Previously on Trust: 

När han vände sig om högg det till i hjärtat, gamla minnen väcktes till liv och högg mig i hjärtat som knivar. Nej, nej, det var omöjligt. Det kunde inte vara han, det kunde det inte vara han.

”And I'm Harry.”, sa han och jag andades ut. Då var det inte han i alla fall men när jag vände blicken mot Harry igen högg det till i hjärtat och alla minnen av honom väcktes till liv så jag muttrade fort ”Ashley” innan jag vände bort blicken. Det enda som skiljde de två personerna åt var Harrys gröna ögon som jag kände bränna i nacken och jag bet mig i läppen. Detta var precis vad jag behövde när jag äntligen kommit över honom.

 Jag spenderade resten av eftermiddagen tillsammans med killarna och Eleanor. Alla var riktigt snälla och roliga och vi kom nära varandra på bara några timmar, förutom Harry då. Jag försökte hålla mig så långt bort från honom som det gick, men det var svårt när jag kände de gröna ögonen med den frågande blicken bränna i nacken.

”I should probaly go now”, sa jag när jag insåg att timmarna hade runnit iväg och jag ställde mig upp för att gå mot hallen.

”I can drive you, I need to go too”, hörde jag Harry säga och jag stelnade till.

”No, it's fine. I'll take a cab.”, försökte jag men Harry lät sig inte övertalas.

”Don't be silly, come on.”, sa han och reste sig upp för att gå. Jag gav med mig tillslut, vi sa hejdå till de andra och drog på oss våra skor och jackor. När vi kommit ut ur huset hade regnet slutat falla från himlen men solen hade inga planer på att visa sig och lämnade London i ett grått dis.

”This way.”, sa Harry och jag följde efter honom till hans bil. Jag hoppade in i passagerarsätet och fäste min blick rakt framför mig. Harry hoppade smidigt in i bilen och jag gav han min hemadress. Bilen började rulla ner för gatan och jag sneglade upp mot Harrys ansikte. Hans käkar var sammanbitna och hans blick var fäst på vägen framför honom.

”What have I done to you?”, frågade Harry och jag ryckte till. Såklart att han hade märkt att jag hade undvikit honom så gott det gick under eftermiddagen.

”W-What”, sa jag i ett försök att låta oförstående.

”You don't think I've noticed it. You avoiding me the whole afternoon and everytime you look at me, you look at me like I'm a murder.”, fortsatte Harry med blicken fortfarande fäst vid vägen framför honom. Jag svarade honom inte och tittade istället ut genom fönstret på jakt efter något som fångade mitt intresse.

”What have I done to you?”, Harry upprepade sin fråga och vände sig mot mig.

”Nothing”, mumlade jag och försökte att inte titta in i de gröna ögonen som jag visste stirrade på mig. Harry suckade och vände tillbaka blicken till vägbanan. Vi sa inget mer till varandra under den korta färden hem till mig. Jag hoppade fort ur bilen när den stannat utanför mitt hus, mumlade ett tyst ”thanks” till Harry och drog igen bildörren efter mig och skyndade mig sedan upp till våran lägenhet.

                                                         ***

 "Is anyone home?", ropade jag frågande in i köket och jag antog att jag måste varit väldigt tyst för pappa flög skrämt upp från stolen när jag kom in i köket. Jag lade fort märke till den blonda kvinnan som satt bredvid honom, jag höjde förvånat på ögonbrynen, vände mig mot pappa och väntade på en förklaring.

"Ashley, this is Meredith", började pappa och han såg nervös ut, som om han var rädd för hur jag skulle reagera. "We met over internet when we where in Italy", fortsatte han "Then it showed up that Meredith lived here too. So we decied to grab a coffe and she helped me to buy the missing funiture, my taste isn't the best you know." Jag kunde inte låta bli att flina, pappa hade verkligen ingen känsla för stil och jag såg mig om i lägenheten och insåg att den inte var lika tom på möbler som innan. Meredith hade god smak var jag tvungen att erkänna.

"Nice to meet you", sa Meredith och jag synade henne uppifrån och ner. Det blonda hårsvallet var uppsatt i en stram tofs, ansiktet var fårat och hon hade desperat försökt täcka de mörka ringarna under ögonen. 

"I've heard about your lost, I'm sorry", fortsatte hon och jag ryckte förvånat till.

"Time heal all sores", sa jag tyst.

"No, the time dosen't heal sores", avbröt hon mig och jag ryckte till. Alla psykologer pappa har tvingat mig att träffa har malt in de orden i mitt huvudet, inte för att jag har trott på det men det kändes konstigt när någon protesterade mot det. "They only heal when you're ready to move on.", avslutade hon och jag undrade vad hon hade vart med om för hon visste exakt vad hon pratade om. 

"We bought some stuff to your room too", sa pappa och bröt tystnaden som rådde i köket. Han kollade osäkert på mig, osäker på hur jag skulle reagera. "I guess I'll check it out then", sa jag och lämnade köket. Jag gick in i mitt rum och jag kunde inte säga något annat än att Meredith hade bra smak, igen. Gardiner i grått hängde i fönstret, sängen var full av kuddar och på väggen hängde bilder. Den första föreställde mig, mamma, pappa och min nyfödda lillebror, den andra mamma och mig. Jag hade en stor glass i handen och log stort mot kameran. Den tredje var på mig och Alesandro nere vid havet. De två första bilderna gjorde att det högg till hjärtat. Jag visste inte ens att de bilderna fanns kvar. Tårarna började sakta rulla ner för mina kinder, jag satte mig i sängen och tog ner fotot som föreställde mig och mamma från väggen. Tårarna träffade glaset som ramade in fotot och jag strök bort dem med baksidan av handen. Min blick blev suddig av tårar när jag tittade in i mammas bekanta ansikte. De blåa ögonen log mot kameran och hennes smilgropar avslöjades av hennes stora leende. Jag la undan fotot och gråten tog över.