Previously on Trust:

 

"I'm just going to take a shower, okay?", frågade Alina och jag nickade som svar. Vi hade gått hem till Alina efter bion, hennes lägenhet var närmare än min var. Dessutom stod min bil kvar hemma och att be Paul hämta oss kändes onödigt. Jag slog mig ner på en stol i köket och tittade mig omkring. Min blick fastnade på ett äpple som låg på bordet och utan att tänka mig för tog jag det och började äta. Oförskämt Niall, oförskämt. Mellan tuggorna på äpplet kände jag min mobil ringa i min ficka och jag tog upp den och svarade utan att kolla vem som ringde. Det ångrade jag så fort jag hörde den pipiga tjejrösten.

"Hi Niall", pep Sarah och jag suckade. "Why haven't you answer my texts?"

Jag suckade igen. "För att du tycker det roligaste som finns är att leka med någon annns känslor", ville jag svara men tvingade mig själv att hålla den meningen inom mig.

"Hey Sarah", svarade jag oentusiastikt och ignorerade hennes fråga.

"Not much", suckade jag, hoppades att konversationen skulle ta slut snart.

"What do you say about a date tomorrow?", kvittrade hon och jag stelnade till. Var hon seriös? En dejt?

"No thanks", sa jag kallt. "I've to go now, bye."

Med ytligare en suck la jag tillbaka mobilen i fickan och mina tankar gled över till eftermiddagen med Alina; sms:et hon hade fått, varför hon bara hade lämnat mig och hennes fråga efter filmen. Egentligen var det väl inget konstigt med frågan men det var ändå något med hela Alinas uppträdande under eftermiddagen som fick mig att reagera. Och vem den där Dimitri? Jag hade faktiskt försökt frågat henne lite försiktigt men hon hade bara ignorerat och skrattat bort frågan vilket gjorde mig omöjligt ännu mer nyfiken. Om hon vägrade ge mig några svar fick jag väl luska fram de själv. Fast Niall, nej så kan man väl inte göra? Inte bara gå och rota runt i andras hus... Eller? Man behövde väl en husransakansorder för att få göra det? Ah, visst Niall. Lek lite mer FBI liksom. Jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv innan jag ställde mig upp för att försöka leta fram något svar. Alina kändes så mystsikt på något sätt och det var nog det som gjorde att jag drogs till henne. Dessutom hade jag inte släppt helt det faktum att hon hade en pistol i sin byrå. Vem hade en pistol egentligen? Även om det var din pappas gamla. Man behöver väl en vapenlicens?

 

                                                   ***

 

Jag var påväg att ge upp efter nästan tio minuters letande utan resultat när min blick fick syn på ett tjock, svart anteckningsblock som låg väl gömd under ett flertal tidningar och böcker. Nyfiket tog jag tag den och innan jag hann få tag i det som låg ovanpå ramlade de i golvet med en lätt duns. Klumpigt Niall.

"What happend?", hörde jag Alina ropa, ett försök till att överrösta duschen. En annan sak som jag hade lagt till om henne var att hon var väldigt vaksam av sig.

"Nothing, I was just clumsy", svarade jag fort innan jag öppnade försiktigt bläddrade igenom blocket och såg att sidorna var fyllda med handskriven text. Bingo. Nyfiket skummade jag igenom den första sidan utan att ta någon notis om vad det egentligen stod; min blick letade endast efter ett namn och när jag hittade det sprack upp i ett triumferande leende. Samtidigt som jag fällde ihop blocket hörde jag hur Alina stängde av vattnet i duschen och jag fylldes av en gnutta panik, det var faktsikt Alinas dagbok jag höll på att ta med mig hem. Fort gick jag ut i hallen och la ner blocket i väskan jag hade med mig; jag var otroligt tacksam att jag för en gångs skull hade med mig en väska. Jag kände mig en aning skamsen över det jag precis hade gjort men hon hade faktiskt vägrat ge mig svar så då fick jag väl skaffa mig dem själv.

 

Trött satte jag mig på sängen, det hade varit en lång dag och lite för händelserik för min smak. Vissa saker hade ju helt och hållet varit på den positiva sidan, som Nialls varma hand i min... Och mötet med Vladimir stod ju helt klart på den negativa sidan. Jag sträckte mig efter det svarta anteckningsblocket, en vana som jag hade varje kväll; jag brukade läsa igenom allt som stod där i, alla hemska upplevelser som fanns där och ibland skrev jag något också. Jag rynkade pannan förvånat när jag inte fick tag i den och vände jag mig om för att se efter om den hade ramlat ner. Det hade den inte. Den fanns inte någonstans. Jag kände paniken växa när jag såg den annars välordnade tidnings- och bokhögen se så oorgansierad ut. Paniken växte omöjligt ännu mer när jag började koppla samman saket. Niall, dunsen, nej, nej, nej!

---

Kapitel 14 och inte alls kapitel 13 som jag skrev i förra inlägget, haha... Jag är hur snurrig som helst just nu ;)

Iaf, jag har hur tråkigt som helst så jag tänkte berätta något som antaligen kommer få er att skratta (om ni har dålig humor ;))

Idag, på mitt påsklov, var jag i skolan (det är tillåtet att skratta nu, HAHA) och vet ni vad jag och en kompis gjorde där? Vi programmerade en robot (Ni får skratta ännu högre nu, HAHAH) till en robottävling (Om ni kan, skratta högre, HAHAHAHA) Vem går till skolan på ett lov liksom? xd

Tack för era söta kommentarer anyway o ja skulle gärna vilja veta mer om er som läser här jue ;)

Kan ni typ inte kommentera hur gamla ni är och vilken färg ni har på strumporna? (Den sista är inte seriös, jag är aldrig seriös ;))