The Past - Kapitel 30
Previously on The Past:
"Sounds good", svarade jag. "But you better should start packing now so you can get away from here as soon as possible. It's good if you can leave in an hour", föräldrarna nickade och försvann sedan ut ur köket med Alyssa i släptåg och jag lämnades kvar i köket med den äldre damen. Hennes brännande blick gjorde mig obekväm och jag vände mig om för att gå, då jag ansåg att mitt uppdrag var slutfört, när jag hörde hur hon harklade sig och jag stannade till för att höra var hon ville säga.
"You killed my son and his family; his wife and their two year old son."
"They didn't deserve it", sa damen efter en stunds tystnad. Jag stod kvar med ryggen mot henne, trummande med min fot; något som hade blivit till en vana när jag kände mig nervös.
"None of us did", svarade jag kallt och svalde sedan. "By the time I did, I was too involved in this mess to even question what I did."
"You remember him?", frågade hon och jag hörde hur hämndlysten hennes röst var; som om hon hade hållt så mycket ilska inom sig så länge att hon inte längre kunde kontrollera sig. Sorgen skärde igenom hennes röst när hon fortsatte "He had the most beautiful eyes I'd seen; dark blue. Really dark, but still shining blue and they sparkeld. His son had his eyes too", när hon började beskriva hans utseende väcktes minnena av hennes son och hans familj till liv. Minnen jag trodde jag hade begravt djupt inne i mig, men tydligen inte; de var lättare att väcka till liv än vad jag trodde.
"Simon. Simon Golovin was his name", sa jag tyst. "He worked at a fabric a couple of blocks from here. The most of his sparetime, after he had finished work, he played poker and drank at one of our nightclubs. He wasn't really a star at poker and he soon had played out all his money, and yours too I guess. We lend him money so he could afford food and the rent for his family. He countined to play, he wasted all the money he got from us and from his work and when we wanted our money back; he didn't have them. We were very patient with him, we gave him week after week, but he never payed back."
FLASHBACK
"I don't have the money", svarade Simon undvikande samtidigt som han vände ner blicken.
"I've been very patient with you. Hell, I've given you weeks after weeks but you never have the money!", jag höjde rösten och tog ett par steg längre in i hallen till familjens Golovins bostad. "We were kind and lend you money and you never give them back", jag flyttade mig närmare honom med ett lömskt flin på läpparna. Det här skulle bli kul, särskillt med tanke på att han hade en fru och en son som han uppenbarligen tyckte väldigt mycket om.
"Please, just one more week. I swear I'll have them then", bad han när han förtstod hur illa ute han var, men det ändrade inte mitt beslut; det här hade varit hans sista chans.
"This was your last chance, you have got more chances then anyone I knew", sa jag kallt.
"But I pro--"
"How do you think ut would make us look if we let you slip?", frågade jag, fortfarande med ett lömskt flin. "Weak. And we can't have that, can we?", jag lutade mig närmare hon och kände hur njutningen av att se Simons rädda ansikte började kännas i kroppen. "You know the rules, don't you? If you can't pay, you can't live."
Jag såg hur Simons hand började leta efter något att försvara sig med, hans hand strök över lådorna i hallen och han fick tag i något som såg ut som en tång. Jag skakade flinande på huvudet.
"Nah, don't think that will help you", skrattade jag innan mitt ansikte återigen blev seriöst. "It's going to be great to clean up the city from one more of you pricks."
"The real pricks are you", hörde jag en feminin röst säga och jag vände mig om för att se kvinnan jag antog var Simons fru stå med en pistol riktad mot mig. För en sekund sedan stelnade jag till men när jag såg att säkerhetsspärren var på flinade jag för mig själv; hon hade nog aldrig fått lära sig hur man lossar en, eller ens att det fanns en sådan spärr.
"Aw, look how brave you are, trying to save your prick to man", flinade jag och jag såg hur hon spände sig. Det blonda håret var stramt uppsatt i en låg tofs, ett par slingor hade letat sig ur tofsen och var ordentligt undanstrykna bakom hennes ena öra. En blå, söt, flickig blus satt på hennes överkropp och den var prydligt nedstoppad i en svart skjol; hela outfiten fick henne att se ut som den idella dottern, mamman och frun. Min egen klädsel var ju nästan skrattretande i förhållande till hennes, mörka jeans och svart kappa.
"Leave him alone or I swear I'll pull the trigger", hotade hon men jag hörde hur skräcken i hennes röst skar igenom. Istället för att lämna honom i fred tog jag det sista steget mot honom så att det nu endast var ett par centimeter mellan oss och jag började leta efter min kniv i fickan på min kappa. Med ett triumferande leende tog jag upp den och förde den mot Simons hals. Jag såg hur hans ögon spärrades upp i rädsla och jag hörde hans frus andetag öka när hon förstod vad jag tänkte göra. Ett välbekanta klick hördes och jag kunde inte låta bli att flina innan jag vände mig om och med ett par snabba steg var jag framme vid kvinnan, hade slagit pistolen ur hennes hand och själv tagit upp den så att jag nu var den som pekade med pistolen mot henne.
"Look how the tables have turned", flinade jag och lossade säkerhetsspärren. "Oh, and next time you decied to fire a gun, make sure you undo the saftey", skrattade jag innan jag siktade pistolen mot hennes oskyddade bröst.
"No!", hörde jag Simon ropa och jag hörde hur han kastade sig mot mig. Av ren reflex vände jag mig fort om och sköt honom i benet så att han föll ner på golvet, oförmögen att röra sig. Med ett lömskt leende vände jag mig tillbaka mot den blonda kvinnan.
"Where were we now again?", flinade jag och mitt finger kramade avtryckaren när jag avbröts av en ljus barnröst.
"Mom", var allt pojken fick fram innan hans ögon också spärrades upp i skräck och jag noterade att han hade samma ögon som sin pappa. Mörkblåa. Och med tillfredsställelsen av att se pojkens reaktion dödade jag utan en närmare tanke hans mamma, mitt framför ögonen på honom. Simon blev tvungen att bevittna sin egen sons död innan han också följde med resten av sin familj in i döden.
FLASHBACK END
"I'm sorry for all pain I've caused you", mumlade jag och överraskade mig själv med att säga det. Det var otroligt sällan jag bad om ursäkt.
"It's like getting your heart ripped out twice and then replaced", svarade hon med lugn stämma. "But why did you change? Why did you save Alyssa?"
"Because, some people change you", jag kunde nästan slå till mig själv för att säga det; det kunde inte funnits något mer olämpligt att säga.
"Well, who ever it was, I owe him a thank you for saving my nephew's daugther. And go back to him, because, as you said, none of you did deserve this. None of us did."
Skulle fått upp det här kapitlet vid åtta och sedan glömmer jag av det helt och hållet och nu är klockan kvart i tolv ahahah. Iaf, imorgon åker jag till Paris och är där tills på tisdag och kommer tyvärr inte att kunna uppdatera, ni kommer tyvärr behöva vänta ända tills på onsdag för nästa kapitel, tyvärr. Men kika in här på onsdag igen så är jag back on track!
Skulle fått upp det här kapitlet vid åtta och sedan glömmer jag av det helt och hållet och nu är klockan kvart i tolv ahahah. Iaf, imorgon åker jag till Paris och är där tills på tisdag och kommer tyvärr inte att kunna uppdatera, ni kommer tyvärr behöva vänta ända tills på onsdag för nästa kapitel, tyvärr. Men kika in här på onsdag igen så är jag back on track!
Vad tyckte ni om kapitlet då? Vad tyckte ni om Alina i flashbacken? Tell me what ya think! Konstruktiv kritik tas gärna emot! :D
The Past - Kapitel 29
Previously on The Past:
"I'm on my way, I just took a pause", svarade jag. "To think, I guess."
"It seems like a lot is going through your head now", konstaterade Josh och jag nickade. Jag hade inte berättat för honom om allt som hade hänt men han verkade ändå fatta. "Just follow your heart, because it's the only way to get things right", han gav mig en vänlig klapp på ryggen innan han ställde sig upp.
"Alina, go in there and wait", uppmanade Vladimir och nickade mot en övergiven byggnad. När jag tvekade la han argt till "now", och jag bestämde mig för att lyda honom. Stegen bort till huset var tunga och min hjärna arbetade på högvarv för att komma på en lösning på situationen. Jag puttade upp dörren och gick in. Det luktade gammalt och någon frän doft av vad jag antog var sprit hängde kvar i luften och jag förstod att det måste var ett gammalt bryggeri. Nervöst vankade jag av och an i väntan på Vladimir, Andrej och dennamnlösakillen. Tillsist puttades dörren till ett av rummen upp och Andrej kom ut med ett förnöjt flin på läpparna. Han stängde dörren bakom sig innan han gick fram till mig.
"Make sure you do it or there'll be consequenses. We'll leave now, so come back when you're done", sa han med hård ton innan han drog upp en kniv ur sin ficka och kastade mot mig. "Have fun!", la han till med en blinkning innan han försvann ut i kvällsluften.
***
"Shh!", uppmanade jag den lilla flickan som satt framför mig. "I'm not going to hurt you, but you have to be quiet", hon tittade upp på mig med tårfyllda, rädda ögon. Hennes underläpp darrade och dömma av hennes reaktion visste hon nog vem jag var. Det gjorde mig en aning nedstämd att se att hon var så rädd för mig, men jag anklagade henne inte; hon hade all rätt i världen att vara det. Jag ville inte veta vad hon hade fått veta, vilka historier om mig och Aleks de hade skrämt med henne med. Aleks och jag var ökända för våra brutala, skickliga, hänsynslösa sätt att döda, det visste jag, men jag trodde inte att vi var så fruktade. Fast Aleks var död nu och jag antog att jag också skulle vara det snart. Skulle hon och hennes familj överleva behövde jag få bort dem härifrån. Jag tog av mig luvan till tröjan jag bar och släppte ut mitt hår. Det föll i vågor ner över axlarna och ett par slingor hamnade för mitt ena öga och jag strök tillbaka dem en aning irriterat.
"I don't want to hurt you and I'm not going to but you've to be quiet or the otherwill find us. And kill us", flickan tystnade omedelbart och det syntes att hon gjorde sitt bästa för att inte döda oss båda. Hon såg ut att slappna av en aning när hon förstod att jag inte tänkte skada henne.
"W-why do they w-want to k-kill us?", frågade hon med en ljus röst och jag hörde hur hon stammade en aning; jag kunde inte avgöra om det var av situationen eller naturligt.
"Because, this world is messed up", svarade jag, en aning hårt kanske för jag spg ur hon skrämt ryckte till och jag suckade. "I promise, I'll never hurt you. You don't have to be afraid of me."
"But you, yo--", jag förstod vad hon ville säga och vad hon ville få fram.
"People change. I know what I've done, but I promise you I won't hurt you. Pinky promise?", uppmuntrande jag och räckte fram mitt lillfinger och till min lättnad besvarade hon handlingen.
"Pinky promise", svarade hon och gav mig ett litet leende som snabbt suddades bort när jag tog upp kniven ur min ficka. Hennes ögon spärrades upp och hastigt makade hon sig längre bort från mig och jag förstod att jag hade handlat för hastigt.
"No, no, no. I won't use this on you, I just need to fix some "evidence" so they believe me", sa jag med lugn röst.
"Who are they?", flickan satt fortfarande på ett bra avstånd till mig och det var tydligt att hon inte litade på mig fullt ut.
"The less you know, the better", svarade jag bestämt innan jag rullade på ärmen på tröjan så att min bleka hy blottades. "Please, look away now", hon vände omedelbart bort blicken när hon förstod vad jag skulle göra och fort drog jag kniven över den känsliga huden på min handled. Blod började genast sippra ut ur såret och det dröjde inte länge innan det började droppa ner på golvet; precis som jag ville. På så sätt kunde jag lura Vladimir och hans gäng att jag faktsikt hade dödat henne. När jag bedömde att det hade blött tillräckligt drog jag ner tröjärmen igen och tryckte mot såret för att stoppa blodflödet, jag hade verkligen ingen lust att förblöda. Efter en stund bestämde jag att det fick vara nog och jag ställde mig upp.
"Can you show the way home to you?", frågade jag och hon nickade. "Good. Let's get out here now then", jag sträckte ut min hand mot henne för att hjälpa henne upp och tveksamt tog hon den. Lätt drog jag upp henne och när hon stod upp synade jag hennes klädval. Den vita klänning var för uppenbar och för lätt att lägga märke till. Jag tittade mig omkring i lokalen vi var i efter något som hon kunde ta över sin klänning och min blick fastnade på en mörk tröja som var slängd över en stol. Den skulle säkerligen vara för stor för henne men bättre än inget i alla fall. Jag gick fort fram till den, hämtade den och räckte den sedan till flickan.
"Take this on", kommenderade jag och hon lydde. Tröjan räckte nästan ner till hennes skor och ärmarna snuddade nästan vid golvet. Vi hjälptes åt att rulla upp ärmarna så gott det gick och försöka få tröjan att sitta lite bättre.
"Come on now", sa jag när vi var nöjda med resultatet och öppnade försiktigt dörren till rummet vi var i. Jag svepte med blicken över stället för att försäkra att ingen var där. När jag konstaterade att kusten var klar nickade jag åt henne att komma. I tystnad gick vi ut ur huset och började gå åt det hållet tjejens hem låg. Jag gick fort, lite för fort för att hon skulle hinna så jag fick stanna och vänta in henne ibland även om det syntes att hon gjorde sitt bästa för att hänga med.
"We're here", sa flickan och nickade mot tegelhuset vi stod framför. Jag drog ett djupt andetag för att svälja nervositeten inom mig. Egentligen visste jag inte ens varför jag var nervös; jag borde knappast frukta hennes familj eller vad som väntade på andra sidan dörren.
"Are you parents home?", hon nickade som svar och gick fram för att öppna dörren. Jag följde efter henne in i den dunkelt upplysta hallen som ledde till köket där jag antog familjen var.
