Previously on Trust:

Ett likadant ärr fanns på min rygg, över min skuldra och ner till mitten av min rygg. Samma ärr som Niall hade upptäckt ett par veckor tidigare. Jag kom väl ihåg hur jag hade fått dem; det var nog omöjligt att förtränga något sådant. Det var nog en av de ytterst få gångerna i mitt liv jag hade varit rädd. Fruktat mitt eget liv.

FLASHBACK

 Decemberkvällen var både mörk och kall och snön lyste med sin frånvaro. Eller tvärtom kanske. Skulle snön varit här hade den säkerligen lyst upp gatorna och livet i största allmänhet. ”Alina! Come now”, ropade Aleks tyst. Jag vände mig mot honom och såg att han och Finnick hade lyckats få upp låset till den mörka byggnaden där några uppenbara fiender till oss höll till. Senast förra veckan hade de mer eller mindre attackerat oss och nu var det dags för hämnd. Jag kände adrenalinet pumpa runt i kroppen; tanken på att vi kunde bli tagna här på bar gärning gjorde mig på något sätt exalterad. Det var samma känsla som när du gjorde något som din mamma hade sagt till dig att du inte fick göra. Bara att det här kanske var snäppet farligare.

 Jag följde efter Aleks och Finnick in i byggnaden. Den var helt mörklagd och det luktade unket. Stället såg inte ut att vara besökt på länge. Finnick drog upp sin ficklampa ur fickan och lyste runt omkring oss. Ljuset från ficklampan vandrade över de få möblerna som stod i rummet, alla var täckta med ett lager damm och spindelväv. Det såg verkligen inte ut som om detta skulle vara något typ av tillhåll för någon.

”Is this a trap?”, frågade jag. ”Or do they just want us to believe it's a trap?”, fortsatte jag när jag inte fick något svar. Fortfarande inget svar. Jag gav Alkes en undrande blick men såg att hans ögon var fästa på något bakom mig. Jag kände mig iakttagen av det som hade fångat Aleks uppmärksamhet och jag svängde runt för att mötas av tre enorma män. Aleks och Finnick var båda muskulösa och långa men i jämförelse med de som stod framför oss såg de ut som två små, unga pojkar. Jag kunde bara föreställa mig vad jag såg ut som. En myra kanske. Jag fortsatte att låta min blick vandra upp och ner för deras kroppar och jag lade märke till att alla hade en identisk kobraorm tatuerad på deras höger arm. Varifrån kände jag nu igen den? Jag spärrade upp ögonen i skräck när jag insåg att det var samma tatuering som killen som hade försökt överfalla mig i gränden hade. Samma kille som jag hänsynslöst dödade. Jag svalde hårt innan jag tvingade mig själv att möta en av männens blick. Om de kände igen mig kunde det här inte sluta bra.

”So, you must be the girl who killed Ivan”, sa en av männen med blicken fäst på mig. ”It's a terrible lost for us you know, he was one of the best we had.”

”He maybe should have thought of the consequences when he decided to attack me”, svarade jag med lugn, hård röst. Av vad jag hade fått lära mig skulle det kanske vara bättre att hålla tyst men jag kunde inte låta bli att bita tillbaka. Mannen som hade pratat gav ifrån sig ett skratt.

”You were on our streets”

”As I care and as that would stop me”, fnös jag och i ögonvrån såg jag att Aleks gav mig ett varnande ögonkast; vi är i tillräckligt mycket trubbel utan att du börjar argumentera. Mannen verkade dock endast finna min kommentar skrattretande och gav ifrån sig ytligare ett till skratt. Hans två kamrater verkade dock inte finna situationen lika roande och gav mannen sura blickar.

”Well, I just have to say that I'm impressed of you. How could think a such an innocent, little girl like you could be capable to kill so recklessly. Even poor Dimitri believed you”, han gav ifrån sig ännu ett skratt och tog ett par steg närmare mig. Min första instinkt var att backa men jag tvingade mig själv att stå kvar. Trotsigt kollade jag upp mot mannen som bara var ett par centimeter från mig.

”But everything has consequences, sweetie. I think you're the best one out of your gang just as Ivan was in our. And you killed him, which means that we have to kill you.”

Ledsen att det tog sådan tid att få upp denna delen, men jag har sett att en tjej har härmat min novell i sin egen novell och det har gjort att jag har tappat motivationen. Jättetråkigt verkligen, det är ju min idé som jag lägger ner tid på och sedan så härmar någon annan den.

Nåja, stort tack för era söta kommentarer anyway <3