The Past - Kapitel 23
Previously on The Past:
"I've hurted people I love before", jag såg hur Niall ryckte till vid "love" och jag ångrade direkt att jag sa det.
"You had no choise", sa han och jag förstod att han refererade till Dimitri; men det gjorde inte jag.
"Not then", jag skakade på huvudet.
"Why then?"
"Because I killed my brother."
"W-what do you mean?", Niall stirrade på mig och jag svalde hårt. Det var första gången jag någonsin yttrat de orden och de gjorde ont, så ont. Jag stannade tyst, visste inte vad jag skulle säga.
"Alina, what are you talking about?", hans röst lät ansträngd och jag kunde ana något i hans ögon. Rädsla.
"You heard me the first time. I shoot my own brother. It was pretty funny", svarade jag kyligt och vägrade att möta hans blick. Roligt var det sista det hade vart men jag var desperat för att få bort honom från mih.
"Who are you?" Hans fråga fick mig att hastigt titta upp. Niall skakade på huvudet. "You're talking about how you killed your own brother, and you don't even to regret it."
Gråten tryckte i halsen men jag tog ett djupt andetag och svalde den. Om han bara visste. Om han bara visste hur många nätter jag hade spenderat genom att tänka på just den kvällen. Alla gånger jag hade vaknat upp av mardrömmar. Hur jag fortfarande kom ihåg hur det kändes att trycka av pistolen, mot min egen bror.
"I tried, I really did Alina. I tried to accept all the things that happend in your life. I belived in you. I wanted to be a part in your life", Nialls röst bröt mina tankar. Jag bet mig hårt i underläppen. "But now, I'm not sure if I want it anymore", jag ryckte till av hans ord och mötte hans blick som var fylld med plåga.
"I'm sorry, Niall. You deserve better than me", sa jag och vände mig om.
***
"Lovely to see you again", Vladimirs ryska accent stack ut mot den vanliga brittiska som hördes runt om i flygplatsen och jag vände mig om för att mötas av en förnöjd Vladimir.
"I can't say the same about you." muttrade jag.
"So, how's ever--", längre hann han inte innan jag avbröt honom.
"Don't think we're 'friends' and I'm definitely not going to talk to you. The only reason to why I'm here is because you threa--"
"I know, trust me, I know", skrockade han.
"Have you ever loved someone? Have you ever questioned what you're doing? Have you ever felt love? Ever felt how you want to be together with someone forever? How you counting down the hours until you can meet again?", spottade jag och Vladimir såg överaskad ut av mitt plötsliga utbristande. "That's why you're a coward. 'Cause you're afraid of love", jag andades ryckigt och vände fort ryggen mot honom och gick iväg för att sätta mig någon annanstans, långt från honom.
"If you love someone, you always end up hurt", jag tittade upp för att se Vladimir titta ner på mig. "Aleks told me that."
"But isn't it worth the risk?"
"I don't know how it's to 'love' someone or how it's to be 'loved', and I'll never know."
"Well, I can tell you. To be loved and love is the best feeling ever", sa jag och vände sedan bort blicken.
"Oh, look at this. Is my little Alina heartbroken?", Vladimir putade lite med underläppen och jag spände käkarna. "It's good that you're back. I know how much you missed it. Being a part of our gang", fortsatte han och gick några steg runt mig.
"I'm here for Niall", sa jag snabbt, kanske lite för snabbt. Hade jag saknat det? Saknat känslan över att vara något mer än bara "Alina"? Hade jag uppriktigt saknat att vara ökänd och farlig? Vladimir såg min frustration och släppte ut ett litet skratt.
"Darlin", you missed it", sa han roat, men jag skakade på huvudet.
"I'm doing this to protect him", väste jag. "For Niall."
"If you say so", svarade han mig med en liten fnysning.
En timme senare sjönk jag ner i flygplansstolen med Vladimir bredvid mig. Det var bara några timmar som skiljde oss från Ryssland. Tillbaka till mitt gamla liv, där jag inte längre "bara" var Alina.
"This is going to be nice, right sweetie?", jag såg hur Vladimirs hand hamnade på mitt lår och slog snabbt bort den.
"Do that again, and I will rip you to pieces", morrade jag och vände bort huvudet från honom.
"There is the old Alina I've been looking for!" ,utbrast han roat.
Jag svarade inte utan koncentrerade mig på att titta ut genom flygplansfönstret. Försökte glömma vart vi var påväg, vad jag skulle bli tvungen att göra för att få mitt gamla gängs förtronde igen
"What do I have to do?", min fråga kom ur tomma intet, men han förstod genast vad jag syftade på.
"Just some small things", svarade han och blinkade åt mig.
"What small things?", jag spände blicken i Vladimir som tittade lite förvånat åt mitt håll.
"I think you know what "small things" means, right?"
Jag stelnade till. Jag skulle bli tvungen att döda. Döda för att visa att de kunde lita på mig igen. Att jag inte hade tänkt på det, visste jag inte. En liten känsla av panik började växa inom mig.
"I wont kill", orden lät desperata och väldigt befängda. Att inte döda var i Vladimirs värld ungefär som att köpa kläder men sedan inte använda dem. Något som de flesta inte gjorde.
"You will", han gav mig ett kort svar; som om han visste hur lätt han kunde övertala och kontrollera mig, att det inte behövdes argumentationer.
"No. I won't ever do that again", svarade jag frustrerat och hörde ett litet tyst skratt.
"Aleks would be really disapointed in you right now." Vladimir gav mig en road blick innan han lutade sig närmare mig för att bara jag skulle höra. " I mean, if he wasn't dead."
"He would understand."
Ilskan växte inom mig, men blev snabbt ersatt av något annat; eller snarare ett antal andra saker. Smärta, sorg, desperation. Rädsla. Listan kunde göras lång. Och just då, hatade jag mig själv för det. För att jag kände alla de sakerna.
"It hurts to much", jag viskade, men han hörde mig.
"No. When I give you a gun or knife in your hand, it won't hurt", Vladimir viskade tillbaka, väl medveten om att vår disskusion inte skulle verka helt normal för människorna runt omkring oss i planet. Han lutade sig ännu närmare mig innan han strök undan mitt hår bakom ena örat. "You will feel good."
Jag kände rysningarna i kroppen och lutade mitt huvud mot flygplansrutan. Tankarna på Niall malde bak i mitt huvud och jag undrade vad han skulle säga om han såg mig nu. Utan att jag kunde hjälpa det, kände jag hur en tår tog sin tår ner för kinden och jag kände hur jag bestämde mig. Även om Niall var ute ur mitt liv nu svor jag en sak till honom. Jag skulle aldrig mer döda. Aldrig. Det var det minsta jag kunde göra för honom. Vad jag än behövde sätta upp med och hur stora risker jag än behövde ta, jag kanske tillochmed skulle bli dödad på kuppen, så brydde jag mig inte längre. Mitt liv var inte väsentligt längre.
Tack till Mathilda som skrev en stor del av detta kapitlet - det blev ju awesome!
6+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 22
Previously in The Past:
"Well, there's one thing you haven't told him", jag förstod genast vad han menade och stelnade till. Jag har gjort massvis med hemska saker men detta tog priset. Det var även anledningen till att jag flyttade till London.
Långsamt petade jag i mig den torra kycklingsalladen. Varenda tugga kändes som ett stort motstånd och att svälja kändes näst intill omöjligt. Jag antog att jag hade för mycket på hjärnan för att kunna fokusera på något annat; som att äta. Med en suck ställde jag mig upp och började gå till sophinken med maten. Trött öppnade jag locket och släppte ner resterna av salladen.
"Al!", hörde jag Janes gälla röst ropa och jag suckade när jag hörde att hon använde sitt smeknamn på mig.
"What?", det kom ut lite vassare än jag vad jag menade jag skyndade mig att lägga till ett litet leende.
"You got a text", sa hon och viftade med min mobil. Jag skyndade mig fram till henne och tog tag i min mobil; jag hoppades innerligt att hon inte hade läst det, man visste inte med Jane. Hon var en riktig skvallertant och kunde ofta inte hålla sig borta från att lägga sig i andras saker. Jag andades ut när jag såg att hon inte hade läst det och jag tryckte upp det. En liten misstanke mot vem det kunde vara fanns där och den bekräftades så fort jag hade läst det.
From: Anonymous
Security guards: check. See you tonight.
Jag behövde egentligen inte se bilden som var bifogad; jag visste redan vad som var på den men jag klickade ändå upp den, bara för att mötas av ytligare en bild på Niall och en kille som jag kände igen. Det kanske var han som hette Liam? De stod utanför något som såg ut som en studio och skrattade. Bilden var tagen på nära håll, kanske femton, tjugo meter, och i reflektionen som bildades på reklamskyltens glas skymtade jag ett blänkade, metallaktigt, välbekant föremål. En pistol. Det hade varit oprofessionellt av Vladimir att lämna ett sådant tydligt spår om han inte ville att jag skulle se det. Och det ville han. Han ville demostrera sin makt över, jag fruktade, Nialls liv.
"What's wrong?", jag väcktes upp ur mina tankar av Janes röst. "You look very pale."
"Uhm, nothing", svarade jag och sneglade upp mot klockan på väggen. Våran lunchrast var över förstod jag och Jane verkade också ha insett det för hon ställde sig upp för att gå tillbaka in i affären. När hon märkte att jag inte följde efter hennes vände hon sig hon och gav mig en undrande blick.
"Aren't you comming?"
"I'll be there in a minute, I've to fix a thing", sa jag och viftade med mobilen. Jane gav mig en kort nick och försvann sedan ut genom dörren. När hon hade gått sjönk jag ner på stolen och började tänka igenom vad jag skulle göra. Jag ville inte tillbaka, absolut inte, men samtidigt skulle jag aldrig offra Nialls liv för mig. Jag ryckte till när jag kom på mig själv med att konstatera att jag inte skulle kunna offra Nialls liv. Den gamla verisionen av mig skulle inte tveka på att offra hans liv, han var bara en vanlig kille. Precis som alla andra. Men den nya sidan visste dels att jag aldrig skulle kunna offra honom för mig och dels att han betydde mycket för mig. För mycket.
***
Jag hade väl helt om halvt förväntat mig att få se Niall när jag lämnade jobbet men suckade ändå när jag såg den bekanta figuren. Han gjorde det just nu så mycket svårare. Glatt kom han fram till mig och slog armarna om mig. Jag var tvungen att anstränga mig för att inte besvara kramen och när Niall kände av min stelhet av hans omfamning släppte han mig och gav mig en underlig blick.
"What's wrong?"
"How can you not think I would hurt you?", frågade jag och spände blicken i honom. Niall rynkade pannan vid min fråga och det såg ut som om han behövde tid att komma på ett svar.
"Because it doesn't seems like you."
"I've hurted people I love before", jag såg hur Niall ryckte till vid "love" och jag ångrade direkt att jag sa det.
"You had no choise", sa han och jag förstod att han refererade till Dimitri; men det gjorde inte jag.
"Not then", jag skakade på huvudet.
"Why then?"
"Because I killed my brother."
Cliffhanger igen ahaha.
Ledsen för uppdateringen men just nu sitter jag på buss påväg hem från en robottävling och igår spenderade ja fredagskvällen med att programera så har inte haft tid. Vi tävlade iaf i dans (dansa med en robot) och kom 2/3 i SM ;)
Kommentera massor nu då!
The Past - Kapitel 21
Previously on The Past:
From: Anonymous
You better leave the blonde guy now, or I'll make sure heads will roll. You know what I'm capable of.
Min hals blev omedelbart torr när jag tryckte upp bilden som var bifogad i sms:et och jag höll på att tappa mobilen.
Bilden förställde Niall. Hans blonda hår var rufsigt, hoodtröjan satt på sniskan och skorna var oknytna. Det slog mig att det var samma kläder som han hade haft när han lämnade mig för en stund sedan och det tog inte länge innan jag kände igen byggnaderna utanför. Det slog mig att bilden var tagen för bara ett par minuter sedan, precis utanför mitt hus när Niall hade lämnat. Paniken började växa inom mig, det här var inte bra. Inte bra alls.
Numret var dolt så jag kunde inte skicka iväg något svar men om jag kände Vladimir rätt, jag var säker på att det var honom, skulle det inte dröja länge innan han kom upp. Jag tvingade mig att behålla en uttryckslös min samtidigt som jag försökte fundera ut vad jag skulle göra. Och vad Vladimir ville.