"Alyssa!", utbrast det jag antog var mamman när flickan, som tydligen hette Alyssa, klev in i köket. Hela familjen, som bestod av en pappa, mamma och en äldre dam, sprack upp i stora leenden och mamman kastade sig om Alyssa och drog in henne i en varm omfamning. Sedan klev jag in och reaktionerna var inte dåliga. Mamman backade skrämt undan, fortfarande höll hon om sin dotter, pappans ögon spärrades upp och man hörde hur hans puls ökade och den gamla damen bara stirrade på mig med tom, hämdlysten blicken. Och det skrämde mig.
"P-please, don't h-hurt our daughter. We don't have money, we only have this house an-and we ha--", jag hade hört den här ramsan hur många gånger som helst; hur de förklarade att de varken hade pengar eller något annat intressant.
"It's not my plan either", sa jag och jag såg hur deras ansiktsuttryck gick från skrämt till chockat; som om de inte trodde på mig.
"Y-you won't hurt her?", stammade pappan förvånat. Hans mörka hår var kortklippt och ett par blåa ögon tittade nervöst upp på mig. Alyssa måste ha fått hans ögon.
"No. As I said, it's not my plan to hurt her and you in someway and I don't want money or something else."
"What do you want?", frågade mamman medan hon strök Alyssa över håret.
"I want you to get out of here", svarade jag bestämt för att inte få det att låta som ett altenativ, något som de själva kunde överväga.
"Get out of here?", upprepade hon. "Like move?"
"Exactly", sa jag lugnt. "For hers sake. And yours. If you don't, no one of us will live tomorrow."
"So, there's someone who wants to hurt her?", frågade pappan.
"There's someone who want me to kill her, yes", bekräftade jag.
"Why? Who? And why does you wa--", malade mamman på innan jag avbröt henne.
"The less you know, the better", jag upprepade samma sak som jag hade sagt till Alyssa. "So, do you any place where you could stay?", det såg ut som om båda föräldrarna tänkte igenom alla möjliga altenativ innan mamman tveksamt yttrade sig.
"We maybe could stay with my mum. She lives around an hour from here, in a small village."
"Sounds good", svarade jag. "But you better should start packing now so you can get away from here as soon as possible. It's good if you can leave in an hour", föräldrarna nickade och försvann sedan ut ur köket med Alyssa i släptåg och jag lämnades kvar i köket med den äldre damen. Hennes brännande blick gjorde mig obekväm och jag vände mig om för att gå, då jag ansåg att mitt uppdrag var slutfört, när jag hörde hur hon harklade sig och jag stannade till för att höra var hon ville säga.
"You killed my son and his family; his wife and their two year old son."
Vet att min uppdatering har blivit så mycket sämre nu, men jag har inte riktigt tid till att uppdatera varje dag tyvärr :( Men tack för era underbara kommentarer, i love u, och här får ni ett längre kapitel som kanske kompenserar upp för den dåliga uppdateringen? ;)
Vet att min uppdatering har blivit så mycket sämre nu, men jag har inte riktigt tid till att uppdatera varje dag tyvärr :( Men tack för era underbara kommentarer, i love u, och här får ni ett längre kapitel som kanske kompenserar upp för den dåliga uppdateringen? ;)
6+ för nästa?
The Past - Kapitel 28
Previously on The Past:
"You see the girl over there?", jag ryckte till vid "girl". Tjejer brukade inte vara något man blandade in i det hela och jag höjde blicken för att se vad han menade. Trettio, fyrtio meter framför oss stod en liten tjej, hon kunde inte vara mer än fem, sex år. Hennes blonda hår hängde ner över hennes rygg och en vit klänning satt på hennes smala kropp. Det här var inte något "behövligt" mord - det här skulle bli ett mord för att bevisa vilken makt de hade över mig. Ett mord bara för att det var underhållande.
NIALL'S POV
"Seriously Niall, can't you never find a normal girlfriend?", Liam skakade på huvudet samtidigt som han kliade sig i nacken. Jag valde att inte svara; vad skulle jag säga?
"Her world is so far away from our, I can't even believe we live in the same world", fick jag ur mig tillslut. "I guess I wanted to help her, to be the change in her life but she kept so much for herself."
"Well, you did your best and I think she's still stuck in her past", konstaterade Liam lugnt innan han slog sig ner på soffan bredvid mig.
"I can't figure her out and it's driving me crazy. I just can't get her out of my mind, no matter how hard I try. It's something with her that makes me so attached to her."
"Well, it's good she's gone before you really fell for her", jag ryckte till av det Liam sa. Jag visste att han aldrig hade tyckt om Alina, inte efter det han fick veta vad hon hade gjort, men hur kunde han säga att det var bra att hon var borta?
"You think it's good she's gone?", jag menade egentligen inte att säga det högt men när jag väl gjorde det märkte jag hur det var Liams tur att rycka till.
"If this had happend here, she would be in jail. For lifetime."
"She wouldn't have done it here", sa jag bestämt. Det var något inom mig som gjorde att jag kände mig tvungen att försvara henne.
"Just 'cause she would get caught?", man hörde hur Liams röst började bli trött, som om han inte hade förväntat sig att jag skulle argumentera emot.
"No!", utbrast jag irriterat. "She had no choise."
Liam skakade återigen på huvudet. "I don't see why you're defending a murderer Niall."
Jag stirrade på honom med ett chockat uttryck; som om jag inte kunde tr att han precis hade sagt det om henne.
"I'm just trying to help you, you know. I don't want to be rude but you have to get her out of your life and see her for who she really is."
Jag visste att han bara ville hjälpa mig, jag visste att han hade rätt.
Alina var trubbel. Hon var allt hon inte borde vara. Hon var kallblodig, hänsynslös. Och ändå kunde jag inte få henne ur mitt huvud. Hur bra hennes hand passade i min, hur perfekta hennes läppar hade känts mot mina.
Hon var trubbel och jag gillade det. Lite för mycket kanske.
***
"Niall!", utbrast vår gitarrist Dan när jag för femte gången i rad tappade bort mig mitt under refrängen till "Over Again". Vi var mitt uppe i genrepen för våran världsturné men jag kunde verkligen inte fokusera. Introt och versen hade gått bra men sedan när vi kom till refrängen gick allt, bokstavligt talat, åt skogen.
"Sorry", mumlade jag. Jag kunde inte låta bli att tycka det var en aning pinsamt att förstöra så för bandet.
"You doesn't really seem so focused as you usually does", konstaterade vår trummare Josh och la ner trumpinnarna han höll i med en lätt duns.
"I guess it's just a lot going on at the moment", svarade jag undvikande och bet mig i läppen, vägrade möta någon av de andras blickar.
"We maybe should stop here, for today?", föreslog Dan tveksamt. "I mean, it's no idéa to play if you have your thoughts somewhere else."
De andra i bandet nickade som svar och tacksamt lyfte jag av bandet till gitarren innan jag ställde tillbaka den i stället.
"Sorry for today guys", sa jag med ett skamfullt tonfall. "Just had a bad day", killarna nickade återigen förstående och jag andades ut. Jag hatade verkligen att svika dem såhär men det hade verkligen inte gått för mig att fokusera.
"No problems", log Josh och de andra instämde.
"Well, see you tomorrow then", hälsade jag innan jag sträckte mig efter min jacka och vattenflaska och började gå ut ur lokalen vi höll till i. Ett sorl av hejdå'n hördes innan jag stängde dörren efter mig och började gå nerför den ensliga gatan. Lokalen vi hade våra genrep i låg tack och lov ganska långt från någon större gata så det var ingen större risk att bli igenkänd. Jag slog mig ner på en gammal lådback som stod utanför en ännu äldre byggnad och drog in den svala men härliga kvällsluften i lungorna. Det var skönt att efter en lång dag äntligen vara ensam och ha tid att bara andas och tänka. Ensamheten varade dock inte länge innan den bröts av en harkling och jag tittade upp för att se Josh stå en bit ifrån mig, oroligt tittandes ner på mig.
"I thought you had went home", sa han tillslut och gav mig ett snett leende innan han slog sig ner bredvid mig.
"I'm on my way, I just took a pause", svarade jag. "To think, I guess."
"It seems like a lot is going through your head now", konstaterade Josh och jag nickade. Jag hade inte berättat för honom om allt som hade hänt men han verkade ändå fatta. "Just follow your heart, because it's the only way to get things right", han gav mig en vänlig klapp på ryggen innan han ställde sig upp.
"Oh, and people always does things for a reason. You just need to find out why."
Ledsen att det tog sådan tid att få upp detta, men har varit hemskt förkyld så har inte orkat skriva hehe.
Ledsen att det tog sådan tid att få upp detta, men har varit hemskt förkyld så har inte orkat skriva hehe.
5+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 27
Previously on The Past:
"Hi Alina! I've missed you."
"I've missed you too", erkände jag; för det hade jag gjort. Jag hade saknat Finnicks humor, hans enkla sätt att vara, hur man alltid kom överrens med honom, hur man alltid kunde prata med honom. Jag hade saknat honom.
Kommentera massor nu så får ni nästa ikväll! :)
"Why is everyone so afraid of her?", jag suckade när jag hörde Alexandrs fråga. Jag satt kvar vid samma bord som jag hade gjort ända sedan jag kom hit. Finnick hade gjort mig sällskap tills han behövde sortera ut några saker. Jag var ganska säker på vad han menade med det och ifrågasatte det inte.
"I mean, she doesn't look really terrifying to me", fortsatte Alexandr och jag hörde Vladimir skratta.
"That's why", svarade han simpelt. "But, she's not like before. It was a huge mistake to let her go."
"So, you have never won a fight against her?", frågade Alexandr roat och jag kunde se framför mig hur Vladimirs ögon mörknade när Alexandr nämnde hans nederlag.
"No one have", Vladimirs lite irriterade ton sa mig att han var noga med att påpeka att han inte var den enda som hade förlorat mot mig.
"I want to challenge her", Alexandrs självsäkra ton irriterade mig och jag vände mig fort om. Att dömma av hans överraskade min hade han inte förväntat sig detta från mig.
"Challenge accepted", Alexandrs ansikte sprack upp i ett flin. "Does anyone have a pair of shorts I can lend?", frågade jag och nickade mot mina tighta jeans som skulle vara svåra att boxas i. Inom en minut fick jag ett par mörkblåa shorts kastade till mig och att dömma av storleken skulle dessa nog vara svåra att få att passa mig. Med en suck gick jag iväg till omklädningsrummet och så fort dörren var stängd bakom mig sjönk jag ner på en av bänkarna. Vad skulle jag göra? Jag vägrade att bryta löftet till Niall men frågan var - hur längre skulle jag klara mig att hålla mig vid liv utan att döda? Ett, två mord skulle kanske gå att fejka men sedan skulle det bli för uppenbart. Fast var det inte det jag egentligen ville - bli fri från allt.
Jag drog på mig shortsen och som jag hade vänta mig, var de alldeles för stora. Materialet slutade först vid knänen och hade det inte varit för knytbanden i midjan hade shortsen legat på golvet nu. Jag drog av mig min hoodtröja så att jag lämnades i bara ett linne. Håret satte jag upp i en hög hästsvans för att få bort det ur ansiktet och jag sparkade av mig min skor och strumpor. Jag slängde en sista blick i spegeln innan jag gick ut. Det första jag lade märke till var mina ögon. Den annars mörkbruna färgen som oftast brukade övergå i svart såg nu så mycket ljusare ut. Mina ögon påminde mig just nu om en vilsen, skrämd rådjursunge som var ensam i den stora världen. Och det var nog precis vad jag var.
"Been here for like an hour and you already have a fight?", Finnick stack in huvudet genom dörröppningen till omklädningsrummet och flinade.
"That prick needs to stop brag himself", muttrade jag.
"I agree", Finnick höjde på ögonbrynen. "Are you coming now?", jag sbarde inte utan ställde mig bara upp och följde efter Finnick ut. Det hade börjat samlas en liten publik runt boxningsringen och jag såg hur Alexandr stod i ena hörnet med boxningshandskarna på och gav mig ett självsäkert flin. Jag tog själv tag i ett par handskar som jag tog på mig. Så fort jag hade fått på mig dem kändes det som om ett lugn infann sig i mig. Det var som om jag visste att jag hade kontrollen, det kändes så... Hemma? Så bekant. Och skrämmande nog - så mig. Smidigt hoppade jag över repen som inhängnade boxningsringen och ställde mig till rätta. Jag andades djupt in en gång och fokuserade på killen framför mig. En vissling hördes som signalerade att matchen hade börjat. Vi tog omedelbart några steg mot varandra och Alexandr var den som gav det första slaget. Jag parrerade det enkelt och svarade med ett annat slag. Vi höll på så i evigheter kändes det som, båda letade efter den andras svaga sidor. Det blev nästan som en dans; slå, backa, parrera, fram, slå, backa parrera. Våra fötter rörde sig smidigt över mattan och oron över att jag skulle ha glömt bort tekniken var bortblåst. Vi höll på så här ett tag till innan ett slag på hans vänstra sida fick honom att vingla till. Jag log triumféerande; jag hade hittat en svag sida på honom och inom ett par minuter stod jag som vinnare av den här matchen.
"You were good", berömde Alexandr mig samtidigt som han torkade bort svett med en handduk.
"And you were not", kontrade jag och slängde sedan en blick på honom för att se hans reaktion. En del av mig trodde att han skulle bli arg, men tvärtom - han sprack upp i ett flin.
"You're cocky", konstaterade han och lutade sig sedan närmare mig. "I like that", äcklad av vad han precis att sagt och den fräna lukten av svett han bar med sig puttade jag irriterat bort honom. Alexandr släppte ur sig ett skratt av min reaktion.
"Can we change a couple of words with Alina?", hördes bakom oss och båda vände sig om samtidigt för att se Vladimir, Andrej och en kille jag inte kände igen stå bakom oss. Alexandr gav dem en nick och tog tag i sin vattenflaska som stod på bordet.
"See you around", sa han innan han ställde sig upp och lämnade oss.
"Come with us", uppmanade Vladimir och nickade mot trappan som ledde upp ur källaren vi var i. Mitt blod frös när jag förstod vad de hade i sikte - det jag hade fruktat att göra enda sedan jag kom hit. Men jag hade inget annat val än att ställa mig upp och följa efter dem upp för trappan.
