Previously on Trust: 

”You won't”, sa jag och pressade fram ett leende innan jag hoppade in i min bil. Inne i bilen bröt jag ihop och tårarna började rulla ner för mina kinder. Den första tjejen jag verkligen börjat gilla på riktigt kände uppenbarligen inte samma sak. Bra jobbat Niall, tänkte jag tyst för mig själv.

ELEANOR'S POV

"So, are you and Niall going on a date?", frågade jag nyfiket Ashley.

"No", mumlade hon väldigt tyst och det var svårt att uppfatta genom telefonen. Jag hade ringt Ashley så fort jag var säker på att Niall hade hunnit prata med henne.

"What?", sa jag chockat, jag hade varit helt övertygad om hon skulle säga ja. "Has he not asked you out?", frågade jag förvirrat. Om Niall hade fegat ur skulle jag seriöst döda honom.

"Yes", hörde Ashleys röst genom telefonen. 

"So, why?", frågade jag. Det var tydligt att hon försökte säga så lite som möjligt. 

"Because..", hennes röst var skakig. "I don't want to fall in love with someone... And I don't like him in that way", avslutade hon. Hennes svar gjorde mig ställd och jag visste inte hur jag skulle svara henne. Det var min idé att Niall skulle fråga ut Ashley efter att jag hade lyckats ruska ur  Niall att han gillade henne. Det blev en lång tystnad i luren, det enda som hördes var Ashelys snabba andehämtning. Tystnaden bröts av Ashleys skakiga röst. "He hates me, El. I've already lost one of the few friends I've here in London", sa hon med skakig röst.

"He doesn't hate you", började jag men Ashley avbröt mig. 

"He does. You weren't there, you didn't saw his face. His eyes were... I don't know how to describe them. I hurted him", sa hon med en låg tyst röst. Det blev tyst igen. "I have to go", sa Ashley. "But", hon tvekade innan  hon fortsatte. "Can please check so Niall is okay?"

"Yes, I will", svarade jag. 

"Thank you", mumlade hon med tjock röst och det hördes att hon var på väg att börja gråta. Det klickade till i telefonen och Ashley var borta. Jag stirrade på min mobil i flera minuter innan jag tryckte mig in på kontakter och scrollade ner till Nialls namn. Jag tryckte på ring upp knappen och signal efter gick fram tills jag kom fram till Nialls röstbrevlåda. "Well, uhm. It's Eleanor and if you see this, please call back", sa jag fort innan jag tryckte bort samtalet. Antagligen hörde han inte att sin mobil ringde eller, vilket nog var det troligaste, så undvek han att svara. 

HARRY'S POV

Mitt ansikte vilade i mina händer och jag var djupt försjunken i mina tankar. Från vardagsrummet hördes röster, några rop och ett par skratt. Liam, Zayn och Louis spelade fifa där inne och jag hade valt att inte vara med då jag kände att jag behövde lite ensamtid till att bara tänka. Ashleys ansiktsuttryck när jag hade frågat vad jag hade gjort henne i söndags hade präntats fast i mitt huvud och scenen när tårarna började rulla nerför för hennes kind spelades om och om i mitt huvud. Jag hade verkligen inget minne av att jag hade träffat henne förut, hon hade bott i Italien i tio år och innan dess bodde hon i Manchester; jag borde inte ha träffat henne. Jag kunde inte heller låta bli att avundas Niall som sken som en sol efter varje gång han hade varit med Ashley, hon var enligt Niall helt underbar, rolig, smart, lätt att prata med. Hans mun gick nonstop, han rabblade nog upp varenda positivt adjektiv att beskriva någon med och jag kunde inte låta bli att slänga honom några irriterade blickar för att få tyst på honom. Jag hatade dessutom känslan av att veta att någon hatade dig och du inte har den blekaste aning varför. En irriterad suck föll från mina läppar och jag drog frustrerat fingrarna genom mina mörkbruna lockar när ytterdörren smälldes upp. En blond kalufs uppenbarade sig i dörröppningen och jag reste mig uppfrån stolen där jag hade suttit för att gå ut och möta Niall i hallen. 

"So, how did it w--", jag behövde inte fortsätta meningen när jag såg Nialls blick. "Oh", sa jag tyst, jag var oförmögen att få fram något annat. Spelet pausades i vardagsrummet och tre par fötter hördes gå mot hallen.

"How did it we--", Louis började samma mening jag hade varit oförmögen att avsluta med glad röst som snabbt dog ut när han såg Nialls ansiktsuttryck. 

"Well, clearly she didn't feel the same", sa Niall kort och jag mötte tveksamt hans blick. Nialls blåa ögon var lite röda och jag förstod att han hade gråtit. Det blev en lång tystnad, alla var oförmögna att säga något. Mina blick vändes ner till mina fötter och jag studerade dem intensivt. Liam bröt tillslut tystnaden.

"Join us in some fifa?", frågade han försiktigt. 

"I don't thi--", började Niall men blev fort avbryten av Louis.

"I think you need something to cheer you up", sa han och drog med sig Niall in i vardagsrummet, tätt följd av Zayn och Liam. Zayn stannade till när han märkte att jag inte följde efter dem. 

"Aren't you comming?", frågade Zayn förbryllat.

