"We want you back", Vladimir höjde irriterat rösten och hans blick naglade sig fast i min.

"We made a deal, I completed the mission and I would be free", svarade jag trotsigt.

"As we follow deals", fnös han. "And did you really think that you would be free? That this is just something you just run away from?", jag stelnade märkbart till. Trodde jag verkligen det? Att jag bara kunde lämna mitt förflutna bakom mig?

"Come on now", sa Vladimir otåligt och tog ett hårt tag om min överarm innan han försökte dra iväg mig.

"Let me go", fräste jag bestämt men Vladimir strundade i min protest. Jag hade ingen lust att råka i slagsmål med honom här, mitt på en offentlig gata i London. Även om det var folktomt på gatan vittnade ljusen i fönstren om att långt från alla hade somnat.

"I think you should let her go", hördes en maskulin röst ropa och på den irländska dialekten förstod jag lättat att det inte var någon till i Vladimirs gäng, mitt förra. Vladimirs grepp om min arm lossades genaste innan han skyndade sig bort runt hörnet. Vilken fegis. 

"Are you okay?", frågade killen som nu kommit fram till mig oroligt.  Jag kände hur min käke spändes, jag var trött på att alla trodde att jag alltid behövde skyddas från någon; sanningen var att jag, och Vladimir, visste att jag skulle enkelt skulle kunna ta ner honom. Slappna av Alina, han försöker bara vara vänlig, intalade jag mig själv. Här är faktiskt folk vänliga.

"I'm fine, thank you", svarade jag och granskade sedan killen som stod framför mig. Han hade blont, rufsigt hår och klarblåa ögon. En öppen mörkblåa luvtröja avslöjade en vit t-shirt och ett par ljusblåa jeans satt perfekt på hans nedre del. 

"No problems", sa han och fyrade av ett stort leende, uppenbart stolt över det han precis hade gjort. "Do you want a ride home?", frågade han sedan. Jag övervägde att tacka nej, men tanken på att det var en bra bit hem och dessutom visste jag inte var Vladimir och sina vänner höll hus så ändrade jag mig.

"Sure", log jag och vi började gå mot parkering där jag antog hans bil stod.

"What's your name?", frågade han nyfiket.

"Alina"

"I'm Niall", sa han. "Where are you from? I mean, your accent doesn't really sound british."

"You're right, I'm from Russia. You aren't either from England?"

"Ireland, but I've lived here for the past two years", sa Niall innan han tog upp en bilnyckel ur sin ficka och låste upp det svarat fordornet framför oss. Det var inte en dålig bil jag såg och min tankar började genast kretsa runt vad han kunde syssla med för att ha råd med en sådan bil. Gängledare eller droglangare kanske? Fort slog jag bort tanken och fick intala mig själv att han antagligen bara hade ett välbetalt jobb, "som läkare eller någon chefposition. Fast han var väl för ung för att kunna ha ett sådant jobb? Rika föräldrar kanske då? 

"Alina?", jag väcktes ur mina tankar av Niall som tittade frågande på mig.

"Oh, sorry. Just got lost in my thoughts", mumlade jag och han gav mig ett road leende som sa mig att han visste precis hur det var.

 

Bilens mjuka lädersäten var en stor kontrast till de nedsuttna, alkoholluktande jag senast suttit i. Jag kom på mig själv med att stirra på Niall och flinet som syntes på hans läppar berättade att han hade också hade sett att jag stirrade på honom. Generat vände jag bort blicken.

"Where do you live?", frågade Niall och bröt tystnaden. Jag gav honom min adress och han började köra.

"How old are you?", jag ryckte till vid hans fråga. Min starka sida var inte direkt att samtala om vardagliga saker; konversationerna i Ryssland brukade vara mer "Vad gör vi med kroppen?" eller "Tar du hand om honom?".

"I'm 18", svarade jag. "And you?"

"19, turning 20", sa han innan vi återigen blev tysta. En sång började spelas på radion och Niall började nynna med medan hans fingrar trummade mot ratten i takt med musiken. 

"What do you do?", frågade jag nyfiket. "I mean, do you work or study?", förtydligade jag när jag såg hans oförstående blick.

"I'm in a band", svarade han. "Heard about One Direction?", jag skakade på huvudet, musik var väl inte något jättestort där jag bodde förut.

"Are you big?", sa jag. "I mean, are you famous?", tillade jag fort när jag insåg att det lät fel. Niall flinade till. 

"Well, we have our fans", svarade han, fortfarande med ett stort flin på läpparna. "What about you then?"

"I work at a clothing store", sa jag. 

 

En stund senare stannade Niall bilen där vägen tog slut, den sista biten till mitt hus var en gågata. 

"Thanks for the ride", log jag och tittade mot Niall. Hans blick tittade tveksamt in mot den mörka gatan och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. 

"Can you send me a text when you're home at least? I mean, it's so dark and you know", mumlade han och jag flinade. Om han bara visste.

"Do you want my number?", flinade jag och Niall vände generat bort blicken. Jag kunde inte låta bli att tycka han var söt. Dessutom var han så snäll och godtrogen; en stor skillnad mot personerna jag tidigare träffat. 

"Maybe", log han lömskt. "But please?", la han till med en bedjande blick. 

"Okay then", fnittrade jag till och tog upp min mobil. "What's your number then?"

Niall rabblade sitt nummer och jag hade svårt att hinna med att skriva in det.

"Thanks for the drive again!", ropade jag och hoppade ur bilen. Jag tror Niall ropade något som svar men jag hörde inte det då jag redan dragit igen bildörren efter mig.

---

Kapitel 1 nu då, lite segt i början kanske, men det blir nog bättre ;)