"We're here then", sa pappa samtidigt som han svängd in på parkeringen framför mitt barndomshem. Allt såg läskigt likt ut, precis som vi hade lämnat det. Min gamla cykel stod slarvigt lutade mot garageporten, likadant som den hade gjort de senaste tio åren, den enda skillnaden var att rosten nu fullständigt tagit över den. Jag hoppade ur  bilen och gick mot ingången. Pappa fiskade upp en nyckel och öppnade ytterdörren. En unken, instängd lukt kom emot oss och jag rynkade på näsan. Pappa gick beslutsamt tvärs igenom hallen, in i vardagdsrummet och öppnade fönstrerna så att frisk luft kunde komma in. Jag tittade mig omkring; allt såg ut som vanligt, bortsett från de stora dammtussarna som täckte golvet, kanterna på tavlorna och alla andra ställen där damm älskade att bildas.

"It's a lot to do", konstaterade pappa och jag nickade. "We better get started then", avslutade han och gick ut igen för att hämta städmaterial och soppåsar. Jag drog upp min mobil ur fickan när jag kände att den vibrerade.

 

 

"Are you going to help me?", frågade pappa och jag ryckte till; jag hade inte märkt att han hade kommit tillbaka. 

"Of course", log jag.

 

                                                      ***

 

"What's this?", frågade jag förbryllat när jag upptäckte en otroligt dammig låda som stod längst inne i hörnet i vår källare. Hela dagen hade gått åt till att städa, sortera och köra iväg saker vi inte ville ha till tippen och tillsist började vi få lite ordning på saker och ting. Det var inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara att se alla foton på mamma igen, men de hade orsakat ett par tårar.

"What's what?", jag pekade på lådan och pappa rynkade förvånat på pannan. "Never seen it before", konstaterade han. Jag drog till mig lådan och började leta efter någon etikett som skulle deklarera vad som fanns i den. Min blick fastnade på en lapp dom var fastklistrad på lådan och av att dömma den snirkliga handstilen var det mamma som skrivit den. Jag rynkade pannan när jag läste vad det stod "Don't open". Jag fnös, det är just sådana lappar som gör att man öppnar locket; likadant gjorde jag. Sakta lyfte jag upp locket och granskade innehållet, det verkade inte vara något annat än fotoalbum, men jag kunde inte låta bli att förundras av det mamma skrivit.

"What was it?", frågade pappa nyfiket.

"Oh, just some photo albums, I guess", svarade jag.

"Okey, let's take it tomorrow. We should get some sleep now, it's been a long day", jag nickade, ställde mig upp och gick med pappa ut genom dörren till källaren. 

 

"Sleep well then", sa pappa innan han stängde dörren till mitt rum och gick till sitt, eller mammas och pappas gamla, sovrum. Jag låg omstoppad i min gamla säng och tittade upp i taket, det kändes så konstigt att vara tillbaka här. För mycket tankar cirkulerade i mitt huvud för att jag skulle kunna sova och tankarna gled gång på gång tillbaka till lådan jag hittade. Varför skulle mamma skriva något sådant på en låda om den bara innehöll fotoalbum. Det kunde väl inte skada att titta efter; jag verkade ju ändå inte få någon sömn inatt. Tyst smög jag ner till källaren igen och satte mig på knä framför lådan och började rota i den. 

 

Min hand grävde djupare i lådan tills jag fick tag i ett ensamt foto, jag drog upp min hand och granskade bilden. Jag kände genast igen mig på fotot trots att jag inte kan ha varit mer än några månader gammal. Små blonda lockar omgav mitt huvud och ett par klara ögon lyste mot fotografen. Jag stelnade till när jag kände igen personen som höll i mig. Det var omöjligt, det kunde inte var hon. Det gick bara inte. 

---

Upplagt för drama, oho ;) Vem tror ni det är som håller i Ashley då?