Previously on Trust:

"How could they know were we were", mumlade jag och Niall ryckte obekymrat på axlarna. "They know everything", flinade han och bilen började sakta rulla ner för gatan.

"It's beautiful", sa jag och blickade ut över det engelska landskapet som sträckte sig över de vida slätterna framför oss. Jag hörde hur Niall närmade sig mig bakifrån.

"Let's go", sa han och pekade ner mot en stig som ledde nerför slätten. Jag följde efter honom och vi tog oss sakta fram längs stigen i tystnad. Minnen av mamma forsade genom min kropp. Vi hade spenderat mycket tid på den engelska landsbygden när jag var mindre. Min mormor och morfar hade ett hus i södra England där vi brukade spendera sommaren och landsbygden här påminde mycket om den där.

"You seem sad", sa Niall när vi gått en stund. 

"I'm only tired", ljög jag och Niall nickade långsamt. Att säga att man var trött var alltid en bra ursäkt tills folk såg igenom den. 

                                    ***

 Vi gick en stund till och småpratade om allt möjligt. Niall berättade om hur det var att vara känd, hans vackra ansikte lystes upp av ett leende när han berättade om alla fina minnen han hade med One Direction, om alla vackra platser de hade fått se, om fansens alltid lika hängivna support och om deras resa från X-Factor till att ha en utsåld konsert på Madison Square Garden. Nialls leende suddades fort när han började berätta en historia som skrämde mig.

FLASHBACK  

NIALL'S POINT OF VIEW 

Jag tittade ut över den fullsatta publiken av skrikande tjejer och jag kunde inte låta bli att le. Det var dags för mitt solo och jag kunde nog inte vara mer taggad. Jag förde mikrofonen mot min mun och började sjunga. Publiken tystnade lite, tillräckligt mycket för att jag skulle höra någon säga: "He doesn't deserve to be in One Direction"

Mitt synfällt blev suddigt av tårarna som trängde fram och jag tystnade. Killarna hade också hört vad tjejen i publiken hade sag och Zayn drog in mig i en kram. Tårarna började rulla nerför för mina kinder. 

END OF FLASHBACK

ASHLEY'S POINT OF VIEW

Nialls blick var vänd neråt och hans fot träffade hårt en sten som for iväg. Hans ansiktsuttryck var sorgset och jag såg hur han brottades med gamla minnen. Jag bet mig i läppen och jag var osäker på hur jag skulle reagera. "So, now have I told you about me so now you've to tell me about yourself", sa han och ryckte till. Jag hade hoppats att han inte skulle fråga. 

"Well, there's not much to tell", svarade jag. Nialls blåa ögon klistrade sig fast vid mina. 

"Eleanor told us that you were neighbours in Manchester", sa han och jag nickade. "But you moved. To Italy. Why?", frågade han sedan. Jag var inte beredd på att någon skulle fråga något sådant. Att ljuga skulle vara enklast men jag var trött på att alltid undvika att säga sanningen. 

"My mum and brother died", jag fattade mig kort och nu var det min tur att vända bort blicken. 

"I'm s-sorry", stammade Niall och jag såg att han hade blivit helt ställd av mitt svar. Jag ryckte på axlarna "You learn to live with it".

"I'm s-sor--", började han igen men jag avbröt honom. 

"Niall, it's not your fault"

"I just feel stupid...", sa han tyst.

"Don't do", sa jag och pressade fram ett litet leende.

                                                                        ***

 "Okay, I'll meet you in ten", sa jag och kunde inte låta bli le åt Eleanors glädetjut som hördes i telefonen när jag tillslut gav med mig. Eleanor hade lyckats tvinga med mig ut på en shoppingtur igen. Jag suckade när jag avslutade samtalet. Eleanor lyckades alltid övertala mig trots att jag hade tänkt att ta det lugnt hemma hela dagen. Jag slängde en blick i spegeln i mitt rum och satte upp mitt hår i en tofs. En liten blond hårslinga envisade sig med att åka ur tofsen och irriterat strök jag den bakom örat. Jag drog några drag med min mascara, la lite puder på kinderna och drog av mig min pjamas. Fort hoppade jag i mina favoritjeans, drog en vit skjorta över huvudet och tog på mig en blå stickad tröja.

"I'm meeting up Eleanor to do some shopping", ropade jag till pappa som satt i köket med blicken fastklistrad på datorn och en kaffe i handen.

"Okey, see you later then", ropade pappa till svar medan jag drog på mig jackan och skorna. Trappstegen försvann under mina fötter när jag fort gick nerför trappan och ut i den gråa morgonen. Det var en lugn lördags morgon, trafiken var lugn och trottoarerna var tomma på människor. Butikerna hade knappt öppnat, skyltar hölls på att ställas ut och tidningarna byttes ut. Jag slängde en blick mot en tidningsaffär på andra sidan gatan och det kändes som om hjärtat stannade när jag såg omslaget på en skvallertidning.

Ledsen att det inte kom upp något kapitel igår men livet kom i mellan som man brukar säga ;)