"I think we're pretty screwed", sa jag tyst och jag kände Niall stelna till bakom mig. Det var definitivt någon, nej några, där nere; ljudet från kängorna som slog mot golvet var för uppenbart. Låga mummel hördes, men de var alldeles för låga för att jag skulle kunna höra vad de sa. Vad jag visste hade det aldrig varit någon här sedan Aleks hittade det; det låg avlägset, byggnaden var gammal och rutten och det fanns inget av värde här inne. Tills nu. För nu var både jag och Niall här.
"I'm going down", konstaterade jag bestämt.
"No, you're not", kontrade Niall och hans hand grep tag i min överarm. "What if you get shot?" Hans ton var fylld av oro och jag log lite åt honom.
"I won't", svarade jag och ryckte åt mig min arm.
"It sounds like they're quite a few."
"I've done it before."
"It's dangerous."
Jag suckade, vårt argument kom ingenstans. "I hope you know you have nothing to say in this, I'm going down and that's final."
"But then I'm coming with you", Nialls röst var spänd och jag kunde höra oron han antagligen kände just nu.
"Never", det var Nialls tur att sucka nu när han förstod att han inte kunde ändra min åsikt. Jag rörde mig mot sängen och lät min hand försvinna in under madrassen. Pistolens kalla metall kylde fort ner min varma hand när jag fick tag i den och drog ut den. Jag kände Nialls blick bränna i ryggen, hur han studerade varje rörelse jag gjorde med pistolen.
"Stay here, okay?" Jag vände mig om för att hoppa ner genom den lilla luckan upp hit. "If someone comes; run. Try to get to the gym and ask for Finnick. Okay?"
"Okay", han svalde nervöst.
"Hey, don't worry", jag log, försökte lätta den spända stämningen.
"Easy for you to say; you're going down there with heavily armed men and you tell me not to worry", hans tonfall var sarkastiskt och jag kunde höra att inte alls var glad över min idé
"You have to trust me; I got this, okay?"
Niall mötte min blick, hans blåa ögon stirrade intensivt in i mina, "Okay."

FLASHBACK END

"You have truly changed Alina", Boris ögon sökte mina men jag vägrade att möta dem.
"Move", väste jag kallt och greppade pistolen hårdare. Boris tittade på mig för en sekund till innan han började gå igen. De sista fem minuterna sa jag inte någonting och inte han heller, tills vi stannade framför ett tvåvånings hus i tegel.
"He's here. But it would be stupid of you to walk in there; they are way too many for you fight, no offense."
Jag gav honom en 'no-shit' blick,
"It's not my plan either. Exactly where is he?"
"I don't kn--", Boris var avbryten där av pistolen som jag nu tryckte in i hans rygg.
"Where. Is. He?"
"S-Second floor, the room with view over the backyard", stammade han och jag lättade mitt grepp.
"Now was that so hard?" Jag kunde inte hjälpa att flina åt hans uppenbara skrämda reaktion; bara sättet han pratade på avslöjade det. Den flörtiga, självsäkra tonen var nu osäker, rädslan var enkel att uppfatta.
"Can I leave now?"
"No", svarade jag innan han knappt hade hunnit avsluta meningen. "You're going to go in there and in someway get as many as possible out of there, one way or another. Tell them you saw me or someone else. I don't care how, just do it", jag ryckte på axlarna, tanken på att jag var så nära honom gjorde mig otålig. "And don't even think about disobey me."

Så fort Boris hade försvunnit in i huset rörde jag mig mot baksidan, försiktigt; jag ville varken bli sedd eller hörd. Ett trästängsel inhängnade tomten på baksidan som jag lätt hoppade över. Andra våningen, utsikt mot bakgården upprepade jag tyst för mig samtidigt som jag vände blicken upp till övervåningen på huset. Två rum kunde jag urskilja; det ena med fördragna gardiner, det andra såg tomt ut. Jag backade lite till för att få en klarare inblick i rummen och jag kunde bekräfta att det ena var tomt; Niall måste vara i det andra. Fort flyttade jag mig över gräsmattan till hörnet på huset och synade vägen upp; letandes efter något som skulle hålla en klättring. Ett gammalt bord stod en bit bort och jag flyttade det intill husväggen. Det såg inte jättestabilt ut men det borde hålla, en stund i alla fall. Jag stoppade in pistolen innanför byxliningen innan jag hoppade upp på bordet och greppade den övre fönsterkamren på det nedre fönstret och hävde mig upp. Därifrån nådde jag uppe till fönsterbrädan på det översta fönstret och drog ut pistolen som jag använde för att krossa fönstret. Jag hörde endast kraset av glas som spräcks väldigt svagt, som ett backgrunds mummel. Min puls dunkade i öronen, kroppen var på helspänn och smärtan från att ta stöd på de vassa glasbitarna var ignorerad. Tanken på att han var där inne fick mitt hjärta att slå hårdare, adrenalinet pumpade fortare. Så fort jag hade hoppat igenom fönstret såg jag honom. Han satt på en gammal, bråersjunken säng och hans händer var begravda i det ljusa håret. Det var först när jag tittade upp jag insåg att detta inte var så smart. För vid dörren stod en muskulös, lång kille med en AK-47:a vilandes i hans händer.