"Shh!", uppmanade jag den lilla flickan som satt framför mig. "I'm not going to hurt you, but you have to be quiet", hon tittade upp på mig med tårfyllda, rädda ögon. Hennes underläpp darrade och dömma av hennes reaktion visste hon nog vem jag var. Det gjorde mig en aning nedstämd att se att hon var så rädd för mig, men jag anklagade henne inte; hon hade all rätt i världen att vara det. Jag ville inte veta vad hon hade fått veta, vilka historier om mig och Aleks de hade skrämt med henne med. Aleks och jag var ökända för våra brutala, skickliga, hänsynslösa sätt att döda, det visste jag, men jag trodde inte att vi var så fruktade. Fast Aleks var död nu och jag antog att jag också skulle vara det snart. Skulle hon och hennes familj överleva behövde jag få bort dem härifrån. Jag tog av mig luvan till tröjan jag bar och släppte ut mitt hår. Det föll i vågor ner över axlarna och ett par slingor hamnade för mitt ena öga och jag strök tillbaka dem en aning irriterat.

"I don't want to hurt you and I'm not going to but you've to be quiet or the otherwill find us. And kill us", flickan tystnade omedelbart och det syntes att hon gjorde sitt bästa för att inte döda oss båda. Hon såg ut att slappna av en aning när hon förstod att jag inte tänkte skada henne. 

"W-why do they w-want to k-kill us?", frågade hon med en ljus röst och jag hörde hur hon stammade en aning; jag kunde inte avgöra om det var av situationen eller naturligt.

"Because, this world is messed up", svarade jag, en aning hårt kanske för jag spg ur hon skrämt ryckte till och jag suckade. "I promise, I'll never hurt you. You don't have to be afraid of me."

"But you, yo--", jag förstod vad hon ville säga och vad hon ville få fram.

"People change. I know what I've done, but I promise you I won't hurt you. Pinky promise?", uppmuntrande jag och räckte fram mitt lillfinger och till min lättnad besvarade hon handlingen.

"Pinky promise", svarade hon och gav mig ett litet leende som snabbt suddades bort när jag tog upp kniven ur min ficka. Hennes ögon spärrades upp och hastigt makade hon sig längre bort från mig och jag förstod att jag hade handlat för hastigt. 

"No, no, no. I won't use this on you, I just need to fix some "evidence" so they believe me", sa jag med lugn röst. 

"Who are they?", flickan satt fortfarande på ett bra avstånd till mig och det var tydligt att hon inte litade på mig fullt ut. 

"The less you know, the better", svarade jag bestämt innan jag rullade på ärmen på tröjan så att min bleka hy blottades. "Please, look away now", hon vände omedelbart bort blicken när hon förstod vad jag skulle göra och fort drog jag kniven över den känsliga huden på min handled. Blod började genast sippra ut ur såret och det dröjde inte länge innan det började droppa ner på golvet; precis som jag ville. På så sätt kunde jag lura Vladimir och hans gäng att jag faktsikt hade dödat henne. När jag bedömde att det hade blött tillräckligt drog jag ner tröjärmen igen och tryckte mot såret för att stoppa blodflödet, jag hade verkligen ingen lust att förblöda. Efter en stund bestämde jag att det fick vara nog och jag ställde mig upp. 

"Can you show the way home to you?", frågade jag och hon nickade. "Good. Let's get out here now then", jag sträckte ut min hand mot henne för att hjälpa henne upp och tveksamt tog hon den. Lätt drog jag upp henne och när hon stod upp synade jag hennes klädval. Den vita klänning var för uppenbar och för lätt att lägga märke till. Jag tittade mig omkring i lokalen vi var i efter något som hon kunde ta över sin klänning och min blick fastnade på en mörk tröja som var slängd över en stol. Den skulle säkerligen vara för stor för henne men bättre än inget i alla fall. Jag gick fort fram till den, hämtade den och räckte den sedan till flickan.

"Take this on", kommenderade jag och hon lydde. Tröjan räckte nästan ner till hennes skor och ärmarna snuddade nästan vid golvet. Vi hjälptes åt att rulla upp ärmarna så gott det gick och försöka få tröjan att sitta lite bättre. 

