Peviously on The Past:

 

"Haven't you read the diary?", jag nickade som svar. "Then you must see what a terrible human I am. I'm a monster, a murderer. And why do you think I would want forgivness?"

Jag svalade hårt av hennes kalla svar och tog ett djupt andetag. "Because that's not the Alina I know", jag gav henne ett litet leende som fort försvann när jag såg Alinas mun vridas till ett hånflin.

"How do you know that I wasn't acting? I have done it so many times before, you know. I'm still the same person I was four years ago Niall and I haven't changed."

Jag bet mig i läppen och blinkade flera gånger, försökte hålla tårarna borta. Tårarna? Höll jag på att börja gråta över en tjej? När jag tittade upp igen var Alina vid ytterdörren.

"Alina?", frågade jag tyst och hon stelnade till. "Did you act? Was all this fake to you?"

"No", svarade hon innan hon försvann ut i den mörka höstnatten. Och jag, jag begravde mitt ansikter i mina händer och började gråta. Jag grät. Över en tjej. 

 

 

Ilsket sparkade jag till en sten så att den for iväg längs gatan.

"He knows?", hördes en bekant röst med rysk accent. Jag suckade högt innan jag snodde runt.

"What?", ber jag. "Can you stop stalk me?"

Vladimir skrattade till av mitt utbristande vilket bara gjorde mig argare.

"What does you have left here then?", Vladimir lutade sig mot husväggen och studerade mig från topp till tå.

"Don't make me do anything I regret", andades jag. Ilskan forsade runt i min kropp och om Vladimir provocerade mig för långt var jag rädd att jag skulle ta ut det på honom. Och det skulle inte bli kul för honom.

"Still so easy to provoke?", skrattade han och jag knöt min nävar, fokuserade på att andas in och ut. Det var länge sedan jag hade varit så här nära att tappa humöret. Jag antog att Vladimir tog fram den värsta sidan av mig.

"I need to take out my anger om something and if you don't back of I'm afraid it will be on you", jag tyckte jag såg hur Vladimir stelnade till lite, han visste vad jag var kapabel av.

"Woho", han höjde händerna i ett försök till att visa att han var fredligt ställd. "I just wanted to talk."

"Well, in which case, you are pissing me of now", bet jag ifrån.

"So, this blonde guy? How did it went?", han visste redan svaret på frågan men ställde den för att se min reaktion. Jag ville inte tänka på Niall, jag ville inte veta hur mycket jag hade sårat honom. Och jag ville absolut inte tänka på hur bra våra händer passade i varandra. 

"Okay, fine, you were right. Happy now?", jag vände ner blicken och jag kände hur Vladimir gav mig en road blick.

"Very happy", svarade han innan han gick fram till mig och rufsade till mig i håret. "You're so stubborn", mumlade han och började gå ifrån mig. Jag följde honom med en förundrad blick. Vad var det där för? Jag skakade på huvudet och började leta efter något att avreagera mig på, vilket var lättare sagt än gjort. 

 

                                                ***

 

Jag spenderade kvällen med att titta på någon dålig dokusåpa och tröstäta choklad medan kvällen övergick till natt. En filt täckte hela min kropp förutom mitt huvud och jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Jag skulle inte klara att kämpa mot sömnen så länge till är min mobil vibrerade. Trött tog jag upp den och klickade upp sms:et. Jag stelnade till när jag såg vem det var från.

 

Vad ska han fråga tror ni då? 

Tack för alla era kommentarer iaf :* De värmer verkligen!