Min kropp var gömd under det varma täcket och min andehämtning var tung. Mina ögon var stängda och sakta gled jag över i sömn. En dröm började spelas upp i min hjärna och min andehämtning ökade i takt när jag kände igen personerna i drömmen.

 

 

Mina ögon höll på att drunkna i Lucas chokladbruna och de var nog de vackraste ögonen jag någonsin hade sett. Hans bruna lockar kittlade mot min kind och hans läppar ströks emot mina. Solen var på väg ner och lämnade Italien i ett vackert dunkelt skymningsljus. Temperaturen sjönk fort här på kvällarna när solen hade lämnat himlen, men än så länge var det en behaglig värme som fanns i luften. 

 

Lucas tumme strök lätt över min kind och drog tillbaka en hårslinga. Mitt hjärtas takt ökade under hans beröring och fjärilarna började dansa i min mage. Lucas hand drogs tillbaka till min svank och eliminerade det lilla avstånd som fanns mellan oss när våra läppar pressades mot varandras i en kyss. När vi tillsist drog oss undan lekte ett leende på Lucas läppar. Om fjärilarna hade dansat en fredlig vals förut i min mage dansade de nu någon avancerade form av break dance.

"I can't imagine a life without you now", mumlade jag mot hans bröstkorg. Om jag skulle förlora honom nu vet jag inte vad jag skulle göra. 

"You don't need to", svarade Lucas och hans hand strök över mitt hår. Han tryckte mjukt bort mig och granskade mitt ansikte med sina chokladbruna ögon. 

"You're so beautiful", konstarade han innan våra läppar återigen möttes i en perfekt kyss. Lucas drog sig tillbaka efter en stund men hans ansikte var fortfarande nära mitt. 

"I've to go", mumlade han mot mina läppar och jag försökte dölja min besvikelse men jag lyckades inte så bra. 

"But I see you tomorrow", sa Lucas när han såg min besvikelse över att han beövde gå. Vi släppte tillslut taget om varandra och Lucas började gå tillbaka längs stigen som ledde ner till byn. Jag följde han med blicken tills han var utom synhåll. Man såg Lucas ryggmuskler flexas genom den tunna t-shirten han bar när han gjorde sin väg ner längs den ojämna stigen. Jag kom på mig själv att stå och titta efter honom med ett leende på läpparna även fast han hade försvunnit ur mitt synfält. 

  

Lucas hade kommit in i mitt liv i precis rätt tid. Jag hade tappat räkningen på hur många gånger hans starka arm hade dragit mig tätt intill honom när jag hade gråtit i timmar över hur kasst livet kändes. Lucas var kompis till mina kusiner och jag kom ihåg första gången jag hade sett honom. Fjärilarna hade genast börjat dansa i min mage och jag trodde aldrig jag hade sett en så vacker kille. Hans bruna lockar ramade in hans ansikte perfekt, de chokladbruna ögon som var så enkla att försvinna i och den muskelösa långa kroppen. Lucas min första riktiga romans och också mitt första "heartbreak".

 

                    ***

 

Det var den första skoldagen efter sommarlovet och pappa hade precis släppt av mig utanför skolan. Jag sneglade tveksamt upp mot den stora tegelbyggnaden och kände hur nervositeten kom krypande. Jag hade aldrig varit riktigt bekväm i sådana situationer. Det var en stund kvar innan det var dags för samling så jag gick sakta nerför de pittoreska italienska gatorna. Mina tankar var någon annanstans och jag tänkte inte på var jag gick. Min blick granskade omgivningen och for upp och ner för husen som kantade gatan. 

 

Tillslut fastnade min blick på ett par som utbytte saliv och jag var på väg att därifrån, generade över att kommit in mitt i deras intensiva saliv utbyte, när min blick granskade killen en gång till. Det kändes som om mitt hjärta stannade och blodet frös i mina ådror när jag såg vem det var. Även fast han hade ryggen vänd mot mig gick det inte att ta fel på de bruna lockarna som täckte hans bakhuvud och den breda musklade ryggtavlan. Väskan jag hade hållt i min hand träffade marken med en hård smäll och paret släppte varandra. Lucas snodde runt och förvåning flög över hans ansikte när han såg mig.