"Come on now", sa jag när vi var nöjda med resultatet och öppnade försiktigt dörren till rummet vi var i. Jag svepte med blicken över stället för att försäkra att ingen var där. När jag konstaterade att kusten var klar nickade jag åt henne att komma. I tystnad gick vi ut ur huset och började gå åt det hållet tjejens hem låg. Jag gick fort, lite för fort för att hon skulle hinna så jag fick stanna och vänta in henne ibland även om det syntes att hon gjorde sitt bästa för att hänga med.

 

"We're here", sa flickan och nickade mot tegelhuset vi stod framför. Jag drog ett djupt andetag för att svälja nervositeten inom mig. Egentligen visste jag inte ens varför jag var nervös; jag borde knappast frukta hennes familj eller vad som väntade på andra sidan dörren. 

"Are you parents home?", hon nickade som svar och gick fram för att öppna dörren. Jag följde efter henne in i den dunkelt upplysta hallen som ledde till köket där jag antog familjen var.

"Alyssa!", utbrast det jag antog var mamman när flickan, som tydligen hette Alyssa, klev in i köket. Hela familjen, som bestod av en pappa, mamma och en äldre dam, sprack upp i stora leenden och mamman kastade sig om Alyssa och drog in henne i en varm omfamning. Sedan klev jag in och reaktionerna var inte dåliga. Mamman backade skrämt undan, fortfarande höll hon om sin dotter, pappans ögon spärrades upp och man hörde hur hans puls ökade och den gamla damen bara stirrade på mig med tom, hämdlysten blicken. Och det skrämde mig.

"P-please, don't h-hurt our daughter. We don't have money, we only have this house an-and we ha--", jag hade hört den här ramsan hur många gånger som helst; hur de förklarade att de varken hade pengar eller något annat intressant. 

"It's not my plan either", sa jag och jag såg hur deras ansiktsuttryck gick från skrämt till chockat; som om de inte trodde på mig. 

"Y-you won't hurt her?", stammade pappan förvånat. Hans mörka hår var kortklippt och ett par blåa ögon tittade nervöst upp på mig. Alyssa måste ha fått hans ögon.

"No. As I said, it's not my plan to hurt her and you in someway and I don't want money or something else."

"What do you want?", frågade mamman medan hon strök Alyssa över håret.

"I want you to get out of here", svarade jag bestämt för att inte få det att låta som ett altenativ, något som de själva kunde överväga.

"Get out of here?", upprepade hon. "Like move?"

"Exactly", sa jag lugnt. "For hers sake. And yours. If you don't, no one of us will live tomorrow."

"So, there's someone who wants to hurt her?", frågade pappan.

"There's someone who want me to kill her, yes", bekräftade jag.

"Why? Who? And why does you wa--", malade mamman på innan jag avbröt henne.

"The less you know, the better", jag upprepade samma sak som jag hade sagt till Alyssa. "So, do you any place where you could stay?", det såg ut som om båda föräldrarna tänkte igenom alla möjliga altenativ innan mamman tveksamt yttrade sig.

"We maybe could stay with my mum. She lives around an hour from here, in a small village."

"Sounds good", svarade jag. "But you better should start packing now so you can get away from here as soon as possible. It's good if you can leave in an hour", föräldrarna nickade och försvann sedan ut ur köket med Alyssa i släptåg och jag lämnades kvar i köket med den äldre damen. Hennes brännande blick gjorde mig obekväm och jag vände mig om för att gå, då jag ansåg att mitt uppdrag var slutfört, när jag hörde hur hon harklade sig och jag stannade till för att höra var hon ville säga.

"You killed my son and his family; his wife and their two year old son."

---

Vet att min uppdatering har blivit så mycket sämre nu, men jag har inte riktigt tid till att uppdatera varje dag tyvärr :( Men tack för era underbara kommentarer, i love u, och här får ni ett längre kapitel som kanske kompenserar upp för den dåliga uppdateringen? ;)