The Past - Kapitel 18
Previously on The Past:
Jag följde honom med blicken tills han försvann in i bilen och bilen sedan försvann ner för gatan. Vad var det där? Jag som hade varit helt övertygad för bara ett par minuter sedan att jag hade sett Niall för sista gången i mitt liv och nu ville han ha ett svar från mig. Vilket också betydde att han ville se mig igen. Efter allt jag hade gjort. Åh, varför kunde han inte lämna mig ifred?!
"I'm so, so sorry", mumlade jag och sjönk ihop bredvid den livlösa kroppen. Hans ansikte var förvridet i smärta och ögonen var uppspärrade i förvåning; han hade inte förväntat detta från mig. Jag hade, ärligt talat, inte förväntat det heller. Visst hade jag varit medveten om att det här var uppdraget från början men var det här smärtan man kände varenda gång? Hur kunde det då vara värt det? Var det den lilla sekund av makt? Den lilla sekund när offret förstod vad du tänkte göra, paniken i deras ögon? Jag var tvungen att erkänna att det var en illusion av makt man kände. En bitterljuv, adrenalinpumpande känsla som varade för en dryg sekund innan den var ersatt av en hemsk känsla av skuld. Jag blinkade ett flertal gånger, vägrade att börja gråta. Min blick for över hans kropp men stannade så fort den kom till hans nedre mage. Tröjan var färgade röd av blod där kniven hade varit instucken och äcklad av synen jag hade orskat vände jag bort blicken.
"Alina?", hörde jag Aleks tyst ropa. "Are you done?", jag ryckte till vid hans fråga. Vad det här ungefär samma sak som att ta en dusch? Var du "klar" med att döda någon? Även om personen i fråga var död, levde ändå minnena kvar.
"Yes", jag gjorde mitt bästa för att låta berörd och kall. Det hördes strax steg efter fötter som klampade mot golvet. Jag kunde inte förstå hur de var så otroligt klumpiga och förde så mycket oväsen om sig. Det var som att be om att väcka hela grannskapet. Jag puttade upp mig själv från golvet och gav kroppen en sista blick innan jag tittade över min egen hoodie. Den var precis som hans tröja mörkröd av blod och jag drog av mig den i ett simpelt drag. Den föll ner på kroppen; täckte den mörkröda fläcken.
"Good job", konstaterade min bror som nu kommit upp bakom mig. Jag snodde runt och granskade honom och Finnick som stod bakom honom. Snart slöt även Markov upp bakom dem och jag gav honom en blick fylld med avsky. Vad jag hatade den killen. Min blick besvarades av ett flin från honom.
"So, uhm, how are we going to do this?", Finnick försökte omformulera frågan så att den skulle låta mer oskyldiga men jag visste vad han pratade om. Och det var inget trevligt. De tre killarna började gå mot kroppen och när Markov passerade förbi mig stannade han till för en sekund.
"Welcome to our world", viskade han innan han slöt upp med Finnick och Aleks. Jag kunde bara följa de med blicken och när jag hörde deras lågmölda konversation starta klarade jag inte mer. Kvickt vände jag mig om och sprang ut ur huset. Marskvällens kyla gjorde sig påmind så fort jag kom ut men jag ignorerade den och sprang en bit till innan jag slog mig ner på en sten. Jag drog upp knän mot min bröstkorg, satte mig i fosterställning och begravde också mitt ansikte mot mian knän. Jag vet inte hur länge jag satt där innan jag kände en hand stryka mig över min rygg.
"You get through it", sa min bror tyst. "Just don't create any more relations, okay?", fortsatte han och just nu, i detta ögonblicket hatade jag min bror för att vara en sådan kallblodig, okänslig jävel. "If you play along with "no strings attached", you'll never end up hurt."
Och det var då jag bestämde mig för att aldrig låta några känslor bli inblandade. Aldrig. Ett löfte som jag hållt. Fram tills nu.
Skräckslaget slog jag upp ögonen. Jag tog in omgivningen omkring mig, det välbekanta rummet, den sköna tystnaden. Sakta väcktes jag tillbaka från min drömvärld till verkligheten och det var jag tacksam för. Niall fråga spelades om och om i mitt huvud. "Ångrar du det?". Scenen där jag hade tryckt in kniven i killen jag älskade spelades om och om igen också. Och jag ångrade det. Väldigt mycket. Men samtidigt visste jag att jag inte hade haft något val. Hade världen varit annorlunda skulle det säkert varit mig och Dimitri nu. Om jag hade haft ett val, om vi hade kunnat fly, om vi hade varit födda i samma gäng, om vi... Fast sen slog det mig. Jag hade haft ett val. Tjejer hade inget krav på sig att vara med i den våldsamma sidan av livet; vi var tänkte att vara hemma, ta hand om mat, tvätt, barn och sårt. Men självklart så hade jag tjatat mig till att få följa med min bror och pappa på deras uppdrag och efter ett par års träning var jag involverad i det hela och då fanns det ingen återvändo. Någonsin.
Jag tog upp min mobil, jag var skyldig Niall ett ärligt svar och det skulle han få. Med osäkra fingrar knappade jag in ett sms och läste det igen innan jag skickade det.
To: Niall
I regret the most, I do. But it doesn't change anything, 'cause I had a choise. And I chose that.
Redan kapitel 18 ju! Hoppas ni alla har haft en bra måndag, min förstördes när jag fick veta att jag behöver vara på skolan kvart i sex på lördagmorgon. Suck.
Well, well. Vad tycker ni om kapitlet då? Novellen än så länge? :)
Återigen tack för alla kommentarer, ni är helt fantastiska <3
Kommentarer
Postat av: el
Så bra! Och ja, jag är fortfarande kvar :)
Postat av: Mathilda
Braaaa! :D
Postat av: Amelia
Du är otroligt duktig :)
Postat av: one direction novell
så grymt bra! alltså åh, så spännande!
Postat av: Josefin
Gud så spännande! :D Längtar till nästa del
Trackback