Då sitter jag här igen då...

Klockan är tio i tre på natten, 2014 har precis börjat och 'The Past' är fortfarande inte färdigskriven. Det är inte det att jag inte vill skriva klart den, att jag inte vet vad som ska hända; för det vet jag. Det är inte ens mer än två kapitel kvar men jag kan bara inte få mig själv att sätta mig ner och få ner det på "papper" (aka worddokument som jag sedan blir förbannad på för att de envisas med att ihoptryckt inte är ett ord).

Det finns just nu två sidor av mig; en vill få skiten färdig och den andra vill lösenordsskydda bloggen och börja om på nytt. Jag vet att jag i framtiden vill jobba med att skriva på något sätt - nej, jag vill bli författare. Punkt slut. Att ha "vågat" publicera något som jag skrivit och sedan fått en såpass positiv feedback (för de flesta har den väl inte varit "wow" men för mig har den räckt o blivit över) har nog varit något av det roligaste jag någonsin har gjort och detta "intresset" har gett mig flera nya vänner, världen över.

Men vad jag egentligen vill ha sagt med detta inlägget (vad jag tror jag vill ha sagt med det iaf) är att jag vill tacka för all feedback, support och snälla kommentarer, de har seriöst fått mig att må så himla bra, även fast de flesta av er nog är borta nu :P Jag tror tyvärr att 'The Past' inte kommer att avslutas så det här blir väl som ett sista hejdå till er som fortfarande hänger kvar tills jag bestämmer mig för vad jag vill göra med bloggen.

Men iaf,
GOTT NYTT ÅR TILL ER, JAG HOPPAS NI FÅR ETT FANTASTISKT ÅR!

/Wilma


The Past - Kapitel 42

 Previously on The Past:
Jag visste att hans mål var att provocera mig, att bli kallad för svag hade alltid fått mig att gå igång men den här gången flinade jag bara, 
"Let him make me weak then, I couldn't care less. Now move."
 
FLASHBACK

"I think we're pretty screwed", sa jag tyst och jag kände Niall stelna till bakom mig. Det var definitivt någon, nej några, där nere; ljudet från kängorna som slog mot golvet var för uppenbart. Låga mummel hördes, men de var alldeles för låga för att jag skulle kunna höra vad de sa. Vad jag visste hade det aldrig varit någon här sedan Aleks hittade det; det låg avlägset, byggnaden var gammal och rutten och det fanns inget av värde här inne. Tills nu. För nu var både jag och Niall här.
"I'm going down", konstaterade jag bestämt.
"No, you're not", kontrade Niall och hans hand grep tag i min överarm. "What if you get shot?" Hans ton var fylld av oro och jag log lite åt honom.
"I won't", svarade jag och ryckte åt mig min arm.
"It sounds like they're quite a few."
"I've done it before."
"It's dangerous."
Jag suckade, vårt argument kom ingenstans. "I hope you know you have nothing to say in this, I'm going down and that's final."
"But then I'm coming with you", Nialls röst var spänd och jag kunde höra oron han antagligen kände just nu.
"Never", det var Nialls tur att sucka nu när han förstod att han inte kunde ändra min åsikt. Jag rörde mig mot sängen och lät min hand försvinna in under madrassen. Pistolens kalla metall kylde fort ner min varma hand när jag fick tag i den och drog ut den. Jag kände Nialls blick bränna i ryggen, hur han studerade varje rörelse jag gjorde med pistolen.
"Stay here, okay?" Jag vände mig om för att hoppa ner genom den lilla luckan upp hit. "If someone comes; run. Try to get to the gym and ask for Finnick. Okay?"
"Okay", han svalde nervöst.
"Hey, don't worry", jag log, försökte lätta den spända stämningen.
"Easy for you to say; you're going down there with heavily armed men and you tell me not to worry", hans tonfall var sarkastiskt och jag kunde höra att inte alls var glad över min idé
"You have to trust me; I got this, okay?"
Niall mötte min blick, hans blåa ögon stirrade intensivt in i mina, "Okay."