Det var kallt ute, precis som vilken annan novemberkväll som helst, och jag var glad att jag hade tagit på mig min hoodtröja. Den värmde inte mycket, men defenitivt bättre än ett linne. Gatan var mörk, bortsett från de två gatlamporna som lyste upp entrén till träningshallen.
"This way", kommenderade Vladimir och jag fick finna mig i att följa efter honom. Jag vet inte hur länge vi gick, jag började nästan undra om de ens visste var vi skulle, innan Vladimir kom till en abrupt stopp. Det elaka flinet som jag så väl kände igen på hans läppar fick mig att ana oråd.
"I think we have the perfect test for you here, or what do you think guys?", Andrej och killen jag inte visste namnet på vände blickarna mot hållet Vladimir tittade mot. Jag tvingade mig att hålla blicken borta och är Andrej hade sett vad Vladimri menade kunde jag nästan höra hur han sprack upp i ett hånflin. Den andra killen däremot skruvade besvärat på sig och jag rynkade på pannan.
"You see the girl over there?", jag ryckte till vid "girl". Tjejer brukade inte vara något man blandade in i det hela och jag höjde blicken för att se vad han menade. Trettio, fyrtio meter framför oss stod en liten tjej, hon kunde inte vara mer än fem, sex år. Hennes blonda hår hängde ner över hennes rygg och en vit klänning satt på hennes smala kropp. Det här var inte något "behövligt" mord - det här skulle bli ett mord för att bevisa vilken makt de hade över mig. Ett mord bara för att det var underhållande.
Alla vill väl veta hur det går för Niall & Alina men jag är elak så ni får allt vänta och se, ska ta och krångla till allt lite mer ;)
Alla vill väl veta hur det går för Niall & Alina men jag är elak så ni får allt vänta och se, ska ta och krångla till allt lite mer ;)
Hur tror ni Alina reder ut det här då? Tror ni hon klarar det? Eller kommer flickan behöva sätta sitt liv till?
The Past - Kapitel 26
Previously on The Past:
It's up to you if you want to believe me but I hope you know I love you, no matter what and I would never leave you. And I hope you someday get out of this mess.
FLASHBACK END
"Missed us so much?", Andrej visste mycket väl att så inte var fallet men han kunde inte låta bli att retas. Andrej och jag hade väl inte direkt umgåts särskillt mycket förut; jag hade aldrig tyckt om den blonda, självgoda killen och han hade aldrig riktigt tyckt om mig. Han hade aldrig kunnat accepterat faktumet att jag var snäppet bättre än honom och att jag hade tagit ner honom i boxningsringen x antal gånger och han hade alltid försökt göra narr av mig så ofta han kunde; det fanns inget bättre än att se mig misslyckas i hans värld.
"Never", muttrade jag och Andrej skrattade. "I think you know why I am here; that little prick can never shut up", jag nickade mot Vladimir som stod snett framför mig och konverserade med en annan kille. Jag antog att han hade hört oss för han tittade upp vid "prick".
"I shouldn't talk that way if I was you", sa han med en varnande ton och jag fnös föraktfullt.
"I'm not afraid of you."
"You should."
"Why?", frågade jag utmanande. "You have to admit it, I'm better than you, I've killed more than you, you have never succeed on taking me down; I've no reason to be afraid."
"At least, I'm not in love with anyone", svarade Vladimir hårt och ett "oh" hördes genom skocken av människor hade samlats runt oss. "And I haven't changed", fortsatte han, uppmanad av gruppens intresse. Jag hade hoppats att mitt temperament hade förbättrats men blev besviken när jag kände den allt för bekanta känsla av ilska börja pmpas runt i kroppen. Han hade lyckats provocera mig igen och nu krävdes det mycket av mig om jag skulle lyckas sansa mig.
"Try me", jag yttrade orden jag egentligen inte borde ha gjort och jag ångrade mig med en gång.
"Oh, we will", svarade han med ett flin följt av ett roat skratt.
"So, is this Alina?", hörde jag sägas bakom mig och jag tog en sista klunk av vattnet som stod på bordet framför mig innan jag vände mig om och synade killen som stod framför mig. Han hade ljusbrunt hår som var blött av vatten eller svett, det var svårt att avgöra och hans blåa ögon var fästa på mig. Hans väldiga överkropp tornade upp sig över mig och jag såg att han inte bar någon tröja, endast ett par svarta träningsshorts satt på hans nedre del. En handduk var nonchalant slängd över hans axel och jag antog att han precis hade kommit från någon typ av träning. Det var något med honom som gjorde att jag kände någon typ av avsky mot honom; utan att känna honom.
"Yeah, that's me", svarade jag utan att lägga någon större pondus i svaret.
"I'm Alexandr", han räckte ut sin hand och tveksamt skakade jag den. "The new Aleks", la han till med ett flin. Min käke spändes på en gång när jag hörde hans namn och jag tittade med avsmak på killen som uppenbarligen hette Alexandr. Att han ens kunde tro något sådant.
"You're not even close to him", det kom ur ren vana ur min mun.
"How do you know that?", svarade han.
"Because he would never brag with how good he was. In fact, he never had to say it or prove it. It was just something about him", sa jag med en röst som var långt bort.
"And still, you killed him", min mage knöt sig vid Alexandrs kommentar och jag vände bort blicken tills den fastnade på ett par bekant par av ögon.
"Finnick!", ropade jag och ställde mig upp innan jag började göra min väg mot honom. När jag kom fram till honom kastade jag armarna om honom och ja kunde inte hjälpa att le inombords när jag kände honom besvara kramen.
"Hi Alina! I've missed you."
"I've missed you too", erkände jag; för det hade jag gjort. Jag hade saknat Finnicks humor, hans enkla sätt att vara, hur man alltid kom överrens med honom, hur man alltid kunde prata med honom. Jag hade saknat honom.
Ledsen för den urdåliga uppdateringen men hade verkligen ingen motivation till att skriva men tack för att ni ändå tittar in här, betyder så mycket!
Ledsen för den urdåliga uppdateringen men hade verkligen ingen motivation till att skriva men tack för att ni ändå tittar in här, betyder så mycket!
Kap 26 här iaf, tråkigt & kort kanske men jag är så sjukt trött nu, hahah ;)
6+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 25
Previously on The Past:
"How could you?", min röst var skakig samtidigt som mitt finger nuddade avtryckaren.
"You'll understand some day", svarade han med sin lugna, mekaniska stämma. Jag kunde inte fatta hur han trodde att jag skulle förstå, han övergav oss. Han lämnade oss. Jag skakade besviket på huvudet innan jag tryckte till på avtryckaren och ett öronbedövande ljud fyllde den tomma gränden. Hans kropp föll ihop till en hög och en stor, mörkröd pöl började bildas runt honom. Jag kände starka armar runt mig som höll om mig medan dova röster diskuterade vad de skulle göra med kroppen. Jag orkade inte. Jag hade visserligen uppfostrats till att göra detta i hela mitt liv, men jag trodde aldrig det skulle göra så ont.
FLASHBACK CONTINUE
Dagarna efter min brors död förflöt i någon tjock, oklar illusion där jag inte hade den minsta aning om det var dag eller natt. Jag växlade mellan panikattacker, gråt och ilska. Mellan att inte känna någonting till att vara dränkt i fler typer av känslor än vad jag kunde namnge. Jag vågade inte gå hem; jag klarade inte av att se mina föräldrars besvikna blickar, hur de desperat försökte dölja sorgen över hans död. Det spelade ingen roll att Aleks hade förrått oss, mina föräldrar favoriserade honom ändå. Aleks hade alltid varit deras guldgosse, deras exemplariska son, deras favorit. Hur de än försökte dölja det var favoriseringen inte svår att märka och jag anklagade dem inte; tjejer var bara till bekymmer i den här världen. Även om jag försökte var så lik min bror som möjligt, göra allt som han gjorde, vara lika hänsynslös som honom så var jag ändå vara trubbel i slutändan.
Det var egentligen sjukt hur man kunde låta sin barn växa upp; uppfostra dem till hänsynlösa mördare. Känna sig stolt över hur man ser sitt barn ta en annans liv, hur skickligt de hanterade knivar trots deras ringa ålder. Se sitt barn förvandlas till ett känslolöst monster. I den "vanliga" världen skröt man kanske över hur bra ens barn ritade, hur trevlig den var, hur barnet hade fått beröm av fröken för att lösa mattetalet men här skröt du snarare över hur många personer ditt barn hade dödat, hur suktig den var med knivar; allt för att visa andra gäng att de skulle vad de skulle var rädda för. Visa dem hur bra material de hade. För det var vad vi var i deras ögon. Material. Material som skulle hjälpa dem att ta över så mycket av staden som möjligt; material som skulle få andra att kasta sig ner på knä framför dig. Ibland undrade jag om det fanns någon kärlek överhuvudtaget mellan föräldrar och barn. Om de någonsin såg på oss med kärlek i blicken. Log åt våra klumpiga första steg och dumma uttalande. Jag hade aldrig fått några svar på min undringar och med tiden hade jag lärt mig att släppa det. Men det hindrade mig inte från att iblanda önska att jag hade växt upp som alla andra, med en vanlig familj i en vanlig stad; ett vanligt liv. Gå till skolan, klaga över alla läxor, spendera timmar att diskutera killar med dina bästa vänner, spana in killen du tycker om, plugga häcken av dig för att klara slutproven, prova outfits inför festen nästa kväll i timmar, hitta den perfekta killen, bli kär.
Men den bittra sanningen var att jag var fast här och med tiden skulle min brors död kännas okej; jag skulle gå vidare, börja leva igen. Låta tiden läka alla sår.
***
"Alina!", hörde jag ropas bakom mig och dömma av de hårda slagen mot asfalten lät det som om någon försökte komma ikapp mig. Jag svängde runt och killen som sprang efter mig saktade ner när han såg att jag hade sett honom. Lättat konstaterade jag att jag kände igen honom; han var en av Aleks kompisars lillebror, för jag hade verkligen ingen lust att råka i trubbel med någon nu.
"I found this", andades han och höll upp ett kuvert. "It's from Aleks", jag ryckte genast till när hans namn nämndes. Tveksamt tog jag emot det och killen tittade nyfiket på mig, som om han förväntade sig att jag skulle öppna det här. Jag stoppade kuveret innanför jackan och tackade killen innan jag började gå hemåt. Kvällarna hade blivit längre, ljusare och varmare i takt med att vinterna övergick i vår men den ettrig kylan hängde ändå kvar i luften. Även i den hetaste sommaren kändes det som om det hängde en kyla över staden här, som om värmen aldrig kunde värma upp den.
Aldrig på insidan.
Med en lätt smäll stängdes luckan till vindsvåningen igen; mitt tillfälliga hem. Det här stället hade alltid varit en tillflyktsplats för mig ända sedan Aleks visade det för mig det året jag skulle fylla tio och sedan dess hade jag spenderat tid här så fort jag behövde vara ensam och bara tänka. Jag antog att vinden hade haft samma funktion för Aleks men vi hade aldrig stött på varandra här, ja vi hade aldrig varit här tillsammans efter den gången han hade visat det för mig. Det var som om man hade svurit en ed på att man endast fick vara ensam här och det var nog det som gjorde att jag spenderade så mycket tid här. Man fick vara ifred. Man kunde gråta, skrika, skratta utan att någon använde det emot dig. Det var nog därför jag hade valt att gå hit efter jag fick brevet; jag visste inte vad som stod i det men vad det än stod så var jag säker på att min reaktion skulle bli våldsam och att ha någon som försökte utnyttja min svaghet över min brors död var det sista jag behövde nu. Jag sjönk ner på pallen som stod vid det lilla fönstret och slängde en sista blick ut innan jag örjade sprätta upp kuveret. Inne i kuveret låg, som jag hade förväntat mig, ett simpelt vitt papper med min brors välbekanta, kladdiga handstil på. Jag var inte säker på att jag ville läsa det, antagligen var jag rädd för att det skulle vara en logisk förklaring där jag framstod som en idiot eller en dålig bortförklaring som skulle få mig att hata min bror ännu mer.
To my babysister,
I guess, when you are reading this I'm probably dead. And if it was for your hand - don't blame yourself. I played a risky game and I took huge chances. I bet you spotted me, you saw me betrade you. You saw me leave you. And I know what I - and everyone else - have told you: betrading is a huge crime. The consequenses are death. You did right, you did what you were told to do. I just wish I had got a chance to explain everything, I maybe should have done it before I took their jacket but I was freaked out and I had to do something fast. Because they had something on you, something that was enough to kill you easily. I can't tell you what but I can say that I had to compromise with them fast to save you. Their deal was that I had to join them and betrade you. I never really thought on leaving you, I just had to pretend I was with them until I could tell you and we could take them down together. But I know it was risky and don't blame yourself; it was my fault.
It's up to you if you want to believe me but I hope you know I love you, no matter what and I would never leave you. And I hope you someday get out of this mess.
FLASHBACK END
6+ för nästa? :)
6+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 24
Previously on The Past:
Jag kände rysningarna i kroppen och lutade mitt huvud mot flygplansrutan. Tankarna på Niall malde bak i mitt huvud och jag undrade vad han skulle säga om han såg mig nu. Utan att jag kunde hjälpa det, kände jag hur en tår tog sin tår ner för kinden och jag kände hur jag bestämde mig. Även om Niall var ute ur mitt liv nu svor jag en sak till honom. Jag skulle aldrig mer döda. Aldrig. Det var det minsta jag kunde göra för honom. Vad jag än behövde sätta upp med och hur stora risker jag än behövde ta, jag kanske tillochmed skulle bli dödad på kuppen, så brydde jag mig inte längre. Mitt liv var inte väsentligt längre.
~ Bildlöst ~
FLASHBACK
"Alina? Isn't that Aleks?", jag vände mig fort om mot det håll Finnick pekade och började studera de mörkklädda personerna på andra sidan gatan. Trots mörkret kände jag genast igen min brors välbekanta gestalt och jag gav Finnick en bekräftande nick.
"But who are they?", frågade jag fundersamt och vände tillbaka blicken till min bror och vilka det nu var som han var med. Det såg ut som om de pratade om något viktigt för deras röster var låga, det var omöjligt att höra vad de sa härifrån, och de slängde oroliga blickar om sig som om de var rädda att någon skulle se dem; men tack och lov upptäckte de inte oss.
