Previously on The Past:

 

Det hade definitivt varit enklare och ignorera sms:et, visa Niall att jag inte ville ha något med honom att göra. Och att han inte borde ha något med mig att göra men ändå tvingade jag mig upp ur den varma soffan och gick med tunga steg mot hallen. Jag undrade varför Niall hade kommit hit och vad han ville fråga; nu visste han vem jag verkligen var borde han väl springa och gömma sig? Inte stå utanför mitt hus och vilja fråga mig något. Jag skrattade ironiskt för mig själv medan jag hoppade i mina uggs och gick sedan ut. Trappuppgången var mörk och jag stannade till, väntade på att lyset skulle tändas. En irriterad suck slapp ur mig när jag förstod att lyset var trasigt. Jag hade inget problem med mörker, det kändes som det var en del av mig, men efter att spenderat tre, fyra år runt smygandes i mörkret; överraskat oskyldiga människor som fredligt fumlade runt i mörkret på deras väg till toaletten. Lyset tände de inte för att inte väcka de övriga familjemedlemarna. Dessa stackarna hade fort tystnat. Jag rörde mig fort och ljudlöst ner för trappan, en déja-vu känsla for igenom mig. Mitt ljudlösa gångsätt hade aldrig lämnat mig, likaså min observationsförmåga och vaksamhet. Med en hand tryckte jag upp éntredörren och gick ut. Jag ångrade skarpt att jag inte hade tagit min jacka för kylan ut gjorde sig påmind så fort jag kom ut och jag slog armarna om mig för att försöka hålla värmen uppe. Min blick letade efter Niall och jag hittade honom fort. Han stod snett framför mig med blicken fäst på min lägenhet, han hade inte märkt att jag hade kommit.

"Hi", sa jag känslolöst. Jag var inte riktigt säker på hur jag skulle bete mig.

"Hey", svarade Niall och vände blicken mot mig. Han hade ett par ljusa jeans på sig och en vit t-shirt skymtades under den gråa hoodien. Luvan var uppfälld och döljde hans blond hår och jag var tvungen att erkänna att han såg bra ut. Riktigt bra. Dessutom var han rolig, omtänksam, snäll. Jag suckade för mig själv. Alltid falla för fel killar. Eller falla för killar i största allmänhet var ett stort misstag för mig. Erkände jag precis också att jag hade fallit för honom?

"Why are you here?"

"I wanted to ask you something", svarade han lugnt.

"Why?"

"I wanted an answer?", sa han som om det vore en självklarhet.

"Yes, but why did you come when you knew what I have done? Why just don't leave me alone", förtydligade jag.

"I, uhm, I gue--", stammade han och jag suckade.

"You see, you don't even know why you came", sa jag trött och vände mig om för att gå in när jag hörde Nialls röst.

"Do you regret it?", hans irländska accent var ännu tydligare när han började bli lite upprörd. Jag stannade abrupt och tänkte igenom det han precis hade sagt. Ångrade jag vad jag hade gjort? Det blev tyst efter Nialls fråga, det enda som hördes var våra andetag. Jag hade aldrig lärt mig vad ånger vad, kort sagt; du ångrade ingenting. Det spelade ingen roll om du dödade din kompis för att han vägrade byta Pokemon med dig, du ångrade dig inte. Men ångrade jag vad jag hade gjort? Alla minnen från min barndom for igenom mig. Alla gånger jag hade slutat någons liv på bara en sekund. Ångrade jag det? 

"Ehm", började jag, inte säker på vad jag skulle svara. 

"Take your time to think", sa han lugnt. Den lugna sidan av Niall var jag inte van att se, han brukade vara mer av den hyperglada, aldrig lugna typen. Men alla hade väl olika sidor. Jag såg i ögonvrån hur Niall vände sig om för att börja gå. 

"Niall!", utbrast jag och förvånade både mig och honom. Han stannade till och vände sig om med en förvånad blick. "What if I don't know?", frågade jag tyst och bet mig i läppen. 

"Then, you don't know", sa han och ryckte på axlarna innan han återigen började gå mot sin bil. Jag följde honom med blicken tills han försvann in i bilen och bilen sedan försvann ner för gatan. Vad var det där? Jag som hade varit helt övertygad för bara ett par minuter sedan att jag hade sett Niall för sista gången i mitt liv och nu ville han ha ett svar från mig. Vilket också betydde att han ville se mig igen. Efter allt jag hade gjort. Åh, varför kunde han inte lämna mig ifred?!

 

17 nu då! :) 

Igen, ett stort tack till er som läser och kommenterar, ni gör mina dagar! :3