"Did you find one?", hörde jag Alina ropa. Fort lindade jag återigen pistolen i tyget innan jag lade tillbaka den och tog tag i en handduk. Med snabba steg jag gick jag ut i köket igen och stelt räckte jag henne handduken. Alina gav mig en undrande blick över min stela handling innan hon satte sig ner och började torka upp vattnet. Jag studerade henne med en förundrad blick under tiden hon tokade golvet. När hon var klar ställde hon sig upp för att vrida ur handduken. Alinas rygg var vänd mot mig och jag tog mod till mig att fråga.

"Have you ever fired a gun?"

Alina stelnade till vid min fråga och en mjuk duns hördes när handduken landade i vasken. 

"No, why should I?", svarade hon med ett skratt som jag inte tyckte jag kände igen. Det lät nervöst, osäkert. 

"It was my dad's. He was a police and I haven't made me of with it yet."

Jag andades lättat ut. För en sekund sedan trodde jag att hon hade använt den. Att den hade tagit någons liv. Lättad skakade jag på huvudet, ställde mig upp och kramade om henne. Hårt och länge. Nu kändes allt så logiskt, det var klart att det var hennes pappas pistol. Som hon hade sagt, varför skulle hon ha avfyrat en pistol? Jag kände mig dum över att jag ens övervägde att hon hade använt den, men den lilla sekunden när jag faktiskt trodde att hon hade dödat vägrade lämna min kropp.

 

Nialls ord spelades om och om igen i min hjärna trots att det var över en timma sedan han gick hem. Om han bara visste hur rätt han hade. En del av mig hade hoppats att jag faktiskt någon gång skulle kunna berätta om vad som hade hänt förut, att han skulle förstå. Men det var det klart att han aldrig skulle förstå, hur vänlig och hjälpsam han än var så kunde det nog aldrig gå in i hans hjärna att jag hade mördat. Att jag var ett monster. En mördare. Med en uppgiven suck satte jag mig ner i soffan i vardagsrummet och tog upp min mobil och hörlurar. Jag bläddrade igenom min spellista på spotify innan jag hittade låten jag sökte. Kris Allens Monster började spelas och medan introt började spelas lutade jag huvudet bakåt och slöt ögonen. Hårt. När låten kom till refrängen lyssnade jag extra nog, just för att den stämde in på mig. Mig och Niall. För bra.