"No", överaskade jag mig själv med att säga. "I have to fix some things", avslutade jag. Zayn gav mig en kort nick. "I see you later then", sa han innan han försvann in vardagsrummet och jag hörde hur spelet startades igen. Jag drog på mig mina converse, tog min jacka och försvann fort ut genom dörren. 

Här har ni kapitel 10, missnöjd med det men jaja :/

Tell me what you think anyway!

---

NIALL'S POV 

 Min mobil plingade till samtidigt som jag drog upp bildörren. Smset var från Eleanor.

 From: Eleanor

I thought you had asked out Ash already, I nearly asked her when you were going on a date! :P

El xx

 To: Eleanor

I'm on my way to her now, do you think she want to go out with me? :/

Niall xx

 From: Eleanor

I do, I really think she likes you too. It seems so anyway xx

 Eleanors sms gjorde mig lite mer hoppfull och bilen började rulla nerför gatorna och bort mot där Ashley bodde. Mina tankar gled fort iväg till det Ashley hade berättat för mig igår. Jag kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt de och jag hade försökt att fråga henne igår men hon bytte snabbt samtalsämne; jag gjorde dock bara ett försök för det syntes att det plågade Ashley att prata om sina mamma och brors död. Jag kunde inte heller låta bli att undra vad som hade hänt mellan Ashley och Harry, hennes blick stelnade när man nämde Harrys namn och det var enkelt att se att hon undvek honom. Harry verkade själv inte ha någon aning och han kunde svära på att han aldrig sett henne innan. I söndags hade han kommit hem helt chockad efter att jag och Louis hade uppmuntrat honom att gå och prata med Ashley. Jag förstod inte helt och hållet vad som hade hänt; men det var tydligt att det inte hade blivit en lyckad pratstund. Jag kunde inte heller låta bli att känna en liten uns av skadeglädje; i vanliga fall brukade det vara Harry som tjejerna föll för och att Ashley inte ville veta av honom måste chocka Harry. Att säga att jag inte trivdes i Ashleys sällskap skulle vara en lögn, hon var både rolig, smart, lätt att prata med och hon behandlade mig som vem som helst - inte som en världskänd sångare från världens största "pojkband".

 Det dröjde inte länge innan de bekanta husen började rada upp sig längs vägen och jag stannade bilen. Jag drog ett djupt andetag innan jag hoppade ur bilen.

 "Niall?", hördes en bekant röst bakom mig och jag snodde runt. Ashleys hår var uppsatt i en hög tofs och de blåa ögonen lös mot mig. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg henne och fjärilarna började dansa i min mage. 

"Hey", log jag mot henne. "Did you just get home?", frågade jag sedan, även om det kanske var uppenbart.

"Yes, I was out shopping with Eleanor", svarade hon.

”So, I guess you saw the papers then”, konstaterade jag och hon nickade. ”It's crazy, isn't it?”, fortsatte jag.

”You don't say”, fnös hon ”What are you doing here by the way?”, frågade hon sedan nyfiket och mötte min blick. Hennes fråga överumplade mig och gjorde mig osäker. Jag vände ner blicken och studerade mina sneakers. "Well, uhm", började jag men tystnade fort då jag inte visste hur jag skulle fortsätta. "I-I was wondering if you", försökte jag igen. Hur svårt kunde det vara? tänkte jag tyst för mig själv. Jag mötte nervöst hennes blick, bet mig i läppen och drog ett djupt andetag. ”I was wondering if you wanted to go on a date with me”, sa jag fort och mina läppar avslöjade ett leende; glad över att jag lyckades få fram det tillslut. Mina ögon stirrade in i hennes blåa och mitt leende suddades bort när jag såg hennes reaktion. Det var lätt att se att hon inte ville, hennes käkar var hopbitna och hon stirrade på mig som om hon hade svårt att ta in vad jag precis hade sagt. Min hoppfullhet försvann fort och jag sa tyst "You don't want to", mest för att övertyga mig själv för det gick inte att ta fel på Ashleys reaktion. Nu var  det min tur att bita ihop käkarna och min blick vändes bort från hennes blåa ögon. 

"No Niall, you need to understand", sa hon med förtvivlad stämma.

"Understand what?", mumlade jag tyst, det fanns inget att förstå - hon gillade inte mig på samma sätt som jag gillade henne. End of conversation.

”I just don't feel ready for a realtionship”, började Ashley men hennes röst dog ut fort - som om hon inte heller litade på vad hon precis had sagt.

”You doesn't like me”, konstaterade jag.

”I do!”, Ashleys höjda röst förvånade mig. ”I really do Niall, but not in that way”, hon pausade och hämtade andan. ”And I don't think I'm ready to take all the hate your fans are giving me”, avslutade hon. Mitt ansiktsuttryck skiftade fort från ledsenhet till ilska. Hon måste ha sett diskussionen på twitter om oss och tweetsen hade inte varit de snällaste, jag hade själv läst de och blivit helt ställd av hur elaka saker människor kunde kasta ur sig om personer de inte ens kände. Jag kunde se på Ashley att hon hade tagit illa vid sig och det värsta var att jag visste att det var mitt fel. Hade det inte varit för mig hade hon sluppit allt hat. 