"Missed me?", hörde jag en skrovlig röst säga och jag snodde runt för att se Vladimir stå lutad mot dörrkarmen. "He's pretty cool, you know. I thought he never would want to see you again."
"Get out", morrade jag surt och Vladimir skrockade. Jag kunde inte se så skräckinjagande ut med min relativt korta längd, smala kroppsbyggnad och oskyldiga ansiktsdrag. Skenet bedrar kan man ju lugnt säga. Vladimir var nog en av de killarna du inte ville stöta på i en mörk gränd sent på kvällen med hans muskulösa kropp, mörka blick och snaggat hår. Större delen av hans hud var fylld av tatueringar och han hade väl vad man skulle kalla för det typiska gangster-utseendet. Men under den tuffa looken döljde sig en fegis. En riktig fegis.
"If you come with me."
"Never", spottade jag och min blick var fäst på honom.
"Then I'm not leaving", konstaterade Vladimir och började gå mot min soffa för att slå sig ner. Jag himlade trött med ögonen.
"What do you want?", frågade jag fientligt och Vladimir stannade till. Han gav mig sedan ett roat flin och började gå mot mig. Jag backade omedelbart ett par steg pch min hand började av ren reflex treva efter lådan med knivar innan jag kom på vad jag hade lovat Niall. Dock lät jag min hand vila på lådan med knivarna, i hopp om att skrämma Vladimir. Till min besvikelse såg han inte skrämd ut över huvudtaget, snarare tvärtom.
"I should watch my moves if I was you. Last time I checked, I was pretty good with those", hotade jag och syftade på knivarna. Vladimir släppte ur sig ett skratt.
"You would never do it anyway."
"And why do you think I wouldn't?", jag gav honom ett flin som jag försökte få att se så självsäkert ut som det bara gick; jag hoppades verkligen att han inte hade hört min och Nialls konversation igår kväll. Fast, det skulle inte förvåna mig. Människan började gå mig på nerverna.
"You promised Niall", flinade Vladimir och flinet växte sig ännu större när han såg hur mitt eget flin suddades ut. Jag skulle kunna fortsatt att argumentera i timmar om det inte vore för att Vladimir räckte mig ett papperskuvert som jag tveksamt tog emot. Vladimirs blick brände på mig medan jag sprätte upp kuveret och med rynkad panna tog ut det jag strax förstod var en flygbiljett. Jag läste fort igenom informationen och insåg att destinationen var samma flygplats i Ryssland jag hade flygit från när jag skulle hit och att planet gick sent ikväll. Det tog inte lång tid att förstå vad han ville.
"See you there", sa Vladimir innan han svängde om.
"I'll never ever go with you", spottade jag och Vladimir stannade.
"Then One Direction will lose their Irish lad", jag kunde inte se Vladimirs uttryck när han hade ryggen vänd mot mig men jag kunde gissa att det bestod av ett stort flin. Paniken började växa inom mig igen, det var ingen tvekan om att han var seriös, men jag tvingade mig själv att behålla lugnet och tänka ut något smart.
"You know, they have security guards. Good luck with getting past them."
"Do you really think a security guard is a problem for me?", fnös han. "Let's see. If I don't see you on the airport tonight, Niall won't sing again."
"How do you think I can get him away from me? He's not scared of what I've done."
"Well, there's one thing you haven't told him", jag förstod genast vad han menade och stelnade till. Jag har gjort massvis med hemska saker men detta tog priset. Det var även anledningen till att jag flyttade till London.
Vad händer med alla kommentarer och statistiken? De blir ju bara mindre o mindre :( Var tog ni vägen? :P
5+ för nästa kanske kan gå iallafall? :) Ska även försöka svara på frågestunden imorgon!
The Past - Kapitel 20
Previously on The Past:
"Yes", sa jag säkert. "I think everyone is worth a second chance."
Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Precis innan jag skulle trycka ner handtaget till dörren stannade jag till.
"And I think I might have fall for her and I believe love can change people."
”Alina?”, ropade jag tveksamt in genom dörren som stod på glänt. ”Alina?”, upprepade jag igen, lite högre denna gången. När jag inte fick något svar puttade jag upp dörren och gick in. Jag såg henne så fort jag kom in. Hon satt på soffan med ryggen mot mig och var lätt böjd framåt. Jag var inte skrämd av henne, inte längre. Det lilla obehaget som hade funnits där när jag fick reda på det var borta nu. Det enda jag såg var en ångerfull, ung tjej som inte hade haft det så lätt.
”Alina?”, sa jag återigen och hon vände sig om. Hon såg förvånad ut, som om jag var den sista personen som hon hade förväntat sig stå här.
”Niall?”, sa hon och strök undan ett par hårslingor som hängde för hennes ansikte. Jag gav henne en liten nick och slog mig ner på soffan bredvid henne.
”Which choise?”; frågade jag och gick rakt på sak. Alina gav mig en uppgiven suck och lutade sig tillbaka.
”Please, leave me alone”, mumlade hon. ”I'm a terrible person.”
”No”, överraskade jag mig själv med att säga. ”You're not.”
”How can you not think I am?”
”Because you aren't”, svarade jag envist.
”How can you say so when you now what I've done?”, mumlade Alina och jag suckade.
”Because people change and if I were in your position, I would have done the same”, konstaterade jag. ”If you grow up in a place like that, you had no other choise, or?”
”The thing is, I had”, sa hon utan att kolla på mig. ”Women werenn't really expected to deal with the buisness”, Alina gjorde citattecken på ”buisness” för att jag skulle förstå att det inte riktigt var fredliga affärsmöten hon talade om. ”But, I wanted to go with my brother when he started his training and I was a really stubborn child so I got how I wanted in the end, even if everyone were against it. The thing was, I didn't really knew what it was about until it was to late to turn back.”
”You see, if you knew what they were dealing with, you wouldn't have done it”, konstaterade jag triumferande.
”The first time was awful, but then it got better. After a couple of times, I got a thrill of doing it. It was like I let the monster inside me come to live. And I, I", hennes röst bröts. "I thought it was fun", Alina begravde återigen ansiktet i sina händer och det hördes hur ångerfylld hon var. Jag var tvungen att erkänna att detta var svårt för mig, jag hade aldrig varit i en sådan situation förut men aldrig att jag tänkte ge upp på denna tjejen. Aldrig. Det kändes en aning som jag var hennes räddning; något som jag utan tvekan ville vara.
"I don't get why you still are here", mumlade Alina med blicken fäst på filmen vi tittade på. "I'm a wreck, a mons--", jag lät henne inte fortsätta.
"Everyone is worth a second chance if they really regret it, and you do", konstaterade jag med låg röst.
"How can you be so sure?"
"Why would you move to London?", envisades och Alina suckade. Jag kunde inte låta bli att flina malligt. Jag hade vunnit över henne. Filmen fortsatte och spelas och ärligt talat tittade jag inte särskillt noga. Mina fingrar lekte istället med Alinas hår och jag log för mig själv. Detta skulle funka, på något sätt. Jag brydde mig inte om vad killarna, managementet eller pressen sa; ingen hade någonsin fått mig att känna mig som Alina gjorde.
"But promise me one thing, never do it again", sa jag tyst och Alina vände sig om och hennes blick mötte min.
"I promise."
ALINA'S POV
Jag följde Niall med blicken tills han hade försvunnit ur synhåll. Han hade spenderat natten här men eftersom jag skulle iväg till jobbet strax hade han varit tvungen att lämna. Mina tankar gled snart över till mig och Niall. Vad var ens vi? Ett par? Vänner? Det spelade ingen roll egentligen, det enda jag kunde tänka på var hur glad, hur lycklig, hur komplett jag kände mig när jag var med honom. Det var en sprudlande, glädjefull känsla som kändes ända ut i tårna. Jag kom på mig själv med att ha ett stort, brett leende på läpparna när jag tänkte på Niall och jag skrattade lite åt mig själv innan min mobil vibrerade. Glatt tog jag upp den och tryckte upp sms:et; jag hoppades att det skulle vara från Niall.
From: Anonymous
You better leave the blonde guy now, or I'll make sure heads will roll. You know what I'm capable of.
Min hals blev omedelbart torr när jag tryckte upp bilden som var bifogad i sms:et och jag höll på att tappa mobilen.
Cliffhanger ;) Don't kill me :P
The Past - Kapitel 19
Previously on The Past:
Jag tog upp min mobil, jag var skyldig Niall ett ärligt svar och det skulle han få. Med osäkra fingrar knappade jag in ett sms och läste det igen innan jag skickade det.
To: Niall
I regret the most, I do. But it doesn't change anything, 'cause I had a choise. And I chose that.
NIALL'S POV
From: Alina
I regret the most, I do. But it doesn't change anything, 'cause I had a choise. And I chose that.
Vilket val? Jag suckade trött, Alina kunde inte ge svar på en fråga utan att skapa en ny.
"Who is you texting?", jag kollade upp för att se Harrys nyfikna blick titta ner på mig och min mobil. "Is it that chick, Alina?", flinade han. Jag hade inte berättat för de andra killarna om min upptäckt; det hade inte varit rättvist mot henne. Innan jag hade reagerat hade Harry ryckt mobilen från mig och började läsa. Hans flin suddades bort och ersattes av en undrande min så fort han hade sett sms:et.
"What does she mean?", frågade Harry och jag ryckte på axlarna.
"I don't know", svarade jag.
"Vas happenin'?", hörde jag Zayn ropa samtidigt som han gick ut från studion med resten av killarna i släptåg. Harry kastade min mobil till Zayn som, till min lättnad, fångade den lätt. Han läste fort sms:et och passade sedan runt mobilen så att de andra också fick läsa. När alla hade läst fick jag fem nyfikna, undrande tittandes på mig och jag höjde händerna för att signalera att jag inte visste något.
"What's this?", frågade Liam och jag ryckte återigen på axlarna.
"You have to know something", fyllde Harry i och jag suckade uppgivet. Det gick aldrig att hålla någonting borta från de.
"Well, uhm, I kind of found of something about her", började jag tyst. "She wasn't really who I thought she was."
"I told you she was str--", Zayn avbröts av en hård armbåge från Louis.
"Auch! Was what that for?", muttrade han surt men Louis ignorerade honom.
"What do you mean with not who you thought she was?", frågade Liam.
"She have a kind of rough past", jag ville inte säga för mycket, inte innan jag och Alina hade pratat.
"And what do you mean with that?", det hördes att Harry började bli otålig nu.
"She has, uhm", det var svårt att få orden ur min mun; jag ville inte tro att det var sant. "She has murdered."
Rummet blev totalt tyst efter det jag hade sagt och killarna stirrade på mig med vidöppna ögon och tappade hakor.
"I can't believe you dated a mu--", började Zayn men jag avbröt honom fort.
"For the first thing, we did never date and for the second, it's not really like she just have shoot someone. It's complicated", sa jag.
"Explain", uppmanade Zayn.
"But I don't know so much! But for what I know, it seems like she was in some kind of gang."
"Gang? In London?", Harry tittade på mig med misstrogen blick och jag skakade på huvudet.
"In Russia."
"I don't get it", Zayn skakade på huvudet och de andra killarna såg ut att hålla med honom. "So, she regret what she did but she hade a choise. What choise?", frågade han efter en stunds tystnad.
"I don't know", svarade jag. "But I'll ask her."
"Are you going to see her again?", frågade Liam och jag kunde höra en aning oro i hans röst.
"Yes", sa jag säkert. "I think everyone is worth a second chance."
Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Precis innan jag skulle trycka ner handtaget till dörren stannade jag till.
"And I think I might have fall for her and I believe love can change people."
Kapitel 19! Niall verkar ha fallit för Alina, oho ;)
8+ för nästa & glöm inte bort frågestunden här under! <3
The Past - Kapitel 18
Previously on The Past:
Jag följde honom med blicken tills han försvann in i bilen och bilen sedan försvann ner för gatan. Vad var det där? Jag som hade varit helt övertygad för bara ett par minuter sedan att jag hade sett Niall för sista gången i mitt liv och nu ville han ha ett svar från mig. Vilket också betydde att han ville se mig igen. Efter allt jag hade gjort. Åh, varför kunde han inte lämna mig ifred?!
