The Past - Kapitel 30

Previously on The Past:

"Sounds good", svarade jag. "But you better should start packing now so you can get away from here as soon as possible. It's good if you can leave in an hour", föräldrarna nickade och försvann sedan ut ur köket med Alyssa i släptåg och jag lämnades kvar i köket med den äldre damen. Hennes brännande blick gjorde mig obekväm och jag vände mig om för att gå, då jag ansåg att mitt uppdrag var slutfört, när jag hörde hur hon harklade sig och jag stannade till för att höra var hon ville säga.

"You killed my son and his family; his wife and their two year old son."

 

"They didn't deserve it", sa damen efter en stunds tystnad. Jag stod kvar med ryggen mot henne, trummande med min fot; något som hade blivit till en vana när jag kände mig nervös.

"None of us did", svarade jag kallt och svalde sedan. "By the time I did, I was too involved in this mess to even question what I did."

"You remember him?", frågade hon och jag hörde hur hämndlysten hennes röst var; som om hon hade hållt så mycket ilska inom sig så länge att hon inte längre kunde kontrollera sig. Sorgen skärde igenom hennes röst när hon fortsatte "He had the most beautiful eyes I'd seen; dark blue. Really dark, but still shining blue and they sparkeld. His son had his eyes too", när hon började beskriva hans utseende väcktes minnena av hennes son och hans familj till liv. Minnen jag trodde jag hade begravt djupt inne i mig, men tydligen inte; de var lättare att väcka till liv än vad jag trodde.

"Simon. Simon Golovin was his name", sa jag tyst. "He worked at a fabric a couple of blocks from here. The most of his sparetime, after he had finished work, he played poker and drank at one of our nightclubs. He wasn't really a star at poker and he soon had played out all his money, and yours too I guess. We lend him money so he could afford food and the rent for his family. He countined to play, he wasted all the money he got from us and from his work and when we wanted our money back; he didn't have them. We were very patient with him, we gave him week after week, but he never payed back."

 

FLASHBACK

 

"I don't have the money", svarade Simon undvikande samtidigt som han vände ner blicken.

"I've been very patient with you. Hell, I've given you weeks after weeks but you never have the money!", jag höjde rösten och tog ett par steg längre in i hallen till familjens Golovins bostad. "We were kind and lend you money and you never give them back", jag flyttade mig närmare honom med ett lömskt flin på läpparna. Det här skulle bli kul, särskillt med tanke på att han hade en fru och en son som han uppenbarligen tyckte väldigt mycket om.

"Please, just one more week. I swear I'll have them then", bad han när han förtstod hur illa ute han var, men det ändrade inte mitt beslut; det här hade varit hans sista chans.

"This was your last chance, you have got more chances then anyone I knew", sa jag kallt.

"But I pro--"

"How do you think ut would make us look if we let you slip?", frågade jag, fortfarande med ett lömskt flin. "Weak. And we can't have that, can we?", jag lutade mig närmare hon och kände hur njutningen av att se Simons rädda ansikte började kännas i kroppen. "You know the rules, don't you? If you can't pay, you can't live." 

Jag såg hur Simons hand började leta efter något att försvara sig med, hans hand strök över lådorna i hallen och han fick tag i något som såg ut som en tång. Jag skakade flinande på huvudet. 

"Nah, don't think that will help you", skrattade jag innan mitt ansikte återigen blev seriöst. "It's going to be great to clean up the city from one more of you pricks."

"The real pricks are you", hörde jag en feminin röst säga och jag vände mig om för att se kvinnan jag antog var Simons fru stå med en pistol riktad mot mig. För en sekund sedan stelnade jag till men när jag såg att säkerhetsspärren var på flinade jag för mig själv; hon hade nog aldrig fått lära sig hur man lossar en, eller ens att det fanns en sådan spärr. 

"Aw, look how brave you are, trying to save your prick to man", flinade jag och jag såg hur hon spände sig. Det blonda håret var stramt uppsatt i en låg tofs, ett par slingor hade letat sig ur tofsen och var ordentligt undanstrykna bakom hennes ena öra. En blå, söt, flickig blus satt på hennes överkropp och den var prydligt nedstoppad i en svart skjol; hela outfiten fick henne att se ut som den idella dottern, mamman och frun. Min egen klädsel var ju nästan skrattretande i förhållande till hennes, mörka jeans och svart kappa.

