Min hals blev omedelbart torr vid mannens ord och jag såg Aleks och Finnick ge mig skrämda blickar. Det kändes omöjligt att andas, luften fastnade i strupen och vägrade komma ut. När den äntligen gjorde det kom den ut i hackiga andetagen och mannen som hotade att döda mig flinade till av min skrämda reaktion. För första gången i mitt liv var jag rädd. Skrämd hade jag varit men aldrig rädd, inte riktigt rädd. Inte så som jag var nu när jag såg döden i vitögat. Jag har alltid hört att hopp är det enda som är starkare en rädsla, men skulle jag vara ärlig tvivlade jag på det. Rädsla var en hemsk känsla, en känsla som kunde få dig att göra vad som helst för att klänga dig kvar vid det lilla som fanns kvar av ditt liv. Jag hade lärt mig att inte frukta döden, jag var inte rädd för att dö. Jag borde inte vara det. Men jag var det. Särskillt med tanke på att den här mannen inte verkade ha i åtanke att göra det fort. En lätt duns hördes och när jag vände mig om såg jag att Finnick hade tappat ficklampan i förskräckelse. Vi utbytte blickar fort, hans blick sa mig att han var minst lika rädd som mig, innan han böjde sig ner och tog upp ficklampan igen. Ljuset från ficklampan speglades i ett blankt, vasst föremål som jag med skräck såg dras upp ur mannens ficka. 

"Let her go", sa Aleks med en hård röst i ett tappert försök. "Take me instead", jag skakade på huvudet. Aldrig att jag skulle låta min bror offra sig för mig.

"Nah", skrattade mannen. "I think she would be a bigger lost for you."

"But she's only fifthteen"

"Age is only a number, huh?", flinade han innan hans ansiktsuttryck återigen blev seriöst. "Take them out of here", beodrade han och hans två kamrater tog tag i Finnick och Aleks och började dra ut dem. Jag såg hur de försökte kämpa emot mot de mycket större männen men det var lönlöst. För en stund kände jag mig livrädd för att de skulle döda båda. 

"Don't you dare hurt them", morrade jag och han skrattade till. 

"No, I'm a nice guy so I let them live", flinade han och jag kände mig väldigt frestad att spotta honom i ansiktet. "But now, let the fun start."

Hans blick synade mig upp och ner innan den fastnade på min svarta hoodtröja.

"Take that off", beodrade han. 

"No", protesterade jag omedelbart. Dels för att jag inte ville visa mer än nödvändigt för honom och dels för att i hoodtröjans ena ficka låg min kniv.

"You making everything so hard girl", mumlade han och närmade sig mig medan han började flippa med något i hans bakficka. En mobil förstod jag. "Do you want me to call Igor and Czar and make them kill your friend and brother?", jag skakade förtvivlt på huvudet. 

"Thought so", mumlade han och la tillbaka sin mobil. "So, take it off now."

Motvilligt drog jag tröjan över huvudet och släppte ner den på golvet. Kniven utgav en duns när den landade på golvet och mannen jag fortfarande inte visste namnet på flinade.  "You doesn't go anywhere without your knife, doesn't you?", frågade han och sparkade sedan iväg tröjan. Det var en bra spark som skickade tröjan och kniven långt utom räckhåll för mig. "Now, let's start the funny", skrockade han. Jag kände hur  han ställde sig bakom mig och snart kände jag knivens kalla blad mot min hals.

"What should we start with?", mumlade han. "Maybe with your pretty lips, huh?", jag kände knivbladet flyttas högre upp och följde konturen på mina läppar. Inte tillräckligt hårt för att det skulle börja blöda men tillräckligt för att få en rysning av obehag fara genom min kropp.

"If you want to kill me, do it fast."

"Nah, I prefer doing it slow, you know", flinade han och jag kände paniken inom mig växa. I panik kastade jag mig ifrån hans beröring men han höll enkelt kvar mig med den styrkan han förmådde. "The more you struggle, the more it's going to hurt."

Kniven lämnade mitt ansikte och strax därefter kände jag en skarp smärta i min sida. Jag hann vända min blick precis i tid för att se kniven tryckas in i min sida, enkelt skar den sönder den tunna tröjan jag bar och likaså skar den lätt ett djupt sår i min sida. Jag släppte ur mig ett skrik av smärtan jag kände. Det började omedelbart blöda, mörkröd vätska strömmade ut ur såret och ner i en pöl som fort bildades på golvet. Fortsatte det blöda såhär skulle jag ha förblött inom loppet av ett par minuter. 

"Stop struggle now", uppmanade han mig innan han flyttade kniven till min nacke och drog den försiktigt över den tunna, ljusa huden. Nu var jag totalt panikslagen. Jag visste att om jag ville överleva det här behövde jag göra något nu. Med så mycket kraft jag kunde förmå sparkade jag bakåt, hoppades på att träffa honom i skrevet. Det gjorde jag också förstod jag på det smärtsamma stönet han släppte ur sig. Han släppte mig; men inte innan hans kniv hade lämnat ytligare ett till djupt sår över min rygg. Det gjorde omöjligt ännu ondare och med en söndertrasad tröja, två djupa, öppna sår började jag springa så fort jag kunde ut ur huset. Jag ignorerade smärtan jag kände, ignorerade det faktum att mannen antagligen skulle följa efter mig snart och bara sprang. Den kalla luften slog emot mig så fort jag kom ut igen och jag saknade värmen som min hoodtröja skulle gett mig. Jag hade alltid varit snabb och kände mig inte speciellt oroad när jag hörde den som tänkte ta mitt livs fotsteg bakom mig och hoten han ropade. Säker på att han inte skulle orka så länge till fortsatte jag springa hemåt. Jag kunde inte låta bli att le när jag hörde hans fotsteg mattas ut och jag förstod att han hade slagit av på sin takt. Jag vågade dock inte sakta ner ännu utan fortsatte springa. Min enda plan var att ta mig hem och få såren under kontroll så jag slapp förblöda. 

 

En kvart senare nådde jag mitt hus och tveksamt öppnade jag dörren. Det första jag såg var Aleks och min pappa sitta djupt försjunkna i sitt samtal vid köksbordet och jag såg sedan min mammas ryggtavla som var vänd mot mig medan hennes framsida var vänd mot spisen. Ljudet från dörren fick Aleks att rycka till och lättnaden i hans ansikte när han såg mig gick inte att beskriva. 

"Alina! I never thought I would see you again!", utbrast han lättat och mer eller mindre rusade fram till mig och drog in mig i en kram. Jag kved till när hans beröring gick över mina sår och hans ögon spärrades upp när han såg dem. "These have to be taken care off."