"I'm so, so sorry", mumlade jag och sjönk ihop bredvid den livlösa kroppen. Hans ansikte var förvridet i smärta och ögonen var uppspärrade i förvåning; han hade inte förväntat detta från mig. Jag hade, ärligt talat, inte förväntat det heller. Visst hade jag varit medveten om att det här var uppdraget från början men var det här smärtan man kände varenda gång? Hur kunde det då vara värt det? Var det den lilla sekund av makt? Den lilla sekund när offret förstod vad du tänkte göra, paniken i deras ögon? Jag var tvungen att erkänna att det var en illusion av makt man kände. En bitterljuv, adrenalinpumpande känsla som varade för en dryg sekund innan den var ersatt av en hemsk känsla av skuld. Jag blinkade ett flertal gånger, vägrade att börja gråta. Min blick for över hans kropp men stannade så fort den kom till hans nedre mage. Tröjan var färgade röd av blod där kniven hade varit instucken och äcklad av synen jag hade orskat vände jag bort blicken.
"Alina?", hörde jag Aleks tyst ropa. "Are you done?", jag ryckte till vid hans fråga. Vad det här ungefär samma sak som att ta en dusch? Var du "klar" med att döda någon? Även om personen i fråga var död, levde ändå minnena kvar.
"Yes", jag gjorde mitt bästa för att låta berörd och kall. Det hördes strax steg efter fötter som klampade mot golvet. Jag kunde inte förstå hur de var så otroligt klumpiga och förde så mycket oväsen om sig. Det var som att be om att väcka hela grannskapet. Jag puttade upp mig själv från golvet och gav kroppen en sista blick innan jag tittade över min egen hoodie. Den var precis som hans tröja mörkröd av blod och jag drog av mig den i ett simpelt drag. Den föll ner på kroppen; täckte den mörkröda fläcken.
"Good job", konstaterade min bror som nu kommit upp bakom mig. Jag snodde runt och granskade honom och Finnick som stod bakom honom. Snart slöt även Markov upp bakom dem och jag gav honom en blick fylld med avsky. Vad jag hatade den killen. Min blick besvarades av ett flin från honom.
"So, uhm, how are we going to do this?", Finnick försökte omformulera frågan så att den skulle låta mer oskyldiga men jag visste vad han pratade om. Och det var inget trevligt. De tre killarna började gå mot kroppen och när Markov passerade förbi mig stannade han till för en sekund.
"Welcome to our world", viskade han innan han slöt upp med Finnick och Aleks. Jag kunde bara följa de med blicken och när jag hörde deras lågmölda konversation starta klarade jag inte mer. Kvickt vände jag mig om och sprang ut ur huset. Marskvällens kyla gjorde sig påmind så fort jag kom ut men jag ignorerade den och sprang en bit till innan jag slog mig ner på en sten. Jag drog upp knän mot min bröstkorg, satte mig i fosterställning och begravde också mitt ansikte mot mian knän. Jag vet inte hur länge jag satt där innan jag kände en hand stryka mig över min rygg.
"You get through it", sa min bror tyst. "Just don't create any more relations, okay?", fortsatte han och just nu, i detta ögonblicket hatade jag min bror för att vara en sådan kallblodig, okänslig jävel. "If you play along with "no strings attached", you'll never end up hurt."
Och det var då jag bestämde mig för att aldrig låta några känslor bli inblandade. Aldrig. Ett löfte som jag hållt. Fram tills nu.
Skräckslaget slog jag upp ögonen. Jag tog in omgivningen omkring mig, det välbekanta rummet, den sköna tystnaden. Sakta väcktes jag tillbaka från min drömvärld till verkligheten och det var jag tacksam för. Niall fråga spelades om och om i mitt huvud. "Ångrar du det?". Scenen där jag hade tryckt in kniven i killen jag älskade spelades om och om igen också. Och jag ångrade det. Väldigt mycket. Men samtidigt visste jag att jag inte hade haft något val. Hade världen varit annorlunda skulle det säkert varit mig och Dimitri nu. Om jag hade haft ett val, om vi hade kunnat fly, om vi hade varit födda i samma gäng, om vi... Fast sen slog det mig. Jag hade haft ett val. Tjejer hade inget krav på sig att vara med i den våldsamma sidan av livet; vi var tänkte att vara hemma, ta hand om mat, tvätt, barn och sårt. Men självklart så hade jag tjatat mig till att få följa med min bror och pappa på deras uppdrag och efter ett par års träning var jag involverad i det hela och då fanns det ingen återvändo. Någonsin.
Jag tog upp min mobil, jag var skyldig Niall ett ärligt svar och det skulle han få. Med osäkra fingrar knappade jag in ett sms och läste det igen innan jag skickade det.
To: Niall
I regret the most, I do. But it doesn't change anything, 'cause I had a choise. And I chose that.
Redan kapitel 18 ju! Hoppas ni alla har haft en bra måndag, min förstördes när jag fick veta att jag behöver vara på skolan kvart i sex på lördagmorgon. Suck.
Well, well. Vad tycker ni om kapitlet då? Novellen än så länge? :)
Återigen tack för alla kommentarer, ni är helt fantastiska <3
The Past - Kapitel 17
Previously on The Past:
En filt täckte hela min kropp förutom mitt huvud och jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Jag skulle inte klara att kämpa mot sömnen så länge till är min mobil vibrerade. Trött tog jag upp den och klickade upp sms:et. Jag stelnade till när jag såg vem det var från.
From: Niall
Meet me outside, I need to ask you a thing
Det hade definitivt varit enklare och ignorera sms:et, visa Niall att jag inte ville ha något med honom att göra. Och att han inte borde ha något med mig att göra men ändå tvingade jag mig upp ur den varma soffan och gick med tunga steg mot hallen. Jag undrade varför Niall hade kommit hit och vad han ville fråga; nu visste han vem jag verkligen var borde han väl springa och gömma sig? Inte stå utanför mitt hus och vilja fråga mig något. Jag skrattade ironiskt för mig själv medan jag hoppade i mina uggs och gick sedan ut. Trappuppgången var mörk och jag stannade till, väntade på att lyset skulle tändas. En irriterad suck slapp ur mig när jag förstod att lyset var trasigt. Jag hade inget problem med mörker, det kändes som det var en del av mig, men efter att spenderat tre, fyra år runt smygandes i mörkret; överraskat oskyldiga människor som fredligt fumlade runt i mörkret på deras väg till toaletten. Lyset tände de inte för att inte väcka de övriga familjemedlemarna. Dessa stackarna hade fort tystnat. Jag rörde mig fort och ljudlöst ner för trappan, en déja-vu känsla for igenom mig. Mitt ljudlösa gångsätt hade aldrig lämnat mig, likaså min observationsförmåga och vaksamhet. Med en hand tryckte jag upp éntredörren och gick ut. Jag ångrade skarpt att jag inte hade tagit min jacka för kylan ut gjorde sig påmind så fort jag kom ut och jag slog armarna om mig för att försöka hålla värmen uppe. Min blick letade efter Niall och jag hittade honom fort. Han stod snett framför mig med blicken fäst på min lägenhet, han hade inte märkt att jag hade kommit.
"Hi", sa jag känslolöst. Jag var inte riktigt säker på hur jag skulle bete mig.
"Hey", svarade Niall och vände blicken mot mig. Han hade ett par ljusa jeans på sig och en vit t-shirt skymtades under den gråa hoodien. Luvan var uppfälld och döljde hans blond hår och jag var tvungen att erkänna att han såg bra ut. Riktigt bra. Dessutom var han rolig, omtänksam, snäll. Jag suckade för mig själv. Alltid falla för fel killar. Eller falla för killar i största allmänhet var ett stort misstag för mig. Erkände jag precis också att jag hade fallit för honom?
"Why are you here?"
"I wanted to ask you something", svarade han lugnt.
"Why?"
"I wanted an answer?", sa han som om det vore en självklarhet.
"Yes, but why did you come when you knew what I have done? Why just don't leave me alone", förtydligade jag.
"I, uhm, I gue--", stammade han och jag suckade.
"You see, you don't even know why you came", sa jag trött och vände mig om för att gå in när jag hörde Nialls röst.
"Do you regret it?", hans irländska accent var ännu tydligare när han började bli lite upprörd. Jag stannade abrupt och tänkte igenom det han precis hade sagt. Ångrade jag vad jag hade gjort? Det blev tyst efter Nialls fråga, det enda som hördes var våra andetag. Jag hade aldrig lärt mig vad ånger vad, kort sagt; du ångrade ingenting. Det spelade ingen roll om du dödade din kompis för att han vägrade byta Pokemon med dig, du ångrade dig inte. Men ångrade jag vad jag hade gjort? Alla minnen från min barndom for igenom mig. Alla gånger jag hade slutat någons liv på bara en sekund. Ångrade jag det?
"Ehm", började jag, inte säker på vad jag skulle svara.
"Take your time to think", sa han lugnt. Den lugna sidan av Niall var jag inte van att se, han brukade vara mer av den hyperglada, aldrig lugna typen. Men alla hade väl olika sidor. Jag såg i ögonvrån hur Niall vände sig om för att börja gå.
"Niall!", utbrast jag och förvånade både mig och honom. Han stannade till och vände sig om med en förvånad blick. "What if I don't know?", frågade jag tyst och bet mig i läppen.
"Then, you don't know", sa han och ryckte på axlarna innan han återigen började gå mot sin bil. Jag följde honom med blicken tills han försvann in i bilen och bilen sedan försvann ner för gatan. Vad var det där? Jag som hade varit helt övertygad för bara ett par minuter sedan att jag hade sett Niall för sista gången i mitt liv och nu ville han ha ett svar från mig. Vilket också betydde att han ville se mig igen. Efter allt jag hade gjort. Åh, varför kunde han inte lämna mig ifred?!
17 nu då! :)
Igen, ett stort tack till er som läser och kommenterar, ni gör mina dagar! :3
8+ för nästa?
The Past - Kapitel 16
Peviously on The Past:
"I can't believe you lied straight up to my face the whole time", andades jag.
"What was I supposed to say?", fnös hon. "Hello, I'm Alina and I have killed more persons than I can count on my hands?"
"So, this is why you asked the question after the film? You want me to forgive you?"
"Haven't you read the diary?", jag nickade som svar. "Then you must see what a terrible human I am. I'm a monster, a murderer. And why do you think I would want forgivness?"
Jag svalade hårt av hennes kalla svar och tog ett djupt andetag. "Because that's not the Alina I know", jag gav henne ett litet leende som fort försvann när jag såg Alinas mun vridas till ett hånflin.
"How do you know that I wasn't acting? I have done it so many times before, you know. I'm still the same person I was four years ago Niall and I haven't changed."
Jag bet mig i läppen och blinkade flera gånger, försökte hålla tårarna borta. Tårarna? Höll jag på att börja gråta över en tjej? När jag tittade upp igen var Alina vid ytterdörren.
"Alina?", frågade jag tyst och hon stelnade till. "Did you act? Was all this fake to you?"
"No", svarade hon innan hon försvann ut i den mörka höstnatten. Och jag, jag begravde mitt ansikter i mina händer och började gråta. Jag grät. Över en tjej.
ALINA'S POV
Ilsket sparkade jag till en sten så att den for iväg längs gatan.
"He knows?", hördes en bekant röst med rysk accent. Jag suckade högt innan jag snodde runt.
"What?", ber jag. "Can you stop stalk me?"
Vladimir skrattade till av mitt utbristande vilket bara gjorde mig argare.
"What does you have left here then?", Vladimir lutade sig mot husväggen och studerade mig från topp till tå.
"Don't make me do anything I regret", andades jag. Ilskan forsade runt i min kropp och om Vladimir provocerade mig för långt var jag rädd att jag skulle ta ut det på honom. Och det skulle inte bli kul för honom.
"Still so easy to provoke?", skrattade han och jag knöt min nävar, fokuserade på att andas in och ut. Det var länge sedan jag hade varit så här nära att tappa humöret. Jag antog att Vladimir tog fram den värsta sidan av mig.
"I need to take out my anger om something and if you don't back of I'm afraid it will be on you", jag tyckte jag såg hur Vladimir stelnade till lite, han visste vad jag var kapabel av.
"Woho", han höjde händerna i ett försök till att visa att han var fredligt ställd. "I just wanted to talk."
"Well, in which case, you are pissing me of now", bet jag ifrån.
