Jag höjde koppen med den varma chokladen till min mun samtidigt som jag vände blad i boken jag läste. Regnet smattrade mot fönstret i mitt vardagsrum, det hade börjat regnat när jag var ett kvater från hemma och även om jag sprang den sista boten var jag dygnsur när jag kom hem. Mitt tjocka, mörkbruna hår var fortfarande blött trots en omgång med hårfläkten. Trött la jag undan boken, jag var verkligen inte på något läshumör och tog istället upp min mobil. Nyfiket klickade jag upp sms:et jag såg att jag hade fått. 

 

 

Jag rynkade på näsan och tittade ner på skärmen. Hitta på något imorgon? Vi kände ju inte direkt varandra... Fast om jag ville börja om mitt liv här så kan det väl aldrig var fel att lära känna någon. Det började faktiskt bli lite tråkigt att inte känna någon här. De enda personerna jag kände här var Sophie och Jane från jobbet och skulle jag vara ärlig tyckte jag de var ganska fjompiga och så bekräftelsesökande. Även om jag hade fler fiender än "vänner" i Ryssland var man aldrig ensam där. 

 

 

                                      ***

 

Jag slängde på mig den svarta kappan innan jag försvann ut genom dörren och började gå nerför för trapporna. Vi hade bestämt att träffas på Starbucks och enligt mobilens klocka var jag redan sen. Jag släppte ut en suck; var hade den ordningsamma sidan av mig tagit vägen? Jag brukade aldrig, aldrig vara sen men tydligen att det ändrats. Det kanske var lika bra att skicka iväg ett sms till Niall så han slapp undra var jag var.

 

Jag smålog för mig själv när jag läste hans svar, båda hade lyckats med att bli försenade. Jag överraskade mig själv med att komma fram först och jag slog mig ner på en av de höga stolarna som vätte ut mot gatan och spanade efter Niall. Efter en stund såg jag honom, han gick med huvudet nervänt mot gatan och en keps täckte hans blonda kalufs. Dörrklockan plingade till och signalerade att Niall nu hade kommit in. Jag såg hur hans blick for över kunderna på Starbucks innan den fastnade på mig.

"Hey", log jag och gav honom en liten vink innan han började gå mot mig.

"Hi", sa han anfått och jag förstod att han hade sprungit. 

"You know what, you're in really bad shape", flinade jag men ångrade mig fort. Varför måste jag alltid kläcka ur mig så dumma kommentarer? Speciellt när jag precis lärt känna någon. Men Niall verkade inte ta illa upp utan jag fick bara ett stort flin som svar.

"I know, my statima suck", flinade han. "But I hate running plus I have some sort of knee injury", jag nickade åt hans svar men jag verkade inte sett så övertygad ut för Niall la till, med en sårad min, "I doesn't lie!"

Jag kunde inte låta bli att fnissa till åt hans uppröda protest.

"Like you're in better shape", sa han förnärmat.

"I bet I am", svarade jag seriöst och Niall gav mig en skeptisk blick. "Do you dare me?"

"Yes, actually I do", ett flin spred sig på mina läppar innan jag gav honom en lätt knuff. 

"What do you want?", frågade Niall och jag tittade på alla bakverk och olika kaffetyper. Det var inte ofta jag gjorde sånt här hemma i Ryssland, vi ägnade oss defenitivt åt annorlunda aktiviteter. Inte direkt sitta på ett café en lördags eftermiddag och diskutera vädret.

"Um, I can pay", svarade jag och började leta efter min plånbok i väskan jag hade med mig.

"I want to pay", han tog ett mjukt tag i min arm och mitt letande upphörde. 

"I guess you can pay since you are so stubborn", jag lutade mig närmare honom. "But just so you know, the gentleman-style isn't going to work on me." 

Hans skratt fyllde rummet och avslöjade den vita tandställningen. Jag valde tillslut en chokladmuffin och en svart kopp kaffe och vi slog oss ner vid ett bord. 

"Tell me something more about you", Niall tittade nyfiket på mig. 

"Why?", jag försökte klämma fram ett leende. Hur dum kunde jag egentligen vara? Förr eller senare skulle han vilja veta mer om mig och vad skulle jag säga? Att jag hade spenderat den största delen i mitt liv för att bli lärd hur man avlossar ett skott från en pistol, hur man tryckte in en kniv i någons kropp och hur man hittar andras svaga sidor? Vår vänskap skulle inte fungera, det var en tidsfråga innan jag skulle inse det. Ändå var det något som gjorde att jag drogs till honom. Att flytta hit var en dum idé, det skulle aldrig kunna gå att komma iväg från allt jag hade gjort i mitt förflutna men en del av mig hoppades ändå.

"Alina?", Niall bröt mina tankar och jag tittade hastigt upp. 

"Oh, sorry!" 

"Am I so boring?", jag försökte lista ut om han skojade eller inte. Jag såg dock ett litet leende på hans läppar. 

"No, absolutely not. Was just thinking", för att spara tid till att fundera ut ett svar på hans tidigare fråga, drack jag en klunk av mitt kaffe. 

"My family is really not intresting", jag log ett påklistrat leende och hoppades att han inte skulle fråga mer. 

"Alina, I just wanted to tell you that I like to hang with you, you're cool", Niall log och jag förvånades över hans uppriktighet.

"I like to be with you too Niall." 

---

Stort tack till min bestisfestis Mathilda (onedstories.blo.gg alla checkar ;)) som hjälpte mig att skriva detta kapitlet :D

 

 

 

"We want you back", Vladimir höjde irriterat rösten och hans blick naglade sig fast i min.

"We made a deal, I completed the mission and I would be free", svarade jag trotsigt.

