Min fot var lätt pressad mot gaspedalen samtidigt som mina fingrar trummade lätt mot ratten. Jag hade bara lämnat en liten lapp till pappa där jag hade förklarat att jag var tvungen att fixa något i London och om jag kände pappa rätt skulle det inte lugna honom - snarare tvärtom men mina tankar var bara på Harry. Jag ångrade djupt att jag hade låtit honom in på mitt liv. Inte för min egen skull utan för hans skull. Nu när jag visste var Meredith var kapabel av fruktade jag vad hon skulle kunna göra mot honom. Den normala färdtiden till London från Manchester är tre och en halv timma men jag lyckades pressa ner den till dryga två timmar vilket också betydde att om någon polis skulle se mig skulle mitt körkort ryka men jag antog att poliserna hade något bättre för sig att göra nu, typ sova.

 

När skyltarna med "London" började komma tätare tog jag upp min mobil och tryckte upp sms-funktionen. Med skakiga fingrar skrev jag in ett sms till Meredith.

 

 

Jag rös när jag läste svaret innan jag triggade upp hastighetsmätaren till 120 km/h. En kvart senare parkerade jag bilen på den välbekanta gatan och hoppade ur den. Dörren smälldes hårt igen bakom mig och jag ryckte upp entrédörren. Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen och mina tankar var bara på en enda person. Killen med de mörkbruna lockarna och djupgröna ögonen. På rekordtid kunde jag rycka upp dörren till vår lägenhet och jag klev iskallt in. Jag såg i ögonvrån hur Meredith stod lutad mot diskbänken med ett förnöjt flin på läpparna.

"Where's Harry?", min ton var hård och kall.

"Oh, right Harry. The little poor boy with those lovely curls", svarade hon med en skrämmande röst. Paniken inom mig växte.

"Where. Is. Harry", upprepade jag med min blick fäst på Meredith. 

"He's fine. And he'll stay that way if you cooperate", sa hon med en suck. Samarbetar? Om vad? 

"Don't you want to know how I did find you again? Don't you want to know my story?", frågade Meredith med en road ton; det var uppenbart att hon fann detta underhållande.

"Why did you try to kill me? Your own daughter? Why did you kill  the one who took care of me and loved me? And Oliver? He was only two!", min röst höjdes i takt med att fler ord flög ut ur min mun, tillsist skrek jag.

"They took you away from me!", utbrast hon.

"You're a psycho!"

"They still had no right to take you from me", jag svarade inte på det utan väntade på att hon skulle fortsätta.

"If I couldn't have you, then Madelenie had no right either. So I decide to try to kill all of you. But when both you and I survived, I understood that it wasn't meant that we should die. And when I saw how much it hurted you, I knew how I would get my revenge"

"You're sick. Do this to your own daughter", spottade jag. Meredith ignorerade min anklagelse och forsatte.

"But then, you suddenly was gone and I couldn't find you. But then, after nine years I found Marcello on one of those pathetic support pages. I pretended to also have lost my family. You know, Derek and Toby? It's sick how naive Marcello is, isn't it?", ett stort flin uppenbarades på hennes läppar och jag kunde inte känna större avsky mot person framför mig.

"You were the one who did get my dad to move back here", konstaterade jag. Meredith nickade.

"But, I've to point out for you, he's not your father", flinade hon. "Your father is just a random guy I slept with."

"I know, but I still love him for always act like my father", sa jag.

"Aw, isn't this so cute. You feel the same for the Harry guy, don't you? Or even stronger?", hela min kropp stelnade till och det kändes som om blodet frös i mina ådror. 

"Don't you dare hurt him!", utbrast jag förtvivlat. 

"Nah, it would be to easy. But you would do anything for him, wouldn't you?", log hon mot mig; det var ett skrämmande leende som berättade att hon njöt av att vara i överläge.

"What are you going to do?", förtvivlan växte i min röst.

"Make sure that you and your lovely father move back to Italy or I'll make sure that he won't be alive much longer"

"Your blackmailing me!", utbrast jag

"And why would I care? As long as I know that I've hurt you, I don't care what I do", konstaterade Meredith kallt.

"You're a monster", skakade jag.

"Maybe, but you don't have much choise", flinade hon; hon var väl medveten om mitt underläge.

"Let me write a last thing to him. And to Niall", bad jag.

"Niall is the blonde little guy, right?", Meredith ville fortsätta men hon avbröts av en mördande blick från mig. "Sure, go ahead then", suckade hon och jag gick in i mitt rum, rotade fram papper, kuvert och pennor.

 

Tio minuter senare stoppade jag tillslut ner brevet till Harry i sitt kuvert, tillsammans med teckningen av honom. Nialls brev var redan färdigskrivet och nerstoppat i kuvertet. Med en suck ställde jag mig upp och tog med mig breven ut till köket där Meredith stod.

"Here", sa jag kallt och räckte henne breven innan jag tog upp min mobil och ringde upp min pappa. Han svarade på första signalen.

---

Sista kapitelet av Trust nu då! Hatar mig själv lite för att sluta det så här, men men...

Ett stort tack till alla er som läst och kommenterat under denna fanfic :) 

Kommer komma upp en epilog i två delar imorgon typ och handlingen till den nya fanficen kommer upp ikväll.