"So, this blonde guy? How did it went?", han visste redan svaret på frågan men ställde den för att se min reaktion. Jag ville inte tänka på Niall, jag ville inte veta hur mycket jag hade sårat honom. Och jag ville absolut inte tänka på hur bra våra händer passade i varandra.
"Okay, fine, you were right. Happy now?", jag vände ner blicken och jag kände hur Vladimir gav mig en road blick.
"Very happy", svarade han innan han gick fram till mig och rufsade till mig i håret. "You're so stubborn", mumlade han och började gå ifrån mig. Jag följde honom med en förundrad blick. Vad var det där för? Jag skakade på huvudet och började leta efter något att avreagera mig på, vilket var lättare sagt än gjort.
***
Jag spenderade kvällen med att titta på någon dålig dokusåpa och tröstäta choklad medan kvällen övergick till natt. En filt täckte hela min kropp förutom mitt huvud och jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Jag skulle inte klara att kämpa mot sömnen så länge till är min mobil vibrerade. Trött tog jag upp den och klickade upp sms:et. Jag stelnade till när jag såg vem det var från.
From: Niall
Meet me outside, I need to ask you a thing
Vad ska han fråga tror ni då?
Tack för alla era kommentarer iaf :* De värmer verkligen!
8+ för nästa ikväll kanske? :)
The Past - Kapitel 15
Previosly on The Past:
Det hade den inte. Den fanns inte någonstans. Jag kände paniken växa när jag såg den annars välordnade tidnings- och bokhögen se så oorgansierad ut. Paniken växte omöjligt ännu mer när jag började koppla samman saker. Niall, dunsen, nej, nej, nej!
NIALL'S POV
Tveksamt öppnade jag anteckningsboken och slog upp den första sidan. Alinas prydliga handstil fyllde sidan och jag började läsa, inte säker på vad jag hade att förvänta mig.
12/3 - 2009
My brother told me I should keep a diary just to be able to write about everything I feel. Maybe it will make it easier.
Today was a terrible day, I spent it with Dimitri which was fun of course. He's so friendly, funny, cute, caring. He's everything he shouldn't be and he think I have feelings for him. And it sucks 'cause I know I have to do it soon. I heard Aleks and Markov talk about it today. A minute I thought about running away with him but it shouldn't work. They would find us and kill us. And I can't tell anyone about this mess, because I would look vulnerable then and they would regret having me in this gang. I have to go now, Aleks is calling on me. I think it's time.
Jag vände blad för att kunna läsa fortsättning men till min besvikelse var sidorna utrivna och nästa anteckning efter den första var alla spår av den känslosamma, ångerfyllda sidan av Alina borta. Kvar var en mörk, känslolös sida. Som om hon hade släppt lös ett monster inom sig. Och det skrämde mig. Rejält.
24/7 - 2009
Have you ever felt the thrill of having the power over someone else's life? See how they beg for mercy. Mercy they never get. I've seen father how desperate trying to save their families. It makes it even more fun to kill them. People never see me as dangerous, never as someone they should be afraid of. Maybe 'cause I'm a tiny, young girl who look so innocent. Boy, they're so wrong. But I don't mind. Their expression is priceless when I'm not who they think I'm. That's maybe why I'm most dangerous out of this gang.
"Is this what you looking for?", jag avbröts i mitt läsande av en bekant röst och kag tittade upp för att se Alina stå i dörröppningen, hållandes i en bunt papper och kag antog att de var de saknade sidorna från blocket. Alinas hår var rufsigt av vinden och hennes ögon såg annorlunda ut. Mörkare. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle reagera eller hur jag titta på henne. En del av mig trodde, hoppades, att det som stod i dagboken var påhittat men det verkade inte så på Alina. Jag var helt skrämd av det jag hade läst. Det kändes omöjligt att Alina hade varit en sådan mörk person, det var inte den Alina jag kände. Eller som jag hade känt. Det hade kanske varit en del av hennes plan.
"I can't believe you lied straight up to my face the whole time", andades jag.
"What was I supposed to say?", fnös hon. "Hello, I'm Alina and I have killed more persons than I can count on my hands?"
"So, this is why you asked the question after the film? You want me to forgive you?"
Asså , jag är så arg på blogg.se. Hela bloggen krånglar ju, ibland kommer man ju intr in, ibland kan man inte kommentera. Så störande!
Aja, drama är på väg! Vad tror ni Alina svarar? Tror ni han kan förlåta henne? :)
The Past - Kapitel 14
Previously on Trust:
"Imagine if he was a human and he had killed; would you forgive him if you knew he wanted to change. That he regretted what he had did?"
"To murder is a terrible thing to do", började han och jag bet mig i läppen. "But if someone really regretted it and wanted to change, maybe. I think everyone is worth a second chance."
NIALL'S POV
"I'm just going to take a shower, okay?", frågade Alina och jag nickade som svar. Vi hade gått hem till Alina efter bion, hennes lägenhet var närmare än min var. Dessutom stod min bil kvar hemma och att be Paul hämta oss kändes onödigt. Jag slog mig ner på en stol i köket och tittade mig omkring. Min blick fastnade på ett äpple som låg på bordet och utan att tänka mig för tog jag det och började äta. Oförskämt Niall, oförskämt. Mellan tuggorna på äpplet kände jag min mobil ringa i min ficka och jag tog upp den och svarade utan att kolla vem som ringde. Det ångrade jag så fort jag hörde den pipiga tjejrösten.
"Hi Niall", pep Sarah och jag suckade. "Why haven't you answer my texts?"
Jag suckade igen. "För att du tycker det roligaste som finns är att leka med någon annns känslor", ville jag svara men tvingade mig själv att hålla den meningen inom mig.
"Hey Sarah", svarade jag oentusiastikt och ignorerade hennes fråga.
"What have you done lately then?"
"Not much", suckade jag, hoppades att konversationen skulle ta slut snart.
"What do you say about a date tomorrow?", kvittrade hon och jag stelnade till. Var hon seriös? En dejt?
"No thanks", sa jag kallt. "I've to go now, bye."
Med ytligare en suck la jag tillbaka mobilen i fickan och mina tankar gled över till eftermiddagen med Alina; sms:et hon hade fått, varför hon bara hade lämnat mig och hennes fråga efter filmen. Egentligen var det väl inget konstigt med frågan men det var ändå något med hela Alinas uppträdande under eftermiddagen som fick mig att reagera. Och vem den där Dimitri? Jag hade faktiskt försökt frågat henne lite försiktigt men hon hade bara ignorerat och skrattat bort frågan vilket gjorde mig omöjligt ännu mer nyfiken. Om hon vägrade ge mig några svar fick jag väl luska fram de själv. Fast Niall, nej så kan man väl inte göra? Inte bara gå och rota runt i andras hus... Eller? Man behövde väl en husransakansorder för att få göra det? Ah, visst Niall. Lek lite mer FBI liksom. Jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv innan jag ställde mig upp för att försöka leta fram något svar. Alina kändes så mystsikt på något sätt och det var nog det som gjorde att jag drogs till henne. Dessutom hade jag inte släppt helt det faktum att hon hade en pistol i sin byrå. Vem hade en pistol egentligen? Även om det var din pappas gamla. Man behöver väl en vapenlicens?
***
Jag var påväg att ge upp efter nästan tio minuters letande utan resultat när min blick fick syn på ett tjock, svart anteckningsblock som låg väl gömd under ett flertal tidningar och böcker. Nyfiket tog jag tag den och innan jag hann få tag i det som låg ovanpå ramlade de i golvet med en lätt duns. Klumpigt Niall.
"What happend?", hörde jag Alina ropa, ett försök till att överrösta duschen. En annan sak som jag hade lagt till om henne var att hon var väldigt vaksam av sig.
"Nothing, I was just clumsy", svarade jag fort innan jag öppnade försiktigt bläddrade igenom blocket och såg att sidorna var fyllda med handskriven text. Bingo. Nyfiket skummade jag igenom den första sidan utan att ta någon notis om vad det egentligen stod; min blick letade endast efter ett namn och när jag hittade det sprack upp i ett triumferande leende. Samtidigt som jag fällde ihop blocket hörde jag hur Alina stängde av vattnet i duschen och jag fylldes av en gnutta panik, det var faktsikt Alinas dagbok jag höll på att ta med mig hem. Fort gick jag ut i hallen och la ner blocket i väskan jag hade med mig; jag var otroligt tacksam att jag för en gångs skull hade med mig en väska. Jag kände mig en aning skamsen över det jag precis hade gjort men hon hade faktiskt vägrat ge mig svar så då fick jag väl skaffa mig dem själv.
ALINA'S POV
Trött satte jag mig på sängen, det hade varit en lång dag och lite för händelserik för min smak. Vissa saker hade ju helt och hållet varit på den positiva sidan, som Nialls varma hand i min... Och mötet med Vladimir stod ju helt klart på den negativa sidan. Jag sträckte mig efter det svarta anteckningsblocket, en vana som jag hade varje kväll; jag brukade läsa igenom allt som stod där i, alla hemska upplevelser som fanns där och ibland skrev jag något också. Jag rynkade pannan förvånat när jag inte fick tag i den och vände jag mig om för att se efter om den hade ramlat ner. Det hade den inte. Den fanns inte någonstans. Jag kände paniken växa när jag såg den annars välordnade tidnings- och bokhögen se så oorgansierad ut. Paniken växte omöjligt ännu mer när jag började koppla samman saket. Niall, dunsen, nej, nej, nej!
Kapitel 14 och inte alls kapitel 13 som jag skrev i förra inlägget, haha... Jag är hur snurrig som helst just nu ;)
Iaf, jag har hur tråkigt som helst så jag tänkte berätta något som antaligen kommer få er att skratta (om ni har dålig humor ;))
Idag, på mitt påsklov, var jag i skolan (det är tillåtet att skratta nu, HAHA) och vet ni vad jag och en kompis gjorde där? Vi programmerade en robot (Ni får skratta ännu högre nu, HAHAH) till en robottävling (Om ni kan, skratta högre, HAHAHAHA) Vem går till skolan på ett lov liksom? xd
Tack för era söta kommentarer anyway o ja skulle gärna vilja veta mer om er som läser här jue ;)
Kan ni typ inte kommentera hur gamla ni är och vilken färg ni har på strumporna? (Den sista är inte seriös, jag är aldrig seriös ;))
7+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 13
Previously on The Past:
”You wouln't dare to do that”, morrade jag och Vladimir skrockade till.
”Don't think you can change Alina, 'cause you're still the same person you always have been”, han lutade sig närmare mig. ”A monster, a murderer.”
Chockat följde jag Vladimir med blicken när han började gå från mig. Hans ord spelades om och om igen i mitt huvud. "Ett monster, en mördare" och jag visste att han hade rätt. Hans ord sårade mer än vad jag trodde för hur mycket jag än ville förändras, börja om på nytt, var jag fortfarande samma människa jag alltid hade varit. Ett hänsynslöst, kallblodigt, manipulativt monster. Med tunga steg gick jag tillbaka till bänken jag hade lämnat Niall på. Jag stannade till när jag såg Niall hålla på med en mobil - min mobil rättare sagt.
"Niall?", ropade jag tveksamt och skyldigt la han ifrån sig min mobil, försökte spela oskyldig. Jag kunde inte låta bli att le år hans skyldiga ansiktsuttryck trots att jag var lite orolig över vad han kunde sett på min mobil. Men det fanns väl inget på den?
"I was just checking the time", sa han. "So we doesn't miss the film",fortsatte han när han såg att jag inte trodde honom. Jag gav honom en liten nick, orkade inte ifrågasätta det faktum att hans egen mobil låg i sin byxficka. Efter konversationen med Vladimir önskade jag inget mer än att krypa ner under ett täcke och somna. En biosalong fick väl också gå bra antog jag.
"Time to go?", frågade jag.
"Yeah, especially if we want to buy some snacks", svarade han och gav mig ett snett leende. Niall och mat.
"Let's go then", log jag. Niall ställde sig upp och vi började gå mot entrén till bion. När vi klev in genom de tunga trädörrarna kände jag Nialls hand glida in i min egen. Hade jag varit förnuftig hade jag dragit undan min hand men den gnutta förnuft jag hade en gång verkade ha stannat i Ryssland. Jag förvånades över hur bra våra händer passade. Hans större i min lite mindre. Hans varma mot min kalla.
