Jag och min kusin (eller kusin och kusin, han var säkerligen pappas brors frus sysslings morfars son. Men det gick inte att hålla reda på ändå så det är lika bra att kalla han kusin.) stod ute på verandan, i skuggan som parasollen ger och tittade ut över de prydliga raderna med vindruvor som letade sig ner för slätten. Det var i början av sommaren och temperaturen låg runt 25 grader. Den italienska landsbygden var fredlig och jag förstod varför pappa valde att flytta hit efter min mammas och lillebrors död. Det tog nästan en timma härifrån till närmsta stad och de enda verksamheter som fanns i närheten vingårdar och små gårdsbutiker där du kan köpa allt från olivolja till getost. De flesta vingårdarna och gårdsbutikerna häromkring ägs av personer som var på något sätt var släkt med min pappa, och mig såklart. 

"När åker ni då?", min kusins röst väckte mig upp ur mina tankar. "På fredag", svarade jag. På fredag skulle vi flytta tillbaks till England, dock inte till Manchester utan in till London, efter 10 år. 

"Jag kommer att sakna dig, blekfis", flinade han. Blekfis hade blivit mitt smeknamn av min kusiner då jag hade ärvt min mammas ljusa pigment och min ljusa hy stod i kontrast till släktens mer gyllenbruna.

"Tyst med dig", muttrade jag och Alesandros flin blev större.

"Sugen på att bada?", sa han sen och pekade mot den slingrande stigen som ledde ner till klipporna där vi brukade bada. Det var nog det bästa med att bo på den södra västkusten i Italien, bad nästan året runt.

"Absolut", svarade jag honom och rusade sedan in på mitt rum för att byta om till bikini och en stund efter det var vi på väg nerför den slingranden stigen.

 "Sisten i är en rutten oliv", ropade Alesandro och kastade sig i vattnet. Jag hade ingen chans att hinna i före honom och när jag slutligen hoppade i det turkosa vattnet muttrade jag åt honom "Det var inte rättvist". Alesandro flinade bara åt mig innan han försvann under vattnet.

Vi badade en stund innan min farmor kom ner och ropade att maten var klar. Jag och Alesandro skyndade oss upp och bytte om innan vi slog oss ner med min pappa, några kusiner, min farmor, min farbror och min farbrors fru och började äta. Samtalet runt bordet handlade om min och pappas flytt tillbaka till London. Min farbror tyckte att det var en dum idé att flytta tillbaka. Dels för att det kommer väcka upp så mycket plågsamma minnen och dels för att det skulle kännas tomt utan oss här nu, men pappa var fast besluten att vi skulle tillbaks. På något sätt hade pappa fått in mig på ett universitet i London och där skulle jag börja efter sommaren.

 De sista dagarna i Italien spenderade jag med släkten, såklart, och i havet. Italien bjussade på en riktig värmebölja och temperaturen var sällan under 30 grader. Det kändes konstigt att lämna Italien för ett regnigt London där temperaturen låg runt 15 grader. Brr..

                   ***

Fredagen hade kommit och jag och pappa stog utanför flygplatsen i ett stekande hett Italien. Det var en av de varmaste dagarna på länge och de flesta höll sig inne för att komma undan solen och den stekande hettan. Pappa kollade sig nervöst omkring för att kontrollera att vi hade väskorna, passen och biljetterna för 55:e gången. Jag suckade tyst och himlade med ögonen. "Kan vi inte gå in nu? Jag svettas ihjäl här ute.", sa jag och nickade mot termometern som stog på 38 grader. Pappa nickade och vi gick in i flygplatsen. Det var svalkande där inne till skillnad från hettan där ute. Pappa gick fram till tavlan där alla flighter stod. Han kollade en stund innan han vände sig mot mig och pekade mot en inchecknings disk i ena änden av flygplatsen.

 Det var inte många i kön framför oss, ett äldre par och en barnfamilj. Ja, hela flygplatsen var rätt öde. London var väl inte direkt det populäraste resemålet, man lämnar knappast ett soligt Italien för ett regnigt London. När vi checkat in styrde vi stegen mot säkerhetskontrollen. De två männen som stod där såg mer döda ut än levande och verkade inte som om de skulle bry sig om det passerade en bomb, pistol eller en kniv. Framme vid gaten satte vi oss ner och blickade ut över det italienska landskapet bakom flygplatsens landningsbanor. Det gjorde lite ont att lämna Italien som kändes som mitt hemland nu. Pappa la en arm om mig och mumlade "Vi är tillbaka snart.". Jag log lite mot honom och vände sedan blicken tillbaka mot landsbygden utanför. 

Tell me what you think ↓ Lite segt i början kanske men det blir bättre ;)