Jag vet inte hur jag kände mig när jag började gå hemåt i takt med att regnet började falla från himlen. Jag kände mig inte lättad, trots att jag hade lyckats klara mig, inte heller uppgiven eller glad. Mer som nollställd, likställd, som om inget längre spelade någon roll. Som om jag inte skulle bry mig om jag löstes upp och rann ner i någon av gatubrunnarna tillsammans med den strida strömen av regnvatten. Damens ord upprepades gång på gång i mitt huvudet "Åk tillbaka till honom, för att ingen av oss förtjänade detta". Hur mycket jag än ville att det skulle vara sant, att Niall skulle vilja ha tillbaka mig, att det fanns en sista väg tillbaka, visste jag att jag hade sumpat min enda chans och att Niall nu var borta ur mitt liv för alltid. Det var kanske lika bra det, hålla honom borta från mig, från monstret inom mig, innan det var försent. Innan vi båda var för fästa vid varandra. Jag drog upp huvan till tröjan för att förhindra mitt hår att bli genomblött och skyndade på stegen.