fått beröm av fröken för att lösa mattetalet men här skröt du snarare över hur många personer ditt barn hade dödat, hur suktig den var med knivar; allt för att visa andra gäng att de skulle vad de skulle var rädda för. Visa dem hur bra material de hade. För det var vad vi var i deras ögon. Material. Material som skulle hjälpa dem att ta över så mycket av staden som möjligt; material som skulle få andra att kasta sig ner på knä framför dig. Ibland undrade jag om det fanns någon kärlek överhuvudtaget mellan föräldrar och barn. Om de någonsin såg på oss med kärlek i blicken. Log åt våra klumpiga första steg och dumma uttalande. Jag hade aldrig fått några svar på min undringar och med tiden hade jag lärt mig att släppa det. Men det hindrade mig inte från att iblanda önska att jag hade växt upp som alla andra, med en vanlig familj i en vanlig stad; ett vanligt liv. Gå till skolan, klaga över alla läxor, spendera timmar att diskutera killar med dina bästa vänner, spana in killen du tycker om, plugga häcken av dig för att klara slutproven, prova outfits inför festen nästa kväll i timmar, hitta den perfekta killen, bli kär.

 

Men den bittra sanningen var att jag var fast här och med tiden skulle min brors död kännas okej; jag skulle gå vidare, börja leva igen. Låta tiden läka alla sår.

 

                                                        ***

 

"Alina!", hörde jag ropas bakom mig och dömma av de hårda slagen mot asfalten lät det som om någon försökte komma ikapp mig. Jag svängde runt och killen som sprang efter mig saktade ner när han såg att jag hade sett honom. Lättat konstaterade jag att jag kände igen honom; han var en av Aleks kompisars lillebror, för jag hade verkligen ingen lust att råka i trubbel med någon nu. 

"I found this", andades han och höll upp ett kuvert. "It's from Aleks", jag ryckte genast till när hans namn nämndes. Tveksamt tog jag emot det och killen tittade nyfiket på mig, som om han förväntade sig att jag skulle öppna det här. Jag stoppade kuveret innanför jackan och tackade killen innan jag började gå hemåt. Kvällarna hade blivit längre, ljusare och varmare i takt med att vinterna övergick i vår men den ettrig kylan hängde ändå kvar i luften. Även i den hetaste sommaren kändes det som om det hängde en kyla över staden här, som om värmen aldrig kunde värma upp den. 

Med en lätt smäll stängdes luckan till vindsvåningen igen; mitt tillfälliga hem. Det här stället hade alltid varit en tillflyktsplats för mig ända sedan Aleks visade det för mig det året jag skulle fylla tio och sedan dess hade jag spenderat tid här så fort jag behövde vara ensam och bara tänka. Jag antog att vinden hade haft samma funktion för Aleks men vi hade aldrig stött på varandra här, ja vi hade aldrig varit här tillsammans efter den gången han hade visat det för mig. Det var som om man hade svurit en ed på att man endast fick vara ensam här och det var nog det som gjorde att jag spenderade så mycket tid här. Man fick vara ifred. Man kunde gråta, skrika, skratta utan att någon använde det emot dig. Det var nog därför jag hade valt att gå hit efter jag fick brevet; jag visste inte vad som stod i det men vad det än stod så var jag säker på att min reaktion skulle bli våldsam och att ha någon som försökte utnyttja min svaghet över min brors död var det sista jag behövde nu. Jag sjönk ner på pallen som stod vid det lilla fönstret och slängde en sista blick ut  innan jag örjade sprätta upp kuveret. Inne i kuveret låg, som jag hade förväntat mig, ett simpelt vitt papper med min brors välbekanta, kladdiga handstil på. Jag var inte säker på att jag ville läsa det, antagligen var jag rädd för att det skulle vara en logisk förklaring där jag framstod som en idiot eller en dålig bortförklaring som skulle få mig att hata min bror ännu mer.

 FLASHBACK END

---

6+ för nästa? :)