"I've no idea", svarade Finnick och jag såg att han studerade personerna minst lika ingående som mig. "It's hard to see when it's so dark."
"He haven't say anything about this to me; it doesn't seems like him", sa jag tyst. Vi fortsatte att betrakta de i tystnad även om jag ville springa fram till dem och undra vad fasen de höll på med.
"Are we just going to sit here and wat--", jag hann inte längre innan Finnick satte handen för min mun.
"Look", uppmanade han och jag tittade tillbaka på gruppen. Den ena mannen räckte fram handen mot Aleks och väntade på att han skulle skaka den. Aleks slängde en sista blick om sig innan han skakade mannens hand. Det var då jag såg det. Mannens rygg var halvt vänd mot oss och jag kunde med skräckslagna ögon identifera symbolen som fanns på skinnjackans baksida. En kobraorm. Kobraormen var gängsymbolen för våra värsta fiender och om jag förstod situationen rätt, vilket jag var övertygad om, så hade min bror precis ingått ett avtal med dem. Han hade förådit oss. Jag kände hur ilskan började byggas upp inom mig; hur kunde min bror göra så här mot mig? Mot oss? Det blev bara värre när jag såg en av männen ge Aleks en jacka; deras signaturjacka, som han glatt tog emot.
"What the fuck is he doing?", väste Finnick mellan sammanbitna tänder och jag förstod att han var minst lika besviken och arg som mig.
"I'm going to find out that", konstaterade jag och gjorde en ansats till att ställa mig upp men Finnick tog omedebart ett stadigt tag om min arm ohch tvingade ner mig igen.
"If Aleks has leaved us, then they maybe will use you as a test on his loyality and we have no chance against them", det gjorde ont hur lättvindligt han kunde prata om att Aleks hade förrått oss. Lämnat oss. Det kunde han väl bara inte ha gjort? Det verkade inte som honom överhuvudtaget; han skulle aldrig överge oss. Han var lojal person. Åtminstonde vad jag trodde han var.
"Let's get out of here; we need to discuss what to do", Finnicks ton var hård och frånvarande; som om han redan hade glömt bort den broderliga relationen han hade till Aleks. Jag tvingade mig att svälja besvikelsen, oron över vad de tänkte göra mot honom och ersätta den med ilska. Ilska mot vad min bror, personen jag litade mest på, hade gjort. Ilska för att det var så mycket enklare att känna.
***
"Are you sure you can do it?", Finnick lät en aning tveksam men jag nickade bara.
Ilskan hade växt inom mig ännu mer under vår diskussion om vad vi skulle ta oss till. Under alla gånger "förräderi" hade nämts; det var nästan som om de hade i åtanke att provocera mig. Aleks hade förråt oss. Lämnat oss. Överget oss. Jag hade skickat ett sms till Aleks och bett honom möta mig i gränden ett par kvater från där vi bodde och när jag glev in på den smala gatan var jag rädd att han skulle inte var där eller att han skulle ha kallat på förstärkning. Men det hade han inte. Han stod där själv, iklädd en svart hood och mörka jeans; hans signaturlook. Håret var rufsigt och de klara, blåa ögonen han hade fått från vår mamma såg nästan ut att lysa i mörkret. Jag brukade älska att se min bror, jag avgudade honom i allt han hade gjort, allt han hade gjort för mig men nu kunde jag inte se på honom med något annat än förakt i blicken. Jag tror han visste vad som skulle komma och hans ansikte var uttryckslöst när jag drog upp pistolen ur min innerficka och höjde den. Jag trodde aldrig en pistol hade känts så tung, den vilade inte lätt i min händer som den brukade, den skakade okontrollerat precis som mina armar. Fast det berodde nog snarare på han som stod i pistolens skottlinje. Båda våra andehämtningar var tunga; han gjorde inte ett enda försök till att ducka, springa, på något sätt ta sig undan mig. Han visste att jag kände honom för bra. Jag visste alla hans knep, han visste alla mina. Jag hade aldrig känt en sådan här tveksamhet för något, aldrig känt mig rädd för vad följderna skulle bli om jag tryckte till avtryckaren. Ett tag ville humaniteten inom mig ta över; jag ville släppa pistolen och rusa fram till honom. Kasta mig i hans famn, känna hans hand stryka över mitt hår samtidigt som han sa att allt skulle bli bra. Men min uppfostran dödade fort de tankarna, förräderi var ett grovt brott, det hade jag hört och fått lära mig i hela min uppväxt. Och straffet för förräderi var hårt. Döden.
"How could you?", min röst var skakig samtidigt som mitt finger nuddade avtryckaren.
"You'll understand some day", svarade han med sin lugna, mekaniska stämma. Jag kunde inte fatta hur han trodde att jag skulle förstå, han övergav oss. Han lämnade oss. Jag skakade besviket på huvudet innan jag tryckte till på avtryckaren och ett öronbedövande ljud fyllde den tomma gränden. Hans kropp föll ihop till en hög och en stor, mörkröd pöl började bildas runt honom. Jag kände starka armar runt mig som höll om mig medan dova röster diskuterade vad de skulle göra med kroppen. Jag orkade inte. Jag hade visserligen uppfostrats till att göra detta i hela mitt liv, men jag trodde aldrig det skulle göra så ont.
Nu fick ni se vad prologen handlade om hehe ;)
Nu fick ni se vad prologen handlade om hehe ;)
Tell me what you think!
The Past - Kapitel 23
Previously on The Past:
"I've hurted people I love before", jag såg hur Niall ryckte till vid "love" och jag ångrade direkt att jag sa det.
"You had no choise", sa han och jag förstod att han refererade till Dimitri; men det gjorde inte jag.
"Not then", jag skakade på huvudet.
"Why then?"
"Because I killed my brother."
"W-what do you mean?", Niall stirrade på mig och jag svalde hårt. Det var första gången jag någonsin yttrat de orden och de gjorde ont, så ont. Jag stannade tyst, visste inte vad jag skulle säga.
"Alina, what are you talking about?", hans röst lät ansträngd och jag kunde ana något i hans ögon. Rädsla.
"You heard me the first time. I shoot my own brother. It was pretty funny", svarade jag kyligt och vägrade att möta hans blick. Roligt var det sista det hade vart men jag var desperat för att få bort honom från mih.
"Who are you?" Hans fråga fick mig att hastigt titta upp. Niall skakade på huvudet. "You're talking about how you killed your own brother, and you don't even to regret it."
Gråten tryckte i halsen men jag tog ett djupt andetag och svalde den. Om han bara visste. Om han bara visste hur många nätter jag hade spenderat genom att tänka på just den kvällen. Alla gånger jag hade vaknat upp av mardrömmar. Hur jag fortfarande kom ihåg hur det kändes att trycka av pistolen, mot min egen bror.
"I tried, I really did Alina. I tried to accept all the things that happend in your life. I belived in you. I wanted to be a part in your life", Nialls röst bröt mina tankar. Jag bet mig hårt i underläppen. "But now, I'm not sure if I want it anymore", jag ryckte till av hans ord och mötte hans blick som var fylld med plåga.
"I'm sorry, Niall. You deserve better than me", sa jag och vände mig om.
***
"Lovely to see you again", Vladimirs ryska accent stack ut mot den vanliga brittiska som hördes runt om i flygplatsen och jag vände mig om för att mötas av en förnöjd Vladimir.
"I can't say the same about you." muttrade jag.
"So, how's ever--", längre hann han inte innan jag avbröt honom.
"Don't think we're 'friends' and I'm definitely not going to talk to you. The only reason to why I'm here is because you threa--"
"I know, trust me, I know", skrockade han.
"Have you ever loved someone? Have you ever questioned what you're doing? Have you ever felt love? Ever felt how you want to be together with someone forever? How you counting down the hours until you can meet again?", spottade jag och Vladimir såg överaskad ut av mitt plötsliga utbristande. "That's why you're a coward. 'Cause you're afraid of love", jag andades ryckigt och vände fort ryggen mot honom och gick iväg för att sätta mig någon annanstans, långt från honom.
"If you love someone, you always end up hurt", jag tittade upp för att se Vladimir titta ner på mig. "Aleks told me that."
"But isn't it worth the risk?"
"I don't know how it's to 'love' someone or how it's to be 'loved', and I'll never know."
"Well, I can tell you. To be loved and love is the best feeling ever", sa jag och vände sedan bort blicken.
"Oh, look at this. Is my little Alina heartbroken?", Vladimir putade lite med underläppen och jag spände käkarna. "It's good that you're back. I know how much you missed it. Being a part of our gang", fortsatte han och gick några steg runt mig.
"I'm here for Niall", sa jag snabbt, kanske lite för snabbt. Hade jag saknat det? Saknat känslan över att vara något mer än bara "Alina"? Hade jag uppriktigt saknat att vara ökänd och farlig? Vladimir såg min frustration och släppte ut ett litet skratt.
"Darlin", you missed it", sa han roat, men jag skakade på huvudet.
"I'm doing this to protect him", väste jag. "For Niall."
"If you say so", svarade han mig med en liten fnysning.
En timme senare sjönk jag ner i flygplansstolen med Vladimir bredvid mig. Det var bara några timmar som skiljde oss från Ryssland. Tillbaka till mitt gamla liv, där jag inte längre "bara" var Alina.
"This is going to be nice, right sweetie?", jag såg hur Vladimirs hand hamnade på mitt lår och slog snabbt bort den.
"Do that again, and I will rip you to pieces", morrade jag och vände bort huvudet från honom.
"There is the old Alina I've been looking for!" ,utbrast han roat.
Jag svarade inte utan koncentrerade mig på att titta ut genom flygplansfönstret. Försökte glömma vart vi var påväg, vad jag skulle bli tvungen att göra för att få mitt gamla gängs förtronde igen
"What do I have to do?", min fråga kom ur tomma intet, men han förstod genast vad jag syftade på.
"Just some small things", svarade han och blinkade åt mig.
"What small things?", jag spände blicken i Vladimir som tittade lite förvånat åt mitt håll.
"I think you know what "small things" means, right?"
Jag stelnade till. Jag skulle bli tvungen att döda. Döda för att visa att de kunde lita på mig igen. Att jag inte hade tänkt på det, visste jag inte. En liten känsla av panik började växa inom mig.
"I wont kill", orden lät desperata och väldigt befängda. Att inte döda var i Vladimirs värld ungefär som att köpa kläder men sedan inte använda dem. Något som de flesta inte gjorde.
"You will", han gav mig ett kort svar; som om han visste hur lätt han kunde övertala och kontrollera mig, att det inte behövdes argumentationer.
"No. I won't ever do that again", svarade jag frustrerat och hörde ett litet tyst skratt.
"Aleks would be really disapointed in you right now." Vladimir gav mig en road blick innan han lutade sig närmare mig för att bara jag skulle höra. " I mean, if he wasn't dead."
"He would understand."
Ilskan växte inom mig, men blev snabbt ersatt av något annat; eller snarare ett antal andra saker. Smärta, sorg, desperation. Rädsla. Listan kunde göras lång. Och just då, hatade jag mig själv för det. För att jag kände alla de sakerna.
"It hurts to much", jag viskade, men han hörde mig.
"No. When I give you a gun or knife in your hand, it won't hurt", Vladimir viskade tillbaka, väl medveten om att vår disskusion inte skulle verka helt normal för människorna runt omkring oss i planet. Han lutade sig ännu närmare mig innan han strök undan mitt hår bakom ena örat. "You will feel good."
Jag kände rysningarna i kroppen och lutade mitt huvud mot flygplansrutan. Tankarna på Niall malde bak i mitt huvud och jag undrade vad han skulle säga om han såg mig nu. Utan att jag kunde hjälpa det, kände jag hur en tår tog sin tår ner för kinden och jag kände hur jag bestämde mig. Även om Niall var ute ur mitt liv nu svor jag en sak till honom. Jag skulle aldrig mer döda. Aldrig. Det var det minsta jag kunde göra för honom. Vad jag än behövde sätta upp med och hur stora risker jag än behövde ta, jag kanske tillochmed skulle bli dödad på kuppen, så brydde jag mig inte längre. Mitt liv var inte väsentligt längre.
Tack till Mathilda som skrev en stor del av detta kapitlet - det blev ju awesome!
6+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 22
Previously in The Past:
"Well, there's one thing you haven't told him", jag förstod genast vad han menade och stelnade till. Jag har gjort massvis med hemska saker men detta tog priset. Det var även anledningen till att jag flyttade till London.
Långsamt petade jag i mig den torra kycklingsalladen. Varenda tugga kändes som ett stort motstånd och att svälja kändes näst intill omöjligt. Jag antog att jag hade för mycket på hjärnan för att kunna fokusera på något annat; som att äta. Med en suck ställde jag mig upp och började gå till sophinken med maten. Trött öppnade jag locket och släppte ner resterna av salladen.
"Al!", hörde jag Janes gälla röst ropa och jag suckade när jag hörde att hon använde sitt smeknamn på mig.
"What?", det kom ut lite vassare än jag vad jag menade jag skyndade mig att lägga till ett litet leende.
"You got a text", sa hon och viftade med min mobil. Jag skyndade mig fram till henne och tog tag i min mobil; jag hoppades innerligt att hon inte hade läst det, man visste inte med Jane. Hon var en riktig skvallertant och kunde ofta inte hålla sig borta från att lägga sig i andras saker. Jag andades ut när jag såg att hon inte hade läst det och jag tryckte upp det. En liten misstanke mot vem det kunde vara fanns där och den bekräftades så fort jag hade läst det.
From: Anonymous
Security guards: check. See you tonight.
Jag behövde egentligen inte se bilden som var bifogad; jag visste redan vad som var på den men jag klickade ändå upp den, bara för att mötas av ytligare en bild på Niall och en kille som jag kände igen. Det kanske var han som hette Liam? De stod utanför något som såg ut som en studio och skrattade. Bilden var tagen på nära håll, kanske femton, tjugo meter, och i reflektionen som bildades på reklamskyltens glas skymtade jag ett blänkade, metallaktigt, välbekant föremål. En pistol. Det hade varit oprofessionellt av Vladimir att lämna ett sådant tydligt spår om han inte ville att jag skulle se det. Och det ville han. Han ville demostrera sin makt över, jag fruktade, Nialls liv.