"As we follow deals", fnös han. "And did you really think that you would be free? That this is just something you just run away from?", jag stelnade märkbart till. Trodde jag verkligen det? Att jag bara kunde lämna mitt förflutna bakom mig?

"Come on now", sa Vladimir otåligt och tog ett hårt tag om min överarm innan han försökte dra iväg mig.

"Let me go", fräste jag bestämt men Vladimir strundade i min protest. Jag hade ingen lust att råka i slagsmål med honom här, mitt på en offentlig gata i London. Även om det var folktomt på gatan vittnade ljusen i fönstren om att långt från alla hade somnat.

"I think you should let her go", hördes en maskulin röst ropa och på den irländska dialekten förstod jag lättat att det inte var någon till i Vladimirs gäng, mitt förra. Vladimirs grepp om min arm lossades genaste innan han skyndade sig bort runt hörnet. Vilken fegis. 

"Are you okay?", frågade killen som nu kommit fram till mig oroligt.  Jag kände hur min käke spändes, jag var trött på att alla trodde att jag alltid behövde skyddas från någon; sanningen var att jag, och Vladimir, visste att jag skulle enkelt skulle kunna ta ner honom. Slappna av Alina, han försöker bara vara vänlig, intalade jag mig själv. Här är faktiskt folk vänliga.

"I'm fine, thank you", svarade jag och granskade sedan killen som stod framför mig. Han hade blont, rufsigt hår och klarblåa ögon. En öppen mörkblåa luvtröja avslöjade en vit t-shirt och ett par ljusblåa jeans satt perfekt på hans nedre del. 

"No problems", sa han och fyrade av ett stort leende, uppenbart stolt över det han precis hade gjort. "Do you want a ride home?", frågade han sedan. Jag övervägde att tacka nej, men tanken på att det var en bra bit hem och dessutom visste jag inte var Vladimir och sina vänner höll hus så ändrade jag mig.

"Sure", log jag och vi började gå mot parkering där jag antog hans bil stod.

"What's your name?", frågade han nyfiket.

"Alina"

"I'm Niall", sa han. "Where are you from? I mean, your accent doesn't really sound british."

"You're right, I'm from Russia. You aren't either from England?"

"Ireland, but I've lived here for the past two years", sa Niall innan han tog upp en bilnyckel ur sin ficka och låste upp det svarat fordornet framför oss. Det var inte en dålig bil jag såg och min tankar började genast kretsa runt vad han kunde syssla med för att ha råd med en sådan bil. Gängledare eller droglangare kanske? Fort slog jag bort tanken och fick intala mig själv att han antagligen bara hade ett välbetalt jobb, "som läkare eller någon chefposition. Fast han var väl för ung för att kunna ha ett sådant jobb? Rika föräldrar kanske då? 

"Alina?", jag väcktes ur mina tankar av Niall som tittade frågande på mig.

"Oh, sorry. Just got lost in my thoughts", mumlade jag och han gav mig ett road leende som sa mig att han visste precis hur det var.

 

Bilens mjuka lädersäten var en stor kontrast till de nedsuttna, alkoholluktande jag senast suttit i. Jag kom på mig själv med att stirra på Niall och flinet som syntes på hans läppar berättade att han hade också hade sett att jag stirrade på honom. Generat vände jag bort blicken.

"Where do you live?", frågade Niall och bröt tystnaden. Jag gav honom min adress och han började köra.

"How old are you?", jag ryckte till vid hans fråga. Min starka sida var inte direkt att samtala om vardagliga saker; konversationerna i Ryssland brukade vara mer "Vad gör vi med kroppen?" eller "Tar du hand om honom?".

"I'm 18", svarade jag. "And you?"

"19, turning 20", sa han innan vi återigen blev tysta. En sång började spelas på radion och Niall började nynna med medan hans fingrar trummade mot ratten i takt med musiken. 

"What do you do?", frågade jag nyfiket. "I mean, do you work or study?", förtydligade jag när jag såg hans oförstående blick.

"I'm in a band", svarade han. "Heard about One Direction?", jag skakade på huvudet, musik var väl inte något jättestort där jag bodde förut.

"Are you big?", sa jag. "I mean, are you famous?", tillade jag fort när jag insåg att det lät fel. Niall flinade till. 

"Well, we have our fans", svarade han, fortfarande med ett stort flin på läpparna. "What about you then?"

"I work at a clothing store", sa jag. 

 

En stund senare stannade Niall bilen där vägen tog slut, den sista biten till mitt hus var en gågata. 

"Thanks for the ride", log jag och tittade mot Niall. Hans blick tittade tveksamt in mot den mörka gatan och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. 

"Can you send me a text when you're home at least? I mean, it's so dark and you know", mumlade han och jag flinade. Om han bara visste.

"Do you want my number?", flinade jag och Niall vände generat bort blicken. Jag kunde inte låta bli att tycka han var söt. Dessutom var han så snäll och godtrogen; en stor skillnad mot personerna jag tidigare träffat. 

"Maybe", log han lömskt. "But please?", la han till med en bedjande blick. 

"Okay then", fnittrade jag till och tog upp min mobil. "What's your number then?"

Niall rabblade sitt nummer och jag hade svårt att hinna med att skriva in det.

"Thanks for the drive again!", ropade jag och hoppade ur bilen. Jag tror Niall ropade något som svar men jag hörde inte det då jag redan dragit igen bildörren efter mig.

---

Kapitel 1 nu då, lite segt i början kanske, men det blir nog bättre ;) 

 

You can always try to run away from your past, but in somehow you'll have to learn to live with it

Detta är då handlingen till min nya fanfic, The Past. Den första delen kommer komma upp så fort epilogn till Trust är uppe. Detta kommer nog vara en väldigt annorlunda historia, men den blir nog bra anyway ;)