FLASHBACK END

"You have truly changed Alina", Boris ögon sökte mina men jag vägrade att möta dem.
"Move", väste jag kallt och greppade pistolen hårdare. Boris tittade på mig för en sekund till innan han började gå igen. De sista fem minuterna sa jag inte någonting och inte han heller, tills vi stannade framför ett tvåvånings hus i tegel.
"He's here. But it would be stupid of you to walk in there; they are way too many for you fight, no offense."
Jag gav honom en 'no-shit' blick,
"It's not my plan either. Exactly where is he?"
"I don't kn--", Boris var avbryten där av pistolen som jag nu tryckte in i hans rygg.
"Where. Is. He?"
"S-Second floor, the room with view over the backyard", stammade han och jag lättade mitt grepp.
"Now was that so hard?" Jag kunde inte hjälpa att flina åt hans uppenbara skrämda reaktion; bara sättet han pratade på avslöjade det. Den flörtiga, självsäkra tonen var nu osäker, rädslan var enkel att uppfatta.
"Can I leave now?"
"No", svarade jag innan han knappt hade hunnit avsluta meningen. "You're going to go in there and in someway get as many as possible out of there, one way or another. Tell them you saw me or someone else. I don't care how, just do it", jag ryckte på axlarna, tanken på att jag var så nära honom gjorde mig otålig. "And don't even think about disobey me."

Så fort Boris hade försvunnit in i huset rörde jag mig mot baksidan, försiktigt; jag ville varken bli sedd eller hörd. Ett trästängsel inhängnade tomten på baksidan som jag lätt hoppade över. Andra våningen, utsikt mot bakgården upprepade jag tyst för mig samtidigt som jag vände blicken upp till övervåningen på huset. Två rum kunde jag urskilja; det ena med fördragna gardiner, det andra såg tomt ut. Jag backade lite till för att få en klarare inblick i rummen och jag kunde bekräfta att det ena var tomt; Niall måste vara i det andra. Fort flyttade jag mig över gräsmattan till hörnet på huset och synade vägen upp; letandes efter något som skulle hålla en klättring. Ett gammalt bord stod en bit bort och jag flyttade det intill husväggen. Det såg inte jättestabilt ut men det borde hålla, en stund i alla fall. Jag stoppade in pistolen innanför byxliningen innan jag hoppade upp på bordet och greppade den övre fönsterkamren på det nedre fönstret och hävde mig upp. Därifrån nådde jag uppe till fönsterbrädan på det översta fönstret och drog ut pistolen som jag använde för att krossa fönstret. Jag hörde endast kraset av glas som spräcks väldigt svagt, som ett backgrunds mummel. Min puls dunkade i öronen, kroppen var på helspänn och smärtan från att ta stöd på de vassa glasbitarna var ignorerad. Tanken på att han var där inne fick mitt hjärta att slå hårdare, adrenalinet pumpade fortare. Så fort jag hade hoppat igenom fönstret såg jag honom. Han satt på en gammal, bråersjunken säng och hans händer var begravda i det ljusa håret. Det var först när jag tittade upp jag insåg att detta inte var så smart. För vid dörren stod en muskulös, lång kille med en AK-47:a vilandes i hans händer.


Uhu... Inte så smart Alina, eller? 

 


The Past - Rolllista

Hej! Jag tänkte posta en 'rolllista', eftersom jag tog en såpass lång paus och det nog kan vara väldigt svårt att hänga med i vem som är vem.
 
I Alinas gäng:
 
Aleks - Alinas bror (död)
Finnick - Barndomsvän till Alina & Aleks
Alexandr  - nytt "tillskott", personen som Alina låg med innan Niall kom till Ryssland.
Vladimir - Personen som fick Alina att flytta tillbaka till Ryssland, även känd under "skithögen".
Andrej - Skithög #2, Alina & han har aldrig kommit överens.
 
Från andra gäng/övriga karaktärer:
 
Dimitri - Alinas första "kärlek", också den först hon dödade (död)
Boris - Dimitris bror
Kobraormstatuerings-gänget - Alinas gängs dödsfiender, identifieras av en kobraorm intatuerad på armen. 
 

Dessa är såklart inte alla, men i alla fall några av de som jag tror kommer komma tillbaka in i historian. 
Kapitel 42 kommer upp snart (:

The Past - Kaptiel 41

 Previously on The Past:
”You're going to help me to get him out of this”, väste jag. Jag visste att Boris rädsla för sitt liv var större än lojaliteten till sitt gäng. Synd för dem – bra för mig.

