Previously on The Past:

En harkling fick mina läppar att lämna Alexandrs och instinktivt backade jag ett par steg. Jag vände mig om för att se Vladimir stå med ett stort flin på läpparna och betraka oss.

"Am I interupting something?", frågade han artigt även om han visste svaret. 

"Actually, you d--", Alexandr hann inte längre innan jag avbröt honom med ett kort "No". 

"Not at all", la jag till för att vara på den säkra sidan.

"I was just wondering how it went", sa Vladimir. "I mean, it took you a while", la han till med en misstänksam ton. Jag ryckte på axlarna, försökte spela så oberörd som möjligt. 

"But you did it?", Vladimirs röst blev allt mer misstänksam och jag himlade med ögonen som svar, mest för att irritera honom. Och jag lyckades.

"Don't you dare do so againt me", snäste han och tog aggresivt ett par steg mot mig, elimerade avståndet mellan oss och tvingade mig att backa så att tegelfasaden till träningslokalen pressade mit min rygg. Fukten från väggen trängde igenom hoodens bomullsmaterial och jag rös när kylan från väggen spreds sig i min kropp.

"Answer me!", utbrast Vladimir argt. Hans uttryck var irriterat, en rynka mellan ögonbrynen hade bildats och käken var spänd. Istället för att svara honom drog jag upp kniven ur min ficka, vars blad var mörkrött av blod. Det var förvisso mitt men så länge Vladimir inte hade med sig någon DNA-testare kunde han omöjligt avgöra det. Så fort Vladimir fick syn på blodet sprack han upp i ett flin.

"I know I could trust you", konstaterade han nöjt innan han återigen försvann in och lämnade mig och Alexandr själva. Tveksamt mötte jag Alexandrs blick och jag såg hans lustfyllda bruna ögon titta ner på mig. Innan jag hann tänka en tanke till hade Alexandr flyttat sig så att han stod framför mig och min rygg pressades hårdare mot väggen. Alexandrs huvud närmade sig mig och han stoppade inte förän våra läppar nuddade.

"Should we continue where we were interrupted?", hans ton var skrovlig och hans lustfyllda blick brände över min kropp. Min andehämtning var tung och jag tvingade mig att möta hans blick. Så fort våra blickar möttes började Alexandrs konturer suddas ut och ersättas med den killen jag önskade skulle vara här. Alexandrs ljusbruna hår ersattes av den blonda kalufsen med de mörkare rötterna, lagom rufsigt, så där att det kliade i fingrarna efter att dra dem igenom det. De mörka, bruna ögonen tynade ut i ett par klarblåa, ett par jag älskade att titta in i. Alexandrs lömska flin ersattes av den blonda irländarens genuina, vänliga leende som avslöjade de numera raka tänderna. Det var kanske därför jag inte protesterade när Alexandr tryckte sina läppar mot mina. För att jag låtsades att det var Niall jag kysste.

"I know a place we can go to", sa Alexandr när hans läppar hade lämnat mina.

 

 

När jag klev in i min lägenhet var tankarna bara på vad Josh hade sagt innan - folk gör alltid saker för en orsak, du behöver bara veta varför. Det kändes som om han hade rätt och Alina kändes inte som en person som gjorde något utan en anledning till det. Kanske var det så i detta fallet med? Med en suck drog jag min hand genom hår och tittade mig omkring, försökte få tankarna på något annat men det var omöjligt. Hon var i mina tankar jämt, det gick inte att få ut henne ur mitt huvud. Hur kunde någon du träffade under så kort tid göra så stort intryck på dig? Allt var som ett enda stort pussel, där den största och viktigaste biten var borta och alla pusselbitar låg utsprida. Det var något jag måste ha missat, något som gjorde att hon var så angelägen om att döda sin bror. Och något som gjorde henne så angelägen att berätta det för mig. "Det var faktiskt riktigt kul", hade hon sagt men något sa mig att det var en lögn. Precis som de andra lögnerna hon hade lurat mig med och trots alla gånger hon hade ljugit, trots det hon hade gjort så hade det alltid känts som om jag kunde lita på henne. Eller rättare sagt, jag kunde lita på henne. Eller var det bara vad jag trodde?

 

En frustrerad suck slapp ur mig, jag hatade känslan av att inte kunna lista ut henne, inte veta vad som egentligen hade hänt. Hon lämnade mig helt handfallen och förvirrad, utan något riktigt svar på vad som egentligen hade hänt. Alina var en sådan person som du drogs till direkt, oavsett om du ville det eller inte. Mina tankar försvann iväg till kvällen vi hade träffats, till killen som jag förut trodde ville utnyttja henne. Nu var jag dock inte så säker längre. Samtalet mellan dem hade varit med hårda toner och jag kom ihåg vad killen hade sagt "Vi vill ha dig tillbaka". Då hade jag inte jag lagt  någon större vikt vid det, men nu när jag visste mer förstod jag vad det hade handlat om. Killen, vem han nu var, och hans gäng ville ha Alina tillbaks och från vad jag hade fattat så var dessa personerna folk som var vana att få som de ville. Jag ville inte ens veta hur långt de kunde gå för att få sina vilja fram. Från vad jag hade läst i Alinas dagbok förstod jag att de letade svagheter att använda mot varandra. Jag kunde knappast tro Alina hade någon svaghet rent fysiskt så det var tvungen att vara någon som stod henne när och sedan slog det mig. Det var jag.

---

Jag blir så sjukt arg & ledsen för nu har jag sett att yttligare en till har härmat mig väldigt mycket i sin novell. Personen i fråga har fler kommentarer och läsare än mig också, och hon får massa creed för min idé. Ush, det är verkligen hur tråkigt som helst :(

Iaf, tack för era kommentarer, puss på er :*