"What's wrong?", jag väcktes upp ur mina tankar av Janes röst. "You look very pale."
"Uhm, nothing", svarade jag och sneglade upp mot klockan på väggen. Våran lunchrast var över förstod jag och Jane verkade också ha insett det för hon ställde sig upp för att gå tillbaka in i affären. När hon märkte att jag inte följde efter hennes vände hon sig hon och gav mig en undrande blick.
"Aren't you comming?"
"I'll be there in a minute, I've to fix a thing", sa jag och viftade med mobilen. Jane gav mig en kort nick och försvann sedan ut genom dörren. När hon hade gått sjönk jag ner på stolen och började tänka igenom vad jag skulle göra. Jag ville inte tillbaka, absolut inte, men samtidigt skulle jag aldrig offra Nialls liv för mig. Jag ryckte till när jag kom på mig själv med att konstatera att jag inte skulle kunna offra Nialls liv. Den gamla verisionen av mig skulle inte tveka på att offra hans liv, han var bara en vanlig kille. Precis som alla andra. Men den nya sidan visste dels att jag aldrig skulle kunna offra honom för mig och dels att han betydde mycket för mig. För mycket.
***
Jag hade väl helt om halvt förväntat mig att få se Niall när jag lämnade jobbet men suckade ändå när jag såg den bekanta figuren. Han gjorde det just nu så mycket svårare. Glatt kom han fram till mig och slog armarna om mig. Jag var tvungen att anstränga mig för att inte besvara kramen och när Niall kände av min stelhet av hans omfamning släppte han mig och gav mig en underlig blick.
"What's wrong?"
"How can you not think I would hurt you?", frågade jag och spände blicken i honom. Niall rynkade pannan vid min fråga och det såg ut som om han behövde tid att komma på ett svar.
"Because it doesn't seems like you."
"I've hurted people I love before", jag såg hur Niall ryckte till vid "love" och jag ångrade direkt att jag sa det.
"You had no choise", sa han och jag förstod att han refererade till Dimitri; men det gjorde inte jag.
"Not then", jag skakade på huvudet.
"Why then?"
"Because I killed my brother."
Cliffhanger igen ahaha.
Ledsen för uppdateringen men just nu sitter jag på buss påväg hem från en robottävling och igår spenderade ja fredagskvällen med att programera så har inte haft tid. Vi tävlade iaf i dans (dansa med en robot) och kom 2/3 i SM ;)
Kommentera massor nu då!
Frågestund - Svaren!
Här kommer svaren på frågestunden - tack för alla frågor! :)
Vart får du din inspiration ifrån? Hm, jag får nog inspiration från allt jag läser och allt runt omkring mig. Till ”The Past” fick jag mycket inspiration från engelska ”bad boy” noveller men ville göra något tvärtom.
Kommer din nästa novell (om du ska ha en till) handla om Louis, Zayn eller Liam? Jag tänkte att ni skulle få rösta om vem ni vill ha som huvudperson :)
Vilken är din favoritlåt i "Take me home"? Summer love tror jag!
Hur ser Alina ut, enligt dig? Jag tänkte mig henne ungefär som Miranda Cosgrove men med ”smalare” ansiktsdrag.
Favorit i 1D? Harry eller Niall tror jag :)
Chips elr godis? :P Godis såklart :P
Favorit novell/er om 1D? onedstories.blo.gg, ettdstories.blogg.se är nog mina svenska favoriter och mina engelska favoriter är ”Twisted” och ”Dark” som går att läsa på onedirectionfanfiction.com.
Katt elr hund? Har själv hund, så ja hund.
Tips på bra novell bloggar? (Helst om 1D) onedstories.blo.gg, ettdstories.blogg.se, novellermedonedirection.blogg.se, onedshow.blogg.se, onerightdirection.blo.gg typ :)
Hur gammal är du? Jag är 13, fyller 14 i december.
Ska du på konserten 8 maj? Tyvärr inte :(
Vem/vilka lyssnar du helst på bortsett från 1D? Gosh, jag lyssnar på allt mellan himmel och jord! Men från min spellista så är la det typ Olly Murs, Zara Larsson, Little Mix, Pink, Ed Sheeran typ.
Hur många läsare har du ungefär per dag? Runt 50 typ :)
Favoritfilm? Hungerspelen ofc!
Favoritdjur? Hund & Häst :)
The Past - Kapitel 21
Previously on The Past:
From: Anonymous
You better leave the blonde guy now, or I'll make sure heads will roll. You know what I'm capable of.
Min hals blev omedelbart torr när jag tryckte upp bilden som var bifogad i sms:et och jag höll på att tappa mobilen.
Bilden förställde Niall. Hans blonda hår var rufsigt, hoodtröjan satt på sniskan och skorna var oknytna. Det slog mig att det var samma kläder som han hade haft när han lämnade mig för en stund sedan och det tog inte länge innan jag kände igen byggnaderna utanför. Det slog mig att bilden var tagen för bara ett par minuter sedan, precis utanför mitt hus när Niall hade lämnat. Paniken började växa inom mig, det här var inte bra. Inte bra alls.
Numret var dolt så jag kunde inte skicka iväg något svar men om jag kände Vladimir rätt, jag var säker på att det var honom, skulle det inte dröja länge innan han kom upp. Jag tvingade mig att behålla en uttryckslös min samtidigt som jag försökte fundera ut vad jag skulle göra. Och vad Vladimir ville.
"Missed me?", hörde jag en skrovlig röst säga och jag snodde runt för att se Vladimir stå lutad mot dörrkarmen. "He's pretty cool, you know. I thought he never would want to see you again."
"Get out", morrade jag surt och Vladimir skrockade. Jag kunde inte se så skräckinjagande ut med min relativt korta längd, smala kroppsbyggnad och oskyldiga ansiktsdrag. Skenet bedrar kan man ju lugnt säga. Vladimir var nog en av de killarna du inte ville stöta på i en mörk gränd sent på kvällen med hans muskulösa kropp, mörka blick och snaggat hår. Större delen av hans hud var fylld av tatueringar och han hade väl vad man skulle kalla för det typiska gangster-utseendet. Men under den tuffa looken döljde sig en fegis. En riktig fegis.
"If you come with me."
"Never", spottade jag och min blick var fäst på honom.
"Then I'm not leaving", konstaterade Vladimir och började gå mot min soffa för att slå sig ner. Jag himlade trött med ögonen.
"What do you want?", frågade jag fientligt och Vladimir stannade till. Han gav mig sedan ett roat flin och började gå mot mig. Jag backade omedelbart ett par steg pch min hand började av ren reflex treva efter lådan med knivar innan jag kom på vad jag hade lovat Niall. Dock lät jag min hand vila på lådan med knivarna, i hopp om att skrämma Vladimir. Till min besvikelse såg han inte skrämd ut över huvudtaget, snarare tvärtom.
"I should watch my moves if I was you. Last time I checked, I was pretty good with those", hotade jag och syftade på knivarna. Vladimir släppte ur sig ett skratt.
"You would never do it anyway."
"And why do you think I wouldn't?", jag gav honom ett flin som jag försökte få att se så självsäkert ut som det bara gick; jag hoppades verkligen att han inte hade hört min och Nialls konversation igår kväll. Fast, det skulle inte förvåna mig. Människan började gå mig på nerverna.
"You promised Niall", flinade Vladimir och flinet växte sig ännu större när han såg hur mitt eget flin suddades ut. Jag skulle kunna fortsatt att argumentera i timmar om det inte vore för att Vladimir räckte mig ett papperskuvert som jag tveksamt tog emot. Vladimirs blick brände på mig medan jag sprätte upp kuveret och med rynkad panna tog ut det jag strax förstod var en flygbiljett. Jag läste fort igenom informationen och insåg att destinationen var samma flygplats i Ryssland jag hade flygit från när jag skulle hit och att planet gick sent ikväll. Det tog inte lång tid att förstå vad han ville.
"See you there", sa Vladimir innan han svängde om.
"I'll never ever go with you", spottade jag och Vladimir stannade.
"Then One Direction will lose their Irish lad", jag kunde inte se Vladimirs uttryck när han hade ryggen vänd mot mig men jag kunde gissa att det bestod av ett stort flin. Paniken började växa inom mig igen, det var ingen tvekan om att han var seriös, men jag tvingade mig själv att behålla lugnet och tänka ut något smart.
"You know, they have security guards. Good luck with getting past them."
"Do you really think a security guard is a problem for me?", fnös han. "Let's see. If I don't see you on the airport tonight, Niall won't sing again."
"How do you think I can get him away from me? He's not scared of what I've done."
"Well, there's one thing you haven't told him", jag förstod genast vad han menade och stelnade till. Jag har gjort massvis med hemska saker men detta tog priset. Det var även anledningen till att jag flyttade till London.
Vad händer med alla kommentarer och statistiken? De blir ju bara mindre o mindre :( Var tog ni vägen? :P
5+ för nästa kanske kan gå iallafall? :) Ska även försöka svara på frågestunden imorgon!
The Past - Kapitel 20
Previously on The Past:
"Yes", sa jag säkert. "I think everyone is worth a second chance."
Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Precis innan jag skulle trycka ner handtaget till dörren stannade jag till.
"And I think I might have fall for her and I believe love can change people."
”Alina?”, ropade jag tveksamt in genom dörren som stod på glänt. ”Alina?”, upprepade jag igen, lite högre denna gången. När jag inte fick något svar puttade jag upp dörren och gick in. Jag såg henne så fort jag kom in. Hon satt på soffan med ryggen mot mig och var lätt böjd framåt. Jag var inte skrämd av henne, inte längre. Det lilla obehaget som hade funnits där när jag fick reda på det var borta nu. Det enda jag såg var en ångerfull, ung tjej som inte hade haft det så lätt.
”Alina?”, sa jag återigen och hon vände sig om. Hon såg förvånad ut, som om jag var den sista personen som hon hade förväntat sig stå här.
”Niall?”, sa hon och strök undan ett par hårslingor som hängde för hennes ansikte. Jag gav henne en liten nick och slog mig ner på soffan bredvid henne.
”Which choise?”; frågade jag och gick rakt på sak. Alina gav mig en uppgiven suck och lutade sig tillbaka.
”Please, leave me alone”, mumlade hon. ”I'm a terrible person.”
”No”, överraskade jag mig själv med att säga. ”You're not.”
”How can you not think I am?”
”Because you aren't”, svarade jag envist.
”How can you say so when you now what I've done?”, mumlade Alina och jag suckade.
”Because people change and if I were in your position, I would have done the same”, konstaterade jag. ”If you grow up in a place like that, you had no other choise, or?”
”The thing is, I had”, sa hon utan att kolla på mig. ”Women werenn't really expected to deal with the buisness”, Alina gjorde citattecken på ”buisness” för att jag skulle förstå att det inte riktigt var fredliga affärsmöten hon talade om. ”But, I wanted to go with my brother when he started his training and I was a really stubborn child so I got how I wanted in the end, even if everyone were against it. The thing was, I didn't really knew what it was about until it was to late to turn back.”
”You see, if you knew what they were dealing with, you wouldn't have done it”, konstaterade jag triumferande.
”The first time was awful, but then it got better. After a couple of times, I got a thrill of doing it. It was like I let the monster inside me come to live. And I, I", hennes röst bröts. "I thought it was fun", Alina begravde återigen ansiktet i sina händer och det hördes hur ångerfylld hon var. Jag var tvungen att erkänna att detta var svårt för mig, jag hade aldrig varit i en sådan situation förut men aldrig att jag tänkte ge upp på denna tjejen. Aldrig. Det kändes en aning som jag var hennes räddning; något som jag utan tvekan ville vara.
"I don't get why you still are here", mumlade Alina med blicken fäst på filmen vi tittade på. "I'm a wreck, a mons--", jag lät henne inte fortsätta.
"Everyone is worth a second chance if they really regret it, and you do", konstaterade jag med låg röst.
"How can you be so sure?"
"Why would you move to London?", envisades och Alina suckade. Jag kunde inte låta bli att flina malligt. Jag hade vunnit över henne. Filmen fortsatte och spelas och ärligt talat tittade jag inte särskillt noga. Mina fingrar lekte istället med Alinas hår och jag log för mig själv. Detta skulle funka, på något sätt. Jag brydde mig inte om vad killarna, managementet eller pressen sa; ingen hade någonsin fått mig att känna mig som Alina gjorde.
"But promise me one thing, never do it again", sa jag tyst och Alina vände sig om och hennes blick mötte min.
"I promise."
ALINA'S POV
Jag följde Niall med blicken tills han hade försvunnit ur synhåll. Han hade spenderat natten här men eftersom jag skulle iväg till jobbet strax hade han varit tvungen att lämna. Mina tankar gled snart över till mig och Niall. Vad var ens vi? Ett par? Vänner? Det spelade ingen roll egentligen, det enda jag kunde tänka på var hur glad, hur lycklig, hur komplett jag kände mig när jag var med honom. Det var en sprudlande, glädjefull känsla som kändes ända ut i tårna. Jag kom på mig själv med att ha ett stort, brett leende på läpparna när jag tänkte på Niall och jag skrattade lite åt mig själv innan min mobil vibrerade. Glatt tog jag upp den och tryckte upp sms:et; jag hoppades att det skulle vara från Niall.
From: Anonymous
You better leave the blonde guy now, or I'll make sure heads will roll. You know what I'm capable of.
Min hals blev omedelbart torr när jag tryckte upp bilden som var bifogad i sms:et och jag höll på att tappa mobilen.
Cliffhanger ;) Don't kill me :P
The Past - Kapitel 19
Previously on The Past:
Jag tog upp min mobil, jag var skyldig Niall ett ärligt svar och det skulle han få. Med osäkra fingrar knappade jag in ett sms och läste det igen innan jag skickade det.
To: Niall
I regret the most, I do. But it doesn't change anything, 'cause I had a choise. And I chose that.
NIALL'S POV
From: Alina
I regret the most, I do. But it doesn't change anything, 'cause I had a choise. And I chose that.
