"Alina? Isn't that Aleks?", jag vände mig fort om mot det håll Finnick pekade och började studera de mörkklädda personerna på andra sidan gatan. Trots mörkret kände jag genast igen min brors välbekanta gestalt och jag gav Finnick en bekräftande nick. 

"But who are they?", frågade jag fundersamt och vände tillbaka blicken till min bror och vilka det nu var som han var med. Det såg ut som om de pratade om något viktigt för deras röster var låga, det var omöjligt att höra vad de sa härifrån, och de slängde oroliga blickar om sig som om de var rädda att någon skulle se dem; men tack och lov upptäckte de inte oss. 

"I've no idea", svarade Finnick och jag såg att han studerade personerna minst lika ingående som mig. "It's hard to see when it's so dark."

"He haven't say anything about this to me; it doesn't seems like him", sa jag tyst. Vi fortsatte att betrakta de i tystnad även om jag ville springa fram till dem och undra vad fasen de höll på med.

"Are we just going to sit here and wat--", jag hann inte längre innan Finnick satte handen för min mun.

"Look", uppmanade han och jag tittade tillbaka på gruppen. Den ena mannen räckte fram handen mot Aleks och väntade på att han skulle skaka den. Aleks slängde en sista blick om sig innan han skakade mannens hand. Det var då jag såg det. Mannens rygg var halvt vänd mot oss och jag kunde med skräckslagna ögon identifera symbolen som fanns på skinnjackans baksida. En kobraorm. Kobraormen var gängsymbolen för våra värsta fiender och om jag förstod situationen rätt, vilket jag var övertygad om, så hade min bror precis ingått ett avtal med dem. Han hade förådit oss. Jag kände hur ilskan började byggas upp inom mig; hur kunde min bror göra så här mot mig? Mot oss? Det blev bara värre när jag såg en av männen ge Aleks en jacka; deras signaturjacka, som han glatt tog emot. 

"What the fuck is he doing?", väste Finnick mellan sammanbitna tänder och jag förstod att han var minst lika besviken och arg som mig.

"I'm going to find out that", konstaterade jag och gjorde en ansats till att ställa mig upp men Finnick tog omedebart ett stadigt tag om min arm ohch tvingade ner mig igen.

"If Aleks has leaved us, then they maybe will use you as a test on his loyality and we have no chance against them", det gjorde ont hur lättvindligt han kunde prata om att Aleks hade förrått oss. Lämnat oss. Det kunde han väl bara inte ha gjort? Det verkade inte som honom överhuvudtaget; han skulle aldrig överge oss. Han var lojal person. Åtminstonde vad jag trodde han var.

"Let's get out of here; we need to discuss what to do", Finnicks ton var hård och frånvarande; som om han redan hade glömt bort den broderliga relationen han hade till Aleks. Jag tvingade mig att svälja besvikelsen, oron över vad de tänkte göra mot honom och ersätta den med ilska. Ilska mot vad min bror, personen jag litade mest på, hade gjort. Ilska för att det var så mycket enklare att känna.

 

                                            ***

 

"Are you sure you can do it?", Finnick lät en aning tveksam men jag nickade bara.

Ilskan hade växt inom mig ännu mer under vår diskussion om vad vi skulle ta oss till. Under alla gånger "förräderi" hade nämts; det var nästan som om de hade i åtanke att provocera mig. Aleks hade förråt oss. Lämnat oss. Överget oss. Jag hade skickat ett sms till Aleks och bett honom möta mig i gränden ett par kvater från där vi bodde och när jag glev in på den smala gatan var jag rädd att han skulle inte var där eller att han skulle ha kallat på förstärkning. Men det hade han inte. Han stod där själv, iklädd en svart hood och mörka jeans; hans signaturlook. Håret var rufsigt och de klara, blåa ögonen han hade fått från vår mamma såg nästan ut att lysa i mörkret. Jag brukade älska att se min bror, jag avgudade honom i allt han hade gjort, allt han hade gjort för mig men nu kunde jag inte se på honom med något annat än förakt i blicken. Jag tror han visste vad som skulle komma och hans ansikte var uttryckslöst när jag drog upp pistolen ur min innerficka och höjde den. Jag trodde aldrig en pistol hade känts så tung, den vilade inte lätt i min händer som den brukade, den skakade okontrollerat precis som mina armar. Fast det berodde nog snarare på han som stod i pistolens skottlinje. Båda våra andehämtningar var tunga; han gjorde inte ett enda försök till att ducka, springa, på något sätt ta sig undan mig. Han visste att jag kände honom för bra. Jag visste alla hans knep, han visste alla mina. Jag hade aldrig känt en sådan här tveksamhet för något, aldrig känt mig rädd för vad följderna skulle bli om jag tryckte till avtryckaren. Ett tag ville humaniteten inom mig ta över; jag ville släppa pistolen och rusa fram till honom. Kasta mig i hans famn, känna hans hand stryka över mitt hår samtidigt som han sa att allt skulle bli bra. Men min uppfostran dödade fort de tankarna, förräderi var ett grovt brott, det hade jag hört och fått lära mig i hela min uppväxt. Och straffet för förräderi var hårt. Döden.