Previously on Trust: 

”You won't”, sa jag och pressade fram ett leende innan jag hoppade in i min bil. Inne i bilen bröt jag ihop och tårarna började rulla ner för mina kinder. Den första tjejen jag verkligen börjat gilla på riktigt kände uppenbarligen inte samma sak. Bra jobbat Niall, tänkte jag tyst för mig själv.

ELEANOR'S POV

"So, are you and Niall going on a date?", frågade jag nyfiket Ashley.

"No", mumlade hon väldigt tyst och det var svårt att uppfatta genom telefonen. Jag hade ringt Ashley så fort jag var säker på att Niall hade hunnit prata med henne.

"What?", sa jag chockat, jag hade varit helt övertygad om hon skulle säga ja. "Has he not asked you out?", frågade jag förvirrat. Om Niall hade fegat ur skulle jag seriöst döda honom.

"Yes", hörde Ashleys röst genom telefonen. 

"So, why?", frågade jag. Det var tydligt att hon försökte säga så lite som möjligt. 

"Because..", hennes röst var skakig. "I don't want to fall in love with someone... And I don't like him in that way", avslutade hon. Hennes svar gjorde mig ställd och jag visste inte hur jag skulle svara henne. Det var min idé att Niall skulle fråga ut Ashley efter att jag hade lyckats ruska ur  Niall att han gillade henne. Det blev en lång tystnad i luren, det enda som hördes var Ashelys snabba andehämtning. Tystnaden bröts av Ashleys skakiga röst. "He hates me, El. I've already lost one of the few friends I've here in London", sa hon med skakig röst.

"He doesn't hate you", började jag men Ashley avbröt mig. 

"He does. You weren't there, you didn't saw his face. His eyes were... I don't know how to describe them. I hurted him", sa hon med en låg tyst röst. Det blev tyst igen. "I have to go", sa Ashley. "But", hon tvekade innan  hon fortsatte. "Can please check so Niall is okay?"

"Yes, I will", svarade jag. 

"Thank you", mumlade hon med tjock röst och det hördes att hon var på väg att börja gråta. Det klickade till i telefonen och Ashley var borta. Jag stirrade på min mobil i flera minuter innan jag tryckte mig in på kontakter och scrollade ner till Nialls namn. Jag tryckte på ring upp knappen och signal efter gick fram tills jag kom fram till Nialls röstbrevlåda. "Well, uhm. It's Eleanor and if you see this, please call back", sa jag fort innan jag tryckte bort samtalet. Antagligen hörde han inte att sin mobil ringde eller, vilket nog var det troligaste, så undvek han att svara. 

HARRY'S POV

Mitt ansikte vilade i mina händer och jag var djupt försjunken i mina tankar. Från vardagsrummet hördes röster, några rop och ett par skratt. Liam, Zayn och Louis spelade fifa där inne och jag hade valt att inte vara med då jag kände att jag behövde lite ensamtid till att bara tänka. Ashleys ansiktsuttryck när jag hade frågat vad jag hade gjort henne i söndags hade präntats fast i mitt huvud och scenen när tårarna började rulla nerför för hennes kind spelades om och om i mitt huvud. Jag hade verkligen inget minne av att jag hade träffat henne förut, hon hade bott i Italien i tio år och innan dess bodde hon i Manchester; jag borde inte ha träffat henne. Jag kunde inte heller låta bli att avundas Niall som sken som en sol efter varje gång han hade varit med Ashley, hon var enligt Niall helt underbar, rolig, smart, lätt att prata med. Hans mun gick nonstop, han rabblade nog upp varenda positivt adjektiv att beskriva någon med och jag kunde inte låta bli att slänga honom några irriterade blickar för att få tyst på honom. Jag hatade dessutom känslan av att veta att någon hatade dig och du inte har den blekaste aning varför. En irriterad suck föll från mina läppar och jag drog frustrerat fingrarna genom mina mörkbruna lockar när ytterdörren smälldes upp. En blond kalufs uppenbarade sig i dörröppningen och jag reste mig uppfrån stolen där jag hade suttit för att gå ut och möta Niall i hallen. 

"So, how did it w--", jag behövde inte fortsätta meningen när jag såg Nialls blick. "Oh", sa jag tyst, jag var oförmögen att få fram något annat. Spelet pausades i vardagsrummet och tre par fötter hördes gå mot hallen.

"How did it we--", Louis började samma mening jag hade varit oförmögen att avsluta med glad röst som snabbt dog ut när han såg Nialls ansiktsuttryck. 

"Well, clearly she didn't feel the same", sa Niall kort och jag mötte tveksamt hans blick. Nialls blåa ögon var lite röda och jag förstod att han hade gråtit. Det blev en lång tystnad, alla var oförmögna att säga något. Mina blick vändes ner till mina fötter och jag studerade dem intensivt. Liam bröt tillslut tystnaden.

"Join us in some fifa?", frågade han försiktigt. 

"I don't thi--", började Niall men blev fort avbryten av Louis.

"I think you need something to cheer you up", sa han och drog med sig Niall in i vardagsrummet, tätt följd av Zayn och Liam. Zayn stannade till när han märkte att jag inte följde efter dem. 

"Aren't you comming?", frågade Zayn förbryllat.

"No", överaskade jag mig själv med att säga. "I have to fix some things", avslutade jag. Zayn gav mig en kort nick. "I see you later then", sa han innan han försvann in vardagsrummet och jag hörde hur spelet startades igen. Jag drog på mig mina converse, tog min jacka och försvann fort ut genom dörren. 

Här har ni kapitel 10, missnöjd med det men jaja :/

Tell me what you think anyway!