Vilket val? Jag suckade trött, Alina kunde inte ge svar på en fråga utan att skapa en ny.
"Who is you texting?", jag kollade upp för att se Harrys nyfikna blick titta ner på mig och min mobil. "Is it that chick, Alina?", flinade han. Jag hade inte berättat för de andra killarna om min upptäckt; det hade inte varit rättvist mot henne. Innan jag hade reagerat hade Harry ryckt mobilen från mig och började läsa. Hans flin suddades bort och ersattes av en undrande min så fort han hade sett sms:et.
"What does she mean?", frågade Harry och jag ryckte på axlarna.
"I don't know", svarade jag.
"Vas happenin'?", hörde jag Zayn ropa samtidigt som han gick ut från studion med resten av killarna i släptåg. Harry kastade min mobil till Zayn som, till min lättnad, fångade den lätt. Han läste fort sms:et och passade sedan runt mobilen så att de andra också fick läsa. När alla hade läst fick jag fem nyfikna, undrande tittandes på mig och jag höjde händerna för att signalera att jag inte visste något.
"What's this?", frågade Liam och jag ryckte återigen på axlarna.
"You have to know something", fyllde Harry i och jag suckade uppgivet. Det gick aldrig att hålla någonting borta från de.
"Well, uhm, I kind of found of something about her", började jag tyst. "She wasn't really who I thought she was."
"I told you she was str--", Zayn avbröts av en hård armbåge från Louis.
"Auch! Was what that for?", muttrade han surt men Louis ignorerade honom.
"What do you mean with not who you thought she was?", frågade Liam.
"She have a kind of rough past", jag ville inte säga för mycket, inte innan jag och Alina hade pratat.
"And what do you mean with that?", det hördes att Harry började bli otålig nu.
"She has, uhm", det var svårt att få orden ur min mun; jag ville inte tro att det var sant. "She has murdered."
Rummet blev totalt tyst efter det jag hade sagt och killarna stirrade på mig med vidöppna ögon och tappade hakor.
"I can't believe you dated a mu--", började Zayn men jag avbröt honom fort.
"For the first thing, we did never date and for the second, it's not really like she just have shoot someone. It's complicated", sa jag.
"Explain", uppmanade Zayn.
"But I don't know so much! But for what I know, it seems like she was in some kind of gang."
"Gang? In London?", Harry tittade på mig med misstrogen blick och jag skakade på huvudet.
"In Russia."
"I don't get it", Zayn skakade på huvudet och de andra killarna såg ut att hålla med honom. "So, she regret what she did but she hade a choise. What choise?", frågade han efter en stunds tystnad.
"I don't know", svarade jag. "But I'll ask her."
"Are you going to see her again?", frågade Liam och jag kunde höra en aning oro i hans röst.
"Yes", sa jag säkert. "I think everyone is worth a second chance."
Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Precis innan jag skulle trycka ner handtaget till dörren stannade jag till.
"And I think I might have fall for her and I believe love can change people."
Kapitel 19! Niall verkar ha fallit för Alina, oho ;)
8+ för nästa & glöm inte bort frågestunden här under! <3
FRÅGESTUND
Yey! Haha, jag tänkte köra en frågestund iallafall. Så om det är något ni undrar, fråga!
Fråga vad ni vill, anonymt eller inte. Bara skoj med mycket frågor ju ;)
Ju fler frågor, desto bättre uppdatering ;)
Klara, färdiga, fråga!! :P Kapitel 18 finns här under!
The Past - Kapitel 18
Previously on The Past:
Jag följde honom med blicken tills han försvann in i bilen och bilen sedan försvann ner för gatan. Vad var det där? Jag som hade varit helt övertygad för bara ett par minuter sedan att jag hade sett Niall för sista gången i mitt liv och nu ville han ha ett svar från mig. Vilket också betydde att han ville se mig igen. Efter allt jag hade gjort. Åh, varför kunde han inte lämna mig ifred?!
"I'm so, so sorry", mumlade jag och sjönk ihop bredvid den livlösa kroppen. Hans ansikte var förvridet i smärta och ögonen var uppspärrade i förvåning; han hade inte förväntat detta från mig. Jag hade, ärligt talat, inte förväntat det heller. Visst hade jag varit medveten om att det här var uppdraget från början men var det här smärtan man kände varenda gång? Hur kunde det då vara värt det? Var det den lilla sekund av makt? Den lilla sekund när offret förstod vad du tänkte göra, paniken i deras ögon? Jag var tvungen att erkänna att det var en illusion av makt man kände. En bitterljuv, adrenalinpumpande känsla som varade för en dryg sekund innan den var ersatt av en hemsk känsla av skuld. Jag blinkade ett flertal gånger, vägrade att börja gråta. Min blick for över hans kropp men stannade så fort den kom till hans nedre mage. Tröjan var färgade röd av blod där kniven hade varit instucken och äcklad av synen jag hade orskat vände jag bort blicken.
"Alina?", hörde jag Aleks tyst ropa. "Are you done?", jag ryckte till vid hans fråga. Vad det här ungefär samma sak som att ta en dusch? Var du "klar" med att döda någon? Även om personen i fråga var död, levde ändå minnena kvar.
"Yes", jag gjorde mitt bästa för att låta berörd och kall. Det hördes strax steg efter fötter som klampade mot golvet. Jag kunde inte förstå hur de var så otroligt klumpiga och förde så mycket oväsen om sig. Det var som att be om att väcka hela grannskapet. Jag puttade upp mig själv från golvet och gav kroppen en sista blick innan jag tittade över min egen hoodie. Den var precis som hans tröja mörkröd av blod och jag drog av mig den i ett simpelt drag. Den föll ner på kroppen; täckte den mörkröda fläcken.
"Good job", konstaterade min bror som nu kommit upp bakom mig. Jag snodde runt och granskade honom och Finnick som stod bakom honom. Snart slöt även Markov upp bakom dem och jag gav honom en blick fylld med avsky. Vad jag hatade den killen. Min blick besvarades av ett flin från honom.
"So, uhm, how are we going to do this?", Finnick försökte omformulera frågan så att den skulle låta mer oskyldiga men jag visste vad han pratade om. Och det var inget trevligt. De tre killarna började gå mot kroppen och när Markov passerade förbi mig stannade han till för en sekund.
"Welcome to our world", viskade han innan han slöt upp med Finnick och Aleks. Jag kunde bara följa de med blicken och när jag hörde deras lågmölda konversation starta klarade jag inte mer. Kvickt vände jag mig om och sprang ut ur huset. Marskvällens kyla gjorde sig påmind så fort jag kom ut men jag ignorerade den och sprang en bit till innan jag slog mig ner på en sten. Jag drog upp knän mot min bröstkorg, satte mig i fosterställning och begravde också mitt ansikte mot mian knän. Jag vet inte hur länge jag satt där innan jag kände en hand stryka mig över min rygg.
"You get through it", sa min bror tyst. "Just don't create any more relations, okay?", fortsatte han och just nu, i detta ögonblicket hatade jag min bror för att vara en sådan kallblodig, okänslig jävel. "If you play along with "no strings attached", you'll never end up hurt."
Och det var då jag bestämde mig för att aldrig låta några känslor bli inblandade. Aldrig. Ett löfte som jag hållt. Fram tills nu.
Skräckslaget slog jag upp ögonen. Jag tog in omgivningen omkring mig, det välbekanta rummet, den sköna tystnaden. Sakta väcktes jag tillbaka från min drömvärld till verkligheten och det var jag tacksam för. Niall fråga spelades om och om i mitt huvud. "Ångrar du det?". Scenen där jag hade tryckt in kniven i killen jag älskade spelades om och om igen också. Och jag ångrade det. Väldigt mycket. Men samtidigt visste jag att jag inte hade haft något val. Hade världen varit annorlunda skulle det säkert varit mig och Dimitri nu. Om jag hade haft ett val, om vi hade kunnat fly, om vi hade varit födda i samma gäng, om vi... Fast sen slog det mig. Jag hade haft ett val. Tjejer hade inget krav på sig att vara med i den våldsamma sidan av livet; vi var tänkte att vara hemma, ta hand om mat, tvätt, barn och sårt. Men självklart så hade jag tjatat mig till att få följa med min bror och pappa på deras uppdrag och efter ett par års träning var jag involverad i det hela och då fanns det ingen återvändo. Någonsin.
Jag tog upp min mobil, jag var skyldig Niall ett ärligt svar och det skulle han få. Med osäkra fingrar knappade jag in ett sms och läste det igen innan jag skickade det.
To: Niall
I regret the most, I do. But it doesn't change anything, 'cause I had a choise. And I chose that.
Redan kapitel 18 ju! Hoppas ni alla har haft en bra måndag, min förstördes när jag fick veta att jag behöver vara på skolan kvart i sex på lördagmorgon. Suck.
Well, well. Vad tycker ni om kapitlet då? Novellen än så länge? :)
Återigen tack för alla kommentarer, ni är helt fantastiska <3
The Past - Kapitel 17
Previously on The Past:
En filt täckte hela min kropp förutom mitt huvud och jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Jag skulle inte klara att kämpa mot sömnen så länge till är min mobil vibrerade. Trött tog jag upp den och klickade upp sms:et. Jag stelnade till när jag såg vem det var från.
From: Niall
Meet me outside, I need to ask you a thing
Det hade definitivt varit enklare och ignorera sms:et, visa Niall att jag inte ville ha något med honom att göra. Och att han inte borde ha något med mig att göra men ändå tvingade jag mig upp ur den varma soffan och gick med tunga steg mot hallen. Jag undrade varför Niall hade kommit hit och vad han ville fråga; nu visste han vem jag verkligen var borde han väl springa och gömma sig? Inte stå utanför mitt hus och vilja fråga mig något. Jag skrattade ironiskt för mig själv medan jag hoppade i mina uggs och gick sedan ut. Trappuppgången var mörk och jag stannade till, väntade på att lyset skulle tändas. En irriterad suck slapp ur mig när jag förstod att lyset var trasigt. Jag hade inget problem med mörker, det kändes som det var en del av mig, men efter att spenderat tre, fyra år runt smygandes i mörkret; överraskat oskyldiga människor som fredligt fumlade runt i mörkret på deras väg till toaletten. Lyset tände de inte för att inte väcka de övriga familjemedlemarna. Dessa stackarna hade fort tystnat. Jag rörde mig fort och ljudlöst ner för trappan, en déja-vu känsla for igenom mig. Mitt ljudlösa gångsätt hade aldrig lämnat mig, likaså min observationsförmåga och vaksamhet. Med en hand tryckte jag upp éntredörren och gick ut. Jag ångrade skarpt att jag inte hade tagit min jacka för kylan ut gjorde sig påmind så fort jag kom ut och jag slog armarna om mig för att försöka hålla värmen uppe. Min blick letade efter Niall och jag hittade honom fort. Han stod snett framför mig med blicken fäst på min lägenhet, han hade inte märkt att jag hade kommit.
"Hi", sa jag känslolöst. Jag var inte riktigt säker på hur jag skulle bete mig.
"Hey", svarade Niall och vände blicken mot mig. Han hade ett par ljusa jeans på sig och en vit t-shirt skymtades under den gråa hoodien. Luvan var uppfälld och döljde hans blond hår och jag var tvungen att erkänna att han såg bra ut. Riktigt bra. Dessutom var han rolig, omtänksam, snäll. Jag suckade för mig själv. Alltid falla för fel killar. Eller falla för killar i största allmänhet var ett stort misstag för mig. Erkände jag precis också att jag hade fallit för honom?
"Why are you here?"
"I wanted to ask you something", svarade han lugnt.
"Why?"
"I wanted an answer?", sa han som om det vore en självklarhet.
"Yes, but why did you come when you knew what I have done? Why just don't leave me alone", förtydligade jag.
"I, uhm, I gue--", stammade han och jag suckade.
"You see, you don't even know why you came", sa jag trött och vände mig om för att gå in när jag hörde Nialls röst.
"Do you regret it?", hans irländska accent var ännu tydligare när han började bli lite upprörd. Jag stannade abrupt och tänkte igenom det han precis hade sagt. Ångrade jag vad jag hade gjort? Det blev tyst efter Nialls fråga, det enda som hördes var våra andetag. Jag hade aldrig lärt mig vad ånger vad, kort sagt; du ångrade ingenting. Det spelade ingen roll om du dödade din kompis för att han vägrade byta Pokemon med dig, du ångrade dig inte. Men ångrade jag vad jag hade gjort? Alla minnen från min barndom for igenom mig. Alla gånger jag hade slutat någons liv på bara en sekund. Ångrade jag det?
"Ehm", började jag, inte säker på vad jag skulle svara.
"Take your time to think", sa han lugnt. Den lugna sidan av Niall var jag inte van att se, han brukade vara mer av den hyperglada, aldrig lugna typen. Men alla hade väl olika sidor. Jag såg i ögonvrån hur Niall vände sig om för att börja gå.
"Niall!", utbrast jag och förvånade både mig och honom. Han stannade till och vände sig om med en förvånad blick. "What if I don't know?", frågade jag tyst och bet mig i läppen.
"Then, you don't know", sa han och ryckte på axlarna innan han återigen började gå mot sin bil. Jag följde honom med blicken tills han försvann in i bilen och bilen sedan försvann ner för gatan. Vad var det där? Jag som hade varit helt övertygad för bara ett par minuter sedan att jag hade sett Niall för sista gången i mitt liv och nu ville han ha ett svar från mig. Vilket också betydde att han ville se mig igen. Efter allt jag hade gjort. Åh, varför kunde han inte lämna mig ifred?!
17 nu då! :)
Igen, ett stort tack till er som läser och kommenterar, ni gör mina dagar! :3
8+ för nästa?
The Past - Kapitel 16
Peviously on The Past:
"I can't believe you lied straight up to my face the whole time", andades jag.
"What was I supposed to say?", fnös hon. "Hello, I'm Alina and I have killed more persons than I can count on my hands?"
"So, this is why you asked the question after the film? You want me to forgive you?"
"Haven't you read the diary?", jag nickade som svar. "Then you must see what a terrible human I am. I'm a monster, a murderer. And why do you think I would want forgivness?"