Jag hade låtit Niall välja film och förvånades när han hade valt "Breaking Dawn Part 2". Själv skulle jag aldrig gissa att han skulle välja den, han verkade inte som en som person. Jag hade dock inte något problem med att se den; Twilight-serien var en av de få filmer jag hade sett och tyckt om. Kanske för att jag kände igen mig själv i Edward, även om jag varken glittrade i solljus eller var vampyr. Jag gav Niall en road blick samtidigt som han försökte balansera en stor popcorn, två godispåsar och en chockladkaka samtidigt som han gick upp för trapporna till biosalongen. Han hade varit illa tvungen att släppa min hand för att tappa allt. Själv bar jag två stora cocacolor och jag kunde inte förstå hur vi skulle klara att äta upp allt det här. Jag fick nog överlåta det åt Niall.
"Four, five, six", räknade Niall medan vi gick förbi de numrerande biosalongerna. "Seven! Finally!", utbrast han entusiastiskt och puttade upp dörren med sin ena fot innan vi gick in i salongen.
"Which is our seats?", frågade jag och Niall började fumla med biljetterna.
"Niall, they're upside-down", skrattade jag när jag såg att Niall höll dem upp och ner. Jag tyckte att hans kinder blev en aning rödare, men det var svårt att se i mörkret.
"I think our places are on the last row", konstaterade han och vi började gå mot den översta raden.
***
"So, what did you think of the film?", frågade Niall mig när vi hade lämnat biografen. Hans hand hade återigen glidit in i min och höll den i ett stadigt grepp.
"It was good, cute story", svarade jag, en aning frånvarande.
"Mm", det lät inte riktigt som om Niall höll med mig.
"What's it you don't think is good?", frågade jag.
"I just don't get how Bella is so keen to be a vampire. I mean even if they're kind they still want blood."
"I guess she wanted to be able to live with Edward forever", mumlade jag. Jag hade inte riktgt tänkt på det sättet som Niall gjorde på. För mig kändes det självklart att Bella skulle bli vampyr och det inte var något konstigt med det.
"Yeah, but would you really give up your whole life just to be able to spend the rest of the time with him?", fortsatte Niall.
"If I really loved him", svarade jag utan att tänka efter. "Isn't that what love is?"
"Maybe, but she gave up her opportunity to a normal life, her family, friends... Jake."
Nialls argument slutade diskussionen och vi gick tysta ett tag.
"If you were Bella, would you have done the choise she did?", jag hade inte tänkt att fråga det men frågan hade bara hoppat ut ur min mun utan att jag kunde göra något åt det.
"To be a vampire? I don't think so", svarade han men jag skakade på huvudet. Det var inte det valet jag hade prata om.
"Not that choise."
"Which choise then?", frågade han förbryllat och jag drog ett djupt andetag. Jag både ville veta svaret på den här frågan och inte.
"To forgive him and love him even with thoughts on what he had did", sa jag fort.
"You mean with killing people?", jag nickade som svar.
"Imagine if he was a human and he had killed; would you forgive him if you knew he wanted to change. That he regretted what he had did?"
"To murder is a terrible thing to do", började han och jag bet mig i läppen. "But if someone really regretted it and wanted to change, maybe. I think everyone is worth a second chance."
Kapitel 13! Tell me what ya think!
7+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 12
Previously on The Past:
"Bye guys, see you tomorrow", ropade jag innan jag gick ut ur rummet, ignorerade Zayns kommentar om att jag skulle ha "så trevligt på dejten". Jag såg Alina sitta på en stol utanför rummet och fipplade med sin mobil.
"Hey, I'm done now", log jag och Alina stoppade tillbaka sin mobil i sin fick och ställde sig sedan upp.
"Great, should we go then?", frågade hon och jag nickade. Tillsammans gick vi ut ur den stora byggnaden och ut i den kalla höstluften.
Jag och Alina hade bestämt oss för att gå på bio efter en stund planlös rundvandring runt London. Hur vi lyckades komma undan fans och media var en annan femma, jag antog vi hade tur. Inget ont om våra fans men de kunde var ganska överväldigande ibland. Vi hade slagit oss ner på en bänk utanför bion i väntan på att filmen skulle börja.
”I think there's someone who wants to talk to you”, konstaterade Alina och nickade mot två unga tjejer som stod en bit bort och nervöst tittade mot oss. När de såg att jag hade sett dem så började de nervöst gå mot oss.
”Hi”, sa den ena tjejen när de hade kommit fram.
”Hey”, log jag.
”Eh, uhm... Canwetakepicturewithyou?”, jag skrattade till åt den andra tjejens nervositet. Jag förstod inte varför de var så nervösa; jag varken bets eller revs.
”Sure”, svarade jag. Den tjejen som hade pratat först tog upp en iPhone ur sin ficka och tittade tveksamt mot Alina.
”I can take it, if you want”, erbjöd sig Alina och tjejen räckte henne sin mobil.
”Smile”, fnissade Alina innan hon tog bilden och räckte sedan tillbaka mobilen.
”Thank you”, log hon.
”Is you Niall's girlfriend?”, frågade den andra tjejen, fortfarande nervöst.
”No, we're only friends”, skrattade Alina. De två tjejerna fick varsin kram innan de lämnade oss. Vi slog oss återigen ner på bänken och började prata om allt möjligt när Alina stelnade till. Hennes blick hade lämnat mitt ansikte och var istället fäst på något bakom mig. Jag vände mig om, bara för att inte se något speciellt, och gav sedan Alina en undrande blick.
”I just have to fix a thing, I'll be back in a minute”, sa hon frånvarande innan hon reste sig upp och började gå bort mot hållet hon hade tittat åt. Jag följde henne med blicken tills hon försvann runt ett hörn. Vad var det där? En vibration hördes bredvid mig och jag såg att Alina hade fått ett sms. Det var såklart oförskämt att läsa någon annans sms men hon hade faktiskt bara lämnat mig utan någon vettig förklaring. Och vad kunde det vara för sms egentligen, antagligen från en kompis eller liknande. Nyfiket klickade jag upp det.
From: Anonymous
So, you and the blonde boy? What does he say about it? Planning on doing the same against him as you did to Dimitri?
Med rynkad panna läste jag sms:et ett par gånger till. ”Vad säger han om det?” , vad handlade det om? Och vem var Dimitri?
ALINA'S POV
”What?”, muttrade jag mot Vladimir. ”Do you also live in London now? Want to take a coffee and discuss the weather?”, fortsatte jag sarkastiskt. Vladimir skrattade till.
”You and the blonde boy? How much does he know?”
”Enough”, svarade jag bestämt. Jag hade inte blivit glad när jag såg Vladimir. Om människan bara kunde lämna mig i fred.
”He'll find out some day. Do you still think you can hide?”, jag gav honom en mörk blick. ”He would never be with you if he know who you truly are”, spottade han.
”A lie has never hurted someone”, mumlade jag, mest för mig själv.
”He'll find out one day”, sa Vladimir bestämt.
”Only if I tell him.”
”Someway, he'll find out”, han betonade ”someway” med en sådan där takethehint-ton.
”You wouln't dare to do that”, morrade jag och Vladimir skrockade till.
”Don't think you can change Alina, 'cause you're still the same person you always have been”, han lutade sig närmare mig. ”A monster, a murderer.”
The Past - Kapitel 11
Previously on The Past:
"Alina! I never thought I would see you again!", utbrast han lättat och mer eller mindre rusade fram till mig och drog in mig i en kram. Jag kved till när hans beröring gick över mina sår och hans ögon spärrades upp när han såg dem. "These have to be taken care off."
FLASHBACK END
Med en irriterad suck slängde jag en sista blick i speglen innan jag gick ut. En ljudlig smäll hördes när jag smällde igen dörren efter mig och jag började springa nerför trapporna. Det var ingen idé att ta hissen, den var så otroligt långsam och har du tur fastnar du inte. Vilket man gör ungefär varje gång. Jag kunde inte förstå hur jag alltid lyckades komma för sent nuförtiden. Med raska steg gick jag ut hur huset och styrde mina steg mot tunnelbanan. Tacksamt konstaterade jag att det var folktomt vid tunnelbanastation och det tog inte lång tid att ta sig ner under jord. Så fort jag var nere vid perrongen tittade jag upp mot tavlan för att se när nästa tåg kom. 3 mimuter. Egentligen var det ganska onödigt att kolla på tavlan, det längsta du behövde vänta på ett tåg här var fem minuter. Jag slog mig ner på en av bänkarna som stod utplacerade på perrongen och gjorde mitt bästa för att undvika gamla spyor, tuggummin etc. Min blick for runt på de få personerna som också väntade på tunnelbanan. En man var strikt klädd i kostym och tittade stressat på sin klocka samtidigt som hans fot trummade mot det hårda stengolvet. Jag var nog inte den enda som hade bråttom här då. En mamma med två små barn satt på bänken till vänster om mig och gjorde sitt bästa för att de två ungarna skulle hålla sig lugna. Några ungdomar som antagligen var på väg till skolan stod i ena änden av perrongen och pratade om något som uppenbarligen var väldigt roligt för de hördes flera skratt från dem. Annars var de inte fler personer här, en väldigt lugn morgon med andra ord. Jag väcktes ur mina tankar när tåget for in på perrongen med en väldig fart och precis som alla gånger trodde jag att det inte skulle hinna bromsa innan de hade passerat station, men det gjorde det. Med lätta steg jag in i den nästan folktomma vagnen och slog mig ner på ett säte. Stressen hade nästan runnit av mig när tåget återigen började åka, jag hade insett att jag antagligen skulle hinna. Jag tog upp min mobil och hörlurar för att kunna lyssna på musik när jag såg att jag hade fått ett nytt sms. Med en suck öppnade jag det, jag var ganska säker på att jag visste vem det var. Han hade sms:at non-stop hela morgonen.
From: Niall
Hey, why doesn't you answer? Are you mad at me?
Otherwise, do you want to catch up later? ;)
Jag suckade återigen, min hjärna sa åt mig att det var bättre att låta bli att svara, låta tiden göra att allt rann ut i sanden. Men det var något med honom som gjorde att jag drogs tll honom; kanske hans oskyldiga, godtrogna personlighet? Så olika från de andra killarna jag hade känt. Efter incidenten i söndags hade jag försökt ignorera honom men utan resultat.
To: Niall
Why not? I quit work at 3 p.m :)
En smiley också, jag skakade på huvudet innan jag pluggade in hörlurarna och startade min spotifylista. Trött lutade jag bakåt huvudet och slöt ögonen, hoppades att jag skulle klara mig från att somna. Då skulle jag säkerligen komma för sent.
NIALL'S POV
Jag såg Alina så fort hon klev in i byggnaden där vi just nu höll på att spela in vår nya musikvideo. Eller spelade in kanske, vi var precis klara. Hon hade inte sett mig än så jag passade på att kolla in henne. Jag hade alltid tyckt att Alina såg bra ut men jag drog efter andan när jag såg henne. Hon såg helt perfekt ut. Hennes mörka hår var flätat i en fläta som hon nervöst fingrade på. Den rosiga färgen på hennes kinder som hon hade fått av kylan ute gjorde en klar kontrast till hennes ljusa hy. De mörkbruna ögonen letade sig runt i byggnaden innan hon fick syn på mig. Alinas ansikte sprack upp i ett leende och hon gav mig en liten vink. Jag kunde hjälpa att besvara leendet innan jag började gå mot henne.
"Hey", log jag och drog in henne i en kram. Gott luktade hon också.
"Hi on you too, you can stop squeezing me now", skrattade hon och jag insåg då att jag måste kramat henne hårt.
"I'm just going to change", informerade jag henne om och Alina fnissade till.
"What?", frågade jag fundersamt.
"I'm glad you're going to change", skrattade hon och nickade mot min outfit.
"You don't like my outfit?", frågade jag förnärmat.
"Nah, I've seen you in better", flinade hon.
"Like naked", hördes Harrys retsamma röst säga och både mina och Alinas kinder blev en aning rödare.
"Shut up", mumlade jag.
"Aw, is little Niall blushing?", fortsatte Harry retsamt.
"I think he's a better view naked then you", hörde jag Alina säga och jag kämpade för att hålla inne ett skratt. De andra killarna verkade dock inte lyckas lika bra som mig, för det hördes skratt från rummet bakom Harry.
"Oh burn!", ropade Louis och jag såg Harry som såg ut att ha blivit helt stum.
"How do you know that?"
