Med ett sarakastiskt leende skickade jag iväg sms:et innan jag vände mig tillbaka mot mot stekpannan där det låg ett antal köttbullar som äntligen började få lite färg. Jag hoppade skrämt till när jag hörde min mobil vibrera men andades ut när jag insåg att det faktiskt bara var min mobil. Jag måste sluta vara så vaksam. 

 

                                       ***

 

"So, here you go. Have a nice day!", log jag mot kvinnan framför mig och räckte henne kassen med "Topshop" tryckt på. Min mage kurrade till och jag slängde en blick på klockan bakom mig. Kvart i ett. Glatt insåg jag att det var tid för min lunchrast och jag mimade ett fort "Lunch" till Sophie som stod i kassan bredvid mig innan jag gick mot personalrummet. 

 

Jag tog en sista tugga av min pastasallad när jag hörde personen på radion som stod på på låg volym säga "One Direction". Vad det inte det som Nialls band hette? Nyfiket skruvade jag upp volymen och lyssnade noggrant. 

"Here you have the most requested song, One Direction with thier Little Things"

Jag fnös åt vad Niall hade sagt. "Vi har våra fans", fick det att låta som om de var ett litet skolband, inte direkt som om deras låt var den mest efterfrågade på Englands största radiokanal.

 

 

När jag återigen vände uppmärksamheten mot radion hade en del av låten redan spelats och jag förstod att låten hade kommit till refrängen.

 

"Alina?", jag tittade hastigt upp och såg Sophie stå i dörröppningen. "Can you please come out if you're done? It's pretty much to do."

Jag reste mig upp och följde efter Sophie ut i affären igen. Kunderna hade ökat rejält under tiden jag hade varit borta.

 

                                           ***

 

Mörkret hade fallit när jag slutligen lämnade arbetet och jag skyndade mig nerför gatan. En genväg visste jag fanns, en trång, mörk gata som gick tvärs igenom något av ett slumområdet. Jag bestämde mig tillslut för att ta den, det var värt att spara in den kvarten och komma hem till min varma, sköna lägenhet innan jag hann frysa ihjäl är ute. Kvickt svängde jag in på den smala gatan och ökade på min fart när jag insåg vad den här gatan påminde om. 

 

 

Jag småsprang nästan hemåt, jag visste mycket väl att jag inte var på mitt eget territoritum och jag kände mig inte helt bekväm på den trånga, mörka gatan.

"And where were you think you were going sweetie?", frågade en mörk röst och jag stelnade till; ett stort misstag förstod jag. Min blick vändes nervöst mot riktingen rösten hade kommit från och jag såg en lång gestalt luta sig mot tegelväggen. Han puttade upp sig själv och började gå mot mig. 

"I asked you what you were doing here, sweetheart", sa han och gav mig ett flin när han såg min skrämda reaktion. "These aren't really your homestreets", fortsatte han och närmade sig mig mer och mer. "I maybe should teach you a lesson, you know, we doesn't really like intruders", rädslan ökade inom mig samtidigt som jag kände dolkens blad tryckas mot mitt ben när jag drog kappan tätare om mig. Kunde jag? Jag hade gjort det förut, en gång. Under mina övervägande hade mannen kommit fram till mig.

"Come here now", sa han med en skrämmande röst samtidigt som han tog ett stadigt tag om min arm. Utan att blinka drog jag upp dolken ur min innerficka och körde in den i mannens oskyddade mage. Jag gjorde som jag hade fått lärt mig och när jag drog ut dolken stapplade han bakåt innan han hårt föll mot marken. Dolkens blad var mörkrött av blod och skrämd av vad jag precis hade gjort stoppade jag tillbaka dolken innan jag började springa ner för gatan.

 

 

Skrämd av minnerna ville jag vända om och rusa tillbaka ut till den större gatan men jag tvingade mig själv att fortsätta. Jag var inte kvar i Ryssland, jag var i London, långt från mitt förflutna. Långt från alla minnen från min uppväxt.

---

Chapter deux nu då ;) Ett stort tack för alla kommentarer på förra kapitlet de får mig så sjukt motiverad att skriva och kul att ni gillar den! :)