"You saw the tweets", sa jag tyst och Ashley rörde sitt huvud upp och ner i en knappt märkbart nickning. Min kropp snodde runt och min fot träffade en sten som for iväg ner för gatan. Jag följde stenens rullning nerför den lätt sluttande gatan. ”Sometimes, I hate to be famous”, sa jag hårt innan jag började gå mot sin bil.

”Niall!”, ropade Ashley med förtvivlan i rösten och jag snodde runt. ”I don't want to lose you, I really like you”, sa hon och hennes förtvivlade blick mötte min.

”You won't”, sa jag och pressade fram ett leende innan jag hoppade in i min bil. Inne i bilen bröt jag ihop och tårarna började rulla ner för mina kinder. Den första tjejen jag verkligen börjat gilla på riktigt kände uppenbarligen inte samma sak. Bra jobbat Niall, tänkte jag tyst för mig själv.

Previously on Trust:

Butikerna hade knappt öppnat, skyltar hölls på att ställas ut och tidningarna byttes ut. Jag slängde en blick mot en tidningsaffär på andra sidan gatan och det kändes som om hjärtat stannade när jag såg omslaget på en skvallertidning.

 ~ Bildlöst ~

"One Direction star Niall Horan spotted with new girlfriend" var rubriken på tidningen och omslaget bestod av en stor bild på mig och Niall där Niall hade sin arm runt mina axlar. Jag korsade fort gatan och tog tag i en av tidningarna och bläddrade fram till artikeln om oss. Mina händer skakade medan jag tvingade mig att börja läsa artikeln. 

"The popstar Niall Horan from the world's famest boyband One Direction was spotted in London yesterday with his new girlfriend, protective holding an arm around her shoulders. It seems like they've dated for a while but this is the first time they've been spotted together in public. Maybe the new lovecouple is ready to come out with their relationship officially? The girl's name is unknown and the fans has desperatly try to figure out who she is without sucess."

Jag andades ut när jag förstod att de inte visste vem jag var än. Min blick drogs tillbaka till artikeln och jag läste färdigt den.

"The hashtag "Niallsnewgirlfriend" started to trend worldwide just an hour after the pictures of them leeked out and the discussions about them on twitter is hot. The reaction from the fans is mixed, some fans thinks they're cute together and some thinks the opposite."

Jag behövde inte läsa klart artikeln, jag stoppade tillbaka tidningen, drog istället upp min mobil och klickade mig in på twitter. Hashtagen trendade fortfarande såg jag så jag skapade ett twitteraccount och började läsa igenom tweetsen som taggats med "Niallsnewgirlfriend". Min ögon började tåras när jag läste igenom vad de skrivit om mig, men det gjorde mig arg att alla gick på vad skvallertidningarna hade hittat på. Det var inte sant för fem öre, vi var vänner och endast vänner. Ett sms från Eleanor hindrade mig från att fortsätta att läsa. 

From: Eleanor

Are you comming? xx

To: Eleanor

Yeah, I'm on my way xx

                                             ***

"So, when were you planning to tell me about you and Niall?", frågade Eleanor mig när vi precis lämnat Topshop.

"W-What?", sa jag och tittade förvånat på Eleanor som flinade mot mig.

"Come on, do you think that I didn't saw the pictures of you two?", fortsatte hon och jag stannade till. 

"We're only friends", sa jag fort och nu var det Eleanors tur att se förvånad ut.

"Has he not asked y---", började hon men tystnade sen.

"What?", sa jag och väntade på att hon skulle fortsätta men Eleanor ryckte bara på axlarna. "It was nothing", sa hon och jag gav henne en frågande blick som Eleanor ignorerade. Vi fortsatte ner för gatan i tysthet medan jag tänkte igenom vad Eleanor precis sagt. Niall skulle fråga vad? 

Previously on Trust:

"How could they know were we were", mumlade jag och Niall ryckte obekymrat på axlarna. "They know everything", flinade han och bilen började sakta rulla ner för gatan.

"It's beautiful", sa jag och blickade ut över det engelska landskapet som sträckte sig över de vida slätterna framför oss. Jag hörde hur Niall närmade sig mig bakifrån.

"Let's go", sa han och pekade ner mot en stig som ledde nerför slätten. Jag följde efter honom och vi tog oss sakta fram längs stigen i tystnad. Minnen av mamma forsade genom min kropp. Vi hade spenderat mycket tid på den engelska landsbygden när jag var mindre. Min mormor och morfar hade ett hus i södra England där vi brukade spendera sommaren och landsbygden här påminde mycket om den där.

"You seem sad", sa Niall när vi gått en stund. 

"I'm only tired", ljög jag och Niall nickade långsamt. Att säga att man var trött var alltid en bra ursäkt tills folk såg igenom den. 

                                    ***

 Vi gick en stund till och småpratade om allt möjligt. Niall berättade om hur det var att vara känd, hans vackra ansikte lystes upp av ett leende när han berättade om alla fina minnen han hade med One Direction, om alla vackra platser de hade fått se, om fansens alltid lika hängivna support och om deras resa från X-Factor till att ha en utsåld konsert på Madison Square Garden. Nialls leende suddades fort när han började berätta en historia som skrämde mig.

