Vi stod i flera minuter och bara tittade på varandra, våra andehämtningar var jämna och min blick lämnade aldrig Nialls. Jag var inte säker på vad jag skulle göra nu, jag hade aldrig sagt "jag älskar dig" till någon förut, visste inte riktigt vad som hände efter man hade sagt det. En del av mig var rädd för att Niall skulle säga att han bara skämtade och sedan lämna mig här, alldeles handfallen. Och jag tror han var rädd att jag skulle göra detsamma, men det fanns ingen risk att jag skulle göra; avståndet vi hade haft mellan oss hade bara fått mig att inse hur mycket den blonda irländaren betydde för mig och nu, nu när jag äntligen hade tillräckligt med mod att erkänna min kärlek vägrade jag att backa ur. Det var nog för sent för det ändå. Våra hjärnor verkade vara synkade för vi eliminerade fort avståndet mellan oss, bristen på närhet gjorde sig påmind när våra läppar möttes i en hungrig kyss. Min hand försvann in i Nialls hår samtidigt som hans hand kupade min haka och drog mig närmare. Båda våra kroppar brände efter närhet och kontakt, läpparna rörde sig hungrigt mot varandra. Efter vad som kändes som en evighet bröt vi kontakten, pressade istället våra pannor mot varandras. Vi andades häftigt, ett försök till att hämta andan; luften hade som gott sugits ur mig under kyssen. Ett tag var det som om jag glömde av var vi var men när verkligheten kom ikapp mig insåg jag att det smartaste kanske inte var att vara här, nu när mörkret hade fallit. Även om det verkade ganska fredligt här just nu kunde situationen förändras på bråkdelen av en sekund. Dessutomvar jag obeväpnad och jag hade Niall med mig. Aldrig att jag skulle låta något hända, det hade jag lovat mig själv.

"We maybe should head back to my...", jag visste inte vad jag skulle kalla loftet som jag hade bott på sedan den kvällen min bror dog, inte heller visste jag om ställer fanns kvar. "...place. It's not so fancy as yours. Not at all", skyndade jag mig att lägga till, jag ville inte att Nialls skulle ha för höga förväntningar."

"Nah, I'm sure it's fine. It's only for a night though", sa han och jag kunde inte låta bli att le. Imorgon skulle vi vara borta härifrån och denna gången för gott. För så fort jag kommit hem visste jag precis vad jag skulle göra. 

"This way", jag nickade mot hållet jag hade kommit från och vi började gå i tystnad. Jag såg i ögonvrån hur Nialls blick for upp och ner över byggnaderna vi passerade, som om han väntade på ett monster skulle hoppa fram ur skrymslerna vid dörrportarna. 

"It looks so...", det var Nialls tur att nu inte vara säker på vilket adjektiv han skulle används.

"Creepy? Scary? Dead? Empty?", Niall skakade på huvdet åt min förslag innan han kom på det själv.

"Normal."

"You think this city is normal? Well, don't judge the book by the cover", svarade jag. Nialls svar hade nästan fått mig att börja skratta; han tyckte detta verkade normalt.

"Don't judge anyone by their past", jag visste att den var riktad mot mig och jag kunde inget annat än att hålla med.

"True", nickade jag och sprack sedan upp i ett flin. "But you should judge the blondie by his haircolour."

När Niall fattade min pik förvreds hans ansikte i den mest förnämda, och roligaste, min jag någonsin hade sagt och jag kunde inte hålla mig för skratt.

"That's not fair", sa han förolämpat och slog till mig lätt på axeln men jag fortsatte att skratta, det var som om det inte gick att få stopp på mig.

"I'm sorry, but you should have seen your face. It was hilarious!", fick jag fram tillslut och jag tvingade mig själv att sansa mig. "Oh, I'm Niall and I'm a 74-year old lady who lives in this lovely house and I spend my days drinking tea and play bridge. Yesterday someone accused me for cheating. How awful", jag bredde på med en riktig brittisk dialekt.

"I don't talk like that", sa Niall förnämt men jag såg hur det ryckte i Nialls mungipor.

"No, you're more like 'What you doin'? I'm Niall and I'm from Ireland. If they're cool, they're cool, if they're not, they're not.'.", jag försökte härma Nialls dialket men det gick inte så bra förstod jag när jag hörde hur Niall brast i skratt. 

"Sorry love, but that... That was the worst irish accent I ever heard", fick han fram mellan skrattattackerna och jag gav honom en sur blick. 

"Try for yourself then", utmanade jag, något som han villigt accepterade. 

"I'm from Russia and I love to have really pink cheeks and some lovely faux fur", Nialls försök var inte heller särkillt lyckat.

"That sounded more like you were from China."

"Whatever", mumlade han innan han la sin arm runt mina axlar och drog mig mot tätt, tätt intill honom.

---

NALINA ❤ 

Anyway, vad tyckte ni om detta kapitlet? Detta var mest ett "filler", drama is on it's way! 

 

Om ni skulle vilja följa mig på instagram/twitter (jag har ingen aning om varför ni skulle vilja det) så är heter jag:

Instagram: @wiilmahultgren

Twitter: @wilmahultgren