 Boris självbelåtna flin försvann fort när han kände den kalla metallen tryckas hårdare mot hans oskyddade mage och han tittade på mig med stora ögon. Rädslan i hans blick var uppenbar, likaså hur hans andetag verkade fastna i halsen på honom. En välbekant känsla väcktes återigen till liv; känslan att ha kontrollen av en annan människas liv. En del av mig hade saknat det, inte att döda, inte att vara en betydelsfull medlem i ett gäng, utan att ha kontroll över någon. Att känna sig fruktad. 

"Who's in charge now, huh?" flinade jag och jag hörde hur Boris öppnade munnen bara för att stänga den igen. "Never trust someone like me."
"W-What do you want?" Boris slickade nervöst sina läppar och stirrade ner på mig med osäkra ögon.
"I think you know perfectly well", sa jag kallt och för att betona det tryckte jag pistolen hårdare in i magen på honom. Han svalde hårt, blicken flackade. Jag visste att det jag krävde av honom skulle leda till hans död, för min hand eller för någon annas. Boris hade alltid varit den raka motsatsen till hans bror; han var egoistisk och han skulle göra allt han kunde för att hålla sig kvar vid livet, om det så bara var för ett par ynka timmar.
"Do you want to help me or not?" väste jag.
"P-People told me he changed you. They told me you're a coward now", Boris röst kom ut minst en oktav högre en vanligt och jag höjde på ögonbrynen, väntandes på fortsättningen. Han tog ett djupt andetag, "But it's hard to believe now."
Jag suckade, "I don't have time for your bullshit today; if you're going to consider if I'm going to shot you or not you better hurry up before I get really mad."
"I really shou--"
"I couldn't give a shit more about what you should do or not! It seems like you're forgetting who's in charge; I'M the one pointing a gun at YOU so you better listen to me", jag kände hur ilskan växte inom mig, tillsammans med rädslan. Jag visste att sekunder kunde avgöra en människas öde och jag vill verkligen inte riskera något.
"Now, show me the way", kommenderade jag barskt och jag Boris en puff med pistolen. På stela, tveksamma ben började han röra sig neråt gatan och jag var tätt bakom honom, fortfarande med draget vapen men lite mer avslappnad eftersom Boris själv inte hade något att försvara sig med och han var mer eller mindre tvingade att lyda mig.

Vi sa inte ord till varandra under tiden vi gick, Boris fortfarande ett par steg framför mig. Den kalla vinden bet i mig, den tunna jackan jag bar hjälpte inte det minsta och trots våran raska takt tog det inte lång tid innan jag var genomfrusen. Boris ska vi inte ens prata om, han hade inget annat än en flanellskjorta på, men jag kunde inte bry mig. Gatorna runt omkring här var inte helt okända för mig, Aleks and mina upptäcksfärder som barn hade aldrig stoppats av några gränser för var vi inte skulle vara. Jag log svagt vid minnet, allt hade verkat så enkelt när jag var liten; ja allt hade varit väldigt enkelt tills jag hade börjat bry mig om personer. Men om man inte kunde bry sig, om man inte kunde älska - vad fanns det då att leva för? Denna tanken hade först slagit mig när jag flyttade till London, innan hade jag bara hatat mig själv för det; hatat mig för att jag älskade min bror, för att jag älskade Dimitri, för att jag överhuvudtaget kände något. Men nu hade min uppfattning ändrats - för hade jag egentligen levt för förut?
Ingenting.

"Why him?", Boris röst bröt tystnaden och jag ryckte förvånat till,
"What?"
"I mean, why do you like him so much? Why does he mean so much to you?"
Jag stannade upp för ett steg; Boris fråga förbluffade mig och jag hade inget svar på den. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte komma på det; vad var det som var så speciellt med Niall?
"I-I guess he was the first person I let in", svarade jag tillslut.
"And is it worth it? To let someone in?" Boris var den som stannade upp nu och mötte min blick. "Are you not afraid?"
"Afraid of what?" kontrade jag.
"That he'll make you weak", han betonade 'weak' extra hårt, så att jag absolut inte skulle missa det. "I can already tell he does, Alina. Don't let a little fling destroy you", jag kunde höra flinet i hans röst; jag antog att han hade insett sitt öde, i vilket fall som helst skulle han dö och om det var för min hand kanske inte spelade så stor roll längre. Jag visste att hans mål var att provocera mig, att bli kallad för svag hade alltid fått mig att gå igång men den här gången flinade jag bara,
"Let him make me weak then, I couldn't care less. Now move."


