The Past - Kapitel 20

Previously on The Past:
"Yes", sa jag säkert. "I think everyone is worth a second chance."
Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Precis innan jag skulle trycka ner handtaget till dörren stannade jag till.
"And I think I might have fall for her and I believe love can change people."
”Alina?”, ropade jag tveksamt in genom dörren som stod på glänt. ”Alina?”, upprepade jag igen, lite högre denna gången. När jag inte fick något svar puttade jag upp dörren och gick in. Jag såg henne så fort jag kom in. Hon satt på soffan med ryggen mot mig och var lätt böjd framåt. Jag var inte skrämd av henne, inte längre. Det lilla obehaget som hade funnits där när jag fick reda på det var borta nu. Det enda jag såg var en ångerfull, ung tjej som inte hade haft det så lätt.
”Alina?”, sa jag återigen och hon vände sig om. Hon såg förvånad ut, som om jag var den sista personen som hon hade förväntat sig stå här.
”Niall?”, sa hon och strök undan ett par hårslingor som hängde för hennes ansikte. Jag gav henne en liten nick och slog mig ner på soffan bredvid henne.
”Which choise?”; frågade jag och gick rakt på sak. Alina gav mig en uppgiven suck och lutade sig tillbaka.
”Please, leave me alone”, mumlade hon. ”I'm a terrible person.”
”No”, överraskade jag mig själv med att säga. ”You're not.”
”How can you not think I am?”
”Because you aren't”, svarade jag envist.
”How can you say so when you now what I've done?”, mumlade Alina och jag suckade.
”Because people change and if I were in your position, I would have done the same”, konstaterade jag. ”If you grow up in a place like that, you had no other choise, or?”
”The thing is, I had”, sa hon utan att kolla på mig. ”Women werenn't really expected to deal with the buisness”, Alina gjorde citattecken på ”buisness” för att jag skulle förstå att det inte riktigt var fredliga affärsmöten hon talade om. ”But, I wanted to go with my brother when he started his training and I was a really stubborn child so I got how I wanted in the end, even if everyone were against it. The thing was, I didn't really knew what it was about until it was to late to turn back.”
”You see, if you knew what they were dealing with, you wouldn't have done it”, konstaterade jag triumferande.
”The first time was awful, but then it got better. After a couple of times, I got a thrill of doing it. It was like I let the monster inside me come to live. And I, I", hennes röst bröts. "I thought it was fun", Alina begravde återigen ansiktet i sina händer och det hördes hur ångerfylld hon var. Jag var tvungen att erkänna att detta var svårt för mig, jag hade aldrig varit i en sådan situation förut men aldrig att jag tänkte ge upp på denna tjejen. Aldrig. Det kändes en aning som jag var hennes räddning; något som jag utan tvekan ville vara.
 
 
"I don't get why you still are here", mumlade Alina med blicken fäst på filmen vi tittade på. "I'm a wreck, a mons--", jag lät henne inte fortsätta.
"Everyone is worth a second chance if they really regret it, and you do", konstaterade jag med låg röst.
"How can you be so sure?"
"Why would you move to London?", envisades och Alina suckade. Jag kunde inte låta bli att flina malligt. Jag hade vunnit över henne. Filmen fortsatte och spelas och ärligt talat tittade jag inte särskillt noga. Mina fingrar lekte istället med Alinas hår och jag log för mig själv. Detta skulle funka, på något sätt. Jag brydde mig inte om vad killarna, managementet eller pressen sa; ingen hade någonsin fått mig att känna mig som Alina gjorde. 
"But promise me one thing, never do it again", sa jag tyst och Alina vände sig om och hennes blick mötte min.
"I promise."
 
ALINA'S POV
 
Jag följde Niall med blicken tills han hade försvunnit ur synhåll. Han hade spenderat natten här men eftersom jag skulle iväg till jobbet strax hade han varit tvungen att lämna. Mina tankar gled snart över till mig och Niall. Vad var ens vi? Ett par? Vänner? Det spelade ingen roll egentligen, det enda jag kunde tänka på var hur glad, hur lycklig, hur komplett jag kände mig när jag var med honom. Det var en sprudlande, glädjefull känsla som kändes ända ut i tårna. Jag kom på mig själv med att ha ett stort, brett leende på läpparna när jag tänkte på Niall och jag skrattade lite åt mig själv innan min mobil vibrerade. Glatt tog jag upp den och tryckte upp sms:et; jag hoppades att det skulle vara från Niall. 
 
From: Anonymous
You better leave the blonde guy now, or I'll make sure heads will roll. You know what I'm capable of. 
 
Min hals blev omedelbart torr när jag tryckte upp bilden som var bifogad i sms:et och jag höll på att tappa mobilen.

Cliffhanger ;) Don't kill me :P
 

Kommentarer
Postat av: Josefin

Så bra! :D Undrar vad bilden är...

2013-04-11 @ 07:37:59
URL: http://ettdstories.blogg.se/
Postat av: Mathilda

Åh, SLUTA ATT ALLTID SLUTA NÄR DET ÄR SOM MEST SPÄNNANDE!!! :-)

2013-04-11 @ 09:39:50
URL: http://onedstories.blo.gg
Postat av: Amelia

Omg! Spännande xD

2013-04-11 @ 18:07:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback