Men det var Meredith jag hade sett på fotot, även om hon var nästan 20 år yngre på det fotot gick det inte att ta fel på de markerade käkbenen och det blonda hårsvallet. Nervöst vände jag på fotot för att se om det fanns någon text på baksidan. "Ashley and me 12/1 - 94", stod det på baksidan i en handstil jag kände igen, men jag visste inte varifrån. Jag försökte desperat komma ihåg varifrån jag kände igen den, jag stelnade till när jag kom ihåg lappen jag hade hittat i mitt rum för några dagar sedan. Det var därifrån jag kände igen handstilen. Bettyde det att Meredith hade skrivit den? När jag tänkte tillbaka, så hade hon faktiskt varit inne i mitt rum. "Jag skulle inte tveka på att skada dig igen", vad menade hon med det? Min blick fastnade på datumet på fotot. 12 januari 1994. Då var jag sex månader gammal. Jag fortsatte att leta igenom lådan efter jakt på någon mer ldetråd varför Meredith höll i mig på bilden och vad hon menade, jag bläddrade igenom album efter album som låg i lådan men de var endast fyllda av bilder utav yngre verisioner av mig. Tillsist låg det bara en pärm kvar; en svart läderpärm utan någon text på. Den såg otroligt dammig ut och verkade inte ha varit öppnad på länge. Jag tog försiktigt upp den, blåste av den och öppnade den sedan. Det första min blick fastnade på var det juridiska pappret som satt längst fram i pärmen. Nyfiket började jag läsa.

 

 

Under den texten följde en rad namnteckningar och stämplar från staten, psykologer, socialen och min mamma; eller snarare min mammas kusin men inte en enda namnteckning fanns från min pappa. 

 

Jag stirrade chockat på texten, jag kunde inte tro det som precis hade berättats. Att den jag alltid har trott har varit min mamma, var inte mer än min mammas kusin? Och vem var den där Kate? Var hon min biologiska mamma? Jag var chockad över det min mamma hade hållt borta från mig - och från min pappa. Eller visste han något om det här? Men den frågan som förvirrade mig mest av allt - varför höll Meredith i mig? För det var väl Meredith? Jag tog upp fotot på mig och Meredith återigen och granskade det noga. Det var Meredith, det var jag säker på. Jag började bläddra vidare i pärmen när ett foto fall ur den. Tveksamt tog jag upp den och studerade bilden. Det var samma bild som jag hade sett tidigare, den på mig och Meredith, men skillnaden var att baksidetexten var skriven av min mamma. 

"Ashley and Kate", var allt som stod där men det räckte för att jag skulle fatta. Kate och Meredith var samma person. Det gick inte ihop sig på något annat sätt. Men varför? Varför skulle Meredith byta identitet? Okej, man kanske inte vill leva som en psykopat i resten av sitt liv, men det gick fortfarande inte ihop sig för mig.

 

Jag bläddrade igenom resten av pärmen, försökte hitta något som fångade mitt intresse. Något som hjälpte till att reda ut några frågetecken. En lapp fångade min blick; en avriven pappersbit som var fylld med mammas handstil. 

Jag blinkade flertalet gånger, försökte hålla tårarna borta. En del av mig var arg på mamma för att hon hade hållt detta från mig men en annan del förstod henne - jag skulle nog agerat likadant om jag var i hennes situation. Ett frågetecken hade jag fått uppklarat nu, men den nyfikna sidan av mig ville ha svar på fler så jag bläddrade vidare i pärmen utan att något fångade min uppmärksamhet.  Om jag inte hittade mer information i den här pärmen fanns det bara ett sätt att hitta mer. Google. Jag tog upp min mobil och skrev med ostadiga fingrar in "Kate Davids". På bara några sekunder hade jag fått över tusen resultat men de flesta var inte relaterade till den informationen jag sökte. Jag scrollade igenom sökresultaten på google tills min blick fastnade på en artikel som var daterad till dagen efter bilolyckan. En nyhetshemsida laddades fort upp och jag började läsa tyst för mig själv.

 

 

Min kropp skakade. Meredith, Kate, eller vad du nu vill kalla henne, hade överlevt bilolyckan. Det var ingen olyckshändelse som jag alltid har trott, Meredith hade gjort det med mening. Hon hade med mening försökt döda mig. Och min mamma och bror, den enda skillnaden var att hon hade lyckats. Meredith måste ha ändrat identitet för att inte bli igenkänd. Hon hade inte lyckats döda mig, men hon hade lyckats skada mig rejält. Jag tänkte tillbaka på lappen i mitt rum. Hon skulle inte tveka på att göra något sådant igen. Meredith hade dödat min obiologiska mamma och bror, pappa hade hon lirkat runt sitt lillfinger och skulle nog enkelt kunna vända honom mot sig själv men just nu låg han fredligt och sov på andra våningen, långt från Meredith. 

För hon var kvar i London. Precis som Harry.

---

Uhu, vad händer nu då? 

Tänkte iaf upplysa er om att det kommer komma en ny fanfic/novell efter denna. Kan teasa lite om att det kommer vara en skruvad story, men jag tror den kan bli bra. Handlingen till den kommer upp snart!