FLASHBACK  

NIALL'S POINT OF VIEW 

Jag tittade ut över den fullsatta publiken av skrikande tjejer och jag kunde inte låta bli att le. Det var dags för mitt solo och jag kunde nog inte vara mer taggad. Jag förde mikrofonen mot min mun och började sjunga. Publiken tystnade lite, tillräckligt mycket för att jag skulle höra någon säga: "He doesn't deserve to be in One Direction"

Mitt synfällt blev suddigt av tårarna som trängde fram och jag tystnade. Killarna hade också hört vad tjejen i publiken hade sag och Zayn drog in mig i en kram. Tårarna började rulla nerför för mina kinder. 

END OF FLASHBACK

ASHLEY'S POINT OF VIEW

Nialls blick var vänd neråt och hans fot träffade hårt en sten som for iväg. Hans ansiktsuttryck var sorgset och jag såg hur han brottades med gamla minnen. Jag bet mig i läppen och jag var osäker på hur jag skulle reagera. "So, now have I told you about me so now you've to tell me about yourself", sa han och ryckte till. Jag hade hoppats att han inte skulle fråga. 

"Well, there's not much to tell", svarade jag. Nialls blåa ögon klistrade sig fast vid mina. 

"Eleanor told us that you were neighbours in Manchester", sa han och jag nickade. "But you moved. To Italy. Why?", frågade han sedan. Jag var inte beredd på att någon skulle fråga något sådant. Att ljuga skulle vara enklast men jag var trött på att alltid undvika att säga sanningen. 

"My mum and brother died", jag fattade mig kort och nu var det min tur att vända bort blicken. 

"I'm s-sorry", stammade Niall och jag såg att han hade blivit helt ställd av mitt svar. Jag ryckte på axlarna "You learn to live with it".

"I'm s-sor--", började han igen men jag avbröt honom. 

"Niall, it's not your fault"

"I just feel stupid...", sa han tyst.

"Don't do", sa jag och pressade fram ett litet leende.

                                                                        ***

 "Okay, I'll meet you in ten", sa jag och kunde inte låta bli le åt Eleanors glädetjut som hördes i telefonen när jag tillslut gav med mig. Eleanor hade lyckats tvinga med mig ut på en shoppingtur igen. Jag suckade när jag avslutade samtalet. Eleanor lyckades alltid övertala mig trots att jag hade tänkt att ta det lugnt hemma hela dagen. Jag slängde en blick i spegeln i mitt rum och satte upp mitt hår i en tofs. En liten blond hårslinga envisade sig med att åka ur tofsen och irriterat strök jag den bakom örat. Jag drog några drag med min mascara, la lite puder på kinderna och drog av mig min pjamas. Fort hoppade jag i mina favoritjeans, drog en vit skjorta över huvudet och tog på mig en blå stickad tröja.

"I'm meeting up Eleanor to do some shopping", ropade jag till pappa som satt i köket med blicken fastklistrad på datorn och en kaffe i handen.

"Okey, see you later then", ropade pappa till svar medan jag drog på mig jackan och skorna. Trappstegen försvann under mina fötter när jag fort gick nerför trappan och ut i den gråa morgonen. Det var en lugn lördags morgon, trafiken var lugn och trottoarerna var tomma på människor. Butikerna hade knappt öppnat, skyltar hölls på att ställas ut och tidningarna byttes ut. Jag slängde en blick mot en tidningsaffär på andra sidan gatan och det kändes som om hjärtat stannade när jag såg omslaget på en skvallertidning.

Ledsen att det inte kom upp något kapitel igår men livet kom i mellan som man brukar säga ;)

Previously on Trust:

---

"You doesn't answer my calls or texts", sa Harry med lugn saklig ton. Jag svarade inte och bet mig istället i läppen. "Why?", frågade han och hans ögon försökte få kontakt med mina men jag vände bort blicken och gick in i vardagsrummet och slog mig ner i soffan. Harry följde efter mig och slog sig ner bredvid mig men jag flyttade mig fort ut till kanten i ett desperat försök att utöka avståndet mellan oss.

"What have I done to you?", sa Harry med mjuk röst men när jag inte svarade flyttade han sig närmare. "Please, tell me what I've done to you", han tog tag i mina axlar, tvingade mig att vända mig mot honom och möta hans blick. För en sekund kände jag att jag ville berätta allt för honom men jag hindrade mig. Efter förra gångens misslyckande hade jag byggt en tjock mur mot allt som hade med känslor att göra och att helt plötsligt bara låta någon kliva rakt igenom den, rasera varenda bit av den distans som jag hade tagit till känslor och kanske sedan lämna mig i ännu värre skick gjorde att jag backade och vände blicken från hans gröna ögon. "Ashley, tell me", sa Harry med samma mjuka röst och minnen av honom med stort H strömmade genom min kropp och en tår trillade nerför min kind. Harry såg såklart tåren och böjde sig fram för att torka bort den. "Is it something about your past, something I should know?", mumlade han och han visste inte hur rätt han hade. Jag fick panik när Harry  kom närmare och jag handlade instinktivt när min hand träffade Harrys arm. Hans hand som var på väg att torka bort tåren slogs bort. Harry ryckte till och drog tillbaka sin arm "Wha--", började han men jag avbröt honom fort. "Just leave me alone!", skrek jag och tårarna började rinna i okontrollerbara mängder ner för mina kinder. Harry närmade sig sakta mig.