Jag svalade hårt av hennes kalla svar och tog ett djupt andetag. "Because that's not the Alina I know", jag gav henne ett litet leende som fort försvann när jag såg Alinas mun vridas till ett hånflin.
"How do you know that I wasn't acting? I have done it so many times before, you know. I'm still the same person I was four years ago Niall and I haven't changed."
Jag bet mig i läppen och blinkade flera gånger, försökte hålla tårarna borta. Tårarna? Höll jag på att börja gråta över en tjej? När jag tittade upp igen var Alina vid ytterdörren.
"Alina?", frågade jag tyst och hon stelnade till. "Did you act? Was all this fake to you?"
"No", svarade hon innan hon försvann ut i den mörka höstnatten. Och jag, jag begravde mitt ansikter i mina händer och började gråta. Jag grät. Över en tjej.
ALINA'S POV
Ilsket sparkade jag till en sten så att den for iväg längs gatan.
"He knows?", hördes en bekant röst med rysk accent. Jag suckade högt innan jag snodde runt.
"What?", ber jag. "Can you stop stalk me?"
Vladimir skrattade till av mitt utbristande vilket bara gjorde mig argare.
"What does you have left here then?", Vladimir lutade sig mot husväggen och studerade mig från topp till tå.
"Don't make me do anything I regret", andades jag. Ilskan forsade runt i min kropp och om Vladimir provocerade mig för långt var jag rädd att jag skulle ta ut det på honom. Och det skulle inte bli kul för honom.
"Still so easy to provoke?", skrattade han och jag knöt min nävar, fokuserade på att andas in och ut. Det var länge sedan jag hade varit så här nära att tappa humöret. Jag antog att Vladimir tog fram den värsta sidan av mig.
"I need to take out my anger om something and if you don't back of I'm afraid it will be on you", jag tyckte jag såg hur Vladimir stelnade till lite, han visste vad jag var kapabel av.
"Woho", han höjde händerna i ett försök till att visa att han var fredligt ställd. "I just wanted to talk."
"Well, in which case, you are pissing me of now", bet jag ifrån.
"So, this blonde guy? How did it went?", han visste redan svaret på frågan men ställde den för att se min reaktion. Jag ville inte tänka på Niall, jag ville inte veta hur mycket jag hade sårat honom. Och jag ville absolut inte tänka på hur bra våra händer passade i varandra.
"Okay, fine, you were right. Happy now?", jag vände ner blicken och jag kände hur Vladimir gav mig en road blick.
"Very happy", svarade han innan han gick fram till mig och rufsade till mig i håret. "You're so stubborn", mumlade han och började gå ifrån mig. Jag följde honom med en förundrad blick. Vad var det där för? Jag skakade på huvudet och började leta efter något att avreagera mig på, vilket var lättare sagt än gjort.
***
Jag spenderade kvällen med att titta på någon dålig dokusåpa och tröstäta choklad medan kvällen övergick till natt. En filt täckte hela min kropp förutom mitt huvud och jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Jag skulle inte klara att kämpa mot sömnen så länge till är min mobil vibrerade. Trött tog jag upp den och klickade upp sms:et. Jag stelnade till när jag såg vem det var från.
From: Niall
Meet me outside, I need to ask you a thing
Vad ska han fråga tror ni då?
Tack för alla era kommentarer iaf :* De värmer verkligen!
8+ för nästa ikväll kanske? :)
The Past - Kapitel 15
Previosly on The Past:
Det hade den inte. Den fanns inte någonstans. Jag kände paniken växa när jag såg den annars välordnade tidnings- och bokhögen se så oorgansierad ut. Paniken växte omöjligt ännu mer när jag började koppla samman saker. Niall, dunsen, nej, nej, nej!
NIALL'S POV
Tveksamt öppnade jag anteckningsboken och slog upp den första sidan. Alinas prydliga handstil fyllde sidan och jag började läsa, inte säker på vad jag hade att förvänta mig.
12/3 - 2009
My brother told me I should keep a diary just to be able to write about everything I feel. Maybe it will make it easier.
Today was a terrible day, I spent it with Dimitri which was fun of course. He's so friendly, funny, cute, caring. He's everything he shouldn't be and he think I have feelings for him. And it sucks 'cause I know I have to do it soon. I heard Aleks and Markov talk about it today. A minute I thought about running away with him but it shouldn't work. They would find us and kill us. And I can't tell anyone about this mess, because I would look vulnerable then and they would regret having me in this gang. I have to go now, Aleks is calling on me. I think it's time.
Jag vände blad för att kunna läsa fortsättning men till min besvikelse var sidorna utrivna och nästa anteckning efter den första var alla spår av den känslosamma, ångerfyllda sidan av Alina borta. Kvar var en mörk, känslolös sida. Som om hon hade släppt lös ett monster inom sig. Och det skrämde mig. Rejält.
24/7 - 2009
Have you ever felt the thrill of having the power over someone else's life? See how they beg for mercy. Mercy they never get. I've seen father how desperate trying to save their families. It makes it even more fun to kill them. People never see me as dangerous, never as someone they should be afraid of. Maybe 'cause I'm a tiny, young girl who look so innocent. Boy, they're so wrong. But I don't mind. Their expression is priceless when I'm not who they think I'm. That's maybe why I'm most dangerous out of this gang.
"Is this what you looking for?", jag avbröts i mitt läsande av en bekant röst och kag tittade upp för att se Alina stå i dörröppningen, hållandes i en bunt papper och kag antog att de var de saknade sidorna från blocket. Alinas hår var rufsigt av vinden och hennes ögon såg annorlunda ut. Mörkare. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle reagera eller hur jag titta på henne. En del av mig trodde, hoppades, att det som stod i dagboken var påhittat men det verkade inte så på Alina. Jag var helt skrämd av det jag hade läst. Det kändes omöjligt att Alina hade varit en sådan mörk person, det var inte den Alina jag kände. Eller som jag hade känt. Det hade kanske varit en del av hennes plan.
"I can't believe you lied straight up to my face the whole time", andades jag.
"What was I supposed to say?", fnös hon. "Hello, I'm Alina and I have killed more persons than I can count on my hands?"
"So, this is why you asked the question after the film? You want me to forgive you?"
Asså , jag är så arg på blogg.se. Hela bloggen krånglar ju, ibland kommer man ju intr in, ibland kan man inte kommentera. Så störande!
Aja, drama är på väg! Vad tror ni Alina svarar? Tror ni han kan förlåta henne? :)
The Past - Kapitel 14
Previously on Trust:
"Imagine if he was a human and he had killed; would you forgive him if you knew he wanted to change. That he regretted what he had did?"
"To murder is a terrible thing to do", började han och jag bet mig i läppen. "But if someone really regretted it and wanted to change, maybe. I think everyone is worth a second chance."
NIALL'S POV
"I'm just going to take a shower, okay?", frågade Alina och jag nickade som svar. Vi hade gått hem till Alina efter bion, hennes lägenhet var närmare än min var. Dessutom stod min bil kvar hemma och att be Paul hämta oss kändes onödigt. Jag slog mig ner på en stol i köket och tittade mig omkring. Min blick fastnade på ett äpple som låg på bordet och utan att tänka mig för tog jag det och började äta. Oförskämt Niall, oförskämt. Mellan tuggorna på äpplet kände jag min mobil ringa i min ficka och jag tog upp den och svarade utan att kolla vem som ringde. Det ångrade jag så fort jag hörde den pipiga tjejrösten.
"Hi Niall", pep Sarah och jag suckade. "Why haven't you answer my texts?"
Jag suckade igen. "För att du tycker det roligaste som finns är att leka med någon annns känslor", ville jag svara men tvingade mig själv att hålla den meningen inom mig.
"Hey Sarah", svarade jag oentusiastikt och ignorerade hennes fråga.
"What have you done lately then?"
"Not much", suckade jag, hoppades att konversationen skulle ta slut snart.
"What do you say about a date tomorrow?", kvittrade hon och jag stelnade till. Var hon seriös? En dejt?
"No thanks", sa jag kallt. "I've to go now, bye."
Med ytligare en suck la jag tillbaka mobilen i fickan och mina tankar gled över till eftermiddagen med Alina; sms:et hon hade fått, varför hon bara hade lämnat mig och hennes fråga efter filmen. Egentligen var det väl inget konstigt med frågan men det var ändå något med hela Alinas uppträdande under eftermiddagen som fick mig att reagera. Och vem den där Dimitri? Jag hade faktiskt försökt frågat henne lite försiktigt men hon hade bara ignorerat och skrattat bort frågan vilket gjorde mig omöjligt ännu mer nyfiken. Om hon vägrade ge mig några svar fick jag väl luska fram de själv. Fast Niall, nej så kan man väl inte göra? Inte bara gå och rota runt i andras hus... Eller? Man behövde väl en husransakansorder för att få göra det? Ah, visst Niall. Lek lite mer FBI liksom. Jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv innan jag ställde mig upp för att försöka leta fram något svar. Alina kändes så mystsikt på något sätt och det var nog det som gjorde att jag drogs till henne. Dessutom hade jag inte släppt helt det faktum att hon hade en pistol i sin byrå. Vem hade en pistol egentligen? Även om det var din pappas gamla. Man behöver väl en vapenlicens?
***
Jag var påväg att ge upp efter nästan tio minuters letande utan resultat när min blick fick syn på ett tjock, svart anteckningsblock som låg väl gömd under ett flertal tidningar och böcker. Nyfiket tog jag tag den och innan jag hann få tag i det som låg ovanpå ramlade de i golvet med en lätt duns. Klumpigt Niall.
"What happend?", hörde jag Alina ropa, ett försök till att överrösta duschen. En annan sak som jag hade lagt till om henne var att hon var väldigt vaksam av sig.
"Nothing, I was just clumsy", svarade jag fort innan jag öppnade försiktigt bläddrade igenom blocket och såg att sidorna var fyllda med handskriven text. Bingo. Nyfiket skummade jag igenom den första sidan utan att ta någon notis om vad det egentligen stod; min blick letade endast efter ett namn och när jag hittade det sprack upp i ett triumferande leende. Samtidigt som jag fällde ihop blocket hörde jag hur Alina stängde av vattnet i duschen och jag fylldes av en gnutta panik, det var faktsikt Alinas dagbok jag höll på att ta med mig hem. Fort gick jag ut i hallen och la ner blocket i väskan jag hade med mig; jag var otroligt tacksam att jag för en gångs skull hade med mig en väska. Jag kände mig en aning skamsen över det jag precis hade gjort men hon hade faktiskt vägrat ge mig svar så då fick jag väl skaffa mig dem själv.
ALINA'S POV
Trött satte jag mig på sängen, det hade varit en lång dag och lite för händelserik för min smak. Vissa saker hade ju helt och hållet varit på den positiva sidan, som Nialls varma hand i min... Och mötet med Vladimir stod ju helt klart på den negativa sidan. Jag sträckte mig efter det svarta anteckningsblocket, en vana som jag hade varje kväll; jag brukade läsa igenom allt som stod där i, alla hemska upplevelser som fanns där och ibland skrev jag något också. Jag rynkade pannan förvånat när jag inte fick tag i den och vände jag mig om för att se efter om den hade ramlat ner. Det hade den inte. Den fanns inte någonstans. Jag kände paniken växa när jag såg den annars välordnade tidnings- och bokhögen se så oorgansierad ut. Paniken växte omöjligt ännu mer när jag började koppla samman saket. Niall, dunsen, nej, nej, nej!
Kapitel 14 och inte alls kapitel 13 som jag skrev i förra inlägget, haha... Jag är hur snurrig som helst just nu ;)
Iaf, jag har hur tråkigt som helst så jag tänkte berätta något som antaligen kommer få er att skratta (om ni har dålig humor ;))
Idag, på mitt påsklov, var jag i skolan (det är tillåtet att skratta nu, HAHA) och vet ni vad jag och en kompis gjorde där? Vi programmerade en robot (Ni får skratta ännu högre nu, HAHAH) till en robottävling (Om ni kan, skratta högre, HAHAHAHA) Vem går till skolan på ett lov liksom? xd
Tack för era söta kommentarer anyway o ja skulle gärna vilja veta mer om er som läser här jue ;)
Kan ni typ inte kommentera hur gamla ni är och vilken färg ni har på strumporna? (Den sista är inte seriös, jag är aldrig seriös ;))
7+ för nästa? :)
Länkbyte
Kör ett länkbyte med Olivia som skriver en fanfiction på oliviasmoments.blogg.se/fanfiction.
Hon skriver en riktigt bra fanfiction som heter "All I ever wanted." Den handlar om Aurora som åker till L.A. för att fly undan vardagslivet i Sverige och pröva lyckan. I L.A går ingenting som hon förväntade det - postivt eller negativt?
Olivia skriver suuper och ja, den är riktigt bra så kika in den! Kap 13 kommer upp om en stund tror jag ;)
The Past - Kapitel 13
Previously on The Past:
”You wouln't dare to do that”, morrade jag och Vladimir skrockade till.
”Don't think you can change Alina, 'cause you're still the same person you always have been”, han lutade sig närmare mig. ”A monster, a murderer.”
Chockat följde jag Vladimir med blicken när han började gå från mig. Hans ord spelades om och om igen i mitt huvud. "Ett monster, en mördare" och jag visste att han hade rätt. Hans ord sårade mer än vad jag trodde för hur mycket jag än ville förändras, börja om på nytt, var jag fortfarande samma människa jag alltid hade varit. Ett hänsynslöst, kallblodigt, manipulativt monster. Med tunga steg gick jag tillbaka till bänken jag hade lämnat Niall på. Jag stannade till när jag såg Niall hålla på med en mobil - min mobil rättare sagt.
"Niall?", ropade jag tveksamt och skyldigt la han ifrån sig min mobil, försökte spela oskyldig. Jag kunde inte låta bli att le år hans skyldiga ansiktsuttryck trots att jag var lite orolig över vad han kunde sett på min mobil. Men det fanns väl inget på den?
"I was just checking the time", sa han. "So we doesn't miss the film",fortsatte han när han såg att jag inte trodde honom. Jag gav honom en liten nick, orkade inte ifrågasätta det faktum att hans egen mobil låg i sin byxficka. Efter konversationen med Vladimir önskade jag inget mer än att krypa ner under ett täcke och somna. En biosalong fick väl också gå bra antog jag.