WOHOOO! I'm back! Hoppas verkligen ni tycker om det, känns som om det var års sedan jag senast skrev hahah ;) Tack för era super gulliga kommenarer, i <3 u


Back again?

Hej!
Loggade in nu för första gången på månader och såg att det fortfarande är några av er som hänger kvar, helt sjukt ju!
Anledningen till varför jag kom tillbaka igen är för att jag är sugen på att fortsätta 'The Past'/skriva om den. Jag har publicerat en engelsk fanfiction men jag kom två kapitel in i den innan jag tröttna. Jag vill verkligen skriva färdigt denna, och jag vill verkligen fortsätta skriva överhuvudtaget.

Är ni intresserade av att läsa mer?

Pausar 'The Past'

Hej på er!
Vet att det var ett tag sedan jag uppdaterade men jag har inte haft lust eller motivation till att skriva. Så jag har bestämt mig för att pausa The Past för att jag helt enkelt inte har någon motivation till att skriva vidare på den. Jag har dock börjat på en ny ff, dock på engelska, så jag kanske postar länken till den när jag är klar :)

I alla fall ett stort tack till alla er som har läst och kommenterat under denna fanficen, ni har verkligen gjort min dagar <3 Ni får ha en underbar sommar så kanske vi hörs någon annan gång när jag har lust att fortsätta denna.
/Wilma xx

The Past - Kapitel 40

Previously on The Past:

 

"I guess I'm coming back then", log jag och skulle precis lägga tillbaka gitarren när jag hörde fotsteg på undervåning. Att dömma av Nialls reaktion hade han också hört de och han tittade förvånat upp på mig.

 

"What was that?", frågade han tyst. Jag visste inte vem det var där nere, men jag hade ingen bra känsla överhuvudtaget.

 

"I think we're pretty screwed."

 

Jag skulle aldrig kunna förlåta mig för att jag lät detta hända. Att jag inte var starkare, kämpade emot mera. Oddsen kanske inte var till min fördel, men ändå. Jag lät de ta den viktigaste personen i mitt liv ifrån mig. Men två personer kan spela detta spelet. Jag var inte ute ur matchen ännu. Han var dessutom inte deras mål; det var att skada mig så mycket som möjligt för att sedan få mig ur spelet för gott.

 

Jag kände hur pistolen gjorde sig påmind genom det lätta trycket mot min sida när jag diskret gled in genom dörren till baren. Visslande ljud hördes och blickarna riktades mot mig när jag slog mig ner på en plats. Jag visste att detta inte var en plats vem som helst gick till. I alla fall inte om man ville slippa barbråk, knarkaffärer och allmänna konflikter.

Med en skeptisk blick rättade jag till urringningen på toppen jag bar innan jag lyfte blicken.

"Ah, Alina?", en rysning gick över min ryggrad när den väl igenkända rösten hördes från min högra sida.

"Boris?", jag tvingade fram ett leende. Hans bruna ögon stirrade intensivt på mig och jag tvingade mig själv att svälja rädslan över att det var för sent. Han var så lik, ansiktsdragen var exakta, nästan som om jag mötte honom igen.

"I heard that you and my brother had a special relation back in the days, huh?" Boris lyfte upp det lilla shotsglaset och svepte det i en enda klunk. 

Jag ignorerade hans konstaterande, han visste mycket väl vad som hade hänt, detta var bara ett av hans många sätt att spela

"Then, I heard he got killed." Boris böjde sig närmare mig och gav mig ett litet flin innan han fortsatte. "Do you know how?" Hans andedräkt fläktade mot min kind och en stark lukt av sprit spred sig.

"He got stabbed." Han väntade inte på mitt svar, utan fortsatte sitt lilla tal.