"I said LEAVE! And never try to contact me again!", skrek jag och han ryggade undan. Några sekunder sedan drogs ytterdörren igen och jag kurade ihop mig till en boll medan tårarna fortsatte rinna nerför mina kinder.

             ***

"Niall!", ropade jag och jag såg den blonda killen svänga runt. Hans blick letade efter personen som ropade på honom innan hans blick fastnade på mig och hans ansikte sken upp i ett leende.

"Ash!", utbrast han glatt och jag ökade farten medan avståndet mellan oss minskade. Han drog in mig en kram när jag kom fram till honom. 

"There's no sun here and you're wearing glasses", flinade jag och nickade mot hans Ray Ban's.

"Maybe, behind the cloud over there", sa han och pekade mot ett stort moln som skymde solen. "We english men isn't so discerning about what we call for sun as you italiens", flinade Niall sedan.

"But you're irish", retades jag "And there's a difference between sunny and cloudy."

"Shut up", muttrade han och försökte spela sårad men brast snart ut i ett leende. 

"So, what should we do?", frågade Niall mig sedan men när jag inte svarade tillade han "I know a nice place a bit from London. We maybe could be alone there, it's a little bit hard here with all papz." Jag nickade och Niall guidade mig utfrån gränden där vi hade möts. Ute på gatan möttes vi av flera papparazi och kamerornas blixtrar träffade mitt ansikte. Niall la skyddande en arm runt mina axlar och hjälpte mig fram till bilen. Jag hoppade fort in i den, Niall joggade runt till andra sidan och hoppade sedan in i Range Rovern. "How could they know were we was", mumlade jag och Niall ryckte obekymrat på axlarna. "They know everything", flinade han och bilen började sakta rulla ner för gatan. 

Previously on Trust:

Tårarna började sakta rulla ner för mina kinder, jag satte mig i sängen och tog ner fotot som föreställde mig och mamma från väggen. Tårarna träffade glaset som ramade in fotot och jag strök bort dem med baksidan av handen. Min blick blev suddig av tårar när jag tittade in i mammas bekanta ansikte. De blåa ögonen log mot kameran och hennes smilgropar avslöjades av hennes stora leende. Jag la undan fotot och gråten tog över.

Jag tittade mig i spegeln som var uppsatt i mitt rum, ögonen var rödgråtna, mascaran hade runnit och bildat långa svarta streck på kinderna. Jag smet snabbt in på toan och tvättade bort resterna av mascaran, tittade in i spegeln och drog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och gick tillbaka till köket. När jag närmade mig köket hörde jag lågmälda röster prata och jag stannade tvärt.

"... and I feel like I don't know her. Before her mum and brother past away, I could read hear like an open book", hörde jag pappa säga och jag spetsade öronen så att jag inte skulle missa nåt.

"Her cousins, especally Alesandro, it was like they could talk a second langague with her and she nearly didn't talk to me. I remember the summer when she was 15, one day she came home with Alesandro and she was totally destroyed. I thought it was related till her mum's death but it looked like it was something else on Alesandro. So I thought a move back to England maybe could bring us closer, but I don't know. It was maybe a bad idéa.", fortsatte pappa och det högg till i bröstet på mig. Pappa hämtade andan innan han fortsatte.

"No one of us is good on talking about feelings, when I try, I just mess up things. When her mum died, she just shut out the world and didn't let anyone in. I just want her to be happy but it feels like her mum and brother death didn't just leave a scratch on her, it tore her to pieces", pappas ord högg som knivar i magen. Jag hade inte alltid varit schyst mot honom och jag hade många gånger tagit ut min ilska på honom. Merediths röst bröt tystnaden som rådde. "Toby was exactly the same when Derek past away. He didn't talk to anyone or anything for a long while. People told me it was normal, he had lost his father and he needed space. And finally he started to talk but he didn't get through it before he also past away in cancer.", jag ryckte till när jag hörde vad hon sa. Hur dum kunde jag vara, klart att de hade träffats via någon av alla stödgrupper på internet där man kunde få prata med folk i samma situation. Det förklarade de mörka ringarna under ögonen och de fårade ansiktet.

"I'm sure she'll get thourgh it but I think she need to find someone she can talk with, someone she can trust. And I'm afraid it not going to be you. Not a psychologist, doctor or something like that either. Because she'll not trust them.", sa hon tillslut och jag såg pappa sjunka ihop på stolen när han hörde vad hon sa. Det gjorde ont att se pappa ledsen men Meredith hade rätt. Jag skulle aldrig kunna prata med pappa om allt som hade hänt. 

Jag orkade inte lyssna längre på deras sorgsna samtal och klev in i köket. Pappa ryckte till, tittade upp mot mig och pressade fram ett leende som såg långt från äkta ut. "So, what did you think of the room then?", sa han. 

"It was nice", sa jag och kände Merediths blick studera mitt ansikte.

"It was the pictures, wasn't it?", sa hon när hennes blick lämnat mitt ansikte. Jag ryckte till och insåg att hon sett mina ögon som fortfarande var lite röda.

"I can take them down if you want to, I just thoug--", började pappa oroligt innan jag avbröt honom. "No. I want them there", pappa nickade. Jag hörde min mobil plinga till i hallen och jag lämnade fort köket och jag drog upp mobilen ur jackfickan. 3 nya meddelanden. Jag klickade upp det första och läste.

