The Past - Kapitel 42
"I think we're pretty screwed", sa jag tyst och jag kände Niall stelna till bakom mig. Det var definitivt någon, nej några, där nere; ljudet från kängorna som slog mot golvet var för uppenbart. Låga mummel hördes, men de var alldeles för låga för att jag skulle kunna höra vad de sa. Vad jag visste hade det aldrig varit någon här sedan Aleks hittade det; det låg avlägset, byggnaden var gammal och rutten och det fanns inget av värde här inne. Tills nu. För nu var både jag och Niall här.
"I'm going down", konstaterade jag bestämt.
"No, you're not", kontrade Niall och hans hand grep tag i min överarm. "What if you get shot?" Hans ton var fylld av oro och jag log lite åt honom.
"I won't", svarade jag och ryckte åt mig min arm.
"It sounds like they're quite a few."
"I've done it before."
"It's dangerous."
Jag suckade, vårt argument kom ingenstans. "I hope you know you have nothing to say in this, I'm going down and that's final."
"But then I'm coming with you", Nialls röst var spänd och jag kunde höra oron han antagligen kände just nu.
"Never", det var Nialls tur att sucka nu när han förstod att han inte kunde ändra min åsikt. Jag rörde mig mot sängen och lät min hand försvinna in under madrassen. Pistolens kalla metall kylde fort ner min varma hand när jag fick tag i den och drog ut den. Jag kände Nialls blick bränna i ryggen, hur han studerade varje rörelse jag gjorde med pistolen.
"Stay here, okay?" Jag vände mig om för att hoppa ner genom den lilla luckan upp hit. "If someone comes; run. Try to get to the gym and ask for Finnick. Okay?"
"Okay", han svalde nervöst.
"Hey, don't worry", jag log, försökte lätta den spända stämningen.
"Easy for you to say; you're going down there with heavily armed men and you tell me not to worry", hans tonfall var sarkastiskt och jag kunde höra att inte alls var glad över min idé
"You have to trust me; I got this, okay?"
Niall mötte min blick, hans blåa ögon stirrade intensivt in i mina, "Okay."
FLASHBACK END
"You have truly changed Alina", Boris ögon sökte mina men jag vägrade att möta dem.
"Move", väste jag kallt och greppade pistolen hårdare. Boris tittade på mig för en sekund till innan han började gå igen. De sista fem minuterna sa jag inte någonting och inte han heller, tills vi stannade framför ett tvåvånings hus i tegel.
"He's here. But it would be stupid of you to walk in there; they are way too many for you fight, no offense."
Jag gav honom en 'no-shit' blick,
"It's not my plan either. Exactly where is he?"
"I don't kn--", Boris var avbryten där av pistolen som jag nu tryckte in i hans rygg.
"Where. Is. He?"
"S-Second floor, the room with view over the backyard", stammade han och jag lättade mitt grepp.
"Now was that so hard?" Jag kunde inte hjälpa att flina åt hans uppenbara skrämda reaktion; bara sättet han pratade på avslöjade det. Den flörtiga, självsäkra tonen var nu osäker, rädslan var enkel att uppfatta.
"Can I leave now?"
"No", svarade jag innan han knappt hade hunnit avsluta meningen. "You're going to go in there and in someway get as many as possible out of there, one way or another. Tell them you saw me or someone else. I don't care how, just do it", jag ryckte på axlarna, tanken på att jag var så nära honom gjorde mig otålig. "And don't even think about disobey me."
Så fort Boris hade försvunnit in i huset rörde jag mig mot baksidan, försiktigt; jag ville varken bli sedd eller hörd. Ett trästängsel inhängnade tomten på baksidan som jag lätt hoppade över. Andra våningen, utsikt mot bakgården upprepade jag tyst för mig samtidigt som jag vände blicken upp till övervåningen på huset. Två rum kunde jag urskilja; det ena med fördragna gardiner, det andra såg tomt ut. Jag backade lite till för att få en klarare inblick i rummen och jag kunde bekräfta att det ena var tomt; Niall måste vara i det andra. Fort flyttade jag mig över gräsmattan till hörnet på huset och synade vägen upp; letandes efter något som skulle hålla en klättring. Ett gammalt bord stod en bit bort och jag flyttade det intill husväggen. Det såg inte jättestabilt ut men det borde hålla, en stund i alla fall. Jag stoppade in pistolen innanför byxliningen innan jag hoppade upp på bordet och greppade den övre fönsterkamren på det nedre fönstret och hävde mig upp. Därifrån nådde jag uppe till fönsterbrädan på det översta fönstret och drog ut pistolen som jag använde för att krossa fönstret. Jag hörde endast kraset av glas som spräcks väldigt svagt, som ett backgrunds mummel. Min puls dunkade i öronen, kroppen var på helspänn och smärtan från att ta stöd på de vassa glasbitarna var ignorerad. Tanken på att han var där inne fick mitt hjärta att slå hårdare, adrenalinet pumpade fortare. Så fort jag hade hoppat igenom fönstret såg jag honom. Han satt på en gammal, bråersjunken säng och hans händer var begravda i det ljusa håret. Det var först när jag tittade upp jag insåg att detta inte var så smart. För vid dörren stod en muskulös, lång kille med en AK-47:a vilandes i hans händer.