"Sometimes you have to do things you don't like." Jag strök försiktigt bort en svettig hårslinga från Boris ansikte. "Things you regret now." fortsatte jag iskallt, jag visste precis vart jag ville leda den konversation och vad jag ville ha ut av den. Eller inte vad jag ville ha ut av den, snarare vad jag behövde få ut av den. Atmosfären i den gamla baren skrämde mig, jag kände allas blickar på mig och Boris. De gamla, mörka träborden var fulla av sprickor som hade orsakats av all vätska som spillts på dem.

Dimitri was really into you, you know. I get why”, Boris närmade sig mig och jag tvingade mig själv att inte backa tillbaka av den fräna andedräkten från Boris mun.

He was a nice guy. Just too innocent for this lifestyle.”

And you're not?”

My innocent is long way gone, don't you know that”, sa jag med en förförisk röst samtidigt som jag lutade mig närmare honom med ett slugt leende på läpparna. Inom mig ville jag helst dock kräkas.

I believe it when I see it”, andades Boris. ”Some people keep telling me you have changed. I hope not. Bad girls are funnier”, det sista sa han med en blinkning och om jag ville spy förut så ville jag nu tömma hela magsäcken fem gånger i rad. Men spel är till för att spelas, so bring it on.

Let's get out of here then so I can prove you're wrong”, jag ställde mig upp och började göra min väg ut från baren. Boris var het på mina hälar och jag fick skynda på min hastighet för att han inte skulle hinna ikapp mig fören vi var i skymundan. En gränd blev synlig på min högra sida och återigen spreds ett stort leende på mina läppar. Perfekt. Jag saktade ner och lät Boris komma ikapp mig.

Privacy, huh?”, flinade han medan han kom närmare mig. ”I like that”, att dömma av Boris min tog jag honom med förvåning när jag snodde runt och pressade honom mot husväggen. Hans min förvandlades snart till ett flin; han hade helt klart andra saker i tankarna än vad jag hade. Min hand flyttades sakta till min jackficka där pistolen låg. Sakta tog jag upp den, noga med att Boris inte skulle märka något. Min blick var fäst vid Boris för att inte missa hans reaktion när jag pressade pistolens mot hans mage.

You're going to help me to get him out of this”, väste jag. Jag visste att Boris rädsla för sitt liv var större än lojaliteten till sitt gäng. Synd för dem – bra för mig.

 


 

This didn't make any sense, eller? Time will tell ;)

Ledsen att det tog sådan tid att få upp, hoppas att jag hinner uppdatera bättre nu när jag har fått sommarlov, yeey!!

5+ för nästa? :)


The Past - Kapitel 40

Previously on The Past:
"Try for yourself then", utmanade jag, något som han villigt accepterade. 
"I'm from Russia and I love to have really pink cheeks and some lovely faux fur", Nialls försök var inte heller särkillt lyckat.
"That sounded more like you were from China."
"Whatever", mumlade han innan han la sin arm runt mina axlar och drog mig tätt, tätt intill honom.

 
Det var mörkt omkring mig och Niall, där vi låg tätt ihopkurade i sängen som fanns på loftet. Min baksida var tryckt mot Nialls framsida, våran kroppsvärme värmde upp varandras kroppar. Jag hade aldrig vart ett stort fan av att sova tätt intill någon förut men jag fann mig själv att njuta av att ha Nialls armar tätt omkring mig, likadant hans kropp pressade mot min. Jag var nästan övertygad om att han hade somnat tills jag hörde hans röst.
"You know, the promise you gave me at your place. H-Have you broke it?", Nialls röst var trevande, försiktig. Jag förstod genast vad han menade; samtalet fanns fortfarande färskt i mitt minne. 
 
 ~ "But promise me one thing, never do it again", sa Niall tyst och jag vände sig om och min blick mötte hans.
"I promise." ~
 