From: Anonymous

Eleanor gave me your number, hope it was okay! Just wanted to say that I'd have a great afternoon with you, Eleanor and the lads, especially when you kicked Louis ass in Fifa ;) Could we maybe hang out some day? 

Niall xx.

Ett stort flin uppenbarades på mina läppar när jag såg Louis min framför mig när jag vann överlägset över honom på Fifa. Mina kusiner hade lärt mig något i alla fall. Nialls sms fick mig att le. Jag kunde inte förneka att jag gillade den irländska killen med det stora leendet och jag svarade honom fort.

To: Niall :) 

Of course it was! Yeah, his reaction was unforgettable ;)

I would love to! :)

Ash xx.

Andra sms:et var från Louis insåg jag när jag läst det.

From: Anonymous

I'll kick your ass next time, just so you know ;) 

To: Louis ;)

Don't be to sure ;)

Jag klickade slutligen upp det sista sms:et som fick mig att stelna till.

From: Anonymous

Hey, can you just answer me? 

What have I done to you? Cause nothing is a lie. 

Can we take it over a coffee?

Harry xx.

Kunde han inte lämna mig i fred? Jag ville inte se honom, inte prata med honom och absolut inte fika med honom. Min mobil stoppades ner i fickan på mina jeans utan att svara på Harrys sms. Pappa och Meredith kom ut till hallen innan jag gått. Pappa ursäktade sig och sa att han skulle på en jobbintervju och Meredith skulle hem. Jag nickade bara och väntade på att dörren skulle slås igen bakom dem. Min mobil började vibrera i min ficka följt av att ringsingnalen började ljuda i lägenheten. Jag drog upp den och såg Harrys nummer lysa upp skrämen. Fort klickade jag samtalet och sjönk ihop mot väggen när gamla minnen började riva i mig.

                                 ***

  Det hade nu gått två veckor sedan vi flyttade till London, jag hade spenderat en hel del tid med Eleanor, ägt Louis i Fifa, utökat min gaderob med varmare kläder och även träffat Niall ett par gånger, men varje gång Eleanor, Louis eller Niall försökte få med mig för att träffa resten av killarna hittade jag gång på gång ursäkter som att vi  skulle bort, handla, ja vad som helst för att slippa se de gröna ögonen stirra på mig.

Känslosamt kapitel för den stackars pappan ;) Iaf, tell me what ya think ↓

Previously on Trust: 

När han vände sig om högg det till i hjärtat, gamla minnen väcktes till liv och högg mig i hjärtat som knivar. Nej, nej, det var omöjligt. Det kunde inte vara han, det kunde det inte vara han.

”And I'm Harry.”, sa han och jag andades ut. Då var det inte han i alla fall men när jag vände blicken mot Harry igen högg det till i hjärtat och alla minnen av honom väcktes till liv så jag muttrade fort ”Ashley” innan jag vände bort blicken. Det enda som skiljde de två personerna åt var Harrys gröna ögon som jag kände bränna i nacken och jag bet mig i läppen. Detta var precis vad jag behövde när jag äntligen kommit över honom.

 Jag spenderade resten av eftermiddagen tillsammans med killarna och Eleanor. Alla var riktigt snälla och roliga och vi kom nära varandra på bara några timmar, förutom Harry då. Jag försökte hålla mig så långt bort från honom som det gick, men det var svårt när jag kände de gröna ögonen med den frågande blicken bränna i nacken.

”I should probaly go now”, sa jag när jag insåg att timmarna hade runnit iväg och jag ställde mig upp för att gå mot hallen.

”I can drive you, I need to go too”, hörde jag Harry säga och jag stelnade till.

”No, it's fine. I'll take a cab.”, försökte jag men Harry lät sig inte övertalas.

”Don't be silly, come on.”, sa han och reste sig upp för att gå. Jag gav med mig tillslut, vi sa hejdå till de andra och drog på oss våra skor och jackor. När vi kommit ut ur huset hade regnet slutat falla från himlen men solen hade inga planer på att visa sig och lämnade London i ett grått dis.

”This way.”, sa Harry och jag följde efter honom till hans bil. Jag hoppade in i passagerarsätet och fäste min blick rakt framför mig. Harry hoppade smidigt in i bilen och jag gav han min hemadress. Bilen började rulla ner för gatan och jag sneglade upp mot Harrys ansikte. Hans käkar var sammanbitna och hans blick var fäst på vägen framför honom.

”What have I done to you?”, frågade Harry och jag ryckte till. Såklart att han hade märkt att jag hade undvikit honom så gott det gick under eftermiddagen.

”W-What”, sa jag i ett försök att låta oförstående.

”You don't think I've noticed it. You avoiding me the whole afternoon and everytime you look at me, you look at me like I'm a murder.”, fortsatte Harry med blicken fortfarande fäst vid vägen framför honom. Jag svarade honom inte och tittade istället ut genom fönstret på jakt efter något som fångade mitt intresse.

”What have I done to you?”, Harry upprepade sin fråga och vände sig mot mig.

