"W-what do you mean?", Niall stirrade på mig och jag svalde hårt. Det var första gången jag någonsin yttrat de orden och de gjorde ont, så ont.  Jag stannade tyst, visste inte vad jag skulle säga. 

"Alina, what are you talking about?", hans röst lät ansträngd och jag kunde ana något i hans ögon. Rädsla. 

"You heard me the first time. I shoot my own brother. It was pretty funny", svarade jag kyligt och vägrade att möta hans blick. Roligt var det sista det hade vart men jag var desperat för att få bort honom från mih.

"Who are you?" Hans fråga fick mig att hastigt titta upp. Niall skakade på huvudet. "You're talking about how you killed your own brother, and you don't even to regret it." 

Gråten tryckte i halsen men jag tog ett djupt andetag och svalde den. Om han bara visste. Om han bara visste hur många nätter jag hade spenderat genom att tänka på just den kvällen. Alla gånger jag hade vaknat upp av mardrömmar. Hur jag fortfarande kom ihåg hur det kändes att trycka av pistolen, mot min egen bror. 

"I tried, I really did Alina. I tried to accept all the things that happend in your life. I belived in you. I wanted to be a part in your life", Nialls röst bröt mina tankar. Jag bet mig hårt i underläppen. "But now, I'm not sure if I want it anymore", jag ryckte till av hans ord och mötte hans blick som var fylld med plåga. 

"I'm sorry, Niall. You deserve better than me", sa jag och vände mig om. 

 

                                              ***

 

"Lovely to see you again", Vladimirs ryska accent stack ut mot den vanliga brittiska som hördes runt om i flygplatsen och jag vände mig om för att mötas av en förnöjd Vladimir.

"I can't say the same about you." muttrade jag.

"So, how's ever--", längre hann han inte innan jag avbröt honom.

"Don't think we're 'friends' and I'm definitely not going to talk to you. The only reason to why I'm here is because you threa--"

"I know, trust me, I know", skrockade han.

"Have you ever loved someone? Have you ever questioned what you're doing? Have you ever felt love? Ever felt how you want to be together with someone forever? How you counting down the hours until you can meet again?", spottade jag och Vladimir såg överaskad ut av mitt plötsliga utbristande. "That's why you're a coward. 'Cause you're afraid of love", jag andades ryckigt och vände fort ryggen mot honom och gick iväg för att sätta mig någon annanstans, långt från honom. 

 

"If you love someone, you always end up hurt", jag tittade upp för att se Vladimir titta ner på mig. "Aleks told me that."

"But isn't it worth the risk?"

"I don't know how it's to 'love' someone or how it's to be 'loved', and I'll never know."

"Well, I can tell you. To be loved and love is the best feeling ever", sa jag och vände sedan bort blicken. 

"Oh, look at this. Is my little Alina heartbroken?", Vladimir putade lite med underläppen och jag spände käkarna. "It's good that you're back. I know how much you missed it. Being a part of our gang", fortsatte han och gick några steg runt mig. 

"I'm here for Niall", sa jag snabbt, kanske lite för snabbt. Hade jag saknat det? Saknat känslan över att vara något mer än bara "Alina"? Hade jag uppriktigt saknat att vara ökänd och farlig? Vladimir såg min frustration och släppte ut ett litet skratt. 

"Darlin", you missed it", sa han roat, men jag skakade på huvudet. 

"I'm doing this to protect him", väste jag. "For Niall." 

"If you say so", svarade han mig med en liten fnysning. 

 

En timme senare sjönk jag ner i flygplansstolen med Vladimir bredvid mig. Det var bara några timmar som skiljde oss från Ryssland. Tillbaka till mitt gamla liv, där jag inte längre "bara" var Alina. 

"This is going to be nice, right sweetie?", jag såg hur Vladimirs hand hamnade på mitt lår och slog snabbt bort den. 

"Do that again, and I will rip you to pieces", morrade jag och vände bort huvudet från honom. 

"There is the old Alina I've been looking for!" ,utbrast han roat. 

Jag svarade inte utan koncentrerade mig på att titta ut genom flygplansfönstret. Försökte glömma vart vi var påväg, vad jag skulle bli tvungen att göra för att få mitt gamla gängs förtronde igen

"What do I have to do?", min fråga kom ur tomma intet, men han förstod genast vad jag syftade på.

"Just some small things", svarade han och blinkade åt mig. 

"What small things?", jag spände blicken i Vladimir som tittade lite förvånat åt mitt håll. 

"I think you know what "small things" means, right?" 

Jag stelnade till. Jag skulle bli tvungen att döda. Döda för att visa att de kunde lita på mig igen. Att jag inte hade tänkt på det, visste jag inte. En liten känsla av panik började växa inom mig. 

"I wont kill", orden lät desperata och väldigt befängda. Att inte döda var i Vladimirs värld ungefär som att köpa kläder men sedan inte använda dem. Något som de flesta inte gjorde. 

"You will", han gav mig ett kort svar; som om han visste hur lätt han kunde övertala och kontrollera mig, att det inte behövdes argumentationer. 

"No. I won't ever do that again", svarade jag frustrerat och hörde ett litet tyst skratt. 

"Aleks would be really disapointed in you right now." Vladimir gav mig en road blick innan han lutade sig närmare mig för att bara jag skulle höra. " I mean, if he wasn't dead." 

"He would understand."

Ilskan växte inom mig, men blev snabbt ersatt av något annat; eller snarare ett antal andra saker. Smärta, sorg, desperation. Rädsla. Listan kunde göras lång. Och just då, hatade jag mig själv för det. För att jag kände alla de sakerna. 

"It hurts to much", jag viskade, men han hörde mig. 

"No. When I give you a gun or knife in your hand, it won't hurt", Vladimir viskade tillbaka, väl medveten om att vår disskusion inte skulle verka helt normal för människorna runt omkring oss i planet. Han lutade sig ännu närmare mig innan han strök undan mitt hår bakom ena örat. "You will feel good." 

Jag kände rysningarna i kroppen och lutade mitt huvud mot flygplansrutan. Tankarna på Niall malde bak i mitt huvud och jag undrade vad han skulle säga om han såg mig nu. Utan att jag kunde hjälpa det, kände jag hur en tår tog sin tår ner för kinden och jag kände hur jag bestämde mig. Även om Niall var ute ur mitt liv nu svor jag en sak till honom. Jag skulle aldrig mer döda. Aldrig. Det var det minsta jag kunde göra för honom. Vad jag än behövde sätta upp med och hur stora risker jag än behövde ta, jag kanske tillochmed skulle bli dödad på kuppen, så brydde jag mig inte längre. Mitt liv var inte väsentligt längre.

---

Tack till Mathilda som skrev en stor del av detta kapitlet - det blev ju awesome!