"No", andades jag. "I never break promises. Not if I mean 'em", skyndade jag mig att lägga till och jag kunde svära på att jag hörde Niall andas ut. 
"Goodnight then, princess", mumlade Niall trött och jag hörde hur trött han lät, det slog mig då att han antagligen var jet-laggad. 
"Goodnight", svarade jag och jag kände hur Nialls andehämtning lugnade sig i takt med att han försvann in i drömmarnas värld. Trots det fridfulla ljudet från Nialls hjärta, de lätta snarkningarna som kom från hans mun och det stora leendet på mina läppar kunde jag inte somna. Efter att ha vridit mig fram och tillbaka så gott det gick i Nialls armar i en halvtimma gav jag upp och lirkade mig försiktigt ur Nialls grepp utan att väcka honom. Det var inte jättesvårt, irländaren var djupt försjunken i sömn och gav endast infrån sig ett lågt ljud när jag hade trasslat mig ur hans omfamning. Jag kunde inte hjälpa mig själv att le åt killen som utnyttjade det nya utrymmet i sängen väl; nu hade jag ingen aning om hur vi hade lyckats tränga ihop oss i den. Mina fötter rörde sig ljudlöst över golvet tills jag kom fram till pallen och slog mig ner. I en van rörelse sträckte jag mig efter gitarren som låg på golvet bakom pallen och lyfte upp den. Gitarrens strängar var nötta efter alla timmar jag hade spenderat med den men de gav fortfarande ifrån sig en fin klang och vant började jag spela. Lät mina händer röra sig upp och ner över strängarna innan jag omedvetet började spela introt till min absoluta favoritlåt, nu när jag äntligen hade en att sjunga den till. 
 
Lyssna gärna samtidigt: http://open.spotify.com/track/0jVP5HHNOMlPUfvuAa9w1C (Ed Sheeran - Kiss me)
 
Settle down with me 
Cover me up 
Cuddle me in 
Lie down with me 
Hold me in your arms 
 
Your heart's against my chest 
Lips pressed to my neck 
I've fallen for your eyes 
But they don't know me yet 
 
And the feeling I forget 
I'm in love now 
 
Kiss me like you wanna be loved 
Wanna be loved 
Wanna be loved 
 
This feels like I've fallen in love 
Fallen in love 
Fallen in love 
 
"I never know you could sing", jag hade vart så inne i låten att jag inte hade märkt att Niall hade vaknat och jag stoppade abrupt. 
"Did I wake you up?", frågade jag försiktigt, en aning skuldmedveten.
"No, or yes. It was getting cold", flinade han och jag fnissade som svar.
"I guess I'm coming back then", log jag och skulle precis lägga tillbaka gitarren när jag hörde fotsteg på undervåning. Att dömma av Nialls reaktion hade han också hört de och han tittade förvånat upp på mig.
"What was that?", frågade han tyst. Jag visste inte vem det var där nere, men jag hade ingen bra känsla överhuvudtaget.
"I think we're pretty screwed."
4+ för nästa? :)
 

Sorry

Gr ju så himla bra med uppdateringen här hehe...
Men har fastnat totalt i en bok och försöker jag skriva något slutar det typ i kola och Stureplan haha.
Men nästa kapitel kommer imorgon, ursäkta väntan <3

The Past - Kapitel 39

Previously on The Past:
"The thing is - I already have. Because, oh, fuck", svor Niall och drog nervöst handen genom hans hår. "Because I love you."
"And I love you too", och jag kunde inte menat det mer.
 