"Time to go?", frågade jag.
"Yeah, especially if we want to buy some snacks", svarade han och gav mig ett snett leende. Niall och mat.
"Let's go then", log jag. Niall ställde sig upp och vi började gå mot entrén till bion. När vi klev in genom de tunga trädörrarna kände jag Nialls hand glida in i min egen. Hade jag varit förnuftig hade jag dragit undan min hand men den gnutta förnuft jag hade en gång verkade ha stannat i Ryssland. Jag förvånades över hur bra våra händer passade. Hans större i min lite mindre. Hans varma mot min kalla.
Jag hade låtit Niall välja film och förvånades när han hade valt "Breaking Dawn Part 2". Själv skulle jag aldrig gissa att han skulle välja den, han verkade inte som en som person. Jag hade dock inte något problem med att se den; Twilight-serien var en av de få filmer jag hade sett och tyckt om. Kanske för att jag kände igen mig själv i Edward, även om jag varken glittrade i solljus eller var vampyr. Jag gav Niall en road blick samtidigt som han försökte balansera en stor popcorn, två godispåsar och en chockladkaka samtidigt som han gick upp för trapporna till biosalongen. Han hade varit illa tvungen att släppa min hand för att tappa allt. Själv bar jag två stora cocacolor och jag kunde inte förstå hur vi skulle klara att äta upp allt det här. Jag fick nog överlåta det åt Niall.
"Four, five, six", räknade Niall medan vi gick förbi de numrerande biosalongerna. "Seven! Finally!", utbrast han entusiastiskt och puttade upp dörren med sin ena fot innan vi gick in i salongen.
"Which is our seats?", frågade jag och Niall började fumla med biljetterna.
"Niall, they're upside-down", skrattade jag när jag såg att Niall höll dem upp och ner. Jag tyckte att hans kinder blev en aning rödare, men det var svårt att se i mörkret.
"I think our places are on the last row", konstaterade han och vi började gå mot den översta raden.
***
"So, what did you think of the film?", frågade Niall mig när vi hade lämnat biografen. Hans hand hade återigen glidit in i min och höll den i ett stadigt grepp.
"It was good, cute story", svarade jag, en aning frånvarande.
"Mm", det lät inte riktigt som om Niall höll med mig.
"What's it you don't think is good?", frågade jag.
"I just don't get how Bella is so keen to be a vampire. I mean even if they're kind they still want blood."
"I guess she wanted to be able to live with Edward forever", mumlade jag. Jag hade inte riktgt tänkt på det sättet som Niall gjorde på. För mig kändes det självklart att Bella skulle bli vampyr och det inte var något konstigt med det.
"Yeah, but would you really give up your whole life just to be able to spend the rest of the time with him?", fortsatte Niall.
"If I really loved him", svarade jag utan att tänka efter. "Isn't that what love is?"
"Maybe, but she gave up her opportunity to a normal life, her family, friends... Jake."
Nialls argument slutade diskussionen och vi gick tysta ett tag.
"If you were Bella, would you have done the choise she did?", jag hade inte tänkt att fråga det men frågan hade bara hoppat ut ur min mun utan att jag kunde göra något åt det.
"To be a vampire? I don't think so", svarade han men jag skakade på huvudet. Det var inte det valet jag hade prata om.
"Not that choise."
"Which choise then?", frågade han förbryllat och jag drog ett djupt andetag. Jag både ville veta svaret på den här frågan och inte.
"To forgive him and love him even with thoughts on what he had did", sa jag fort.
"You mean with killing people?", jag nickade som svar.
"Imagine if he was a human and he had killed; would you forgive him if you knew he wanted to change. That he regretted what he had did?"
"To murder is a terrible thing to do", började han och jag bet mig i läppen. "But if someone really regretted it and wanted to change, maybe. I think everyone is worth a second chance."
Kapitel 13! Tell me what ya think!
7+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 12
Previously on The Past:
"Bye guys, see you tomorrow", ropade jag innan jag gick ut ur rummet, ignorerade Zayns kommentar om att jag skulle ha "så trevligt på dejten". Jag såg Alina sitta på en stol utanför rummet och fipplade med sin mobil.
"Hey, I'm done now", log jag och Alina stoppade tillbaka sin mobil i sin fick och ställde sig sedan upp.
"Great, should we go then?", frågade hon och jag nickade. Tillsammans gick vi ut ur den stora byggnaden och ut i den kalla höstluften.
Jag och Alina hade bestämt oss för att gå på bio efter en stund planlös rundvandring runt London. Hur vi lyckades komma undan fans och media var en annan femma, jag antog vi hade tur. Inget ont om våra fans men de kunde var ganska överväldigande ibland. Vi hade slagit oss ner på en bänk utanför bion i väntan på att filmen skulle börja.
”I think there's someone who wants to talk to you”, konstaterade Alina och nickade mot två unga tjejer som stod en bit bort och nervöst tittade mot oss. När de såg att jag hade sett dem så började de nervöst gå mot oss.
”Hi”, sa den ena tjejen när de hade kommit fram.
”Hey”, log jag.
”Eh, uhm... Canwetakepicturewithyou?”, jag skrattade till åt den andra tjejens nervositet. Jag förstod inte varför de var så nervösa; jag varken bets eller revs.
”Sure”, svarade jag. Den tjejen som hade pratat först tog upp en iPhone ur sin ficka och tittade tveksamt mot Alina.
”I can take it, if you want”, erbjöd sig Alina och tjejen räckte henne sin mobil.
”Smile”, fnissade Alina innan hon tog bilden och räckte sedan tillbaka mobilen.
”Thank you”, log hon.
”Is you Niall's girlfriend?”, frågade den andra tjejen, fortfarande nervöst.
”No, we're only friends”, skrattade Alina. De två tjejerna fick varsin kram innan de lämnade oss. Vi slog oss återigen ner på bänken och började prata om allt möjligt när Alina stelnade till. Hennes blick hade lämnat mitt ansikte och var istället fäst på något bakom mig. Jag vände mig om, bara för att inte se något speciellt, och gav sedan Alina en undrande blick.
”I just have to fix a thing, I'll be back in a minute”, sa hon frånvarande innan hon reste sig upp och började gå bort mot hållet hon hade tittat åt. Jag följde henne med blicken tills hon försvann runt ett hörn. Vad var det där? En vibration hördes bredvid mig och jag såg att Alina hade fått ett sms. Det var såklart oförskämt att läsa någon annans sms men hon hade faktiskt bara lämnat mig utan någon vettig förklaring. Och vad kunde det vara för sms egentligen, antagligen från en kompis eller liknande. Nyfiket klickade jag upp det.
From: Anonymous
So, you and the blonde boy? What does he say about it? Planning on doing the same against him as you did to Dimitri?
Med rynkad panna läste jag sms:et ett par gånger till. ”Vad säger han om det?” , vad handlade det om? Och vem var Dimitri?
ALINA'S POV
”What?”, muttrade jag mot Vladimir. ”Do you also live in London now? Want to take a coffee and discuss the weather?”, fortsatte jag sarkastiskt. Vladimir skrattade till.
”You and the blonde boy? How much does he know?”
”Enough”, svarade jag bestämt. Jag hade inte blivit glad när jag såg Vladimir. Om människan bara kunde lämna mig i fred.
”He'll find out some day. Do you still think you can hide?”, jag gav honom en mörk blick. ”He would never be with you if he know who you truly are”, spottade han.
”A lie has never hurted someone”, mumlade jag, mest för mig själv.
”He'll find out one day”, sa Vladimir bestämt.
”Only if I tell him.”
”Someway, he'll find out”, han betonade ”someway” med en sådan där takethehint-ton.
”You wouln't dare to do that”, morrade jag och Vladimir skrockade till.
”Don't think you can change Alina, 'cause you're still the same person you always have been”, han lutade sig närmare mig. ”A monster, a murderer.”
The Past - Kapitel 11
Previously on The Past:
"Alina! I never thought I would see you again!", utbrast han lättat och mer eller mindre rusade fram till mig och drog in mig i en kram. Jag kved till när hans beröring gick över mina sår och hans ögon spärrades upp när han såg dem. "These have to be taken care off."
FLASHBACK END
Med en irriterad suck slängde jag en sista blick i speglen innan jag gick ut. En ljudlig smäll hördes när jag smällde igen dörren efter mig och jag började springa nerför trapporna. Det var ingen idé att ta hissen, den var så otroligt långsam och har du tur fastnar du inte. Vilket man gör ungefär varje gång. Jag kunde inte förstå hur jag alltid lyckades komma för sent nuförtiden. Med raska steg gick jag ut hur huset och styrde mina steg mot tunnelbanan. Tacksamt konstaterade jag att det var folktomt vid tunnelbanastation och det tog inte lång tid att ta sig ner under jord. Så fort jag var nere vid perrongen tittade jag upp mot tavlan för att se när nästa tåg kom. 3 mimuter. Egentligen var det ganska onödigt att kolla på tavlan, det längsta du behövde vänta på ett tåg här var fem minuter. Jag slog mig ner på en av bänkarna som stod utplacerade på perrongen och gjorde mitt bästa för att undvika gamla spyor, tuggummin etc. Min blick for runt på de få personerna som också väntade på tunnelbanan. En man var strikt klädd i kostym och tittade stressat på sin klocka samtidigt som hans fot trummade mot det hårda stengolvet. Jag var nog inte den enda som hade bråttom här då. En mamma med två små barn satt på bänken till vänster om mig och gjorde sitt bästa för att de två ungarna skulle hålla sig lugna. Några ungdomar som antagligen var på väg till skolan stod i ena änden av perrongen och pratade om något som uppenbarligen var väldigt roligt för de hördes flera skratt från dem. Annars var de inte fler personer här, en väldigt lugn morgon med andra ord. Jag väcktes ur mina tankar när tåget for in på perrongen med en väldig fart och precis som alla gånger trodde jag att det inte skulle hinna bromsa innan de hade passerat station, men det gjorde det. Med lätta steg jag in i den nästan folktomma vagnen och slog mig ner på ett säte. Stressen hade nästan runnit av mig när tåget återigen började åka, jag hade insett att jag antagligen skulle hinna. Jag tog upp min mobil och hörlurar för att kunna lyssna på musik när jag såg att jag hade fått ett nytt sms. Med en suck öppnade jag det, jag var ganska säker på att jag visste vem det var. Han hade sms:at non-stop hela morgonen.
From: Niall
Hey, why doesn't you answer? Are you mad at me?
Otherwise, do you want to catch up later? ;)
Jag suckade återigen, min hjärna sa åt mig att det var bättre att låta bli att svara, låta tiden göra att allt rann ut i sanden. Men det var något med honom som gjorde att jag drogs tll honom; kanske hans oskyldiga, godtrogna personlighet? Så olika från de andra killarna jag hade känt. Efter incidenten i söndags hade jag försökt ignorera honom men utan resultat.
To: Niall
Why not? I quit work at 3 p.m :)
En smiley också, jag skakade på huvudet innan jag pluggade in hörlurarna och startade min spotifylista. Trött lutade jag bakåt huvudet och slöt ögonen, hoppades att jag skulle klara mig från att somna. Då skulle jag säkerligen komma för sent.
NIALL'S POV
Jag såg Alina så fort hon klev in i byggnaden där vi just nu höll på att spela in vår nya musikvideo. Eller spelade in kanske, vi var precis klara. Hon hade inte sett mig än så jag passade på att kolla in henne. Jag hade alltid tyckt att Alina såg bra ut men jag drog efter andan när jag såg henne. Hon såg helt perfekt ut. Hennes mörka hår var flätat i en fläta som hon nervöst fingrade på. Den rosiga färgen på hennes kinder som hon hade fått av kylan ute gjorde en klar kontrast till hennes ljusa hy. De mörkbruna ögonen letade sig runt i byggnaden innan hon fick syn på mig. Alinas ansikte sprack upp i ett leende och hon gav mig en liten vink. Jag kunde hjälpa att besvara leendet innan jag började gå mot henne.
"Hey", log jag och drog in henne i en kram. Gott luktade hon också.
"Hi on you too, you can stop squeezing me now", skrattade hon och jag insåg då att jag måste kramat henne hårt.
"I'm just going to change", informerade jag henne om och Alina fnissade till.
"What?", frågade jag fundersamt.
"I'm glad you're going to change", skrattade hon och nickade mot min outfit.
"You don't like my outfit?", frågade jag förnärmat.
"Nah, I've seen you in better", flinade hon.
"Like naked", hördes Harrys retsamma röst säga och både mina och Alinas kinder blev en aning rödare.
"Shut up", mumlade jag.
"Aw, is little Niall blushing?", fortsatte Harry retsamt.
"I think he's a better view naked then you", hörde jag Alina säga och jag kämpade för att hålla inne ett skratt. De andra killarna verkade dock inte lyckas lika bra som mig, för det hördes skratt från rummet bakom Harry.
"Oh burn!", ropade Louis och jag såg Harry som såg ut att ha blivit helt stum.
"How do you know that?"
"I was guessing", flinade Alina. "And, by the way, I'm very good at guessing", nu kunde jag inte hålla tillbaka skrattet längre utan vek mig i en skrattattack. Harry muttrade något ohörbart och lämnade sedan surt rummet.
"Aw poor little Haz", hörde jag Louis säga med barnslig röst men tystnade sedan efter en mindre vänlig kommentar från Harry.
"Bye guys, see you tomorrow", ropade jag innan jag gick ut ur rummet, ignorerade Zayns kommentar om att jag skulle ha "så trevligt på dejten". Jag såg Alina sitta på en stol utanför rummet och fipplade med sin mobil.
"Hey, I'm done now", log jag och Alina stoppade tillbaka sin mobil i sin fick och ställde sig sedan upp.
"Great, should we go then?", frågade hon och jag nickade. Tillsammans gick vi ut ur den stora byggnaden och ut i den kalla höstluften.
Kapitel 11 nudå! Niall verkar gilla Alina och Alina verkar gilla honom, eller?
6+ för kapitel 12? :)