"H-How could y-you?", fick jag fram och tvingade mig själv att möta hans blick. Hans mun formades till ett o och han tittade på mig med vidöppna ögon.  

"I-It's not what it looks like", försökte han men jag hade redan tagit till flykten nerför de smala gatorna. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg och mina ben rörde sig fort över de varma kullerstenarna som täckte gatorna. Jag hörde Lucas bakom mig, hans fötter träffade hårt marken. Hans långa ben gav honom en klar fördel och jag ökade takten för att han inte skulle kunna komma i kapp mig. En gränd uppenbarades sig framför och jag saktade ner; min blick letade efter en flyktväg men det fanns ingen. Jag hörde att Lucas sakta ner bakom mig, han visste att jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag tvingade mig själv att vända mig om och Lucas började gå mot mig. I skärck backade jag undan men tegelväggen gjorde strax kontakt med min rygg.

"It's not like what it looks like", upprepade han.

"It's exactly what it looks like", skrek jag och jag förvånade mig själv med ilskan som fanns i min röst.

"You're my one and only", mumlade Lucas och hans ansikte var nu endast ett par centimeter från mitt. Orden som förut skulle fått fjärilarna att dansa i min mage kändes nu så tomma och kalla. Hans hand närmade sig mitt ansikte och jag kände paniken komma krypande. Min hand flög upp och träffade hans kind med större kraft än vad jag trodde jag kunde utöva. Det röda märket efter min hand gjorde en klar kontrast mot hans perfekta solbrända hy. 

"What the hell Ash?!", utbrast han ilsket. De bruna ögonen jag alltid har tyckt sett så vänliga ut var omöjligt mörka och fyllda med ilska. Jag tog automatiskt ett steg bakåt bara för att känna tegelväggen pressas hårdare mot min rygg. 

"Is this your thank you for everything I've done to you?! Everytime I've listen to you while you talking about your pathetic life, everytime I've hold you when you've cried", fortsatte han ilsket och pekade mot rodnaden på hans kind.

"No", svarade jag hårt. "This is my thank you for that you cheated on me." 

"I didn't--", började Lucas men jag lät honom inte avsluta meningen. 

"We both know what you did, so don't you dare try to deny it", sa jag i en hård ton och blinkade hårt några gånger för att hålla tårarna borta. 

"Please, just fuck off", avslutade jag och till min förvåning så lämnade Lucas mig. När han var utom synhåll vek sig min ben under mig och jag sjönk ihop mot tegelväggen. Tårarna började forsa nerför mina kinder i en strid ström och jag begravde mitt ansikte i mina händer.

 

 

Mina ögon slogs upp och mitt hjärta bankade hårt i bröstkorgen. Det hade varit länge sedan jag hade på drömt om Lucas och den vanliga smärtan jag brukade känna när jag tänkte på honom var inte lika stark längre. Mina tankar gled fort över till Harry, jag ångrade att jag hade tappat humöret för andra gången på honom. Jag hade tappat humöret på min pappa flera gånger och jag visste att det hade sårat honom; jag ville inte att samma sak skulle hända Harry. Han hade faktiskt försökt att prata med mig flera gånger. Jag fick faktiskt acceptera att Lucas och Harry inte var samma person och Harry förtjänade att få veta sanningen, även om han antagligen inte ville veta av mig efter hur jag hade behandlat honom. Dessutom hatade jag mig själv för att jag hade sårat Niall så. Jag höll på att argumentera för och emot i flera minuter innan jag tillslut tog tag i min mobil. Mobilens klocka visade 4 am och jag tvekade om jag verkligen skulle ringa Harry nu; jag skulle antagligen väcka honom men jag visste att om jag la ner mobilen nu skulle jag antagligen inte våga ringa honom imorgon. Med mitt nyvunna mod slog jag in Harrys nummer och signal efter signal gick fram tills en trött röst hördes i telefonen.

"Hello"

"Hi, it's Ashley", sa jag tyst. "We need to talk"

---

---

Finally eller vad säger ni? ;) 

Tell me what you think!