Previously on The Past:

”You're going to help me to get him out of this”, väste jag. Jag visste att Boris rädsla för sitt liv var större än lojaliteten till sitt gäng. Synd för dem – bra för mig.

---

 Boris självbelåtna flin försvann fort när han kände den kalla metallen tryckas hårdare mot hans oskyddade mage och han tittade på mig med stora ögon. Rädslan i hans blick var uppenbar, likaså hur hans andetag verkade fastna i halsen på honom. En välbekant känsla väcktes återigen till liv; känslan att ha kontrollen av en annan människas liv. En del av mig hade saknat det, inte att döda, inte att vara en betydelsfull medlem i ett gäng, utan att ha kontroll över någon. Att känna sig fruktad. 

"Who's in charge now, huh?" flinade jag och jag hörde hur Boris öppnade munnen bara för att stänga den igen. "Never trust someone like me."
"W-What do you want?" Boris slickade nervöst sina läppar och stirrade ner på mig med osäkra ögon.
"I think you know perfectly well", sa jag kallt och för att betona det tryckte jag pistolen hårdare in i magen på honom. Han svalde hårt, blicken flackade. Jag visste att det jag krävde av honom skulle leda till hans död, för min hand eller för någon annas. Boris hade alltid varit den raka motsatsen till hans bror; han var egoistisk och han skulle göra allt han kunde för att hålla sig kvar vid livet, om det så bara var för ett par ynka timmar.
"Do you want to help me or not?" väste jag.
"P-People told me he changed you. They told me you're a coward now", Boris röst kom ut minst en oktav högre en vanligt och jag höjde på ögonbrynen, väntandes på fortsättningen. Han tog ett djupt andetag, "But it's hard to believe now."
Jag suckade, "I don't have time for your bullshit today; if you're going to consider if I'm going to shot you or not you better hurry up before I get really mad."
"I really shou--"
"I couldn't give a shit more about what you should do or not! It seems like you're forgetting who's in charge; I'M the one pointing a gun at YOU so you better listen to me", jag kände hur ilskan växte inom mig, tillsammans med rädslan. Jag visste att sekunder kunde avgöra en människas öde och jag vill verkligen inte riskera något.
"Now, show me the way", kommenderade jag barskt och jag Boris en puff med pistolen. På stela, tveksamma ben började han röra sig neråt gatan och jag var tätt bakom honom, fortfarande med draget vapen men lite mer avslappnad eftersom Boris själv inte hade något att försvara sig med och han var mer eller mindre tvingade att lyda mig.

Vi sa inte ord till varandra under tiden vi gick, Boris fortfarande ett par steg framför mig. Den kalla vinden bet i mig, den tunna jackan jag bar hjälpte inte det minsta och trots våran raska takt tog det inte lång tid innan jag var genomfrusen. Boris ska vi inte ens prata om, han hade inget annat än en flanellskjorta på, men jag kunde inte bry mig. Gatorna runt omkring här var inte helt okända för mig, Aleks and mina upptäcksfärder som barn hade aldrig stoppats av några gränser för var vi inte skulle vara. Jag log svagt vid minnet, allt hade verkat så enkelt när jag var liten; ja allt hade varit väldigt enkelt tills jag hade börjat bry mig om personer. Men om man inte kunde bry sig, om man inte kunde älska - vad fanns det då att leva för? Denna tanken hade först slagit mig när jag flyttade till London, innan hade jag bara hatat mig själv för det; hatat mig för att jag älskade min bror, för att jag älskade Dimitri, för att jag överhuvudtaget kände något. Men nu hade min uppfattning ändrats - för hade jag egentligen levt för förut?
Ingenting.

"Why him?", Boris röst bröt tystnaden och jag ryckte förvånat till,
"What?"
"I mean, why do you like him so much? Why does he mean so much to you?"
Jag stannade upp för ett steg; Boris fråga förbluffade mig och jag hade inget svar på den. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte komma på det; vad var det som var så speciellt med Niall?
"I-I guess he was the first person I let in", svarade jag tillslut.
"And is it worth it? To let someone in?" Boris var den som stannade upp nu och mötte min blick. "Are you not afraid?"
"Afraid of what?" kontrade jag.
"That he'll make you weak", han betonade 'weak' extra hårt, så att jag absolut inte skulle missa det. "I can already tell he does, Alina. Don't let a little fling destroy you", jag kunde höra flinet i hans röst; jag antog att han hade insett sitt öde, i vilket fall som helst skulle han dö och om det var för min hand kanske inte spelade så stor roll längre. Jag visste att hans mål var att provocera mig, att bli kallad för svag hade alltid fått mig att gå igång men den här gången flinade jag bara,
"Let him make me weak then, I couldn't care less. Now move."

---

WOHOOO! I'm back! Hoppas verkligen ni tycker om det, känns som om det var års sedan jag senast skrev hahah ;) Tack för era super gulliga kommenarer, i <3 u