Uhu... Inte så smart Alina, eller?
The Past - Rolllista
Dessa är såklart inte alla, men i alla fall några av de som jag tror kommer komma tillbaka in i historian.
The Past - Kaptiel 41
Boris självbelåtna flin försvann fort när han kände den kalla metallen tryckas hårdare mot hans oskyddade mage och han tittade på mig med stora ögon. Rädslan i hans blick var uppenbar, likaså hur hans andetag verkade fastna i halsen på honom. En välbekant känsla väcktes återigen till liv; känslan att ha kontrollen av en annan människas liv. En del av mig hade saknat det, inte att döda, inte att vara en betydelsfull medlem i ett gäng, utan att ha kontroll över någon. Att känna sig fruktad.
"Who's in charge now, huh?" flinade jag och jag hörde hur Boris öppnade munnen bara för att stänga den igen. "Never trust someone like me."
"W-What do you want?" Boris slickade nervöst sina läppar och stirrade ner på mig med osäkra ögon.
"I think you know perfectly well", sa jag kallt och för att betona det tryckte jag pistolen hårdare in i magen på honom. Han svalde hårt, blicken flackade. Jag visste att det jag krävde av honom skulle leda till hans död, för min hand eller för någon annas. Boris hade alltid varit den raka motsatsen till hans bror; han var egoistisk och han skulle göra allt han kunde för att hålla sig kvar vid livet, om det så bara var för ett par ynka timmar.
"Do you want to help me or not?" väste jag.
"P-People told me he changed you. They told me you're a coward now", Boris röst kom ut minst en oktav högre en vanligt och jag höjde på ögonbrynen, väntandes på fortsättningen. Han tog ett djupt andetag, "But it's hard to believe now."
Jag suckade, "I don't have time for your bullshit today; if you're going to consider if I'm going to shot you or not you better hurry up before I get really mad."
"I really shou--"
"I couldn't give a shit more about what you should do or not! It seems like you're forgetting who's in charge; I'M the one pointing a gun at YOU so you better listen to me", jag kände hur ilskan växte inom mig, tillsammans med rädslan. Jag visste att sekunder kunde avgöra en människas öde och jag vill verkligen inte riskera något.
"Now, show me the way", kommenderade jag barskt och jag Boris en puff med pistolen. På stela, tveksamma ben började han röra sig neråt gatan och jag var tätt bakom honom, fortfarande med draget vapen men lite mer avslappnad eftersom Boris själv inte hade något att försvara sig med och han var mer eller mindre tvingade att lyda mig.
Vi sa inte ord till varandra under tiden vi gick, Boris fortfarande ett par steg framför mig. Den kalla vinden bet i mig, den tunna jackan jag bar hjälpte inte det minsta och trots våran raska takt tog det inte lång tid innan jag var genomfrusen. Boris ska vi inte ens prata om, han hade inget annat än en flanellskjorta på, men jag kunde inte bry mig. Gatorna runt omkring här var inte helt okända för mig, Aleks and mina upptäcksfärder som barn hade aldrig stoppats av några gränser för var vi inte skulle vara. Jag log svagt vid minnet, allt hade verkat så enkelt när jag var liten; ja allt hade varit väldigt enkelt tills jag hade börjat bry mig om personer. Men om man inte kunde bry sig, om man inte kunde älska - vad fanns det då att leva för? Denna tanken hade först slagit mig när jag flyttade till London, innan hade jag bara hatat mig själv för det; hatat mig för att jag älskade min bror, för att jag älskade Dimitri, för att jag överhuvudtaget kände något. Men nu hade min uppfattning ändrats - för hade jag egentligen levt för förut?
Ingenting.
"Why him?", Boris röst bröt tystnaden och jag ryckte förvånat till,
"What?"
"I mean, why do you like him so much? Why does he mean so much to you?"
Jag stannade upp för ett steg; Boris fråga förbluffade mig och jag hade inget svar på den. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte komma på det; vad var det som var så speciellt med Niall?
"I-I guess he was the first person I let in", svarade jag tillslut.
"And is it worth it? To let someone in?" Boris var den som stannade upp nu och mötte min blick. "Are you not afraid?"
"Afraid of what?" kontrade jag.
"That he'll make you weak", han betonade 'weak' extra hårt, så att jag absolut inte skulle missa det. "I can already tell he does, Alina. Don't let a little fling destroy you", jag kunde höra flinet i hans röst; jag antog att han hade insett sitt öde, i vilket fall som helst skulle han dö och om det var för min hand kanske inte spelade så stor roll längre. Jag visste att hans mål var att provocera mig, att bli kallad för svag hade alltid fått mig att gå igång men den här gången flinade jag bara,
"Let him make me weak then, I couldn't care less. Now move."
WOHOOO! I'm back! Hoppas verkligen ni tycker om det, känns som om det var års sedan jag senast skrev hahah ;) Tack för era super gulliga kommenarer, i <3 u