ALINA'S POV

Jag tyckte inte om Alexandr, inte överhuvudtaget. Inte på det sättet. Men på något sätt fick han mig att känna mig levande. Som om allt inte var hopplöst. Som om någon brydde sig om mig. Han fick mig att glömma allt för en liten stund. 

Jag drog på mig mina converse i samma veva som jag smällde igen dörren till det jag antog var Alexandrs hus. Det var nu kolsvart ute, endast månljuset lyckades sila sig ner genom hustaken och lysa upp gatan en aning. Höstkylan trängde sig in genom min tröja och jag kände hur gåshud bildades på mina armar. Jag hade ingen aning om var jag var på väg men mina fötter styrde mig automatiskt mot det hållet jag hade fruktat att gå ända sedan den mörka kvällen då jag sköt min bror. Kullerstenarnas ojämnhet kändes genom conversens tunna sula och vant föjde jag gatans lätta sluttning uppåt; jag kunde vägen i sömnen. Följa denna gatan förbi den numera nerlagda nattklubben, svänga vänster vid den lilla affären som sålde cigaretter och snus; och säkerligen någon typ av droger också, och sedan var det bara att föja den gatan till dess ände. Huset var ganska gammalt, ett vanligt enplanshus med loft, där jag och Aleks brukade sova. Ett kök, vardagsrum, badrum och ett sovrum. En liten trädgård fanns på baksidan där mamma brukade odla en rad olika kryddväxter och grönsaker. Odling hade alltid varit min mammas största intresse; vår trädgård hade alltid vart frodigt grön och välvårdad. Jag undrar om den finns kvar. 

"Alina! Where are you going?", hörde jag ropas bakom mig av Alexandr. Jag bestämde mig för att ignorera honom och fortsatte att gå, en aning snabbare än förut, tills jag kände en hand på min axel som tvingade mig att stanna. 

Jag försökte ruska av mig den men Alexandr höll bestämt fast mig, hans styrka övermanade min fick jag en aning skamset inse.

”Where are you going?”, upprepade han och jag vände mig om för att möta hans blick. Jag studerade de bruna ögonen noggrant under tystnad, försökte läsa av dem. De var inte kalla eller fientliga men inte heller varma och vänliga. De var något mittemellan – jag tyckte även jag såg spår av empati i hans blick, om det var möjligt.

”Home”, svarade jag tyst och tveksamt, inte riktigt säker på om ”hem” var rätt ord. Till min förvåning skakade Alexandr på huvudet.

”They haven't told you?”, frågade han men på hans tonfall verkade det inte som om det var en fråga. Jag svalde hårt, jag hade på känn vad som skulle komma. Hårt bet jag mig i läppen för att förhindra att jag skulle börja gråta och väntade på att han skulle fortsätta.

”Alina, your parents”, han pausade och harklade sig. ”They're dead.”

Jag tittade på honom med uppspärrade ögon, försökte ta in vad han precis hade sagt. Även om jag hade det på känn slog det ner som en bomb. Trots den stora avskyn jag hade känt mot mina föräldrar för att deras favorisering av Aleks, att de lät mig bli en del av det här, hur det kändes som om de inte älskade mig, att jag bara var en börda för dem. En annan att försörja med mat, en till som ställde till med bekymmer, så var de trots allt mina föräldrar. Och jag skulle aldrig mera få se dem. Aldrig mera se min mammas bruna hår och blåa ögon som Aleks hade ärvt, aldrig mera få höra min pappas mullrande skratt.

”How?”, fick jag fram tillslut och jag tittade bejande upp mot Alexandr för att få svaret.

”You know, when you moved, the official story was that you were dead”, jag nickade; att jag var död skulle vara täckmanteln utåt för mitt försvinnande till London. ”Well, some of the other gangs didn't believe it. They thought we only said so were because everyone should stop worry about you and you could make more damage 'cuz no one expected you to be alive.”

”So, they tried to get something out of my parents but they didn't know anything so they killed 'em?”, avslutade jag och Alexandr nickade. Vi hade beslutat att mina föräldrar inte heller skulle få reda på sanningen så när de blev utpressade visste de ingenting. Jag kände hur mina ben vek sig under mig och jag föll ihop till en hög. Hög snyftningar kom från mig och jag kände hur hela jag skakade.

Nu var mina föräldrar också döda – på grund av mig igen.

Vad hände med kommentarerna? :P