”Nothing”, mumlade jag och försökte att inte titta in i de gröna ögonen som jag visste stirrade på mig. Harry suckade och vände tillbaka blicken till vägbanan. Vi sa inget mer till varandra under den korta färden hem till mig. Jag hoppade fort ur bilen när den stannat utanför mitt hus, mumlade ett tyst ”thanks” till Harry och drog igen bildörren efter mig och skyndade mig sedan upp till våran lägenhet.

                                                         ***

 "Is anyone home?", ropade jag frågande in i köket och jag antog att jag måste varit väldigt tyst för pappa flög skrämt upp från stolen när jag kom in i köket. Jag lade fort märke till den blonda kvinnan som satt bredvid honom, jag höjde förvånat på ögonbrynen, vände mig mot pappa och väntade på en förklaring.

"Ashley, this is Meredith", började pappa och han såg nervös ut, som om han var rädd för hur jag skulle reagera. "We met over internet when we where in Italy", fortsatte han "Then it showed up that Meredith lived here too. So we decied to grab a coffe and she helped me to buy the missing funiture, my taste isn't the best you know." Jag kunde inte låta bli att flina, pappa hade verkligen ingen känsla för stil och jag såg mig om i lägenheten och insåg att den inte var lika tom på möbler som innan. Meredith hade god smak var jag tvungen att erkänna.

"Nice to meet you", sa Meredith och jag synade henne uppifrån och ner. Det blonda hårsvallet var uppsatt i en stram tofs, ansiktet var fårat och hon hade desperat försökt täcka de mörka ringarna under ögonen. 

"I've heard about your lost, I'm sorry", fortsatte hon och jag ryckte förvånat till.

"Time heal all sores", sa jag tyst.

"No, the time dosen't heal sores", avbröt hon mig och jag ryckte till. Alla psykologer pappa har tvingat mig att träffa har malt in de orden i mitt huvudet, inte för att jag har trott på det men det kändes konstigt när någon protesterade mot det. "They only heal when you're ready to move on.", avslutade hon och jag undrade vad hon hade vart med om för hon visste exakt vad hon pratade om. 

"We bought some stuff to your room too", sa pappa och bröt tystnaden som rådde i köket. Han kollade osäkert på mig, osäker på hur jag skulle reagera. "I guess I'll check it out then", sa jag och lämnade köket. Jag gick in i mitt rum och jag kunde inte säga något annat än att Meredith hade bra smak, igen. Gardiner i grått hängde i fönstret, sängen var full av kuddar och på väggen hängde bilder. Den första föreställde mig, mamma, pappa och min nyfödda lillebror, den andra mamma och mig. Jag hade en stor glass i handen och log stort mot kameran. Den tredje var på mig och Alesandro nere vid havet. De två första bilderna gjorde att det högg till hjärtat. Jag visste inte ens att de bilderna fanns kvar. Tårarna började sakta rulla ner för mina kinder, jag satte mig i sängen och tog ner fotot som föreställde mig och mamma från väggen. Tårarna träffade glaset som ramade in fotot och jag strök bort dem med baksidan av handen. Min blick blev suddig av tårar när jag tittade in i mammas bekanta ansikte. De blåa ögonen log mot kameran och hennes smilgropar avslöjades av hennes stora leende. Jag la undan fotot och gråten tog över.

Jag och min kusin (eller kusin och kusin, han var säkerligen pappas brors frus sysslings morfars son. Men det gick inte att hålla reda på ändå så det är lika bra att kalla han kusin.) stod ute på verandan, i skuggan som parasollen ger och tittade ut över de prydliga raderna med vindruvor som letade sig ner för slätten. Det var i början av sommaren och temperaturen låg runt 25 grader. Den italienska landsbygden var fredlig och jag förstod varför pappa valde att flytta hit efter min mammas och lillebrors död. Det tog nästan en timma härifrån till närmsta stad och de enda verksamheter som fanns i närheten vingårdar och små gårdsbutiker där du kan köpa allt från olivolja till getost. De flesta vingårdarna och gårdsbutikerna häromkring ägs av personer som var på något sätt var släkt med min pappa, och mig såklart. 

"När åker ni då?", min kusins röst väckte mig upp ur mina tankar. "På fredag", svarade jag. På fredag skulle vi flytta tillbaks till England, dock inte till Manchester utan in till London, efter 10 år. 

"Jag kommer att sakna dig, blekfis", flinade han. Blekfis hade blivit mitt smeknamn av min kusiner då jag hade ärvt min mammas ljusa pigment och min ljusa hy stod i kontrast till släktens mer gyllenbruna.

"Tyst med dig", muttrade jag och Alesandros flin blev större.

"Sugen på att bada?", sa han sen och pekade mot den slingrande stigen som ledde ner till klipporna där vi brukade bada. Det var nog det bästa med att bo på den södra västkusten i Italien, bad nästan året runt.

"Absolut", svarade jag honom och rusade sedan in på mitt rum för att byta om till bikini och en stund efter det var vi på väg nerför den slingranden stigen.

 "Sisten i är en rutten oliv", ropade Alesandro och kastade sig i vattnet. Jag hade ingen chans att hinna i före honom och när jag slutligen hoppade i det turkosa vattnet muttrade jag åt honom "Det var inte rättvist". Alesandro flinade bara åt mig innan han försvann under vattnet.