Vi stod i flera minuter och bara tittade på varandra, våra andehämtningar var jämna och min blick lämnade aldrig Nialls. Jag var inte säker på vad jag skulle göra nu, jag hade aldrig sagt "jag älskar dig" till någon förut, visste inte riktigt vad som hände efter man hade sagt det. En del av mig var rädd för att Niall skulle säga att han bara skämtade och sedan lämna mig här, alldeles handfallen. Och jag tror han var rädd att jag skulle göra detsamma, men det fanns ingen risk att jag skulle göra; avståndet vi hade haft mellan oss hade bara fått mig att inse hur mycket den blonda irländaren betydde för mig och nu, nu när jag äntligen hade tillräckligt med mod att erkänna min kärlek vägrade jag att backa ur. Det var nog för sent för det ändå. Våra hjärnor verkade vara synkade för vi eliminerade fort avståndet mellan oss, bristen på närhet gjorde sig påmind när våra läppar möttes i en hungrig kyss. Min hand försvann in i Nialls hår samtidigt som hans hand kupade min haka och drog mig närmare. Båda våra kroppar brände efter närhet och kontakt, läpparna rörde sig hungrigt mot varandra. Efter vad som kändes som en evighet bröt vi kontakten, pressade istället våra pannor mot varandras. Vi andades häftigt, ett försök till att hämta andan; luften hade som gott sugits ur mig under kyssen. Ett tag var det som om jag glömde av var vi var men när verkligheten kom ikapp mig insåg jag att det smartaste kanske inte var att vara här, nu när mörkret hade fallit. Även om det verkade ganska fredligt här just nu kunde situationen förändras på bråkdelen av en sekund. Dessutomvar jag obeväpnad och jag hade Niall med mig. Aldrig att jag skulle låta något hända, det hade jag lovat mig själv.
"We maybe should head back to my...", jag visste inte vad jag skulle kalla loftet som jag hade bott på sedan den kvällen min bror dog, inte heller visste jag om ställer fanns kvar. "...place. It's not so fancy as yours. Not at all", skyndade jag mig att lägga till, jag ville inte att Nialls skulle ha för höga förväntningar."
"Nah, I'm sure it's fine. It's only for a night though", sa han och jag kunde inte låta bli att le. Imorgon skulle vi vara borta härifrån och denna gången för gott. För så fort jag kommit hem visste jag precis vad jag skulle göra. 
"This way", jag nickade mot hållet jag hade kommit från och vi började gå i tystnad. Jag såg i ögonvrån hur Nialls blick for upp och ner över byggnaderna vi passerade, som om han väntade på ett monster skulle hoppa fram ur skrymslerna vid dörrportarna. 
"It looks so...", det var Nialls tur att nu inte vara säker på vilket adjektiv han skulle används.
"Creepy? Scary? Dead? Empty?", Niall skakade på huvdet åt min förslag innan han kom på det själv.
"Normal."
"You think this city is normal? Well, don't judge the book by the cover", svarade jag. Nialls svar hade nästan fått mig att börja skratta; han tyckte detta verkade normalt.
"Don't judge anyone by their past", jag visste att den var riktad mot mig och jag kunde inget annat än att hålla med.
"True", nickade jag och sprack sedan upp i ett flin. "But you should judge the blondie by his haircolour."
När Niall fattade min pik förvreds hans ansikte i den mest förnämda, och roligaste, min jag någonsin hade sagt och jag kunde inte hålla mig för skratt.
"That's not fair", sa han förolämpat och slog till mig lätt på axeln men jag fortsatte att skratta, det var som om det inte gick att få stopp på mig.
"I'm sorry, but you should have seen your face. It was hilarious!", fick jag fram tillslut och jag tvingade mig själv att sansa mig. "Oh, I'm Niall and I'm a 74-year old lady who lives in this lovely house and I spend my days drinking tea and play bridge. Yesterday someone accused me for cheating. How awful", jag bredde på med en riktig brittisk dialekt.
"I don't talk like that", sa Niall förnämt men jag såg hur det ryckte i Nialls mungipor.
"No, you're more like 'What you doin'? I'm Niall and I'm from Ireland. If they're cool, they're cool, if they're not, they're not.'.", jag försökte härma Nialls dialket men det gick inte så bra förstod jag när jag hörde hur Niall brast i skratt. 
"Sorry love, but that... That was the worst irish accent I ever heard", fick han fram mellan skrattattackerna och jag gav honom en sur blick. 
"Try for yourself then", utmanade jag, något som han villigt accepterade. 
"I'm from Russia and I love to have really pink cheeks and some lovely faux fur", Nialls försök var inte heller särkillt lyckat.
"That sounded more like you were from China."
"Whatever", mumlade han innan han la sin arm runt mina axlar och drog mig mot tätt, tätt intill honom.
NALINA ❤ 
Anyway, vad tyckte ni om detta kapitlet? Detta var mest ett "filler", drama is on it's way! 
 
Om ni skulle vilja följa mig på instagram/twitter (jag har ingen aning om varför ni skulle vilja det) så är heter jag:
Instagram: @wiilmahultgren
Twitter: @wilmahultgren
 
 
 

THE PAST
Alina försöker fly sitt våldsamma gängförflutna i Ryssland när hon flyttar till London. När hon senare träffar på Niall utvecklar de en stark relation men kommer den hålla när Niall får reda på Alinas förflutna? Kommer Alina verkligen lyckas fly från sitt förflutna? Kan du älska någon som är orsaken till andra personers död?