"Yes, thank you. Tonight, half past seven?", upprepade jag för att vara säker.

"Yes, half past seven. Last check-in is half past six and boarding ten past seven", bekräftade kvinnan som jobbade i information på flygplasten.

"Okay, thanks", svarade jag innan jag la på. Någon form av - adrenalin kanske -pumpade runt i kroppen, mitt impulsiva att åka efter Alina att tacka. Jag stod säkert här i min hall med min mobil i handen i flera minuterutan att göra något. Att sticka iväg till ett land jag aldrig hade varit i efter en tjej jag inte ens visste om hon var där. Om hon ens levde... Fort slog jag bort den tanken, hon kunde inte vara död men efter vad jag hade läst så var det väl lyda eller dö. Och gränsen mellan dem var hårfin. Jag var också rädd för vad jag kunde mötas av där. Om Alina inte ville träffa mig, om hon hade förvandlats tillbaka till ett kallblodigt monster, om hon hade gått vidare. Fast om hon hade offrat så mycket för mitt liv, ett vanligt liv, det vi hade mellan oss, kunde man bara gå vidare så lätt? 

 

Det hade tagit mig ett tag att få fram namnet på byn hon bodde i, flygplats och allt sådant praktiskt men efter ett tag fick jag fram det, tack till Alinas dagbok, google och google igen. Det verkade inte särskillt skumt där, en normal, liten stad. Men skenet bedrar antar jag för när jag hade ringt till flygplatsen förstod jag att det inte var deras populäraste resemål, kvinnan i information upprepade namnet säkerligen tre gånger för att vara säker på att jag inte skulle till södra spanien istället. Att de hade en avgång ikväll var ju helt otroligt egentligen. Efter att stått handfallen i ett par minuter började jag fort packa ihop det jag kunde tänkas behöva och slängde ner de i en bag; boxers, ett par tröjor, jeanse, någon hoodtröja. Att packa hade aldrig varit min starka sida och jag förvånade mig själv med att bli färdig på en kvart. Jag slängde en snabb blick på klockan, tjugo över fem. Det betydde att det skulle nog vara en smart idé att ringa på en taxi nu, särskillt med tanke på Londons rusningstrafik. Vant slog jag numret till taxibolaget och beställde en taxi. Mannen jag pratade med lovade att den skulle vara här om en kvart. Med en suck slog jag mig ner i soffan, tänkte igenom vad jag hade gett mig in på. Lite för impulsivt kanske men samtidigt kunde jag inte få Alina ur mitt huvud. Jag kunde inte vara utan henne och jag tror jag har kommit till det stadiet där jag inte längre bryr mig om vad hon har gjort längre, för jag visste skulle jag vart i samma situationen om jag var uppvuxen där. Jag kunde bara föreställa mig själv vad jag skulle gjort... Jag ruskade på huvudet, försökte få ut tanken ur huvudet. 

 

                                  ***

 

"Passengers with the flight BA2490 to Ipatovo, I repeat: BA2490 to Ipatovo, are now requested to board. Please go to gate F40 now", speakerrösten gjorde det klart att det var dags att gå ombord och jag reste mig upp, tryckte ner kepsen lite till och satte på mig solglasögonen, allt för att förhindra att bli igenkänd. Medan jag gick mot gaten tog jag upp min mobil för att se om någon hade försökt att nå mig. Jag hade ett oläst sms från Zayn som jag klickade upp.

 

Att säga att jag skulle hem till Irland var nog en bättre idé än att berätta sanningen, om jag kände killrna rätt skulle de inte vara så glada över min idé och försöka stoppa mig. 

 

När jag närmade mig gaten tog jag fram mitt boardingcard och mitt pass. Missnöjd inspekterade jag passportets bild; var det möjligt att se bra ut på en sådan bild? Utväxten i mitt blonda hår såg, rent ut sagt, förjävlig ut, ögonen såg skeva ut och hela jag såg ut som om jag nyss hade vaknat. Nåja, det var bara ett år kvar tills det gick ut ändå. 

"Your boardingcard, sir", jag räckte den unga kvinnan bakom disken min biljett och hon scannade den innan jag fick tillbaka den. "Thank you, have a nice flight", sa hon med ett leende och jag gav henne en kort nick innan jag försvann ut i gången ner till flyget. Flygplanet var nog ett av de mindre jag hade flugit med, allt var väldigt ihopträngt och jag kunde vara frukta hur det skulle vara att sitta i flera timmar i de små sätena. Jag försökte göra mgi så bekväm jag kunde, sträckte ut benen under sätet framför, lutade trött huvudet mot det lilla, repiga fönstret och slöt ögonen.

Vad hade jag gett mig in på?

---

NALINA, NALINA, NALINA! ;) 

Hoppas alla er som ska på konserten för det underbart, själv får jag sitta hemma o tröstäta choklad ;) Hahah, får la trösta mig med Olly Murs i oktober hehe...

 

Vad tyckte ni om detta kapitlet då? :)