Vi badade en stund innan min farmor kom ner och ropade att maten var klar. Jag och Alesandro skyndade oss upp och bytte om innan vi slog oss ner med min pappa, några kusiner, min farmor, min farbror och min farbrors fru och började äta. Samtalet runt bordet handlade om min och pappas flytt tillbaka till London. Min farbror tyckte att det var en dum idé att flytta tillbaka. Dels för att det kommer väcka upp så mycket plågsamma minnen och dels för att det skulle kännas tomt utan oss här nu, men pappa var fast besluten att vi skulle tillbaks. På något sätt hade pappa fått in mig på ett universitet i London och där skulle jag börja efter sommaren.

 De sista dagarna i Italien spenderade jag med släkten, såklart, och i havet. Italien bjussade på en riktig värmebölja och temperaturen var sällan under 30 grader. Det kändes konstigt att lämna Italien för ett regnigt London där temperaturen låg runt 15 grader. Brr..

                   ***

Fredagen hade kommit och jag och pappa stog utanför flygplatsen i ett stekande hett Italien. Det var en av de varmaste dagarna på länge och de flesta höll sig inne för att komma undan solen och den stekande hettan. Pappa kollade sig nervöst omkring för att kontrollera att vi hade väskorna, passen och biljetterna för 55:e gången. Jag suckade tyst och himlade med ögonen. "Kan vi inte gå in nu? Jag svettas ihjäl här ute.", sa jag och nickade mot termometern som stog på 38 grader. Pappa nickade och vi gick in i flygplatsen. Det var svalkande där inne till skillnad från hettan där ute. Pappa gick fram till tavlan där alla flighter stod. Han kollade en stund innan han vände sig mot mig och pekade mot en inchecknings disk i ena änden av flygplatsen.

 Det var inte många i kön framför oss, ett äldre par och en barnfamilj. Ja, hela flygplatsen var rätt öde. London var väl inte direkt det populäraste resemålet, man lämnar knappast ett soligt Italien för ett regnigt London. När vi checkat in styrde vi stegen mot säkerhetskontrollen. De två männen som stod där såg mer döda ut än levande och verkade inte som om de skulle bry sig om det passerade en bomb, pistol eller en kniv. Framme vid gaten satte vi oss ner och blickade ut över det italienska landskapet bakom flygplatsens landningsbanor. Det gjorde lite ont att lämna Italien som kändes som mitt hemland nu. Pappa la en arm om mig och mumlade "Vi är tillbaka snart.". Jag log lite mot honom och vände sedan blicken tillbaka mot landsbygden utanför. 

Tell me what you think ↓ Lite segt i början kanske men det blir bättre ;)

"Det är som om jag kunde uppleva olyckan igen, från ett annat perspektiv. Jag ser mammas bruna hår som är uppsatt i en hästsvans guppa medan hon sätter in min lillebror i bilen. Hon vänder sig sedan mot mig och ler samtidigt som hon frågar om jag inte ska komma och sätta mig i bilen så att vi kan komma iväg till skolan. Jag ser sedan mig. Mitt blonda hår hade mamma omsorgsfullt flätat i två flätor, skoluniformen är nytvättad och struken dagen till ära. Ja, för den dagen var den sista i skolan innan sommarlovet. Vi skulle spendera den sommaren i Italien, hos min pappas släkt. Men det blev inte bara en sommar. Det blev år. Tio år. I bilen på väg till skolan nynnar jag och mamma på låtarna som spelas på radion, glada sånger om att sommaren var på väg. Låtar jag inte har klarat av att lyssna på sen dess. Alla var glada, solen sken och Manchester var nog himmelriket på jorden då. Då. Sedan händer det där. Det där man aldrig tror att man själv ska behöva vara med om. Vi är i den svängen som kallats "Mördarsvängen" i alla tider, en tvär sväng utan räcken som skiljer vägbanorna åt och helt utan sikt. De flesta kryper fram i svängen för att inte riskera något. Och sedan går det fort. En silvrig BMW kommer mot oss i alldeles för hög fart, får sladd i svängen och kraschar rakt in i vår bil. Båda bilarna voltar ner från vägbanan i en våldsam fart. Jag slungas ut ur bilen någonstans i den snabba rullningen ner för slänten och ser på medan de två bilarna fattar eld. Lågorna slickar bilarna och det finns inget jag kan göra för att stoppa den. Jag ser min mamma och lillebror bli innebrända. Jag ser min mamma och lillebror långsamt dö mitt framför ögonen på mig."

 Jag sätter mig upp med ett ryck. Min puls är hög och hjärtat bankar hårt i bröstkorgen. Samma dröm. Samma dröm som jag har haft varje natt i tio år. Alltid lika detaljrik och alltid lika smärtsam. Jag och pappa klarade inte att stanna i Manchester länge efter olyckan. Det var för mycket minnen. Redan fem dagar efter att min värld hade vänts upp och ner flyttade vi från Manchester och flyttade in hos pappa släktingar här i södra Italien. Och här är vi fortfarande. Tio år efter olyckan. 

Mitt namn är Ashley Thompsson och det är är min historia om mitt liv.

Då är prologen till min första fanfic uppe, kommentera gärna vad ni tyckte här under ↓

2 kommentarer till kapitel 1 kanske? :)