"Leave him alone or I swear I'll pull the trigger", hotade hon men jag hörde hur skräcken i hennes röst skar igenom. Istället för att lämna honom i fred tog jag det sista steget mot honom så att det nu endast var ett par centimeter mellan oss och jag började leta efter min kniv i fickan på min kappa. Med ett triumferande leende tog jag upp den och förde den mot Simons hals. Jag såg hur hans ögon spärrades upp i rädsla och jag hörde hans frus andetag öka när hon förstod vad jag tänkte göra. Ett välbekanta klick hördes och jag kunde inte låta bli att flina innan jag vände mig om och med ett par snabba steg var jag framme vid kvinnan, hade slagit pistolen ur hennes hand och själv tagit upp den så att jag nu var den som pekade med pistolen mot henne.

"Look how the tables have turned", flinade jag och lossade säkerhetsspärren. "Oh, and next time you decied to fire a gun, make sure you undo the saftey", skrattade jag innan jag siktade pistolen mot hennes oskyddade bröst. 

"No!", hörde jag Simon ropa och jag hörde hur han kastade sig mot mig. Av ren reflex vände jag mig fort om och sköt honom i benet så att han föll ner på golvet, oförmögen att röra sig. Med ett lömskt leende vände jag mig tillbaka mot den blonda kvinnan.

"Where were we now again?", flinade jag och mitt finger kramade avtryckaren när jag avbröts av en ljus barnröst.

"Mom", var allt pojken fick fram innan hans ögon också spärrades upp i skräck och jag noterade att han hade samma ögon som sin pappa. Mörkblåa. Och med tillfredsställelsen av att se pojkens reaktion dödade jag utan en närmare tanke hans mamma, mitt framför ögonen på honom. Simon blev tvungen att bevittna sin egen sons död innan han också följde med resten av sin familj in i döden.

 

FLASHBACK END

 

"I'm sorry for all pain I've caused you", mumlade jag och överraskade mig själv med att säga det. Det var otroligt sällan jag bad om ursäkt. 

"It's like getting your heart ripped out twice and then replaced", svarade hon med lugn stämma. "But why did you change? Why did you save Alyssa?"

"Because, some people change you", jag kunde nästan slå till mig själv för att säga det; det kunde inte funnits något mer olämpligt att säga.

"Well, who ever it was, I owe him a thank you for saving my nephew's daugther. And go back to him, because, as you said, none of you did deserve this. None of us did."

---

Skulle fått upp det här kapitlet vid åtta och sedan glömmer jag av det helt och hållet och nu är klockan kvart i tolv ahahah. Iaf, imorgon åker jag till Paris och är där tills på tisdag och kommer tyvärr inte att kunna uppdatera, ni kommer tyvärr behöva vänta ända tills på onsdag för nästa kapitel, tyvärr. Men kika in här på onsdag igen så är jag back on track!

 

Vad tyckte ni om kapitlet då? Vad tyckte ni om Alina i flashbacken? Tell me what ya think! Konstruktiv kritik tas gärna emot! :D

haha men åh, kan inte vänta till onsdag då ju!

grymt bra som vanligt, spännde mig som vanligt under flashbacken och de andra var så grymt. Du skriver så grymt bra och detta är och kommer alltid vara en av de bästa novellerna, helt klart. Du är grym! helt sjuukt.

Haha å de sista fick mig ju å nästan gråta, de fick mig att tänka på Niall och henne, hur söta de var tillsammans och att han faktiskt fått henne insett viktiga saker. Hoppas hon lyssnar på tanten så hon åker tillbaka till Niall, åh.. haha :( du är bäst :) <3

Ha det så bra i Paris, du äger! Kramis :)

Guuuud älskar denhär, du skriver så sjukt bra också! Ha så kul i Paris :D

Haha, men ellerhur! Man vill liksom bara vara Agnes och ha Harry! Hahaha ;) Tack för din fina kommentar och jag älskar när du kommenterar! Du är så snäll och jag uppskattar det verkligen! Ha de så bra i paris nu! kram <3

Jättebra kapitel! :D Ha det kul i Paris :D xx

Superbra kapitel, älskar alla dina flashbacks! :D