Med mobilen i ett stadigt tag sprang jag nerför gatan mot där jag antog Niall var. Mina skor var oknytna, det skulle inte förvåna mig om jag snubblade på snörerna, men jag hade knappast tid till att sakta ner. Varför skulle Niall komma hit? Även om ljudet av hans röst hade fått mitt hjärta att hoppa över ett slag fick den besvikna tonen mitt hjärta att falla i småbitar; var det något jag hatade mer än något annan var det att göra folk besvikna. Och ändå lyckades jag göra det hela tiden. Jag var även väl medveten att om jag hade vart mer självdiciplinerad igår skulle jag vart i Nialls armar nu men den chansen hade jag förstört genom mina idiotiska handlingar. Varför hade han ens kommit hit? Genom att gång på gång förlåtit mig visade han att han gav mig nya chanser gång på gång, oavsett vad jag hade gjort. Och det var jag inte värd.

 

Jag slog av på takten när jag hade kommit fram till platsen jag anade Niall befann sig på och mitt huvud for upp och ner letandes efter den blonda killen. Att han var själv här ute kändes inte bra alls, tänk om något hade hänt honom? Att jag inte hade hunnit i tid, att någon annan hade hunnit före. Mina farhågor besvarades när jag kände igen Nialls gestalt där han stod och konverserade med en annan kille. Min kropp spändes genast, ögonen vidgades och min puls ökade, för även om konersationen såg fredlig ut visste jag hur fort saker kunde urarta.

"Leave him alone", sa jag hårt och båda killarnas huvuden vändes mot mig och Nialls blick mötte min. Hans ögon såg så sårade ut, så besvikna, och mitt hjärta sjönk omedelbart. Jag hade verkligen sårat honom. Fast vad trodde jag egentligen? Att jag hade gett upp hoppet om oss så lätt. Jag klarade inte att titta in i hans ögon längre så jag vände blicken mot den andra killen istället. Så fort jag kände igen hans ansikte slappnade jag av. Hans namn var Toby och var väl en "fiende" till oss, dock  Hur mycket den här killen än provocerade och hotade kom han aldrig till skott med något, och jag hoppades att han inte hade ändrats. 

"Woah Alina, take it easy. We were just talking, weren't we?", Toby nickade mot Niall som tveksamt skruvade på sig och han såg väldigt obekväm ut. Jag undrade vad Toby hade sagt till honom. Min blick riktades återigen mot Niall och jag mimade "Talk?" och gav honom ett litet hoppfullt leende. Niall stirrade på mig i ett par sekunder innan hann

 skakade på huvudet, så lite att man lätt skulle missat det, men det gjorde jag inte. Jag bet mig i läppen för att försöka få tankarna på annat än smärtan jag kände i hjärtat men gav honom en förstående nick, han hade vart mer förstående än någon jag någonsin hade träffat men tillsist hade väl jag sumpat mina chanser. När Toby började prata igen vände jag återigen uppmärksamheten mot honom. 

"Well, I think I should go now. Nice to meet you Niall!", sa han glatt, för glatt för att kunna mena det, innan han lämnade oss i tystnad under gatlyktornas sken. Jag tittade tveksamt upp mot Niall innan jag vände min blick mot marken, studerade kullerstenarnas ojämna form. 

"Was it worth it?", Nialls röst bröt tystnaden och förvånat kollade jag upp mot honom.

"What?"

"To lose everything you have worked so hard for?"

---

Ledsen att det tog sådan tod att få upp detta kapitlet, jag har haft sista slutspurten i skolan denna veckan men nu är jag äntligen klar med hela sjuan :D

 

TACK så sjukt mycket för era kommentarer på förra delen, helt sjukt att så många av er är kvar hehe! Jag <3 er

Lämna gärna en kommentar med din åsikt, nästa kommer på söndag då jag inte är hemma under dan imorgon, först in till götet med min mamma o sedan in till lisse med en kompis :P