"I was guessing", flinade Alina. "And, by the way, I'm very good at guessing", nu kunde jag inte hålla tillbaka skrattet längre utan vek mig i en skrattattack. Harry muttrade något ohörbart och lämnade sedan surt rummet.
"Aw poor little Haz", hörde jag Louis säga med barnslig röst men tystnade sedan efter en mindre vänlig kommentar från Harry.
"Bye guys, see you tomorrow", ropade jag innan jag gick ut ur rummet, ignorerade Zayns kommentar om att jag skulle ha "så trevligt på dejten". Jag såg Alina sitta på en stol utanför rummet och fipplade med sin mobil.
"Hey, I'm done now", log jag och Alina stoppade tillbaka sin mobil i sin fick och ställde sig sedan upp.
"Great, should we go then?", frågade hon och jag nickade. Tillsammans gick vi ut ur den stora byggnaden och ut i den kalla höstluften.
Kapitel 11 nudå! Niall verkar gilla Alina och Alina verkar gilla honom, eller?
6+ för kapitel 12? :)
The Past - Kapitel 10
Previously on The Past:
”But everything has consequences, sweetie. I think you're the best one out of your gang just as Ivan was in our. And you killed him, which means that we have to kill you.”
Aleks ↑ Finnick ↑
FLASHBACK CONTINUE
Min hals blev omedelbart torr vid mannens ord och jag såg Aleks och Finnick ge mig skrämda blickar. Det kändes omöjligt att andas, luften fastnade i strupen och vägrade komma ut. När den äntligen gjorde det kom den ut i hackiga andetagen och mannen som hotade att döda mig flinade till av min skrämda reaktion. För första gången i mitt liv var jag rädd. Skrämd hade jag varit men aldrig rädd, inte riktigt rädd. Inte så som jag var nu när jag såg döden i vitögat. Jag har alltid hört att hopp är det enda som är starkare en rädsla, men skulle jag vara ärlig tvivlade jag på det. Rädsla var en hemsk känsla, en känsla som kunde få dig att göra vad som helst för att klänga dig kvar vid det lilla som fanns kvar av ditt liv. Jag hade lärt mig att inte frukta döden, jag var inte rädd för att dö. Jag borde inte vara det. Men jag var det. Särskillt med tanke på att den här mannen inte verkade ha i åtanke att göra det fort. En lätt duns hördes och när jag vände mig om såg jag att Finnick hade tappat ficklampan i förskräckelse. Vi utbytte blickar fort, hans blick sa mig att han var minst lika rädd som mig, innan han böjde sig ner och tog upp ficklampan igen. Ljuset från ficklampan speglades i ett blankt, vasst föremål som jag med skräck såg dras upp ur mannens ficka.
"Let her go", sa Aleks med en hård röst i ett tappert försök. "Take me instead", jag skakade på huvudet. Aldrig att jag skulle låta min bror offra sig för mig.
"Nah", skrattade mannen. "I think she would be a bigger lost for you."
"But she's only fifthteen"
"Age is only a number, huh?", flinade han innan hans ansiktsuttryck återigen blev seriöst. "Take them out of here", beodrade han och hans två kamrater tog tag i Finnick och Aleks och började dra ut dem. Jag såg hur de försökte kämpa emot mot de mycket större männen men det var lönlöst. För en stund kände jag mig livrädd för att de skulle döda båda.
"Don't you dare hurt them", morrade jag och han skrattade till.
"No, I'm a nice guy so I let them live", flinade han och jag kände mig väldigt frestad att spotta honom i ansiktet. "But now, let the fun start."
Hans blick synade mig upp och ner innan den fastnade på min svarta hoodtröja.
"Take that off", beodrade han.
"No", protesterade jag omedelbart. Dels för att jag inte ville visa mer än nödvändigt för honom och dels för att i hoodtröjans ena ficka låg min kniv.
"You making everything so hard girl", mumlade han och närmade sig mig medan han började flippa med något i hans bakficka. En mobil förstod jag. "Do you want me to call Igor and Czar and make them kill your friend and brother?", jag skakade förtvivlt på huvudet.
"Thought so", mumlade han och la tillbaka sin mobil. "So, take it off now."
Motvilligt drog jag tröjan över huvudet och släppte ner den på golvet. Kniven utgav en duns när den landade på golvet och mannen jag fortfarande inte visste namnet på flinade. "You doesn't go anywhere without your knife, doesn't you?", frågade han och sparkade sedan iväg tröjan. Det var en bra spark som skickade tröjan och kniven långt utom räckhåll för mig. "Now, let's start the funny", skrockade han. Jag kände hur han ställde sig bakom mig och snart kände jag knivens kalla blad mot min hals.
"What should we start with?", mumlade han. "Maybe with your pretty lips, huh?", jag kände knivbladet flyttas högre upp och följde konturen på mina läppar. Inte tillräckligt hårt för att det skulle börja blöda men tillräckligt för att få en rysning av obehag fara genom min kropp.
"If you want to kill me, do it fast."
"Nah, I prefer doing it slow, you know", flinade han och jag kände paniken inom mig växa. I panik kastade jag mig ifrån hans beröring men han höll enkelt kvar mig med den styrkan han förmådde. "The more you struggle, the more it's going to hurt."
Kniven lämnade mitt ansikte och strax därefter kände jag en skarp smärta i min sida. Jag hann vända min blick precis i tid för att se kniven tryckas in i min sida, enkelt skar den sönder den tunna tröjan jag bar och likaså skar den lätt ett djupt sår i min sida. Jag släppte ur mig ett skrik av smärtan jag kände. Det började omedelbart blöda, mörkröd vätska strömmade ut ur såret och ner i en pöl som fort bildades på golvet. Fortsatte det blöda såhär skulle jag ha förblött inom loppet av ett par minuter.
"Stop struggle now", uppmanade han mig innan han flyttade kniven till min nacke och drog den försiktigt över den tunna, ljusa huden. Nu var jag totalt panikslagen. Jag visste att om jag ville överleva det här behövde jag göra något nu. Med så mycket kraft jag kunde förmå sparkade jag bakåt, hoppades på att träffa honom i skrevet. Det gjorde jag också förstod jag på det smärtsamma stönet han släppte ur sig. Han släppte mig; men inte innan hans kniv hade lämnat ytligare ett till djupt sår över min rygg. Det gjorde omöjligt ännu ondare och med en söndertrasad tröja, två djupa, öppna sår började jag springa så fort jag kunde ut ur huset. Jag ignorerade smärtan jag kände, ignorerade det faktum att mannen antagligen skulle följa efter mig snart och bara sprang. Den kalla luften slog emot mig så fort jag kom ut igen och jag saknade värmen som min hoodtröja skulle gett mig. Jag hade alltid varit snabb och kände mig inte speciellt oroad när jag hörde den som tänkte ta mitt livs fotsteg bakom mig och hoten han ropade. Säker på att han inte skulle orka så länge till fortsatte jag springa hemåt. Jag kunde inte låta bli att le när jag hörde hans fotsteg mattas ut och jag förstod att han hade slagit av på sin takt. Jag vågade dock inte sakta ner ännu utan fortsatte springa. Min enda plan var att ta mig hem och få såren under kontroll så jag slapp förblöda.
En kvart senare nådde jag mitt hus och tveksamt öppnade jag dörren. Det första jag såg var Aleks och min pappa sitta djupt försjunkna i sitt samtal vid köksbordet och jag såg sedan min mammas ryggtavla som var vänd mot mig medan hennes framsida var vänd mot spisen. Ljudet från dörren fick Aleks att rycka till och lättnaden i hans ansikte när han såg mig gick inte att beskriva.
"Alina! I never thought I would see you again!", utbrast han lättat och mer eller mindre rusade fram till mig och drog in mig i en kram. Jag kved till när hans beröring gick över mina sår och hans ögon spärrades upp när han såg dem. "These have to be taken care off."
FLASHBACK END
Startar påskafton med att lägga upp ett kapitel, hoppas ni alla får en underbar påskafton!
Glad Påsk på er!
The Past - Kapitel 9
Previously on Trust:
Ett likadant ärr fanns på min rygg, över min skuldra och ner till mitten av min rygg. Samma ärr som Niall hade upptäckt ett par veckor tidigare. Jag kom väl ihåg hur jag hade fått dem; det var nog omöjligt att förtränga något sådant. Det var nog en av de ytterst få gångerna i mitt liv jag hade varit rädd. Fruktat mitt eget liv.
FLASHBACK
Decemberkvällen var både mörk och kall och snön lyste med sin frånvaro. Eller tvärtom kanske. Skulle snön varit här hade den säkerligen lyst upp gatorna och livet i största allmänhet. ”Alina! Come now”, ropade Aleks tyst. Jag vände mig mot honom och såg att han och Finnick hade lyckats få upp låset till den mörka byggnaden där några uppenbara fiender till oss höll till. Senast förra veckan hade de mer eller mindre attackerat oss och nu var det dags för hämnd. Jag kände adrenalinet pumpa runt i kroppen; tanken på att vi kunde bli tagna här på bar gärning gjorde mig på något sätt exalterad. Det var samma känsla som när du gjorde något som din mamma hade sagt till dig att du inte fick göra. Bara att det här kanske var snäppet farligare.
Jag följde efter Aleks och Finnick in i byggnaden. Den var helt mörklagd och det luktade unket. Stället såg inte ut att vara besökt på länge. Finnick drog upp sin ficklampa ur fickan och lyste runt omkring oss. Ljuset från ficklampan vandrade över de få möblerna som stod i rummet, alla var täckta med ett lager damm och spindelväv. Det såg verkligen inte ut som om detta skulle vara något typ av tillhåll för någon.
”Is this a trap?”, frågade jag. ”Or do they just want us to believe it's a trap?”, fortsatte jag när jag inte fick något svar. Fortfarande inget svar. Jag gav Alkes en undrande blick men såg att hans ögon var fästa på något bakom mig. Jag kände mig iakttagen av det som hade fångat Aleks uppmärksamhet och jag svängde runt för att mötas av tre enorma män. Aleks och Finnick var båda muskulösa och långa men i jämförelse med de som stod framför oss såg de ut som två små, unga pojkar. Jag kunde bara föreställa mig vad jag såg ut som. En myra kanske. Jag fortsatte att låta min blick vandra upp och ner för deras kroppar och jag lade märke till att alla hade en identisk kobraorm tatuerad på deras höger arm. Varifrån kände jag nu igen den? Jag spärrade upp ögonen i skräck när jag insåg att det var samma tatuering som killen som hade försökt överfalla mig i gränden hade. Samma kille som jag hänsynslöst dödade. Jag svalde hårt innan jag tvingade mig själv att möta en av männens blick. Om de kände igen mig kunde det här inte sluta bra.
”So, you must be the girl who killed Ivan”, sa en av männen med blicken fäst på mig. ”It's a terrible lost for us you know, he was one of the best we had.”
”He maybe should have thought of the consequences when he decided to attack me”, svarade jag med lugn, hård röst. Av vad jag hade fått lära mig skulle det kanske vara bättre att hålla tyst men jag kunde inte låta bli att bita tillbaka. Mannen som hade pratat gav ifrån sig ett skratt.
”You were on our streets”
”As I care and as that would stop me”, fnös jag och i ögonvrån såg jag att Aleks gav mig ett varnande ögonkast; vi är i tillräckligt mycket trubbel utan att du börjar argumentera. Mannen verkade dock endast finna min kommentar skrattretande och gav ifrån sig ytligare ett till skratt. Hans två kamrater verkade dock inte finna situationen lika roande och gav mannen sura blickar.
”Well, I just have to say that I'm impressed of you. How could think a such an innocent, little girl like you could be capable to kill so recklessly. Even poor Dimitri believed you”, han gav ifrån sig ännu ett skratt och tog ett par steg närmare mig. Min första instinkt var att backa men jag tvingade mig själv att stå kvar. Trotsigt kollade jag upp mot mannen som bara var ett par centimeter från mig.
”But everything has consequences, sweetie. I think you're the best one out of your gang just as Ivan was in our. And you killed him, which means that we have to kill you.”
Ledsen att det tog sådan tid att få upp denna delen, men jag har sett att en tjej har härmat min novell i sin egen novell och det har gjort att jag har tappat motivationen. Jättetråkigt verkligen, det är ju min idé som jag lägger ner tid på och sedan så härmar någon annan den.
Nåja, stort tack för era söta kommentarer anyway <3
The Past - Kapitel 8
Previously on The Past:
Hela den andra lådan i hennes byrå var full med handdukar men de flesta var badlakan och var alldeles för stora för att torka upp en såpass liten pöl. Jag rotade runt en stund i lådan innan min hand stötte på något hårt. Nyfiket tog jag upp föremålet jag hade hittat. Den var tung och trots tyget som den var omlindad med kände jag föremålets kyla sprida sig i min hand. Tveksamt lindade jag upp tyget och jag trodde inte mina ögon när jag såg var jag höll i. En pistol.
"Did you find one?", hörde jag Alina ropa. Fort lindade jag återigen pistolen i tyget innan jag lade tillbaka den och tog tag i en handduk. Med snabba steg jag gick jag ut i köket igen och stelt räckte jag henne handduken. Alina gav mig en undrande blick över min stela handling innan hon satte sig ner och började torka upp vattnet. Jag studerade henne med en förundrad blick under tiden hon tokade golvet. När hon var klar ställde hon sig upp för att vrida ur handduken. Alinas rygg var vänd mot mig och jag tog mod till mig att fråga.
"Have you ever fired a gun?"
Alina stelnade till vid min fråga och en mjuk duns hördes när handduken landade i vasken.
"No, why should I?", svarade hon med ett skratt som jag inte tyckte jag kände igen. Det lät nervöst, osäkert.
"It was my dad's. He was a police and I haven't made me of with it yet."
Jag andades lättat ut. För en sekund sedan trodde jag att hon hade använt den. Att den hade tagit någons liv. Lättad skakade jag på huvudet, ställde mig upp och kramade om henne. Hårt och länge. Nu kändes allt så logiskt, det var klart att det var hennes pappas pistol. Som hon hade sagt, varför skulle hon ha avfyrat en pistol? Jag kände mig dum över att jag ens övervägde att hon hade använt den, men den lilla sekunden när jag faktiskt trodde att hon hade dödat vägrade lämna min kropp.
Men om man verkligen älskade någon - skulle en sådan sak ändra något?
ALINA'S POV
"I nearly thought you had murderd someone."
Nialls ord spelades om och om igen i min hjärna trots att det var över en timma sedan han gick hem. Om han bara visste hur rätt han hade. En del av mig hade hoppats att jag faktiskt någon gång skulle kunna berätta om vad som hade hänt förut, att han skulle förstå. Men det var det klart att han aldrig skulle förstå, hur vänlig och hjälpsam han än var så kunde det nog aldrig gå in i hans hjärna att jag hade mördat. Att jag var ett monster. En mördare. Med en uppgiven suck satte jag mig ner i soffan i vardagsrummet och tog upp min mobil och hörlurar. Jag bläddrade igenom min spellista på spotify innan jag hittade låten jag sökte. Kris Allens Monster började spelas och medan introt började spelas lutade jag huvudet bakåt och slöt ögonen. Hårt. När låten kom till refrängen lyssnade jag extra nog, just för att den stämde in på mig. Mig och Niall. För bra.
"Did I ever think to tell you that I am a monster?
You have never seen this side of me
Maybe I should wear a warning that says that there's danger
If you ever get too close to me
I've been telling you to run away
But you say you're not scared
But when I break your heart some day
You need to be prepared
So listen close I got a dirty little secret
The kind that takes away the air you try to breathe in
You won't believe it
Until you feel it
If your love is blind I guess that's why you didn't see it"
Utan att jag hade märkt det hade mitt synfält blivit suddigt av tårar och jag blinkade irriterat för att få bort dem. Jag hade inte tillåtit mig själv att gråta på år och hade inga planer på att bryta det. Att gråta betydde att man var svag. Så var det med det.
Det var sedan länge mörkt utanför och jag antog att klockan var mycket. Niall hade stannar rätt länge och... Innan jag hann tänka längre gav jag ifrån mig en stor gäspning och jag förstod att det antagligen var dags att gå och lägga sig. Dessutom skulle jag jobba imorgon. Jag stönade av bara tanken; att gå ännu en dag och höra Sophies och Janes ivriga diskussioner om vilket läppstift som passade bäst till en limegrön väska, vad som var inne i höst och vad som var ute.
Jag drog av mig min tröja för att kunna byta den mot den mer bekväma pjamasen. Olyckligtvis var "fel" sida av min kropp vänd mot speglen och min blick fastnade genast på det ärret som löpte längs min högra sida. Ett likadant ärr fanns på min rygg, över min skuldra och ner till mitten av min rygg. Samma ärr som Niall hade upptäckt ett par veckor tidigare. Jag kom väl ihåg hur jag hade fått dem; det var nog omöjligt att förtränga något sådant. Det var nog en av de ytterst få gångerna i mitt liv jag hade varit rädd. Fruktat mitt eget liv.
Oho, Alina ljuger mer. Inte bra, inte bra...
Stort tack för alla era kommentarer iaf :*
7+ för nästa? :)
The Past - Kapitel 7
Previously on The Past:
Jag kände hur min käke spändes, jag hade inte varit full för fem öre. Det var hon som hade varit klart påverkad av alkoholen, det var hon som förstörde allt. Surt tryckte jag ner mobilen i min jackficka, sket i att kolla twitter och började istället backa ur parkeringsplatsen.
ALINA'S POV
Kallsvettig satte jag mig upp i sängen. Drömmen fanns fortfarande klar i mitt huvud. Jag var skrämd av att minnen var fortfarande så tydliga, jag hade hoppats att de skulle försvinna, att de skulle stanna i Ryssland. Månen lyste in genom den smala springan mellan gardinern och lämnade rummet i ett spöklikt ljus. Jag svängde benen över sängkanten och ställde mig sedan upp. Att försöka somna om skulle vara dödsdömt. Sakta gick jag ut i köket och satte på en kopp te. Även efter det jag gjorde den gången hade Markov inte slutat tvivla på mig. Synd för honom...
2 weeks later
"Hi Niall!", log jag innan jag drog in honom i en kram. Hans varma kropp trycktes mot min och jag gjorde mitt bästa för att behålla hans lukt. Han luktade ovanligt gott, varmt och mysigt. De senate två veckorna hade flutit på bra, för första gången i mitt liv. Jag och Niall hade kommit varandra nära, närmare än jag någonsin hade stått någon. Förutom Aleks kanske. Jag hade äntligen ett hopp om det kanske skulle funka att vara vänner. Att mitt förflutna nu faktiskt bara var mitt förflutna.
NIALL'S POV
Jag hade blivit positivt överraskad när Alina hade frågat om jag ville komma över och äta middag hos henne. Vi hade verkligen kommit varandra nära och en sådan vän som Alina var nog exakt vad jag behövde. Hon var rolig, skön och cool. Olik alla andra tjejer jag kände. Även om killarna inte kunde låta bli att retas och när Alina träffade dem förra veckan så kunde de absolut inte låta bli att göra pussljud efter oss så var vi inget mer än vänner. Fast jag önskade ibland att vi vara mer.
"Are you going to stay there the whole evening?", flinade Alina och jag tittade ner på figuren som stod framför mig. Hennes mörka hår var uppsatt i en hög tofs och hennes bruna ögon kikade nyfiket upp på mig.
"Maybe."
"Fine then, I guess I'll eat everthing by myself then", sa hon lömskt.
"I'm coming", svarade jag fort och Alina släppte ur sig skratt.
***
"I didn't know you were so good at cooking", berömde jag medan Alina räckte sig för att få tag i min tallrik.
"Some people suprise you, you know", sa hon med ryggen vänd mot mig samtidigt som hon började tappa upp vatten till disken. Jag fick genast dåligt samvete över att jag lät henne göra allt och ställde mig upp för att hjälpa till.
"I can take it."
"No, it's fine. Would it be fair if I invited you to dinner and then let you take the wash?", envisades Alina och jag gav upp. Något jag hade lärt mig om Alina var att hon var otroligt envis och alltid fick sin vilja igenom. Med en suck satte jag mig ner igen och väntade medan hon diskade. Jag spetsade nyfiket öronen när jag hörde hur Alina började humma på en låt jag trodde jag kände igen.
"Do you sing alot?", frågade jag nyfiket och Alina tysnade tvärt. Även om hon hade ryggen mot mig förstod jag att hon rodnade, det verkade som om jag hade kommit på henne med någonting hon inte brukade göra inför andra.
"I used to", svarade hon innan hon satte på vattenkranen och gjorde det klart att hon inte vill prata mer om det.
"Shit", svor Alina och jag tittade upp från min mobil för att se vad som hade hänt. En vattenpöl hade bildats på golvet och när Alina vände sig om såg jag att den nedre delen av hennes tröja hade blivit blöt och jag antog att hon hade lyckats spilla ut vattnet.
"Great", stönade hon. "Could you please get me a towel? They're in the drawer in my room, second box", frågade hon och jag nickade till svar innan jag reste mig upp för att hämta en handduk.
Hela den andra lådan i hennes byrå var full med handdukar men de flesta var badlakan och var alldeles för stora för att torka upp en såpass liten pöl. Jag rotade runt en stund i lådan innan min hand stötte på något hårt. Nyfiket tog jag upp föremålet jag hade hittat. Den var tung och trots tyget som den var omlindad med kände jag föremålets kyla sprida sig i min hand. Tveksamt lindade jag upp tyget och jag trodde inte mina ögon när jag såg var jag höll i. En pistol.
Oj, oj, oj, vilken trevlig upptäckt för Nialler ;) Tack för era söta kommentarer btw :*
6+ för kapitel 8?
The Past - Kapitel 6
Previously on The Past:
"You're up for some fun tonight?", frågade jag med en förförisk röst. Han såg först väldigt tveksam ut, som om han visste att detta var fel, men hans uttryck mjuknade sedan, förmodligen av det faktum att jag var av det andra könet. Vilket misstag.
NIALL'S POV
"What's up?", hörde jag Zayns välbekanta stämma säga samtidigt som han slog sig ner bredvid mig på soffan. "You seem pretty down", konstaterade han när jag inte svarade. "Is it that girl? Aina?"
"Alina", rättade jag honom fort.
"Can't believe you two did it. You barley know eachother", Zayn skakade förundrat på huvudet.
"Can we please not talk about it? I don't know what got into me", jag begravde ansiktet i mina händer och tänkte över det Alina hade berättat för mig.
"How did it went today?", Liams röst avbröt mig och jag tittade upp för att se Liam stå framför mig.
"Uhm, good I think."
"Think?", frågade han förbryllat.
"They were from a carcrash, she made it, but not her parents", sa jag tyst.
Liam såg ut som han inte var helt med på noterna innan han fattade vad jag pratade om. Såklart visste killarna allt, vi berättade allt för varandra.
"Ohh", var allt han fick ur sig innan en tystnad lade sig över oss.
"Do you believe her?", jag ryckte till vid Zayns fråga.
"Of course I do", svarade jag. "I don't think you lie about things like that."
"I guess you're right", suckade han. "I just find her reaction a bit strange. It feels like she's hiding something", jag tittade på Zayn med rynkad panna och tog in det han hade sagt. Av oss fem var Zayn absolut den som var bäst på att läsa personer och situationer. Fast, jag fick påpeka det för mig själv, han hade aldrig träffat henne.
"She said she's trying to forget", jag ryckte på axlarna och Zayn gav mig en kort nick innan Louis och Harry entrade rummet med varsin stor kasse med, vad jag kunde se, kinamat.
"Oh, so you're talking about Alina?", flinade Louis och han verkade vara den enda som kom ihåg hennes namn.
"I never thought you were that kind of guy", flinade Harry.
"Shut up", muttrade jag och kastade iväg en kudde mot Harry som olyckligtvis missade honom.
"Was it because of Sarah?", frågade Liam nyfiket.
"Don't talk about her", fräste jag.
"Easy man, I didn't mean it so"
"Sorry, and as answer on your question; I don't know, maybe", jag släppte ur mig en frustrerad suck.
"You like Alina, don't you?", frågade Zayn och gav mig en vänskaplig knuff i sidan.
"I've meet her two times, but she's cool. She's not like the other girls I've met."
"Because they don't let you b--", det var uppenbart att Harry fann min och Alinas mer intima stund underhållande.
"Harry!", den här gången var det Liam som hindrade Harry från att fortsätta.
"Can we leave this discussion and eat?", frågade jag och nickade mot matkassarna som Louis och Harry höll i.
"Sure, I'm starving. Chiense food, here we come", ropade Louis glatt innan han försvann in i köket med resten av oss i släptåg.
***
Värmen från min bil var välkommande när jag klev in i den efter att ha gått en stund i kylan från Harrys hus. Jag hade bestämt mig för att åka hem, även om resten av killarna stannade. Medan jag väntade på att mina fingrar skulle tina tog jag upp min mobil för att kolla twitter. Förvånat såg jag att jag hade fått ett sms från Sarah. Tveksamt klickade jag upp det.
From: Sarah
I miss you sooo much, I know you were drunk and I forgive you :3
Meet me tomorrow? xx
Jag kände hur min käke spändes, jag hade inte varit full för fem öre. Det var hon som hade varit klart påverkad av alkoholen, det var hon som förstörde allt. Surt tryckte jag ner mobilen i min jackficka, sket i att kolla twitter och började istället backa ur parkeringsplatsen.
Ledsen att det tog sån lång tid att få upp detta mem jag hade verkligen ingen inspiration alls till att skriva. Förlåt också för världens sämsta kapitel :/
The Past - Kapitel 5
Previously on Trust:
Jag hoppades att Niall skulle lämna mig ifred men snabba fotsteg bakom mig visade motsatsen. Niall tog ett mjukt tag om min överarm och tvingade mig att stanna.
”Please”, bad han och jag tittade in i hans blåa ögon. En del av mig mjuknade, smälte, något som jag aldrig skulle ha tillåtit förut. Kunde jag berätta för honom?
Jag försökte få orden ur mig men det gick inte. De fastnade i strupen och vägrade komma ut men det kanske var bäst så. Spara honom den bittra sanningen och hitta på en lögn istället. Det hade jag gjort så många gånger förut, lyckats lura personer att jag var någon annan.
"I, uhm, I was in a carcrash with my parents", började jag. "I made it out, they didn't", jag kände mig för första gången äcklig över det jag precis hade gjort och Nialls ansiktsuttryck gjorde det inte bättre. Min föräldrar var långt från döda, men anledningen till varför vi inte hade någon kontakt berode nog snarare på det jag hade gjort.
"Oh, I'm so sorry Alina! I didn't mean to", man såg hur Niall blev helt förfärad av det jag hade berättat för honom vilket fick mig att känna mig ännu hemskare. Han hade varit ärlig mot mig från första början och här ljög jag honom rakt upp i ansiktet.
"It's not your fault", sa jag och log ett halvhjärtat leende. Jag var glad att jag var en duktig lögnare och att Niall lätt gick på lögner.
"But why didn't you tell me?", frågade han försiktigt. Frågan fick mig ur balans. Tänk Alina, tänk...
"I just trying to forget", mumlade jag och Niall drog in mig i en kram. Jag burrade in mitt huvud i hans tröja, äcklad över det jag precis hade gjort. Men jag förstod fortfarande inte, jag hade ljugit så många gånger förut; det här vara bara en av de miljontals gånger och aldrig, aldrig hade det känts så här dåligt. Det borde inte vara någon skillnad, det borde det inte vara. Men det var det. En hög ringsignal bröt vår omfamning och med ursäktande leende tog Niall upp sin mobil. Det blev ett kort samtal som endast bestod av ett par "Yes", "Mm" och "I'll be there soon" från Nialls sida.
"I have to go", konstaterade Niall en aning skyldigt och stoppade ner sin mobil i sin jackficka. "Going to meet up with some friends"
"Well, okay. I guess I see you around", sa jag lite fumlande, inte säker på om jag skulle tagit med det sista. På ett sätt försökte jag hålla honom borta från mig och på ett sätt ville jag inget hellre än att träffa honom igen.
"Yes, I hope we do", log han och jag vände mig om för att börja gå.
"What are we?", jag stelnade till och vände mig om vid hans fråga. "I mean, did Saturday night, uhm, mean something to you?"
"I don't really know"
"What do you want us to be?", envisades Niall.
"Friends?", frågade jag hoppfullt. Nialls uttryck ändrades till något jag inte kunde tyda. Lättnad? Besvikelse?
"Alright, friends then", sa han med en kort nick innan han vände sig om och började gå.
Nej, nej, nej. Det kommer aldrig funka att vara vänner...
***
En trött gäspning slapp ur min mun samtidigt som jag släckte sänglampan. Dagen hade varit omtumlande, minst sagt. Jag kröp ner under täcket och lät sömnen ta över.
"This is exactly why Alina shouldn't be in this gang! She's better home, cooking or cleaning", spottade Markov fram till min bror Aleks och tog ingen notis om att jag stod en meter ifrån honom, nervöst trummande med min vänstra fot. Jag såg Aleks blick flacka mellan mig och Markov.
"I think she's great", försvarade Aleks mig.
"Great?! She's a pussy! She was totally destoryed after Dimitri which means she create relations, and we can't have it that way. You know that", jag knöt mina händer av Markovs hårda ord och försökte hålla mig lugn.
"Come on, it was her first time", sa Aleks och Markov fnös till.
"Coward."
Det var allt som räckte för att jag skulle gå igång. Jag var extremt lättprovocerad och vi var alla väl medvetna om det.
"What do you want me to do?", morrade jag och Markov flinade till.
"Do you see the guy there?", frågade han och pekade mot en kille som vankade av och an längre in på gatan. Det knöt sig genast i magen på mig. Han menade väl inte?
"Kill. Him", viskade Markov i mitt öra och jag rös till av hans ord.
"Isn't it a bit unnec--", försökte min bror men Markov avbröt honom.
"Are you going to do it?", frågade han mig vasst.
"Yes", jag svalde ner obehaget som fanns inom mig.
"Good", Markov drog upp en kniv och kastade den i en mjuk båge mot mig. Skickligt fångade jag den och min bror gav mig en jagärsåledsen-blick men jag skakade på huvudet. Aleks anklagade sig själv för att dra in mig i detta men jag visste mycket väl att det var mitt eget val. Markov och Aleks lämnade tyst gatan; jag antog att de gömde sig i någon trappuppgång och övervakade det som hände här.
"Hey, you!", ropade jag och killens huvud for fort upp och letade efter personen som ropat på honom innan den fastnade på mig.
"Hi", svarade han tveksamt. Han granskade mig uppifrån och ner, försökte på något sätt identifiera mig.
"You're up for some fun tonight?", frågade jag med en förförisk röst. Han såg först väldigt tveksam ut, som om han visste att detta var fel, men hans uttryck mjuknade sedan, förmodligen av det faktum att jag var av det andra könet. Vilket misstag.
Kapitel 5! Till er som tyckte det gick för fort fram i förra kapitlet, time will tell ;)
6+ för nästa?
The Past - Kapitel 4
Previously on The Past:
"My family is really not intresting", jag log ett påklistrat leende och hoppades att han inte skulle fråga mer.
"Alina, I just wanted to tell you that I like to hang with you, you're cool", Niall log och jag förvånades över hans uppriktighet.
"I like to be with you too Niall."
Kvickt hoppade jag upp från den varma sängen och började leta efter mina kläder. Jag insåg att de låg utspridda runt om i rummet tillsammans med Nialls. En suck slapp ur mig innan jag reste mig upp för att hämae mina underkläder. Jag tog tag i mina trosor och drog fort på mig dem. En del av mig kunde inte förstå hur vi kunde göra det, jag hade liksom känt killen i ett par timmar? Jag var långt ifrån oerfaren när det kom till mer intima stunder men de förra gångerna hade varit så känslolösa. Det här hade varit mer sensiationelt, mer känslor. Fast jag inbildade mig nog bara det, det här hade inte varit någon skillnad mot förut. Jag hade bara gjort det för att få tankarna på något annat, precis som i Ryssland, eller hur? Dessutom hade jag nog förstört varenda möjlighet till en vänskap med Niall, fast det kanske var lika bra. Det skulle ändå aldrig funka.
"Oh", hörde jag bakom mig och jag vände mig om för att se Niall ligga kvar i sängen. Han stöttade upp sig på sina armbågar och jag såg hans blick vandra nerfrån mitt ansikte till min bröstkorg. Jag blev väl medveten om att jag inte hade någon bh på mig och jag himlade med ögonen.
"Oh, what?", frågade jag en smula irriterat.
"I usually doesn't get in bed with a girl this fast", sa Niall en aning generat.
"So you usually hang out with a girl one day and bang her the next?", allt jag fick som svar var ett skratt från Niall och jag böjde mig ner för att ta upp min bh. Jag insåg fort att det var omöjligt att knäppa den själv och efter x antal försök gav jag upp.
"Niall, could you help me?"
Jag hörde hur Niall reste sig upp och strax stod han bakom mig. Han strök försiktigt mitt långa, mörka hår åt sidan så att han kunde knäppa bh'n utan problem. När han hade knäppt den kände jag hur hans blick dröjde kvar på min blottade ryggtavla. Vad kunde han ha fått syn på?, undrade jag för mig själv innan det slog mig. Jag försökte vända mig om men det var för sent; han hade redan sett det.
"What's this?", frågade Niall medan han försiktigt strök över det långa ärret som löpte från mitt ena skulderblad ner till mitten av min rygg med sin tumme. Handlingen skapade gåshud över mitt skin.
"Nothing", mumlade jag och vände mig om för att ta tag i min tröja som låg snett bakom Niall. Ett misstag förstod jag när Nialls blick istället fastnade på ett annat ärr som löpte längs min sida.
"Is this also nothing", frågade han med en hårdare röst. Kvickt tog jag tag i min tröja och drog den över huvudet och hoppade sedan i mina jeans.
"You know what, I should leave", sa jag fort innan jag räckte mig efter min jacka, skor och handväska. Jag började gå mot hallen så fort jag kunde och jag såg att Niall hoppade i sina boxers innan han följde efter mig.
"Please Alina, you don't have to leave. Can you not just explain?", bad han men jag hade redan tagit på mig mina skor och jacka och var nu på väg ut genom dörren.
"Come on Al--", längre hann han inte innan jag smällde igen dörren bakom mig. Fort skyndade jag mig nerför trapporna och ut i den kalla kvällsluften.
***
Tacksam över att den långa arbetsdagen äntligen var slut tog jag en klunk av mitt nu mera ljumma kaffe som jag hunnit köpa på min korta lunchrast och började göra mig i ordning för att gå när jag hörde någon banka på skyltfönstret. Med en suck gick jag ut ur personalrummet för att säga till vem det nu var som bankade på fönstret att sluta.
"Sorry, we're clo--", började jag men slutade tvärt när jag såg vem det var som hade bankat. Det blonda hårrufset kände jag igen, allt för väl. Niall stoppade att banka när han såg mig och log ett halvhjärtat leende. Mina tankar hade inte lämnat händelsen i Nialls sovrum för fem minuter under dagen. Jag vände mig om gick tillbaka till personalrummet, hämtade mina saker och försvann sedan ut genom personalingången. Niall stod fortfarande och tittade in i butiken, han hade inte tagit någon notis om att jag hade kommit ut.
”What do you want?”, frågade jag med en hård ton.
”Alina!”, utbrast han lättat. ”I never thought you would come out.”
”Obviously I did.”
”I just wanted to apologize for what I did. I was just curious...”, jag kunde inte tro mina öron. Niall står här och ber om ursäkt? För att fråga varför jag har två långa knivärr? Vem skulle inte frågat något om dem? Niall var alldeles för godtrogen och oskyldig, han verkade inte direkt vara någon som ville ha något otalt med någon även om han behövde be om ursäkt för något han inte hade gjort. Jag visste inte vad jag skulle svara honom så jag förblev tyst.
”But please, can you tell me how you got those?”, bad han och jag stelnade till. Jag hade hoppats att han skulle lämna ämnet, glömma vad han såg. Låtsas som om han aldrig hade sett dem.
”Don't take this for something it isn't”, fräste jag innan jag vände mig om och började gå hemåt. Jag hoppades att Niall skulle lämna mig ifred men snabba fotsteg bakom mig visade motsatsen. Niall tog ett mjukt tag om min överarm och tvingade mig att stanna.
”Please”, bad han och jag tittade in i hans blåa ögon. En del av mig mjuknade, smälte, något som jag aldrig skulle ha tillåtit förut. Kunde jag berätta för honom?
Kapitel 4 uppe nu! Vad tycker ni om denna än så länge? Vore intressant att höra vad ni tycker! :)
Snart påsklov också! Jag har det iaf v.14, tagga! :P